När jag kom ut igen kunde jag inte se den långhårige journalisten någonstans. Jag strövade omkring mellan parasollerna en stund och letade bland ansiktena vid borden. När jag hade gått ett varv stannade jag och funderade på om journalisten möjligen kunde ha ändrat sig och gått sin väg. Men det verkade underligt, och jag såg mig om en gång till. Där satt ett antal personer och drack kaffe och läste tidningen. En gammal man pratade med duvorna som flockats kring hans fötter. Då hörde jag någon nämna mitt namn och när jag vände mig om satt journalisten vid ett bord strax intill. Han samtalade intensivt med en satt svartmuskig man som jag förmodade var fotografen. Jag gav till ett utrop och gick fram till dem, men underligt nog pratade de båda männen bara på utan att ge mig en blick. Inte ens när jag drog fram en tom stol och satte mig ner fick jag mer än en flyktig blick av journalisten som var mitt i en mening.
”Ge honom absolut inte någon vink om vad byggnaden har för innebörd. Du får bara hitta på någon konstnärlig förklaring, något slags skäl till att han hela tiden måste stå framför den.”
”Inga problem”, sa fotografen och nickade. ”Inga problem.”
”Men forcera inte för mycket. Det var tydligen det som gick snett för Schulz i Wien förra månaden. Och glöm inte att han är lika fåfäng som alla de andra typerna. Låtsas bara att du tillhör hans stora beundrare. Säg att tidningen inte visste det när du fick uppdraget, men att du faktiskt råkar tillhöra hans verkliga fans. Det gör susen. Men säg ingenting om Sattler-byggnaden förrän vi har kommit en bit på väg.”
”Okey, okey.” Fotografen nickade igen. ”Fast jag trodde att det redan var fixat. Att du hade fått honom att gå med på det.”
”Jag hade tänkt ringa och fixa det, men Schulz varnade mig och sa att killen är skitjobbig.” När journalisten sa detta vände han sig till mig med ett artigt leende. Fotografen som följde hans blick gav mig en förströdd nick, och så återvände de till sitt samtal.
”Problemet med Schulz”, sa journalisten, ”är att han aldrig öser på med tillräckligt mycket smicker. Och så verkar han alltid så otålig, även om han inte är det. Nej, här gäller det att ge järnet. Så varje gång du tar en bild ropar du ’jättebra’. Varje gång. Hans ego måste hela tiden ha sitt.”
”Okey, okey. Inga problem.”
”Jag tänker börja med …” Journalisten suckade trött. ”Jag kör nånting om hans föreställning i Wien, den har jag lite material om här, jag bluffar mig fram. Men vi får inte slösa bort tiden. Efter några minuter föreslår du att vi åker ut till Sattler-byggnaden. Jag låtsas först att det verkar jobbigt, men sen medger jag att det är en strålande idé.”
”Okey, okey.”
”Är det klart nu då. Vi får inte göra några misstag. Kom ihåg att det är en känslig jäkel.”
”Visst.”
”Om nånting börjar kärva, så kör du bara med lite smicker.”
”Jättebra, jättebra.”
De båda männen nickade åt varandra. Så drog journalisten ett djupt andetag, slog ihop händerna och vände sig med ljusnande min mot mig.
”Åh, mr Ryder, där är ni ju! Det är hyggligt av er att ge oss lite av er värdefulla tid. Och den unge mannen har det bra därinne, hoppas jag?”
”Javisst. Han har beställt en stor mandelkaka.”
De båda männen skrattade lätt och den svartmuskige fotografen sa:
”Mandelkakor. Det är det bästa jag vet. Ända sen jag var liten har jag gillat det.”
”Åh, mr Ryder, detta är Pedro.”
