Jag vaknade i panik, övertygad om att jag hade försovit mig. Först trodde jag att det var morgon och att jag hade missat kvällen helt och hållet. Men när jag satte mig upp i soffan såg jag att det fortfarande var mörkt omkring mig och att det enda ljus som syntes var glöden från gaskaminen.
Jag gick fram till fönstret och drog undan gardinen. Jag såg en trång bakgård som upptogs av ett antal stora soptunnor. En lampa som var tänd någonstans lyste dunkelt upp gården, men jag märkte också att himlen inte längre var alldeles mörk, och jag blev återigen rädd att gryningen nalkades. Jag släppte gardinen och medan jag letade mig ut ur rummet ångrade jag bittert att jag hade tackat ja till caféägarens förslag om en stunds vila.
Jag gick ut i den lilla hallen där jag tidigare hade sett varor stå staplade utmed väggarna. Rummet var nu beckmörkt och jag törnade flera gånger in i något hårt då jag trevade mig fram. Till slut hittade jag en dörr som ledde ut i själva caféet, där stämningen varit på topp en stund tidigare och alla dansat och sjungit. Från fönstren mot torget silade det in lite ljus och jag såg diffust att man hade ställt upp stolarna på borden. Jag gick fram till entrén och tittade ut genom glasrutorna i dörren.
Ingenting rörde sig utomhus. Det ljus som trängde in i caféet kom från den ensliga gatlyktan mitt på torget, men jag märkte återigen att himlen tycktes förebåda morgonen. Jag blev argare och argare när jag stod där och såg ut över torget. Jag insåg att jag låtit min huvudsakliga uppgift komma i skymundan för en mängd ovidkommande saker – och det till den grad att jag nu hade sovit mig igenom en av de viktigaste kvällarna i mitt liv. Så blandades ilskan med en känsla av förtvivlan och ett tag var jag nära gråten.
Men när jag stod där och såg på natthimlen började jag undra om jag bara hade inbillat mig att gryningen nalkades. När jag nu tittade närmare efter såg jag att himlen fortfarande var mycket mörk, och jag började fundera på om klockan kanske inte var så mycket och jag fått panik i onödan. Jag skulle kanske rentav hinna fram till konserthuset i tid till större delen av kvällens händelser och slippa missa mitt eget framförande.
Under tiden hade jag tankspritt stått och skakat i dörren. Jag granskade låsen och efter att ha öppnat ett i taget var jag snart ute på torget.
Luften kändes underbart uppfriskande efter det kvava caféet, och om jag inte hade haft så ont om tid skulle jag ha strövat runt på torget några minuter för att få tankarna att klarna. Som det nu var gav jag mig målmedvetet iväg för att leta mig fram till konserthuset.
Jag skyndade genom de tomma gatorna, förbi stängda caféer och affärer utan att en enda gång se skymten av det kupolförsedda taket. Gamla stan var mycket charmig i gatlyktornas sken, men ju längre tid jag gick där desto svårare blev det att bemästra paniken. Jag hade väntat mig att det skulle dyka upp en taxi eller att jag i alla fall skulle stöta på en eller annan kvällsvandrare på väg ut från någon nöjeslokal så att jag kunde fråga om vägen. Men med undantag för några lösa katter verkade jag vara den ende som var vaken på många kilometers omkrets.
Jag korsade spårvagnsspåren och fann mig sedan promenera utmed kanalbanken. En kylig vind kom blåsande över vattnet och eftersom jag fortfarande inte såg skymten av konserthuset, var jag nu säker på att jag hade gått vilse. Jag hade bestämt mig för att på försök ta av lite längre fram – och vika in på en smal gata som gjorde en skarp sväng – då jag hörde steg och såg en kvinna komma gående därifrån.
Jag hade blivit så van vid att gatorna låg totalt öde att jag stannade på fläcken när jag fick syn på henne. Dessutom såg jag till min förvåning att hon var klädd i en böljande aftonklänning. Kvinnan hade för sin del också stannat, men sedan hon tydligen känt igen mig kom hon emot mig med ett leende. Då hon hunnit lite närmare såg jag i skenet från lyktorna att hon var i övre fyrtioårsåldern, kanske rentav en bit över femtio. Hon var en aning fyllig men förde sig mycket behagligt.
”Godkväll”, sa jag. ”Jag undrar om ni skulle kunna hjälpa mig. Jag letar efter konserthuset. Är jag på väg i rätt riktning?”
Kvinnan hade nu hunnit fram till mig. Hon log igen och sa:
”Nej, det är faktiskt åt andra hållet. Jag kommer just därifrån. Jag ville bara ta en promenad för att få lite luft, men jag ska gärna följa er dit, mr Ryder. Om ni inte har något emot det förstås.”
”Det var mycket vänligt av er. Men ni ska inte behöva avbryta promenaden.”
