Jag stängde dörren om dem och vi såg oss omkring alla tre. Med viss triumf konstaterade jag att jag vid andra försöket hade valt exakt rätt dörr och att vi nu befann oss i den långa mörka korridor som förde förbi hotellets salong och vidare bort mot lobbyn. Först stod vi orörliga, lite bedövade av tystnaden efter oväsendet i galleriet. Så gäspade Boris och sa: ”Det var ett jättetråkigt party.”
”Avskyvärt”, sa jag och kände åter ilskan välla upp mot varenda en av gästerna på mottagningen. ”Vilken sorglig skara. Inte minsta uppfattning om hyfs och vett.” Sedan tillade jag: ”Mamma var den utan jämförelse vackraste kvinnan där. Eller hur, Boris?”
Sophie fnittrade i mörkret.
”Det var hon”, sa jag. ”Den utan jämförelse vackraste.”
Boris tycktes ha någonting på tungan, men just då blev vi alla medvetna om ett hasande ljud någonstans i mörkret omkring oss. När mina ögon hunnit vänja sig såg jag längre ner i korridoren en stor best av något slag som långsamt närmade sig och utstötte ett ljud varje gång den rörde sig. Sophie och Boris hade också lagt märke till den, och ett ögonblick stod vi alla som förlamade. Sedan utbrast Boris viskande: ”Det är morfar!”
Jag såg då att besten verkligen var identisk med Gustav som gick framåtböjd med en resväska under armen och ytterligare en i handen, medan han drog en tredje bakom sig – det var den som åstadkom det hasande ljudet. Ett kort tag verkade det som om han inte alls rörde sig framåt utan bara vaggade fram och tillbaka i långsam takt.
Boris skyndade ivrigt emot honom, medan Sophie och jag tvekande följde efter. När vi kom närmare fick Gustav till sist syn på oss, och han stannade och rätade delvis på sig. Jag såg inte hans ansiktsuttryck i mörkret, men rösten lät munter när han sa:
”Boris. Vilken trevlig överraskning.”
”Morfar!” utropade Boris igen. ”Har du mycket att göra?”
”Ja, det är mängder att göra.”
”Du måste ha väldigt mycket att göra.” Boris lät egendomligt spänd. ”Väldigt, väldigt mycket.”
”Ja”, sa Gustav och hämtade andan. ”Det är mycket att göra.”
Jag gick fram till Gustav och sa: ”Förlåt att vi avbryter er mitt i plikterna. Vi har just varit på en mottagning, men nu är vi på väg hem. Vi ska ha en riktig festmåltid.”
”Åh”, sa bäraren och tittade på oss. ”Jaha, det var roligt att höra. Jag är verkligen glad att se er alla tillsammans så här.” Sedan vände han sig till Boris: ”Hur mår du, Boris? Och hur mår din mamma?”
”Mamma är lite trött”, sa Boris. ”Det ska bli så gott med mat. Vi ska spela Warlord efteråt.”
”Ja, det låter roligt. Ni kommer säkert att få trevligt. Ja …” Gustav tystnade ett ögonblick. ”Nu får jag nog fortsätta arbeta. Vi har väldigt mycket att göra just nu.”
”Ja”, sa Boris tyst.
Gustav rufsade Boris i håret. Sedan böjde han på ryggen igen och började släpa vidare med väskorna. Jag sträckte ut handen mot Boris och drog honom till mig så att han inte skulle vara i vägen för Gustav. Kanske var det för att vi såg på, kanske för att Gustav hade hämtat krafter under sin korta paus, men det verkade som om han nu rörde sig betydligt lättare när han gick förbi oss och försvann i mörkret. Jag började gå mot lobbyn, men Boris tvekade och stod kvar och stirrade nedåt korridoren, där morfaderns framåtböjda gestalt fortfarande skymtade.
”Kom nu, så skyndar vi oss”, sa jag och lade ena armen om hans axlar. ”Vi är väldigt hungriga allihop.”