Fotografen log och räckte ivrigt fram handen. ”Så angenämt att träffa er, sir. Det här ett jätteviktigt uppdrag för mig, ska jag tala om. Jag fick det först i morse. När jag steg upp trodde jag att jag som vanligt skulle iväg och plåta i stadsfullmäktige. Sen får jag det här uppdraget medan jag står i duschen. Vill du ta det? frågar de. Om jag vill? Mannen har ju varit min stora hjälte ända sen barndomen, säger jag. Vill jag ta det? Jösses, jag skulle göra det gratis. Jag kan betala er för att få göra det, säger jag till dem. Tala bara om vart jag ska. Jag kan lova att jag aldrig har varit så tänd på ett uppdrag.”
”Ärligt talat, mr Ryder”, sa journalisten. ”Den fotograf som var med mig på hotellet igår kväll – ja, han blev väl närmast lite otålig när vi hade väntat några timmar. Jag retade förstås upp mig på honom. ’Du inser visst inte’, sa jag till honom, ’att om mr Ryder är försenad, kan det bara bero på något ytterst viktigt. Om han är vänlig nog att ägna oss lite tid och vi tvingas vänta en stund, då får vi finna oss i det.’ Jag kan tala om för er, sir, att jag blev ganska irriterad på honom. Och när jag kom tillbaka till tidningen beklagade jag mig för redaktören. ’Leta upp en annan fotograf till i morgon bitti’, krävde jag. ’Jag vill ha någon som verkligen fattar vem mr Ryder är och som kan visa tillräcklig uppskattning.’ Jo, jag tog nog i lite grand. Nu har vi i alla fall Pedro med oss, och han är visst en lika stor beundrare av er som jag själv är.”
”Större, större”, protesterade Pedro. ”När jag blev uppringd i morse kunde jag inte fatta att det var sant. Min hjälte är i stan och jag ska få plåta honom. Jösses, det ska bli det bästa jag nånsin har gjort, det lovade jag mig själv medan jag duschade. Med en sån kille måste man göra sitt allra bästa. Jag tar en bild mot Sattler-byggnaden. Det tänkte jag genast. Jag såg för mig hur jag skulle komponera bilden medan jag stod i duschen.”
”Hör du, Pedro”, sa journalisten och tittade strängt på honom, ”jag undrar verkligen om mr Ryder vill ge sig ut till Sattler-byggnaden enbart för att bli fotograferad. Det tar visserligen bara några minuter att köra dit, men det kan vara mycket nog om man har ett hårt tidsschema. Nej, Pedro, du får nog göra så gott du kan och ta några bilder av mr Ryder medan vi sitter här vid bordet och pratar. Okey, det är lite klichéartat med bilder från ett trottoarcafé, och det gör ju inte alls rättvisa åt den unika karisma som mr Ryder utstrålar. Men det får helt enkelt duga. Jag håller med om att det är en inspirerad tanke att fotografera mr Ryder med Sattler-byggnaden i bakgrunden, det är det. Men han har faktiskt inte tid. Vi får nöja oss med en betydligt mer ordinär bild av honom.”
Pedro slog näven i handflatan och skakade på huvudet. ”Jo, du har förstås rätt. Men det känns hårt, får jag säga. Här har man nu en chans att plåta den store mr Ryder, en chans man bara får en gång i livet, och så måste man nöja sig med ännu en cafébild. Ibland är ödet lite orättvist.” Han skakade återigen sorgset på huvudet. Ett ögonblick satt de båda där och tittade på mig.
”Jaha”, sa jag så småningom, ”den där byggnaden, ligger den bara några minuter härifrån?”
Pedro rätade plötsligt på sig och lyste upp.
”Menar ni det? Går ni med på att posera framför Sattler-byggnaden? Jösses, vilken grej! Jag visste att ni var en hedersknyffel!”
”Vänta nu lite …”
”Är ni säker, mr Ryder?” sa journalisten och grep mig i armen. ”Är ni verkligen säker? Jag vet att ni har ett pressat tidsschema. Men det är ju verkligen storartat av er! Och det tar absolut inte mer än tre minuter med taxi. Om ni bara väntar här, sir, ska jag genast gå och skaffa en bil. Pedro, du kan väl i alla fall ta några bilder av mr Ryder här medan han väntar?”
