Den fylliga kvinnan som öppnade dörren var i femtioårsåldern och hade kort vitt hår. Hon var klädd i en löst sittande skär jumper och säckiga randiga byxor. Hon gav mig en ointresserad blick och vände sig till Fiona och sa: ”Jaså, är det du. Ja, du får väl komma in då.”
Hon var öppet nedlåtande, men det verkade som om Fiona bara blev sporrad av det, för hon gav mig ett konspiratoriskt leende när vi följde Trude in.
”Är Inge här?” frågade Fiona då vi stod i den lilla hallen.
”Ja, vi har just kommit tillbaka”, sa Trude. ”Vi har faktiskt en hel del att rapportera. Och när du nu råkar titta in, blir du den första som får höra nyheten. Vilken tur du har.”
Hon verkade inte det minsta ironisk när hon sa detta. Vi stod kvar i den lilla hallen medan hon försvann in genom en dörr, och vi hörde henne säga till någon: ”Inge, det är Fiona. Och en vän till henne. Vi får väl berätta för henne vad som hände i eftermiddags.”
Då Fiona hörde detta log hon återigen ivrigt mot mig. Sedan stack Trude fram huvudet och vi fick komma in i vardagsrummet.
Det var ett rum som till form och storlek inte var olikt vardagsrummet hos kvinnan jag nyss besökt, även om möblerna var mindre stilrena och tygerna mestadels blommiga. Kanske vette denna lägenhet åt ett annat håll eller kanske hade himlen utanför klarnat lite. I vilket fall som helst lyste eftermiddagssolen in genom det stora fönstret, och då jag kom in i det ljusa rummet var jag övertygad om att de båda kvinnorna bestört skulle känna igen mig. Det var visst Fiona också, för jag märkte att hon försiktigt gick åt sidan så att hennes närvaro inte skulle förstöra effekten. Men uppenbarligen reagerade varken Trude eller Inge. De kastade båda en snabb, likgiltig blick på mig och Trude uppmanade oss sedan i ganska kylig ton att sätta oss ner. Vi satte oss bredvid varandra på en smal soffa. Och även om Fiona var en aning förbryllad verkade hon till synes övertygad om att detta oväntade händelseförlopp bara ytterligare skulle förhöja avslöjandets ögonblick när det väl kom, för hon gav mig ännu ett muntert litet leende.
”Ska jag berätta det eller vill du?” sa Inge.
Trude, som tydligen föll undan för den yngre kvinnan, sa: ”Nej, berätta du, Inge. Det är inte mer än rätt. Men Fiona” – hon vände sig till oss – ”du får inte gå omkring och berätta det för folk än. Vi vill att det ska bli en överraskning på mötet i kväll, tänk på det. Åh, har vi inte sagt att det är möte i kväll? Ja, då har vi sagt det nu. Kom om du har tid. Fast eftersom du har din vän på besök” – hon nickade åt mitt håll – ”förstår vi verkligen om du inte kan. Men berätta du, Inge, det är inte mer än rätt.”