Jag hade börjat gå igen när jag hörde Sophie säga något bakom mig: ”Nej, det är den här vägen.” Jag vände mig om och såg henne böja sig över en liten dörr som jag inte tidigare lagt märke till. Faktum är att om jag överhuvudtaget hade märkt den, skulle jag inte ha trott att det var annat än en skåpdörr, för den nådde mig knappt till axeln. Nu höll i alla fall Sophie upp dörren, och med en min som om han hade gjort detta många gånger förut gick Boris in. Sophie stod kvar och höll i dörren, och efter viss tvekan böjde också jag mig ner och kröp in efter Boris.
Jag väntade mig halvt om halvt att komma in i en tunnel och tvingas krypa på händer och fötter, men i själva verket befann jag mig i ytterligare en korridor. Den var snarast rymligare än den vi just lämnat men uppenbarligen avsedd endast för personalen. Det fanns ingen matta på golvet och utmed väggen löpte nakna rör. Det var återigen nästan mörkt, men lite längre ner föll skenet från en glödlampa över golvet. Vi gick mot ljuset, och där stannade Sophie igen och sköt upp en branddörr. Ögonblicket därpå kom vi ut på en lugn sidogata.
Det var en fin kväll med många stjärnor. När jag såg mig om på gatan märkte jag att den var tom och övergiven och att alla affärerna var stängda. När vi började gå sa Sophie i lätt ton:
”Det var en överraskning att möta morfar så där. Eller hur, Boris?”
Boris svarade inte. Han traskade på före oss och muttrade dämpat för sig själv.
”Du måste vara väldigt hungrig nu”, sa Sophie till mig. ”Jag hoppas bara att maten räcker. Jag hade så roligt när jag gjorde i ordning en massa smårätter förut att jag glömde att laga något riktigt mättande. I eftermiddags trodde jag att det skulle räcka fint, men nu när jag tänker på det …”
”Var inte dum, det blir jättebra”, sa jag. ”Och det är precis det jag längtar efter, att få äta lite av varje. Jag förstår att Boris älskar sådan mat.”
”Mamma gjorde alltid så när jag var liten. Om vi skulle ha det trevligt någon kväll. Inte på jul och födelsedagar, då hade vi det precis som alla andra. Men om vi ville ha en trevlig kväll tillsammans, bara vi tre. Mamma gjorde alltid så. Massor av goda små rätter, den ena delikatessen efter den andra. Men sen flyttade vi, mammas hälsa försämrades och därför blev det mer sällan. Jag hoppas att maten ska räcka. Ni måste vara hungriga som vargar båda två.” Plötsligt tillade hon: ”Jag är ledsen. Jag gjorde nog inte något särskilt bra intryck i kväll?”
Jag såg henne åter framför mig, där hon hjälplöst stod ensam mitt i mängden, och jag lade armen om henne. Hon svarade med att dra sig närmare mig, och under några minuter gick vi tysta vidare utmed en rad övergivna sidogator. Vid ett tillfälle väntade Boris in oss och frågade: ”Får jag sitta i soffan och äta i kväll?”
Sophie tänkte efter ett ögonblick och så sa hon: ”Ja, vi säger väl det. Det går bra för den här gången.”
Boris höll jämna steg med oss ett tag och frågade efter en stund: ”Får jag ligga på golvet och äta?”
Sophie skrattade. ”Bara i kväll, Boris. När du äter frukost i morgon bitti får du sitta vid bordet igen.”
Boris verkade nöjd med svaret och sprang med viss iver före.
Så småningom stannade vi framför en dörr som var svår att upptäcka och som låg mellan en frisör och ett bageri. Gatan var smal och bilarna som stod parkerade på trottoaren gjorde den ännu smalare. Medan Sophie sökte igenom sina nycklar tittade jag på fasaden och såg att det fanns ytterligare fyra våningar ovanför affärerna. I vissa av fönstren lyste det och jag hörde det svaga ljudet från en TV.