Journalisten skyndade iväg. Ögonblicket därpå såg jag honom stå med ena armen i luften och försöka hejda en taxi framme vid trottoarkanten.
”Mr Ryder, vill ni se hit, sir.”
Pedro satt hopkrupen och vilade på ena knät medan han kisande fokuserade mig genom sökaren. Jag satte mig tillrätta i stolen och log hjärtligt medan jag försökte se avkopplad men inte överdrivet nonchalant ut.
Pedro tog några bilder. Sedan backade han lite och kröp ihop igen, denna gång invid ett tomt bord där han skrämde upp en flock duvor som gick och pickade smulor. Jag skulle just ändra ställning, då journalisten kom rusande igen.
”Mr Ryder, jag kan inte få tag på någon taxi, men det kommer just en spårvagn här. Om vi skyndar oss kan vi hoppa på den. Pedro, spårvagnen kommer, snabba på.”
”Men går det lika fort som taxi?”
”Javisst. När trafiken är så här tät är spårvagnen faktiskt snabbare. Ni behöver absolut inte oroa er, mr Ryder. Sattler-byggnaden ligger inte långt härifrån.” Han satte handen för ögonen och spanade ut i fjärran. ”Man kan till och med nästan se den härifrån. Om det inte vore för det där grå tornet där borta, skulle vi kunna se Sattler-byggnaden här. Så nära är det. Om en person av medellängd – inte längre än ni eller jag – skulle klättra upp på taket till Sattler-byggnaden och stå där och hålla något käppliknande föremål, till exempel en städmopp, en morgon som denna, skulle vi lätt kunna se det ovanför det grå tornet. Vi är där på nolltid, förstår ni. Men här kommer spårvagnen, så nu måste vi skynda på.”
Pedro var redan ute vid trottoarkanten. Jag såg hur han stod där med sin tunga kameraväska över axeln och försökte övertala spårvagnsföraren att vänta på oss. Jag följde efter journalisten ut från trottoarserveringen och steg ombord.
Spårvagnen satte igång då vi tre banade oss väg genom mittgången. Vagnen var fullsatt, och vi kunde därför inte sitta bredvid varandra. Jag klämde mig ner på en plats i bakre delen av vagnen, mellan en äldre man och en matronaliknande mamma med ett spädbarn i knät. Sätet var oväntat bekvämt och det dröjde inte länge förrän jag började njuta av färden. Mittemot mig satt tre gamla män och läste en tidning som de höll emellan sig. Det verkade som om de hade svårigheter när spårvagnen krängde, och ibland trätte de om en speciell sida.
Vi hade åkt en stund då jag märkte att det hände något omkring mig och att biljettkontrollanten var på väg ner genom gången. Det slog mig att mina följeslagare måste ha skaffat biljett åt mig – jag hade i alla fall inte köpt någon när jag steg på. När jag kastade en blick över axeln nästa gång såg jag att biljettkontrollanten, en småvuxen kvinna i ful svart uniform som inte helt och hållet kunde dölja hennes tilldragande figur, nästan hade nått fram till vår del av vagnen. Överallt omkring mig tog folk fram sina kort och biljetter. Jag kämpade ner paniken och började tänka ut något som skulle låta på en gång värdigt och övertygande.
Så var biljettkontrollanten framme hos oss och alla som satt intill mig tog fram sina biljetter. Medan hon ännu höll på att klippa dem, sa jag i bestämd ton:
”Jag har ingen biljett, men det beror på speciella omständigheter, och jag ska gärna förklara saken om det går för sig.”
Biljettkontrollanten tittade på mig. Sedan sa hon: ”Att inte ha biljett är en sak. Men du gjorde mig verkligen besviken igår kväll, ska du veta.”