”Ja, vi har verkligen haft en spännande dag, vänta ska du få höra. Som du vet, Fiona, hade mr von Braun bett oss komma till sitt kontor idag för att med honom personligen diskutera våra planer på att ta hand om mr Ryders föräldrar. Åh, visste du inte det? Det trodde jag att ni alla visste. Nåväl, senare i kväll ska vi ge en detaljerad rapport om hur mötet avlöpte, jag ska bara i korthet berätta lite nu. Det gick väldigt bra, även om vi fick skynda oss lite mot slutet. Åh, mr von Braun beklagade verkligen det, han kunde inte ha varit mer ursäktande, eller vad säger du, Trude? Han beklagade djupt att han var tvungen att ge sig iväg tidigare, men när vi fick höra skälet, ja, då förstod vi precis. Du förstår, man hade ordnat en mycket viktig utflykt till Zoo. Ja, du skrattar kanske, Fiona, men det var inte någon vanlig utflykt till Zoo. Det var en officiell delegation med mr von Braun själv i spetsen som skulle ta med sig mr Brodsky dit. Mr Brodsky har aldrig varit på Zoo, kan du tänka dig det? Men saken var den att miss Collins hade blivit övertalad att komma. Till Zoo alltså. Är det inte fantastiskt? Efter alla dessa år! Och det har mr Brodsky sannerligen förtjänat, det sa vi genast båda två. Jo, miss Collins skulle vara där när de kom, hon skulle vänta på en överenskommen plats och den officiella delegationen skulle möta henne så att hon och mr Brodsky kunde samtala med varandra. Alltsammans var arrangerat på förhand. Kan du föreställa dig det? De skulle träffas och talas vid efter denna långa tid! Vi sa att vi fullkomligt förstod att mr von Braun måste ge sig iväg, men han var så vänlig och beklagade verkligen det hela och sa: ’Kan inte ni damer också följa med till Zoo? Ni kan tyvärr inte vara med i den officiella delegationen, men ni kunde kanske betrakta det hela på lite avstånd.’ Vi tackade ja med största förtjusning, och det var då han sa till oss: ’Om ni antar mitt erbjudande får ni ju inte bara en glimt av mr Brodskys första möte med sin fru på många många år’ – och så gjorde han en paus, eller hur, Trude, han gjorde en paus och sen sa han i lugn och oberörd ton – ’ni kommer också att på nära håll kunna ta er en titt på mr Ryder, som vänligt nog har samtyckt till att ingå i vår lilla delegation. Och om tillfälle ges, fast det kan jag inte garantera, ska jag göra tecken åt er och presentera er båda för honom.’ Vi blev förstås överväldigade! Men när vi sen tänkte över det hela på vägen hem sa vi till varandra att det egentligen inte var särskilt förvånande. Vi har ju faktiskt nått ganska långt under de senaste fem åren, tänk bara på flaggdekorationerna för Peking-gruppen och allt arbete vi lade ner på smörgåsarna till lunchen för Henri Ledoux …”
”Peking-baletten blev den verkliga vändpunkten”, inflikade Trude.
”Ja, det blev vändpunkten. Men vi hade väl aldrig gett oss tid att fundera på det, vi arbetade bara vidare och vi begrep nog aldrig riktigt vilket anseende vi hade fått. Uppriktigt sagt har vi nu blivit en viktig del av livet i den här stan. Det är hög tid att inse det. Vi måste förstå att det är därför som mr von Braun personligen inbjuder oss till sitt kontor, det är därför han ger oss ett sådant erbjudande som han gav oss idag. ’Om tillfälle ges ska jag presentera er för honom.’ Det var ju så han sa, eller hur, Trude? ’Jag vet att mr Ryder väldigt gärna skulle vilja träffa er båda, särskilt som ni ska ta hand om hans föräldrar, något som är av största vikt för honom.’ Och vi hade ju alltid sagt att vi säkert skulle ha god chans att bli presenterade för mr Ryder nu när vi väl hade fått det uppdraget, var det inte så? Men vi hade ju inte väntat oss att det skulle ske riktigt så snart och därför var det väldigt spännande. Men vad är det, kära Fiona?”
Fiona hade otåligt skruvat på sig vid min sida och flera gånger försökt avbryta den ordrika Inge. När nu Inge var tyst ett ögonblick nöp Fiona mig i armen och gav mig en blick, som för att säga: ”Nu! Nu har du chansen!” Tyvärr var jag fortfarande lite andfådd efter att ha gått uppför trapporna och det fick mig att tveka. Det blev i vilket fall som helst pinsamt tyst då de tre kvinnorna alla stirrade på mig. När jag då inte sa någonting fortsatte Inge:
”Ja, om du inte har något emot det, Fiona, ska jag bara avsluta det jag höll på att säga. Du har säkert mängder av intressanta saker att berätta, kära vän, och vi vill gärna höra alltsammans. Du har förstås haft ännu en intressant dag på dina spårvagnar medan vi var inne i stan och uträttade allt det jag nu berättar om, men om du bara ger dig till tåls en minut ska du få höra något som kanske är av visst intresse för dig. Det handlar faktiskt” – och här slog det mig att hon med sin sarkastiska ton överskred gränsen för det som kunde kallas hyfs – ”om din gamle vän, din gamle vän mr Ryder …”
”Inge, snälla Inge!” utbrast Trude, men hon kunde inte undertrycka ett litet leende och de båda utbytte en snabb grimas.