Jag följde efter dem båda upp till andra våningen. När Sophie låste upp ytterdörren slog det mig att jag kanske borde bete mig som om jag vore bekant med lägenheten. Å andra sidan var det lika troligt att jag förväntades uppföra mig som gäst. Då vi gick in bestämde jag mig för att noga iaktta Sophie och låta henne ange tonen. Vi hade inte väl stängt dörren bakom oss förrän Sophie försvann in i lägenheten för att gå och sätta på ugnen. Boris kastade för sin del av sig jackan och sprang iväg och simulerade polissiren.
Ensam kvar i hallen tog jag tillfället i akt att noga se mig omkring. Det var knappast någon tvekan om att Sophie och Boris båda väntade sig att jag var hemmastadd här, och ju längre jag stod och tittade på de halvöppna dörrarna som mötte min blick, den sjaskiga gula tapeten med dess svaga blommönster och de synliga rören som löpte från golv till tak bakom hatthyllan, desto tydligare kände jag också en vag minnesbild av denna hall komma tillbaka till mig.
Efter några minuter gick jag in i vardagsrummet. Fastän det var en hel del som jag inte kände igen – de båda nersuttna gamla fåtöljerna på vardera sidan om den obrukbara spisen var tydligen nyförvärv – kände jag att jag mindes detta rum tydligare än hallen. Det stora ovala matbordet som stod inskjutet mot väggen, ännu en dörr som ledde ut mot köket, den stora oformliga soffan, den slitna orangefärgade mattan, allt detta var mig definitivt välbekant. Takbelysningen – en enda glödlampa täckt av en skärm i kretong – spred ett skuggmönster över tapeten som förde tanken till fuktfläckar. Boris låg mitt på golvet och rullade över på rygg när jag kom in i rummet.
”Jag tänker göra ett experiment”, förklarade han, lika mycket för taket som för mig. ”Jag pressar ner halsen så här.”
Jag tittade på honom och såg att han hade dragit in hakan mot bröstet så att halsen blev kortare.
”Jaha. Och hur länge tänker du hålla på med det?”
”Minst tjugofyra timmar.”
”Bravo, Boris.”
Jag tog ett kliv över honom och gick vidare ut i köket. Det var långt och smalt och också det omisskännligt välbekant. De sotiga väggarna, spåren av spindelväv runt taklisten, den slitna tvättutrustningen, alltsammans fanns definitivt undangömt någonstans i minnet. Sophie hade satt på sig ett förkläde och låg på knä för att kontrollera något inne i ugnen. Hon tittade upp när jag kom ut i köket, kommenterade maten och pekade med ett muntert skratt på något inne i ugnen. Jag skrattade också och efter att ha sett mig om i köket en gång till gick jag in i vardagsrummet igen.
Boris låg kvar på golvet, och när jag kom in pressade han hakan mot bröstet igen. Jag brydde mig inte om honom utan satte mig i soffan. Det låg en tidning på mattan och jag tog den för att se om det var det nummer som innehöll bilder av mig. Det visade sig att tidningen var flera dagar gammal, men jag tyckte att jag lika gärna kunde bläddra igenom den. Medan jag läste förstasidesartikeln – man intervjuade von Winterstein om planerna på att bevara Gamla stan – hördes bara enstaka robotliknande ljud från Boris nere på mattan. När jag sneglade på honom såg jag att han hela tiden höll hakan nerdragen mot bröstet, och jag bestämde mig för att inte säga något till honom förrän han åtminstone slutade med denna löjliga lek. Jag kunde inte avgöra om han slappnade av när jag inte tittade på honom eller om de spända halsmusklerna var ett konstant tillstånd, och jag struntade snart i vilket. ”Han får väl ligga där”, tänkte jag för mig själv och fortsatte läsa.
Efter ungefär tjugo minuter kom Sophie till slut in med ett rågat fat. Där fanns volauventer, doftande pastejer och portionspajer, allt i miniformat och det mesta läckert och elegant. Sophie ställde fatet på matbordet.
”Ni är väldigt tysta”, sa hon och såg sig om i rummet. ”Kom nu, så ska vi ha trevligt. Titta, Boris! Och jag har ett fat till därute. Alla era älsklingsrätter! Ska ni inte ta och plocka fram ett spel nu, så går jag och hämtar resten.”