”Det är ingen fara. Jag har redan promenerat i nästan en timme. Det är dags att gå tillbaka. Jag tänkte i min enfald att jag skulle vara där en stund i förväg, för den händelse att min hjälp behövdes, så jag kom alldeles för tidigt. Men det fanns ingenting att göra. Mr Ryder, förlåt mig, jag har inte presenterat mig. Jag heter Christine Hoffman. Min man är direktör för ert hotell.”
”Angenämt att råkas, mrs Hoffman. Er man har berättat en hel del om er.”
Jag ångrade genast mitt yttrande. Jag kastade en hastig blick på mrs Hoffman men kunde inte längre se hennes ansikte tydligt.
”Den här vägen, mr Ryder”, sa hon. ”Det är inte långt.”
Ärmarna på hennes aftonklänning böljade i vinden då vi började gå. Jag hostade och sa:
”Att döma av det ni säger, mrs Hoffman, har man tydligen ännu inte hunnit påbörja festligheterna i konserthuset? Alla gäster har alltså inte kommit än?”
”Gästerna? Oh, nej. Det dröjer säkert en timme innan gästerna börjar komma.”
”Åh. Utmärkt.”
Vi gick i maklig takt vidare utmed kanalen och båda vände vi oss då och då om för att se hur lamporna speglades i vattenytan.
”Mr Ryder”, sa hon till slut. ”Det är en sak jag undrar över. När min man talade om mig, gav han er då intrycket att jag är – en ganska kylig person. Gav han er det intrycket?”
Jag skrattade till. ”Det överväldigande intryck han gav mig, mrs Hoffman, var att han är ytterst fäst vid er.”
Hon gick vidare utan att säga något och jag var inte säker på att hon hade noterat mitt svar. Efter en stund sa hon:
”När jag var ung, mr Ryder, skulle ingen någonsin ha kommit på tanken att beskriva mig så. Som en kylig person. När jag var barn var jag definitivt motsatsen. Inte ens nu skulle jag vilja beskriva mig som kylig.”
Jag mumlade något diffust diplomatiskt. När vi sedan lämnade kanalen och svängde in på en smal sidogata, såg jag till sist det kupolförsedda taket på konserthuset avteckna sig upplyst mot natthimlen.
”Till och med nuförtiden”, sa mrs Hoffman bredvid mig, ”har jag dessa drömmar, tidigt på morgonen. Alltid tidigt på morgonen. Drömmarna handlar alltid om … om ömhet. Det händer inte mycket i dem, för det mesta är de fragmentariska. Jag iakttar kanske min son, Stephan. Ser honom leka i trädgården. Vi stod varandra mycket nära en gång, mr Ryder, när han var liten. Jag brukade trösta honom, dela hans små triumfer. Vi stod varandra så nära när han var liten. Ibland kan drömmen handla om min man. Härommorgonen drömde jag att min man och jag höll på att packa upp en resväska tillsammans. Vi befann oss i något sovrum och väskan låg på sängen. Vi var kanske i ett hotellrum utomlands eller möjligen hemma. I vilket fall som helst höll vi på att packa upp väskan tillsammans och det fanns en sorts känsla av … samförstånd mellan oss. Vi höll alltså tillsammans på med denna uppgift. Först tog han upp något och så gjorde jag likadant. Hela tiden samtalade vi, inte om något särskilt, vi pratade bara otvunget medan vi packade upp. Det var så sent som i förrgår morse som jag hade den drömmen. Så vaknade jag och låg där och såg gryningsljuset sila in genom gardinerna, och jag kände mig mycket lycklig. Jag intalade mig att det snart verkligen skulle kunna bli så. Senare, kanske rentav samma dag, skulle vi uppleva ett sådant ögonblick tillsammans. Det behövde inte handla just om att packa upp en väska. Men det fanns en chans att ögonblicket skulle komma senare samma dag. Jag intalade mig att det var så och somnade igen, mycket lycklig. Så kom morgonen. Underligt nog, mr Ryder, blir det likadant varje gång. Så snart dagen börjar, kommer detta andra, denna kraft, och tar över. Och vad jag än gör får allting mellan oss helt enkelt ett annat förlopp, det blir inte som jag vill ha det. Jag kämpar emot, mr Ryder, men under årens lopp har jag stadigt tappat mark. Det är något som … som helt enkelt händer mig. Min man anstränger sig mycket hårt, försöker hjälpa mig, men utan framgång. När jag väl går ner och äter frukost har allt det jag kände i drömmen för länge sen försvunnit.”
Trottoaren var blockerad av bilar och mrs Hoffman fick gå några steg framför mig. Då jag hann ifatt henne igen, frågade jag:
”Vad tror ni det är? Denna kraft ni talar om?”