Fiona puffade till mig igen. När jag kastade en blick på henne såg jag att hon höll på att tappa tålamodet och att hon ville att hennes plågoandar utan dröjsmål skulle få vad de förtjänade. Jag böjde mig fram och harklade mig, men innan jag hann säga något hade Inge återigen börjat prata.
”Jo, jag sa just att när man tänker på saken är det egentligen inte för mycket begärt att få ett sådant bemötande. Det tycker tydligen inte mr von Braun i alla fall. Han var så vänlig och artig mot oss hela tiden, tycker du inte det, Trude? Han ursäktade sig verkligen när han var tvungen att ge sig till stadshuset och träffa den officiella delegationen. ’Vi kommer till Zoo om ungefär trettio minuter’, sa han flera gånger. ’Jag hoppas att damerna är där då.’ Vi kunde mycket väl stå så nära som fem sex meter från sällskapet, sa han. Vi tillhörde ju inte den vanliga skocken besökare! Åh, jag är ledsen, Fiona, vi hade inte glömt, vi hade faktiskt tänkt nämna för mr von Braun att en medlem av vår grupp, det vill säga du, kära vän, att en av oss var väldigt god vän med mr Ryder, att det var en vänskap som hade många år på nacken. Vi hade absolut tänkt säga det, men på något sätt blev det aldrig tillfälle, eller vad säger du, Trude?”
Återigen utbytte de båda kvinnorna grimaser. Fiona stirrade iskallt på dem. Jag insåg att det hade gått för långt och bestämde mig för att ingripa. Genast stod det klart för mig att det kunde göras på två olika sätt. En möjlighet var att dra uppmärksamheten till min identitet på ett sätt som elegant skulle passas in i det Inge just då råkade säga. Jag kunde till exempel lugnt ha inflikat: ”Ja, vi fick inte nöjet att mötas på Zoo, men vad spelar det för roll när vi kan träffas i ert eget bekväma hem?” eller något i den stilen. Alternativet var att helt enkelt abrupt resa sig och kanske slå ut med armarna och rakt på sak deklarera: ”Det är jag som är Ryder!” Jag ville förstås välja det som skulle ge maximal effekt, men min tvekan kom mig att på nytt missa chansen, för Inge hade nu börjat prata igen.
”Vi kom till Zoo och vi väntade väl i ungefär tjugo minuter, eller hur, Trude? Vi stod vid den lilla serveringen där man kan dricka en kopp kaffe, och efter ungefär tjugo minuter såg vi bilarna komma körande mot grindarna och det celebra sällskapet steg ur. Det var väl omkring tio elva personer, alla herrar. Mr von Winterstein var där, och mr Fischer och mr Hoffman. Och mr von Braun förstås. Och mitt ibland dem stod mr Brodsky och såg mycket elegant ut, ja, tyckte du inte det, Trude? Inte alls som förr. Vi letade förstås genast efter mr Ryder, men han var inte med. Trude och jag tittade noga på ansiktena, men det var de vanliga medlemmarna av stadsfullmäktige. När mr Reitmayer steg ur bilen trodde vi ett ögonblick att det var han som var mr Ryder, men det var det inte, och då tänkte vi att han säkert skulle komma lite senare, han har ju ett så pressat tidsschema. Och så kom alla dessa herrar gående, samtliga i mörk överrock, utom mr Brodsky som hade grå och såg mycket elegant ut med matchande hatt. De passerade lönnarna i maklig takt och fortsatte mot de första burarna. Det verkade som om mr von Winterstein var värd, för han pekade ut allting för mr Brodsky och berättade om djuren i de olika burarna. Men man märkte att ingen egentligen brydde sig om djuren, alla var så spända inför mötet mellan mr Brodsky och miss Collins. Och vi kunde inte låta bli, eller hur, Trude? Vi gick före och rundade hörnet till den stora platsen på Zoo, och där stod miss Collins alldeles ensam och tittade på girafferna. Det var några andra besökare där också, men de hade förstås ingen aning, och det var först