Så snart Sophie försvann ut i köket igen, hoppade Boris upp, sprang fram till bordet och stoppade en pajbit i munnen. Jag var frestad att påpeka att hans hals var som vanligt igen men avstod och fortsatte läsa tidningen utan att säga något. Boris gav på nytt ifrån sig sirenljudet, rusade genom rummet och stannade framför ett högt skåp i bortre hörnet. Jag mindes att det var i det skåpet som alla spel förvarades. De stora platta lådorna brukade stå vingligt staplade ovanpå andra leksaker och hushållsföremål. Boris stod och tittade på skåpet ett ögonblick och slängde sedan upp dörren.
”Vad ska vi spela?” frågade han.
Jag läste vidare och låtsades som om jag inte hörde. Jag såg ur ena ögonvrån att han först tittade på mig och sedan när han förstod att jag inte skulle svara vände sig mot skåpet igen. Han stod kvar där ett tag och betraktade traven med spel, medan han då och då sträckte ut fingret för att känna på någon av lådorna.
Sophie kom in med ännu ett fat. När hon började duka gick Boris fram till henne och jag hörde hur de stillsamt diskuterade något.
”Du sa ju att jag fick sitta på golvet och äta”, insisterade Boris.
Efter ett tag sjönk han ner på mattan igen och ställde en full tallrik framför sig.
Jag reste mig och gick fram till bordet. Sophie kretsade ängsligt omkring mig när jag tog en tallrik och betraktade maten.
”Det ser fantastiskt ut”, sa jag och försåg mig av de olika rätterna.
När jag satte mig i soffan igen, märkte jag att jag kunde fortsätta läsa samtidigt som jag åt om jag ställde tallriken på en kudde bredvid mig. Jag hade redan bestämt mig för att läsa igenom tidningen mycket noga och till och med granska annonserna, och jag fortsatte nu med detta och sträckte mig då och då efter lite mat på tallriken utan att ta blicken från texten.
Under tiden hade Sophie satt sig bredvid Boris på golvet och då och då frågade hon honom något – om maten eller om någon skolkamrat. Men varje gång hon försökte inleda ett samtal hade Boris stoppat munnen alldeles för full för att kunna svara annat än med en grymtning. Efter en stund sa Sophie: ”Nå, Boris, har du bestämt dig för vilket spel vi ska ta?”
Jag kände att Boris tittade på mig. Sedan sa han tyst:
”Vi kan ta vilket som helst.”
”Är det säkert?” frågade Sophie klentroget. Det blev tyst länge och sedan sa hon: ”Okey. Om det verkligen kvittar för din del, kan jag välja ett.” Jag hörde att hon reste sig. ”Jag gör det genast.”
Denna strategi fick tydligen Boris att reagera. Han reste sig med viss iver och följde modern fram till skåpet, och jag hörde dem samråda framför traven med spel, dämpat, som om de tog hänsyn till det faktum att jag läste. När de hade bestämt sig satte de sig på golvet igen.
”Sätt igång nu, så ställer vi upp det”, sa Sophie. ”Vi kan börja spela medan vi äter.”
När jag sneglade på dem igen, låg spelet uppfällt och Boris, som hade börjat dela ut kort och pjäser, verkade lite mer entusiastisk. Jag blev därför häpen när jag några minuter senare hörde Sophie säga:
”Vad är det? Du sa ju att det var detta du ville spela?”
”Det ville jag också.”
”Vad är det då, Boris?”
Boris svarade inte genast. ”Jag är för trött. Som pappa.”
Sophie suckade. Sedan sa hon plötsligt med gladare röst:
”Boris, pappa har köpt en sak åt dig.”
Jag kunde inte låta bli att kika fram över tidningskanten, och när jag gjorde det gav Sophie mig ett konspiratoriskt leende.
”Kan jag ge den till honom nu?” frågade hon.