Hon skrattade plötsligt. ”Jag menade inte att det skulle låta riktigt så övernaturligt, mr Ryder. Det uppenbara svaret är förstås att alltsammans har med mr Christoff att göra. Det trodde jag i alla fall en tid. Jag vet att det är det min man tror. Som många människor här i stan trodde jag att det bara var fråga om att ersätta mr Christoff med någon som hade större tyngd och auktoritet. Men på senaste tiden har jag inte längre varit så säker. Jag har börjat tro att det har med mig själv att göra. Att det är en sorts sjukdom jag har. Det är kanske till och med en del av åldrandet. Vi blir ju i alla fall äldre och delar av oss dör gradvis. Kanske börjar vi också dö känslomässigt. Tror ni att det är möjligt, mr Ryder? Jag är rädd för det, jag är rädd för att det kan vara själva sanningen. Att vi gör oss av med mr Christoff bara för att – det gäller åtminstone mig – finna att ingenting har förändrats.”
Vi rundade ännu ett hörn. Trottoarerna var mycket smala och vi fick gå mitt ute i gatan. Jag kände att hon väntade på ett svar, och till slut sa jag:
”Mrs Hoffman, jag skulle vilja säga att oavsett åldrandeprocessen är det livsviktigt för er att hålla modet uppe. Att inte ge efter för denna … vad det nu är.”
Mrs Hoffman tittade upp mot natthimlen och svarade inte på en stund. Så sa hon: ”Dessa underbara drömmar tidigt på morgonen. När dagen kommer och ingenting infrias, skyller jag ofta bittert på mig själv. Men jag försäkrar att jag ännu inte har gett upp, mr Ryder. Om jag gav upp, skulle det inte finnas mycket kvar i livet för mig. Jag vägrar att släppa taget om mina drömmar riktigt än. Jag längtar fortfarande efter att min familj en dag ska komma mig riktigt nära. Men det är inte bara det, mr Ryder. Jag är kanske mycket enfaldig som tror något sådant, och kanske kan ni i så fall tala om det för mig. Men en dag, förstår ni, hoppas jag kunna sätta fingret på det, vad det nu är. Jag hoppas kunna sätta fingret på det och sen ska det förlora sin kraft, alla dessa år då det ständigt har påverkat mig ska på det viset helt komma att suddas ut. Jag har en känsla av att det enda som behövs är ett ögonblick, ett enda litet ögonblick, förutsatt att det är det rätta. Som en sträng som plötsligt brister och en tjock ridå som plötsligt faller till golvet och avslöjar en hel ny värld, en värld full av sol och värme. Mr Ryder, ni ser väldigt skeptisk ut. Är jag fullkomligt galen som hoppas på det? Att det efter alla dessa år kan komma ett ögonblick som får allt att förändras, det rätta ögonblicket?”
Det hon tolkade som skepsis var något helt annat. Medan hon talade hade jag kommit att tänka på Stephans kommande framförande och säkert blev jag så ivrig att det märktes. Jag sa nu, kanske en aning entusiastiskt:
”Mrs Hoffman, jag vill inte väcka några falska förhoppningar. Men det finns en möjlighet, en liten möjlighet, att ni snart kommer att uppleva någonting som mycket väl skulle kunna vara ett sådant ögonblick, just ett sådant ögonblick som ni talar om. Kanske händer det inom den närmaste framtiden. Det kommer att förvåna er, tvinga er att omvärdera allt och se allt i ett bättre och klarare ljus. Och det är något som verkligen skulle kunna sudda ut alla dessa dåliga år. Jag vill inte väcka falska förhoppningar, jag säger bara att möjligheten finns. Ett sådant ögonblick skulle rentav kunna inträffa i kväll, så det är mycket viktigt att ni håller modet uppe.”
Jag hejdade mig, slagen av tanken att jag utmanat ödet. För även om jag var imponerad av det lilla jag hört då Stephan spelade, kunde den unge mannen såvitt jag visste mycket väl bli påverkad av pressen och misslyckas. Ju mer jag tänkte på saken, desto mer ångrade jag det jag sagt. Men när jag tittade på mrs Hoffman märkte jag att mina ord varken hade gjort henne förvånad eller upphetsad. Efter några ögonblick sa hon:
”När vi möttes här på gatan nyss, mr Ryder, var jag inte bara ute och hämtade frisk luft, som jag sa. Jag försökte förbereda mig. För den möjlighet ni talar om har förstås slagit också mig. En sådan kväll som i kväll. Jo, mycket kan hända. Därför ville jag förbereda mig. Och jag har ingenting emot att bekänna att jag är lite rädd just nu. För ni förstår, någon gång i det förflutna har det faktiskt uppstått sådana ögonblick, men jag har inte varit stark nog att gripa dem i flykten. Det kommer kanske inte så många fler chanser, vem vet? Därför har jag verkligen försökt förbereda mig, mr Ryder. Åh, nu är vi framme. Genom den här ingången kommer man in i köksavdelningen. Jag ska visa er artistingången. Jag följer själv inte med in ännu. Jag tror att jag behöver lite mer luft.”
”Jag är mycket glad att jag träffade er, mrs Hoffman. Det var vänligt av er att följa mig hit vid ett för er så viktigt tillfälle. Jag hoppas verkligen att allt går bra i kväll.”
”Tack, mr Ryder. Jag önskar er detsamma, ni har en hel del att tänka på, det vet jag. Det var mycket trevligt att träffa er.”