när den officiella delegationen kom runt hörnet som folk respektfullt makade på sig då de insåg att det höll på att hända något. Där stod miss Collins framför girafferna och verkade mer övergiven än någonsin, och man såg att hon sneglade mot sällskapet allteftersom det närmade sig. Hon verkade så lugn, man märkte absolut inte vad som försiggick inom henne. Och vi anade mr Brodskys min, han såg mycket stel ut och tittade i smyg på miss Collins, trots att de fortfarande befann sig långt ifrån varandra och hade alla burarna med apor och tvättbjörnar emellan sig. Det verkade som om mr von Winterstein presenterade alla djuren för mr Brodsky, som om djuren var officiella gäster vid en bankett, tycker du inte det, Trude? Vi förstod inte varför herrarna inte bara kunde gå rakt fram till girafferna och miss Collins, men tydligen var det inte så man hade tänkt sig det hela. Och det var så spännande, så gripande, att vi till och med glömde att undra om mr Ryder skulle dyka upp eller inte. Man såg mr Brodskys andedräkt som rök i luften och alla de andra herrarnas också, och sen, när det bara var några burar kvar verkade det som om mr Brodsky totalt tappade intresset för djuren. Han tog av sig hatten, på ett mycket gammalmodigt och respektfullt sätt, Fiona. Vi kände oss privilegierade att vara där.”
”Man anade så mycket”, avbröt Trude. ”Bara i sättet att hålla hatten mot bröstet. Det var på en gång en kärleksförklaring och en ursäkt. Det var mycket gripande.”
”Tack, men det var jag som berättade, Trude. Miss Collins är så tjusig, på avstånd skulle man aldrig kunna ana hennes ålder. En sådan ungdomlig figur. Hon vände sig väldigt nonchalant mot honom, det var bara någon enda bur emellan dem. Alla andra besökare hade vid det laget dragit sig undan, och Trude och jag, vi mindes vad mr von Braun hade sagt, om minst fem meter, och vi smög fram så långt vi vågade, men det var ett så känsligt ögonblick att vi inte vågade gå för nära. Först nickade de till varandra och utbytte en ganska konventionell hälsning. Sen tog mr Brodsky plötsligt några steg fram och räckte snabbt ut handen, som om han hade planerat det i förväg, tyckte Trude …”
”Ja, precis som om han hade repeterat det för sig själv i flera dagar …”
”Ja, så var det. Det håller jag med om. Han sträckte fram handen och tog hennes hand och kysste den mycket lätt och belevat, och så släppte han den igen. Och miss Collins, hon gjorde bara en liten bugning och vände sen genast uppmärksamheten mot de andra herrarna och hälsade och log, men vi var alldeles för långt borta för att höra vad de sa. Där stod de så allihop, och ett tag verkade alla i beråd om vad man skulle göra därnäst. Sen började mr von Winterstein tala om girafferna och han vände sig till mr Brodsky och miss Collins som om de vore ett par – gjorde han inte det, Trude? Som om de var ett fint gammalt par som redan från början kommit dit tillsammans. Och mr Brodsky och miss Collins stod där sida vid sida utan att röra vid varandra och stirrade på girafferna och lyssnade på mr von Winterstein. Detta pågick ett tag, och man såg de andra herrarna viska sinsemellan och diskutera vad som borde ske därnäst. Men innan man visste ordet av hade alla herrarna dragit sig undan, det var mycket välregisserat, så diskret, och alla låtsades de vara djupt upptagna av att samtala med varandra. Så gick de åt sidan, några i taget, och till slut var det bara mr Brodsky och miss Collins kvar framför girafferna. Vi iakttog förstås alltsammans mycket noga nu och det måste alla andra också ha gjort, även om ingen låtsades se något. Och vi såg att mr Brodsky med en gest mot girafferna mycket älskvärt vände sig till miss