Så snart hon sa det kände jag igen Fiona Roberts, en flicka som varit skolkamrat med mig på lågstadiet i byn hemma i Worcestershire och som jag varit nära vän med när jag var ungefär nio år. Hon bodde i närheten av oss, en liten bit nerför vägen, i ett litet hus som inte var olikt vårt, och jag gick ofta ner och lekte med henne om eftermiddagarna, särskilt under den besvärliga perioden innan vi flyttade till Manchester. Jag hade överhuvudtaget inte träffat henne sedan den tiden och blev därför ganska bestört över hennes anklagande ord.
”Jaså”, sa jag. ”Jaså, igår kväll.”
Fiona Roberts släppte mig inte med blicken. Kanske hade det med hennes förebrående uttryck att göra, men jag mindes plötsligt en eftermiddag under vår barndom, då vi satt tillsammans under hennes föräldrars matsalsbord. Som vanligt hade vi byggt ett ”gömställe” genom att hänga filtar och gardiner för bordssidorna. Just den eftermiddagen var det varmt och soligt ute, men vi envisades ändå med att sitta i vårt gömställe som var kvavt och nästan mörkt. Jag sa någonting till Fiona, och jag hade säkert hållit på en stund och låtit ganska upprörd. Hon försökte flera gånger avbryta mig, men jag bara fortsatte. När jag till slut tystnade, sa hon:
”Det är ju bara dumt. Då måste du klara dig på egen hand. Du kommer att känna dig ensam.”
”Det gör ingenting”, sa jag. ”Jag tycker om att känna mig ensam.”
”Nu är du dum igen. Ingen tycker om att känna sig ensam. Jag ska ha en stor familj. Minst fem barn. Och varje kväll ska jag laga en jättegod middag åt dem.” När jag inte svarade sa hon återigen: ”Du är bara dum. Ingen tycker om att vara ensam.”
”Det gör jag. Jag tycker om det.”
”Hur kan du tycka om att känna dig ensam?”
”Det gör jag. Jag gillar det.”
Jag visste faktiskt vad jag talade om när jag höll fast vid min sak. För den eftermiddagen var det redan flera månader sedan jag inlett mina ”träningspass”; denna besatta idé hade nog nått sin höjdpunkt just omkring den tiden.
Mina ”träningspass” hade uppstått helt oplanerat. Jag var ensam ute och lekte en gråmulen eftermiddag – jag klättrade upp och ner i ett torrlagt dike som löpte mellan en rad popplar och ett fält, förlorad i en inbillad värld – då jag plötsligt greps av panik och kände att jag måste hem till mina föräldrar. Vårt hus låg inte långt därifrån – jag kunde se baksidan av det på andra sidan fältet – och ändå växte panikkänslan så hastigt att jag nästan inte kunde stå emot ett instinktivt behov att rusa hem över det toviga gräset. Men av någon anledning – kanske hade jag genast kopplat min reaktion till omogenhet – tvingade jag mig att dröja kvar. Jag visste att jag mycket snart skulle springa hem. Det var bara en fråga om att med uppbjudande av hela sin vilja skjuta upp det ögonblicket ett litet tag. Den egendomliga blandning av rädsla och upprymdhet som jag erfor då jag stod som förstenad i det uttorkade diket var något som jag skulle komma att lära känna väl under de veckor som följde. För efter bara några dagar hade ”träningspassen” blivit regelbundna och viktiga inslag i mitt liv. Med tiden började jag omge dem med en särskild ritual, och så snart jag kände de första tecknen på att jag längtade efter att springa hem tvingade jag mig att gå till en särskild plats under en stor ek vid vägen, där jag stod kvar i flera minuter och kämpade med mina känslor. Ofta intalade jag mig att det räckte, att det var dags att ge sig av, men med en viljeansträngning stod jag kvar ytterligare några sekunder. Utan tvekan fanns det någon sorts underlig spänning över den växande rädsla och panik som drabbade mig vid dessa tillfällen, en känsla som kanske kunde förklara det något tvångsmässiga grepp som dessa ”träningspass” kom att få över mig.
