Jag satte mig i Hoffmans stora svarta bil som stod på parkeringsplatsen och körde ut på en slingrande väg som på båda sidor var kantad av barrträd. Det var säkerligen inte den väg man brukade köra, för här var vägbanan gropig, oupplyst och alldeles för smal för att två fordon skulle kunna mötas utan att sakta farten. Jag skärpte blicken och körde försiktigt i mörkret, beredd på att det när som helst kunde dyka upp ett hinder eller en skarp kurva. Så rätade vägen ut sig och i skenet från billyktorna såg jag bara träd på båda sidor. Jag ökade farten och körde vidare i mörkret. Så fick jag syn på en klart upplyst byggnad till vänster om mig, och då jag saktade in förstod jag att det var konserthusets framsida som strålade av ljus mot den nattliga bakgrunden.
Fastän jag befann mig ett stycke från byggnaden och såg den ur ett snett perspektiv, kunde jag konstatera att fasaden var imponerande. På båda sidor om mittvalvet fanns ståtliga stenpelare och höga fönster som nådde ända upp till det stora kupoltaket. Jag undrade om gästerna hade börjat komma och stannade bilen och rullade ner rutan för att få bättre överblick. Men även om jag sträckte på mig skymdes byggnadens nedre del av träden.
När jag satt där och tittade på konserthuset slog det mig att mina föräldrar kanske just nu var på väg dit. En tydlig bild kom plötsligt för mig då jag mindes Hoffmans beskrivning av den hästdragna vagnen som skulle dyka upp i mörkret inför ögonen på de beundrande åskådarna. När jag lutade mig ut genom fönstret tyckte jag mig faktiskt just i det ögonblicket höra deras vagn passera. Jag stängde av motorn och lutade mig spänt lyssnande lite längre ut. Så steg jag ur bilen helt och hållet och stod där och skärpte hörseln i natten.
Vinden rörde sig i träden. Så hörde jag återigen samma svaga ljud: hovslag, ett rytmiskt plingande, ett klapprande, som ett ekipage med trähjul, draget av hästar. Sedan dog ljuden bort i prasslet från träden. Jag satt kvar och lyssnade ett tag men hörde inte något mer. Till slut satte jag mig i bilen igen.
Jag hade känt mig mycket lugn – nästan fridfull till mods – då jag stod ute på vägen, men när jag väl startade bilen igen övermannades jag av en blandning av vanmakt, panik och vrede. Mina föräldrar skulle just anlända till konserthuset, och trots att jag själv var långt ifrån färdig med förberedelserna inför kvällen, satt jag nu här i bilen och hade återigen låtit mig övertalas att ägna mig åt något som var helt oväsentligt i sammanhanget. Jag begrep inte hur jag hade kunnat gå med på det, och jag körde med stigande vrede vidare mellan träden, fast besluten att uträtta mitt ärende så snabbt som möjligt och sedan genast återvända till konserthuset. Men så slog det mig att jag egentligen inte visste hur man kom till Sophies lägenhet eller om jag överhuvudtaget var på väg i rätt riktning. En känsla av meningslöshet kom smygande, men jag körde ändå vidare och stirrade på träden som reste sig framför mig i skenet från billyktorna.
Så blev jag plötsligt medveten om två figurer längre fram. De stod mitt på vägen och viftade, och fastän de gick åt sidan när jag kom närmare signalerade de ivrigt. Jag saktade farten och såg en liten grupp om fem sex personer som slagit läger runt en liten bärbar kamin vid vägkanten. Först trodde jag att det var landstrykare, men så kom en medelålders kvinna i eleganta kläder och en gråhårig man i kostym fram till bilen. De andra som suttit runt kaminen på något som såg ut att vara upp- och nervända trälådor reste sig nu och började också de gå mot bilen. Jag såg att alla hade campingmuggar av plåt i handen.
När jag rullade ner rutan tittade kvinnan in och sa:
”Åh, så bra att ni kom. Ni förstår, vi höll just på att diskutera en sak och kunde inte komma överens. Det är visst alltid samma sak. Vi kan aldrig enas om något beslut när det uppstår en kris.”
”Men vi måste absolut komma fram till ett avgörande snart”, sa den gråhårige mannen i kostym högtidligt.
Innan de hann fortsätta såg jag att den gestalt som närmade sig bakifrån och nu lutade sig ner var Geoffrey Saunders, min gamle skolkamrat. När han fick syn på mig, trängde han sig fram och knackade på bildörren.
”Ja, jag undrade just när jag skulle träffa dig igen”, sa han. ”Om jag ska vara alldeles ärlig var jag faktiskt lite sur på dig. Du kom ju aldrig och drack te. Fastän du hade lovat. Men det är förstås inte rätt tidpunkt att tala om den saken nu. Även om det var ganska fräckt av dig, gamle vän. Nåväl. Det är lika bra att du stiger ur bilen.” Därmed öppnade han bildörren och gick åt sidan. Jag skulle just protestera då han fortsatte: ”Det är lika att bra att du tar en kopp kaffe. Så att du kan sälla dig till diskussionen.”