Jag gav henne en förbryllad blick utan att förstå vad hon talade om, men hon reste sig och gick ut ur rummet. Hon kom nästan genast tillbaka med den tummade gör-det-själv-handboken som jag hade köpt på biografen kvällen före. Boris, som glömt sin förmodade trötthet, kom på fötter, men Sophie höll retsamt boken utom räckhåll för honom.
”Pappa och jag var ute tillsammans igår kväll”, sa hon. ”Det var en underbar kväll, och mitt i alltihop tänkte han på dig och köpte den här. En sådan har du väl aldrig haft förut, Boris?”
”Inbilla honom nu inte att det är något märkvärdigt”, sa jag bakom tidningen. ”Det är bara en gammal handbok.”
”Det var väl snällt av pappa?”
Jag kastade en förstulen blick på dem igen. Sophie hade nu låtit Boris ta boken och han satt med den i knät och bläddrade.
”Den är superfin”, mumlade han. ”Superfin.” Han stannade upp och studerade en av sidorna. ”Här står precis hur man gör.”
Han vände några blad igen men när han gjorde det brast bindningen och boken föll i två delar. Boris bläddrade vidare som om ingenting hade hänt. Sophie som just skulle böja sig ner hejdade sig när hon såg Boris reaktion.
”Här står precis allt”, sa Boris. ”Den är jättebra.”
Jag kände tydligt att han försökte tala till mig. Jag fortsatte läsa och några sekunder senare hörde jag Sophie säga i dämpad ton: ”Jag ska hämta lite tejp. Det är det enda som behövs.”
Jag hörde Sophie gå ut ur rummet och fortsatte läsa. Jag sneglade på Boris och såg att han fortfarande satt och bläddrade. Efter ett litet tag tittade han på mig och sa:
”Det finns en särskild sorts pensel som man kan köpa när man ska sätta upp tapeter.”
Jag läste vidare. Så småningom kom Sophie tillbaka.
”Det är konstigt men jag kan inte hitta tejpen någonstans”, mumlade hon.
”Den här boken är superfin”, sa Boris. ”Där står precis allt.”
”Det är konstigt. Den kanske är slut.” Sophie gick ut i köket igen.
Jag hade ett svagt minne av att det låg ett antal tejprullar i samma skåp som spelen, i en av smålådorna i nedre högra hörnet. Jag funderade på att lägga ifrån mig tidningen och gå bort och leta, men då kom Sophie in i rummet igen.
”Vi struntar i det”, sa hon. ”Jag ska köpa lite tejp i morgon och så kan vi laga boken då. Kom, Boris, nu måste vi sätta igång och spela, annars blir vi inte färdiga innan vi ska gå och lägga oss.”
Boris svarade inte. Jag hörde hur han fortsatte vända blad där han satt på mattan.
”Ja, om du inte tänker spela”, sa Sophie, ”så börjar jag själv.”
En tärning klirrade till i bägaren. Medan jag läste vidare i tidningen kunde jag inte låta bli att tycka lite synd om Sophie för att kvällen blivit som den blivit. Men å andra sidan var det knappast förvånande att hon fick betala någon sorts pris för det kaos som hon hade åstadkommit. Och förresten hade hon inte på något sätt överträffat sig själv med matlagningen. Hon hade till exempel inte tänkt på att göra i ordning några trekanter med rostat bröd och sardiner, inte heller någon ost- eller korvkebab. Hon hade inte lagat någon omelett och inte gjort ostfyllda potatisar eller fiskbullar. Det fanns inga fyllda oliver. Och inga små snittar med ansjoviskräm, ingen gurka skuren på längden, inga hårdkokta ägg formade som rosor. Inte heller hade hon gjort plommonkaka eller mördegspinnar till efterrätt, det fanns inte ens en rulltårta med jordgubbssylt.
Jag blev gradvis medveten om att Sophie hade skakat tärningen alldeles för länge. Det lät inte heller likadant som när hon började spela. Nu var det som om hon skakade tärningen långsamt och kraftlöst, kanske i takt med någon melodi som for genom hennes huvud. Jag sänkte tidningen med en känsla av oro.