”Men du vet väl”, hade Fiona sagt till mig den eftermiddagen med ansiktet tätt intill mitt i mörkret, ”att när du gifter dig behöver det inte alls bli som med din mamma och pappa. Det blir inte alls så. Män och hustrur grälar inte jämt. De grälar bara så när … när det händer något särskilt.”
”Vadå för särskilt?”
Fiona satt tyst ett tag. Jag skulle just upprepa min fråga, den här gången i mer aggressiv ton, då hon lite försiktigt sa:
”Dina föräldrar. De grälar inte så bara för att de inte kommer överens. Vet du inte? Vet du inte varför de jämt grälar?”
Då hördes plötsligt en arg röst utanför gömstället och Fiona försvann. Jag satt ensam kvar i mörkret under bordet, medan Fiona och hennes mamma i dämpad ton diskuterade något i köket. En gång hörde jag att Fiona lät sårad, och om och om igen sa hon: ”Men varför inte det? Varför får jag inte berätta det? Alla andra vet det ju.” Och mamman svarade utan att höja rösten: ”Han är yngre än du. Han är för liten. Du får inte tala om det för honom.”
Jag väcktes ur mina minnen då Fiona Roberts närmade sig och sa:
”Jag väntade till halv elva. Sen sa jag till folk att börja äta. Vid det laget var de utsvultna.”
”Ja, självklart. Naturligtvis.” Jag skrattade lite och såg mig om i vagnen. ”Halv elva. Så dags måste ju folk ha hunnit bli hungriga …”
”Och då var det uppenbart att du inte skulle komma. Ingen trodde längre på det.”
”Nej, det är klart att när klockan var så mycket …”
”I början gick det bra”, sa Fiona Roberts. ”Jag hade aldrig gjort något sådant förut, men det gick bra. Alla var där, Inge, Trude, alla var samlade i min våning. Jag var lite nervös, men det gick fint och jag tyckte det var roligt också. Några av kvinnorna hade förberett så mycket inför kvällen, de kom med häften fulla av information och foton. Det var inte förrän vid niotiden som alla började bli lite rastlösa, och då slog det mig att du kanske inte skulle komma. Jag gick ut och in och hämtade mer kaffe och fyllde på skålarna med tilltugg, försökte hålla stämningen uppe. Jag såg att alla började viska, men jag trodde ändå, ja, att du kanske skulle dyka upp, att du säkert bara hade fastnat i trafiken någonstans. Men tiden gick, och till slut brydde de sig inte om att dölja sitt tisslande och tasslande. Inte ens när jag var i rummet. I min egen våning! Det var då jag sa till dem att börja äta. Jag ville bara få det överstökat. Så alla satte sig ner och åt, jag hade lagat små omeletter, men det var till och med några, till exempel Ulrike, som fortsatte viska och fnissa medan de åt. Fast på sätt och vis föredrog jag faktiskt fnissandet. Det var värre med en sån som Trude som låtsades tycka synd om mig och som skulle vara så vänlig och snäll hela tiden, åh vad jag avskyr den kvinnan! Jag såg vad hon tänkte när hon gick: ’Stackars människa. Hon lever i en fantasivärld. Det kunde vi ju ha anat.’ Åh, jag hatar dem allihop, jag tycker verkligen illa om mig själv för att jag gav mig i lag med dem. Men du förstår, jag hade bott i området i fyra år och inte fått en enda riktig vän, jag var väldigt isolerad. Under lång tid ville de där kvinnorna som var i min våning igår kväll inte ha någonting med mig att göra. De anser sig tillhöra eliten här i området, förstår du. De kallar sig Kvinnliga konst- och kulturstiftelsen. Det är så dumt, för det är inte alls någon riktig stiftelse, men de tycker att det låter så storslaget. De tycker om att vara med så fort någonting organiseras här i stan. När Peking-baletten kom hit, till exempel, tog de hand om alla flaggdekorationer vid välkomstmottagningen. De anser sig i alla fall vara mycket exklusiva och inte förrän helt nyligen ville de ha något med mig att göra. Den där Inge, hon sa inte ens hej när jag mötte henne hemma i området. Men allting förändrades naturligtvis när ryktet