Collins och sade något. Han talade tydligen ur hjärtat, och miss Collins böjde en aning på huvudet, inte ens hon kunde förbli oberörd. Mr Brodsky fortsatte tala och gjorde då och då ännu en försiktig gest mot girafferna, men vi visste inte om det var girafferna han beskrev eller om det var något annat. Miss Collins verkade också mycket tagen, men det är ju en så tjusig dam, så hon rätade på sig och log och sen gick båda två bort till de andra herrarna. Man såg henne utbyta några artiga och angenäma fraser med dem och det verkade som om hon talade ganska länge med mr Fischer. Sen sa hon i tur och ordning adjö till dem alla. Hon gjorde en liten bugning åt mr Brodsky, och man märkte hur nöjd mr Brodsky var med alltsammans. Han stod där ungefär som om han drömde, med hatten tryckt mot bröstet. Så gick hon uppför vägen, förbi serveringen och fontänen och försvann utom synhåll vid isbjörnsinhägnaden. Och när hon väl hade gått var det som om herrarna släppte all tidigare förställning. De flockades kring mr Brodsky och det syntes att alla var mycket nöjda och ivriga och att de tydligen gratulerade honom. Åh, vi skulle så gärna ha velat höra vad mr Brodsky sa till miss Collins! Vi borde kanske ha varit djärvare och gått lite närmare, för då hade vi åtminstone uppfattat ett och annat ord. Men nu när vi har den ställning vi har måste vi vara försiktigare. Det var i alla fall underbart alltsammans. Och träden på Zoo, de är så vackra vid den här tiden på året. Jag undrar verkligen vad de sa till varandra. Trude tror absolut att de kommer att återförenas nu. Visste du att de aldrig har skilt sig? Det är väl intressant? Alla dessa år, och trots att miss Collins alltid har insisterat på att kallas miss Collins har de aldrig skilt sig. Det vore inte mer än rätt att mr Brodsky fick henne tillbaka. Åh, jag är ledsen, vi är så ivriga att vi inte ens har berättat det viktigaste! Om mr Ryder! Eftersom mr Ryder inte var med i sällskapet tyckte vi faktiskt inte att vi kunde gå fram ens när miss Collins hade försvunnit. Mr von Braun hade ju föreslagit att vi skulle komma fram just för att hälsa på mr Ryder. Men fastän vi stod ganska nära och noga iakttog mr von Braun, tittade han aldrig åt vårt håll, han var väl så upptagen av mr Brodsky. Därför gick vi inte fram. Men vi såg dem genom grindarna när de var på väg därifrån, och då stannade allihop och talade med en person, en man var det, men de var så långt borta att det var svårt att se. Trude var i alla fall säker på att det var mr Ryder – hon ser bättre på långt håll än vad jag gör och jag hade inte mina linser på mig. Hon var säker, var du inte det, Trude? Hon var säker på att det var han, att han mycket taktfullt hade hållit sig ur vägen så att det inte skulle bli ännu svårare för mr Brodsky och miss Collins, och att han nu anslöt sig till sällskapet utanför grindarna. Jag tyckte först att det bara var mr Braunthal, men jag hade inte mina linser på mig, och Trude var väldigt säker på att det var mr Ryder. Så när jag tänkte närmare på saken blev jag också övertygad om att det var mr Ryder. Därför missade vi chansen att bli presenterade för honom! De var så långt borta då, utanför grindarna, och chaufförerna stod redan och höll upp bildörrarna. Även om vi hade rusat fram skulle vi inte ha hunnit i tid. Därför träffade vi inte riktigt mr Ryder. Men Trude och jag satt just och pratade om det och vi sa att egentligen är det inte mer än rätt att säga att vi har träffat honom idag. För om han hade varit med i sällskapet skulle ju mr von Braun absolut ha presenterat oss där vid giraffburen, strax efter det att miss Collins hade gått. Vi kunde faktiskt inte veta hur