På golvet satt Sophie och stödde sig stelt på ena armen och den obekväma ställningen fick hennes långa hår att falla ner över axeln så att ansiktet helt och hållet doldes. Hon verkade vara totalt uppslukad av spelet, och hon hade förskjutit sin tyngd så att hon satt egendomligt framåtböjd över spelbrädet. Hon vaggade stilla med hela kroppen. Boris betraktade henne trumpet och drog handen över den trasiga bokryggen.
Sophie fortsatte att skaka tärningen, hon skakade och skakade i trettio fyrtio sekunder innan hon till slut lät den rulla iväg. Hon studerade den drömmande, flyttade några pjäser på spelbrädet och började sedan skaka tärningen igen. Jag kände en besynnerlig stämning sänka sig över rummet och bestämde mig för att det var dags att bryta upp. Jag kastade undan tidningen, slog ihop händerna och reste mig.
”Nu måste jag tänka på att ge mig tillbaka till hotellet”, förklarade jag. ”Och jag tycker absolut att ni två ska gå och lägga er. Vi har alla haft en lång dag.”
Jag såg en skymt av Sophies förvånade ansikte då jag med långa steg gick ut i hallen. Ögonblicket därpå kom hon efter mig.
”Ska du redan gå? Men vill du inte ha lite mer att äta?”
”Jag är ledsen, jag vet att du har haft massor av jobb med maten. Men klockan är mycket nu. Jag har en arbetsam dag i morgon.”
Sophie suckade och såg missmodig ut. ”Förlåt mig”, sa hon till slut. ”Jag är ledsen att det inte blev någon lyckad kväll.”
”Oroa dig inte. Det är inte ditt fel. Vi är alla trötta. Nu måste jag gå.”
Sophie följde mig buttert till dörren och sa att hon skulle ringa nästa morgon.
I flera minuter vandrade jag genom de övergivna gatorna och försökte minnas vägen tillbaka till hotellet. Så småningom kom jag ut på en gata som jag kände igen, och jag började njuta av nattens tystnad, ensam med mina tankar och ljudet av mina egna steg. Men det dröjde inte länge förrän jag kände viss beklämning över hur kvällen slutat. Å andra sidan hade Sophie förutom allt annat lyckats spräcka mitt noggrant planerade tidsschema och ersätta det med kaos. Här närmade jag mig nu slutet på den andra dagen i staden utan att ha skaffat mig den mest rudimentära insikt i den kris som jag kommit hit för att studera. Jag mindes att jag till och med blivit hindrad att komma iväg till morgonens möte med grevinnan och borgmästaren, då jag äntligen skulle ha fått chansen att med egna öron höra något av Brodskys musik. Jag hade förstås fortfarande gott om tid att ta igen det jag missat; ett antal viktiga möten låg framför mig – till exempel det med Medborgerliga stödgruppen – och säkert skulle jag på det viset få en mycket fullständigare bild av situationen här. Ändå gick det inte att förneka att jag hade blivit utsatt för viss press, och Sophie kunde knappast klaga om jag inte varit på särskilt avspänt humör så här mot slutet av dagen.
Dessa tankar kom för mig då jag promenerade över en stenbro. När jag stannade och tittade ut över vattnet och raden av lampor längs kanalbrinken, slog det mig att jag fortfarande hade möjlighet att anamma miss Collins inbjudan. Hon hade definitivt antytt att hon var i den unika positionen att kunna ge mig goda råd, och när min tid här nu blivit allt mer begränsad, insåg jag att ett ordentligt samtal med henne i högsta grad skulle kunna underlätta saker och ting och förse mig med bokstavligt talat all den information som jag vid det här laget kunde ha skaffat på egen hand, om Sophie inte hade satt en käpp i hjulet. Jag tänkte återigen på miss Collins vardagsrum, på sammetsgardinerna och de slitna möblerna, och kände en plötslig längtan efter att vara där. Jag började gå igen, över bron och in på de mörka gatorna, fast besluten att ringa henne så fort tillfälle gavs.