väl spred sig. Att jag kände dig, menar jag. Jag är inte säker på hur det kom ut, jag gick inte precis omkring och skröt med det. Jag måste väl ha nämnt det för någon. Ja, som du kan föreställa dig blev allting annorlunda i och med det. Tidigare i år hejdade Inge själv mig en dag när vi möttes i trappan och bjöd in mig till ett av deras möten. Jag ville egentligen inte engagera mig i deras krets, men jag gick dit, jag hoppades väl att jag äntligen skulle få lite vänner. En del av dem, också Inge och Trude, var lite misstänksamma. De visste inte om de skulle tro på det eller inte, att jag var en gammal vän till dig, menar jag. Men till slut bestämde de sig för att hålla god min. Och den där idén med att ta hand om dina föräldrar, den var inte min, även om det faktum att jag kände dig naturligtvis hade en del med det att göra. När vi först hörde talas om att du skulle komma, gick Inge till mr von Braun och sa att stiftelsen nu – efter Pekingbaletten – var redo att ta på sig en verkligt viktig uppgift och att en medlem av gruppen dessutom var en gammal vän till dig. Så gick hon på. Därför fick stiftelsen uppdraget att ta hand om dina föräldrar under deras vistelse här, och alla var förstås förtjusta, även om några av kvinnorna blev ganska nervösa inför ett sådant ansvar. Men Inge peppade upp dem och sa att vi verkligen hade kvalificerat oss för det nu. Vi hade en massa möten då vi kom med idéer om hur dina föräldrar skulle tas om hand. Inge berättade – och det var tråkigt att höra – att ingen av dina föräldrar mår särskilt bra nu, och därför var det mycket som var olämpligt, rundturer i stan och så vidare. Men många hade bra idéer, och alla började bli mycket förväntansfulla. Och på det sista mötet var det någon som kom med förslaget att vi borde be dig komma och prata med oss personligen. Tala igenom vad dina föräldrar skulle kunna tänkas tycka om. Det blev dödstyst ett tag och sen sa Inge: ’Ja, varför inte. Vi har ju faktiskt en unik anledning att bjuda in honom.’ Och så stirrade alla på mig. Till slut sa jag: ’Ja, han är säkert mycket upptagen, men jag kan fråga honom om ni vill.’ Och jag såg hur spännande alla tyckte det var när jag sa det. När ditt svar väl kom, ja, då blev jag behandlad som en prinsessa, de var så förekommande, de log och kramade om mig varje gång vi stötte på varandra, hade med sig presenter åt barnen och erbjöd sig att göra alla möjliga saker för mig. Så du kan ju föreställa dig vilken effekt det hade när du inte dök upp igår kväll.”
Hon suckade djupt och stod tyst ett tag, medan hon tomt stirrade på husen som passerade revy utanför rutan. Till slut fortsatte hon:
”Jag borde förstås inte lägga någon skuld på dig. Vi har ju faktiskt inte träffats på så länge. Men jag trodde att du skulle vilja komma för dina föräldrars skull. Alla hade så mycket idéer om vad vi skulle kunna göra för dem här. Nu på morgonen pratar förstås alla om mig. Det är nästan ingen av dem som måste ut och arbeta, de har äkta män som tjänar tillräckligt, så de sitter säkert i telefonen eller också går de hem och hälsar på varandra, och allihop säger: ’Stackars kvinna, hon lever i sin egen värld. Vi borde ha insett det tidigare. Man skulle göra något för att hjälpa henne, det är bara det att, ja, hon är så tröttsam.’ Jag kan verkligen höra dem, de njuter säkert riktigt ordentligt. Och Inge är nog arg också. ’Den lilla slynan har lurat oss’, tänker hon. Men hon är förstås nöjd också, lättad. För hur förtjust hon än var över att jag kände dig, tyckte hon också att det kändes hotande. Det märkte jag. Och när hon såg hur väl alla de andra behandlade mig de här sista veckorna, alltsen du tackade ja, fick hon kanske lite att tänka på. Hon har säkert känt sig kluven, det har de allihop. Men nu skrattar de nog gott. Det vet jag.”