taktfullt mr Ryder skulle uppträda, att han skulle stanna utanför grindarna och vänta där. Det viktiga är att vi skulle ha varit i vår fulla rätt att bli presenterade för honom. Det är den springande punkten. Tydligen tyckte mr von Braun i alla fall det, att vi är i vår fulla rätt nu när vi har den ställning vi har. Och vet du, Trude” – hon vände sig till väninnan – ”när jag tänker närmare på saken håller jag precis med dig. Vid mötet i kväll kan vi lika gärna meddela att vi faktiskt har träffat honom. Som du sa är det närmare sanningen än att säga att vi inte har gjort det. Och det är så mycket att ta ställning till i kväll att vi helt enkelt inte har tid att förklara allting i detalj igen. Det var ju ändå bara en ödets nyck som gjorde att vi inte blev formellt presenterade, den saken är klar. I allt väsentligt har vi träffat honom. Han kommer säkerligen att få höra allt om oss, om han inte redan har gjort det, för han måste ju ta noga reda på hur hans föräldrar blir omhändertagna. Därför har vi så gott som träffat honom, och det vore som du sa inte rätt om folk trodde något annat. Åh, men förlåt mig” – Inge vände sig plötsligt till Fiona – ”jag glömde ju att jag talar med en gammal vän till mr Ryder. Detta måste ju verka totalt oviktigt för en sådan gammal vän …”
”Inge”, sa Trude, ”den stackars Fiona är väldigt förvirrad. Reta henne inte.” Hon log mot Fiona och sa: ”Det är ingen fara, kära vän. Oroa dig inte.”
När Trude sa detta kom jag att tänka på den varma vänskap som Fiona och jag haft när vi var barn. Jag mindes det lilla vita huset där hon bodde, bara en bit nerför den leriga vägen i Worcestershire, och jag mindes hur vi lekte i timmar under hennes föräldrars matsalsbord. Jag mindes också alla de gånger då jag vandrade ner till det lilla huset, upprörd och förvirrad, och hur duktig hon var på att trösta mig och snabbt få mig att glömma den scen som jag just lämnat bakom mig. När jag tänkte på att det var denna dyrbara vänskap som just nu förlöjligades inför mina ögon vällde ilskan upp inom mig, och fastän Inge hade börjat tala igen, kunde jag inte låta detta fortgå ett ögonblick till. Fast besluten att inte tveka och upprepa mitt tidigare misstag böjde jag mig målmedvetet fram i akt och mening att avbryta Inge och rakt på sak tala om vem jag var, för att sedan luta mig tillbaka och studera den effekt mitt tillkännagivande fått. Men trots att jag gjorde en rejäl ansats lyckades jag tyvärr inte få ur mig mer än en kvävd grymtning, som ändå var tillräckligt ljudlig för att få Inge att hejda sig och alla tre kvinnorna att vända sig om och stirra på mig. Det blev pinsamt tyst ett ögonblick, men så verkade det som om Fiona ville gottgöra min förlägenhet och som om hon kanske kände något av sin gamla beskyddarinstinkt gentemot mig vakna, för hon vände sig mot de båda andra kvinnorna och utbrast:
”Ni har ingen aning om hur enfaldiga ni ser ut båda två! Och vet ni varför? Nej, ni två skulle aldrig kunna ana, aldrig, hur dumma och obeskrivbart löjliga ni båda ser ut just nu. Det skulle ni aldrig kunna, typiskt nog, typiskt för er två! Åh, så länge jag har velat säga detta, alltsen jag lärde känna er, ja, nu får ni själva se hur enfaldiga ni är. Se bara!”
Fiona gjorde en knyck med huvudet i min riktning. Inge och Trude stirrade återigen förbryllat på mig. Jag gjorde ännu en målmedveten ansträngning att upphäva min röst, men till min förfäran kunde jag inte heller nu åstadkomma mer än en grymtning, visserligen kraftigare än förut men knappast mer begriplig. Jag tog ett djupt andetag och kände paniken komma, försökte igen, men lyckades denna gång bara få fram ett långdraget, ansträngt ljud.