När jag lyssnade på Fiona förstod jag att jag borde känna mig mycket skuldmedveten över det som hänt kvällen före. Men trots den livliga beskrivningen av det som inträffat hemma i hennes våning kände jag att jag visserligen tyckte synd om henne men att jag bara hade ett mycket svagt minne av att ett sådant besök fanns med på mitt tidsschema. Dessutom hade hon fått mig att något chockad inse att jag dittills knappt hade ägnat en tanke åt att mina föräldrar snart skulle komma till staden. Som Fiona påpekat var de inte längre så friska och de kunde därför knappast lämnas att ta hand om sig själva. När jag såg den hårda trafiken och de glasade byggnaderna utanför greps jag till och med av en stark beskyddarinstinkt för mina båda gamla föräldrar. Det var faktiskt en idealisk lösning att låta en grupp kvinnor från trakten få förtroendet att sköta om dem, och det var väldigt dumt av mig att jag inte tagit tillfället i akt att träffa dem. Jag kände paniken stiga vid tanken på vad jag skulle göra med mina föräldrar – det var ofattbart att jag inte hade funderat mer på hela denna dimension av mitt besök – och det surrade i huvudet på mig. Jag såg plötsligt för mig hur mina föräldrar, båda små och vithåriga och böjda av ålder, stod utanför järnvägsstationen, omgivna av bagage som de inte hade någon som helst möjlighet att själva ta hand om. Jag kunde föreställa mig hur de betraktade den främmande staden omkring sig och hur stoltheten sedan segrade över förnuftet och pappa tog två eller tre av väskorna, medan mamma lade sin tunna hand på hans arm och förgäves försökte hindra honom: ”Nej, nej, du får inte bära så mycket. Det är alldeles för tungt för dig.” Men han skulle förstås bara skaka av sig hennes hand och med bestämd min säga: ”Vem skulle då bära dem? Hur skulle vi annars komma till hotellet? Vem skulle väl hjälpa oss på det här stället om vi inte själva gör det?” Och under tiden dånade bilar och lastbilar förbi och pendlare rusade hit och dit. Mamma fick förstås resignerat se på när pappa vacklade under sin tunga börda och gick fyra fem steg men sedan andfådd och med hängande axlar tvingades ge upp och ställa ner väskorna igen. Sedan gick mamma säkert fram till honom och lade en varsam hand på hans arm. ”Strunt i det. Vi ska leta upp någon som kan hjälpa oss.” Och pappa som nu gett upp men som kanske var nöjd med att han i alla fall hade visat sin goda vilja spanade tyst ut över rusningstrafiken i hopp om att få se någon som kanske var där för att möta dem, som kunde ta hand om deras bagage, önska dem välkomna och köra dem till hotellet i en bekväm bil.
Alla dessa tankar fyllde mitt huvud medan Fiona talade, och därför kunde jag inte koncentrera mig på den olyckliga situation som hon befann sig i. Men så hörde jag henne säga:
”De pratar säkert om att de måste bli försiktigare i framtiden. Jag kan höra dem. ’Vi har blivit såpass ansedda nu att vi måste se upp med folk som på olika sätt försöker nästla sig in. Vi måste vara försiktiga, särskilt nu när vi har så mycket ansvar. Vi borde ha fått oss en läxa med den där lilla slynan.’ Så låter det nog. Gud ska veta hur livet nu kommer att bli för mig hemma i området. Och mina barn som måste växa upp där …”
”Jag kan inte nog beklaga alltsammans”, avbröt jag. ”Men det hände faktiskt något ganska oförutsebart igår kväll, jag ska inte plåga dig med några detaljer här. Jag var förstås utom mig över att behöva göra dig besviken, och jag kunde inte ens få tag på en telefon. Jag hoppas att du inte hade gjort dig alltför mycket besvär.”
”Jag hade verkligen gjort mig besvär. Som du förstår har jag det inte lätt som ensam mamma med två barn …”
”Ja, jag skäms enormt över detta. Får jag komma med ett förslag. Just nu måste jag uträtta en sak tillsammans med de två journalisterna därborta, men det tar inte lång stund. Jag ska skaka dem av mig så fort som möjligt, och sen kan jag hoppa in i en taxi och komma hem till dig. Jag är där om ungefär en halvtimme – högst trekvart. Och så föreslår jag att vi tar en promenad runt ditt område så att alla människor där, dina grannar, Inge och Trude och allihop, med egna ögon kan se att vi verkligen är gamla vänner. Vi kan till och med ringa på hos Inge och några av de andra. Du får presentera mig, och så ber jag om ursäkt för igår kväll och förklarar att jag blev uppehållen i sista ögonblicket. Vi kan övertyga dem, den ena efter den andra, och gottgöra den skada som jag orsakade dig igår kväll. Om vi klarar det bra, får du kanske ett bättre förhållande till dina vänner än vad du någonsin haft. Vad säger du om det?”
Fiona stirrade ut genom rutan i några sekunder. Till slut sa hon: ”Instinktivt skulle jag vilja säga: ’Vi glömmer alltihop.’ Jag har inte vunnit någonting på att säga att jag är en gammal vän till dig. Och förresten behöver jag kanske inte alls vara med i Inges kretsar. Det var bara det att jag kände mig så ensam i området förut, men nu när jag har sett hur de uppför sig, inser jag att det säkert är bättre att hålla sig till barnens sällskap. Jag kan läsa en god bok eller se på TV om kvällarna. Men det gäller inte bara mig själv, jag måste tänka på barnen också. De ska ju växa upp i området, de måste bli accepterade. För deras skull borde jag tacka ja till ditt förslag. Och det får kanske som du sa ännu bättre effekt än om festen hade blivit en hejdundrande succé. Fast då får du lova, svära på allt du håller heligt, att du inte sviker mig en gång till. För om vi ska genomföra planen, innebär det att jag måste börja ringa runt och ordna med besöken så snart jag kommer hem från mitt skift. Vi kan under inga omständigheter bara gå runt och knacka på, det är inte ett grannskap där man kan komma oanmäld. Och du förstår ju hur det skulle bli om jag ordnade dessa besök och du sen inte dök upp. Då skulle jag återigen bli tvungen att förklara varför du inte kom. Därför måste du lova att du inte gör mig besviken igen.”
”Du har mitt löfte”, sa jag. ”Jag ska bara se till att få det här lilla ärendet uträttat, sen hoppar jag in i en taxi och åker hem till dig. Oroa dig inte, Fiona, allt kommer att ordna sig.”
Just när jag sa det kände jag någon röra vid min arm. När jag vände mig om såg jag Pedro stå där med den stora väskan över armen.
”Får jag be er följa med, mr Ryder”, sa han och pekade på avstigningsdörren.
Journalisten stod redan klar att stiga av.
”Vi ska gå av vid den här hållplatsen, mr Ryder”, ropade han och vinkade åt mig. ”Om ni inte har något emot det, sir.”
Jag kände att spårvagnen saktade farten och stannade. Jag reste mig upp och trängde mig ut genom vagnen.