”Vad i hela friden är det hon säger till oss, Trude?” sa Inge. ”Varför talar den där lilla slynan till oss på det sättet? Hur vågar hon? Vad har det farit i henne?”
”Det är mitt fel”, sa Trude. ”Jag har gjort ett misstag. Det var min idé att bjuda in henne till gruppen. Men det är lika bra att hon avslöjar sitt rätta jag innan mr Ryders föräldrar kommer. Hon är avundsjuk, det är det hela. Hon är avundsjuk på oss för att vi träffade mr Ryder idag. Medan hon bara kommer med dessa patetiska små lögner …”
”Vad menar ni med att ni träffade honom idag?” exploderade Fiona. ”Ni sa ju nyss själva att ni inte …”
”Du vet mycket väl att vi praktiskt taget träffade honom! Var det inte så, Trude? Vi är i vår fulla rätt att säga att vi har träffat honom nu. Du kan helt enkelt inte blunda för det, Fiona …”
”Ja, i så fall” – Fiona nästan skrek nu – ”får vi se om ni blundar för detta!” Hon slog ut med armen mot mig, som om hon skulle annonsera den mest dramatiska scenentré. Återigen ansträngde jag mig för att göra det jag skulle. Den stigande vreden och vanmakten gav mig denna gång en kraft som kom det halvkvävda ljudet att bli mer intensivt än någonsin, och jag kände hur soffan skakade när jag tog i.
”Vad är det för fel på den där vännen du har med dig?” frågade Inge som plötsligt hade lagt märke till mig. Men Trude lät sig inte hejdas.
”Jag skulle aldrig ha lyssnat på dig”, sa hon bittert till Fiona. ”Jag borde redan från början ha begripit vilken liten lögnare du är. Och vi som lät våra barn leka med dina snorvalpar! De ljuger säkert lika bra och nu har de väl lärt alla våra barn att ljuga. Så löjlig den där festen var igår. Och så fånigt du hade pyntat i lägenheten! Så absurt! Vi skrattade alla åt dig i morse …”
”Varför hjälper du mig inte!” Fiona vände sig för första gången plötsligt till mig. ”Vad är det, varför gör du ingenting?”
Den krampaktiga känslan hade inte släppt mig. Just när Fiona nu vände sig mot mig fick jag en skymt av min egen bild i en spegel som hängde på väggen mittemot. Jag såg att mitt ansikte var högrött och att dragen var hoptryckta, som på en gris, medan händerna låg knutna mot bröstet och skälvde i takt med överkroppen. Anblicken av detta tillstånd fick mig att helt och hållet tappa fattningen och jag sjönk ihop i soffan och andades tungt.
”Kära Fiona, jag tror”, sa Inge, ”att det är dags att du och denne … denne vän går er väg. Jag tror inte att du behöver göra dig besvär att komma i kväll.”
”Nej, det kommer inte på fråga”, skrek Trude. ”Vi har vårt ansvar nu. Vi har inte råd att ta hand om små fåglar med brutna vingar, som hon. Vi är inte längre bara en grupp frivilliga. Vi har viktiga uppdrag att slutföra och den som inte motsvarar kraven måste bort.”
Jag såg tårar välla upp i ögonen på Fiona. Hon tittade återigen på mig, nu med stigande bitterhet, och jag funderade på att göra ytterligare ett försök att tala om vem jag var men tanken på den figur jag skymtat i spegeln fick mig att avstå. Istället vacklade jag upp och letade mig mot ytterdörren. Jag var fortfarande andfådd efter ansträngningen, och när jag hunnit ut i hallen var jag tvungen att ett ögonblick stanna och luta mig mot dörrposten. Bakom mig hörde jag de båda kvinnorna fortsätta tala i upprörd ton. ”Och tänk bara att ta med sig en så motbjudande person hit till ditt hem”, sa Inge. Med en kraftansträngning skyndade jag genom den lilla hallen och lyckades efter några sekunders frenetiskt fumlande med låset i ytterdörren ta mig ut ur lägenheten. Nästan genast kände jag mig bättre och jag fortsatte mot trappan i lugnare sinnesstämning.