”Ärligt talat, Saunders”, sa jag, ”är jag faktiskt lite upptagen nu.”
”Äsch, kom nu, gamle vän.” Det fanns en anstrykning till irritation i rösten. ”Jag har tänkt en hel dig på dig sen vi träffades häromkvällen. På skoltiden och så där. I morse när jag vaknade kom det till exempel för mig en minnesbild av den där gången då vi två var funktionärer på en orientering för några mindre killar. Måste ha varit i början av gymnasiet. Du minns säkert inte, men jag kom att tänka på det när jag låg i sängen i morse. Vi stod utanför en pub mittemot ett stort fält och du var väldigt upprörd över något. Men kom ut ur bilen nu, jag kan inte stå här och prata med dig.” Han manade otåligt på mig. ”Såja, det var bättre.” Han tog mig om armbågen med sin lediga hand – i den andra höll han plåtmuggen – och jag steg motvilligt ur bilen. ”Jo, jag låg och tänkte på den där dan. Det var dimmigt, en typisk engelsk oktobermorgon. Där stod vi och väntade på att de där småkillarna skulle komma ångande i dimman, och jag minns att du hela tiden sa: ’Det går väl an för dig, du klarar dig säkert’, och att du var väldigt nedstämd. Till slut sa jag till dig: ’Hör du, det finns faktiskt andra som har bekymmer här i världen, du är inte den ende.’ Och så började jag berätta för dig om den gången då jag var sju eller åtta och vi reste iväg på semester, mina föräldrar, min lillebror och jag. Vi reste till en av de engelska badorterna. Bournemouth eller något sådant. Kanske var det Isle of Wight. Vädret var fint, men det var något som gick snett, vi kom helt enkelt inte överens. Ett nog så vanligt semesterproblem förstås, men det visste jag inte då, för jag vara bara sju eller åtta. Det fungerade i alla fall inte, och en eftermiddag rusade pappa helt enkelt iväg. Utan vidare. Vi stod nere vid stranden, och mamma höll just på att peka ut något för oss då han plötsligt bara gav sig iväg. Han var inte arg eller något sådant, han bara försvann. Vi visste inte vad vi skulle göra, så vi följde efter honom. Mamma, lille Christopher och jag, vi följde efter honom. Vi höll oss hela tiden på en bits avstånd, trettio meter eller så, men vi släppte honom inte ur sikte. Och pappa gick och gick. Hela vägen utmed havet, uppför stigen vid klipporna, förbi badhytterna och alla människor som solade. Sen gick han in mot stan, förbi tennisbanorna och ett antal affärer. Vi måste ha följt efter honom i över en timme. Och efter ett tag började vi göra det till en lek. Vi sa: ’Titta, nu är han inte arg längre. Han bara skojar!’ Eller: ’Han håller huvudet så med vilje. Titta bara!’ och så skrattade vi. Och om man tittade noga kunde man tro att han gjorde det på skoj. Christopher var så liten, och jag sa till honom att pappa gick på det där sättet bara för att vara rolig. Christopher skrattade och skrattade, som om alltsammans var en lek. Mamma skrattade också och sa: ’Åh, vilken pappa ni har, pojkar!’ och så skrattade hon igen. Vi gick och vi gick, och fastän jag bara var sju eller åtta var jag den ende som visste att pappa inte skämtade. Att han fortfarande var arg, och kanske bara blev argare och argare för att vi följde efter honom. Han hade kanske velat sätta sig på en bänk eller gå in på ett café någonstans, men eftersom vi följde efter kunde han inte det. Minns du att jag berättade allt detta för dig den morgonen? Jag tittade på mamma och försökte få henne att stanna, men det var då det gick upp för mig att hon helt och hållet hade intalat sig att pappa bara skojade. Och lille Christopher ville hela tiden springa fram till pappa. Jag fick komma med ursäkter och skratta och säga: ’Nej, det får du inte göra. Det ingår inte i leken. Vi måste hålla oss en bra bit bakom, annars gillas det inte.’ Men mamma sa något helt annat: ’Jovisst! Ska du inte ta och springa fram och dra honom i skjortan och se om du hinner tillbaka innan han får tag i dig!’ Och eftersom jag var den ende som förstod, den ende, fick jag säga: ’Nej, vi väntar. Stanna här, stanna här.’ Han såg lustig ut, pappa. Han gick väldigt underligt när man såg honom på avstånd. Men hör nu, gamle vän, ska du inte ta och sätta dig? Du verkar väldigt bekymrad, alldeles slut. Sätt dig nu här och hjälp oss att fatta rätt beslut.”
Geoffrey Saunders pekade på en upp- och nervänd apelsinlåda vid kaminen. Jag var verkligen trött och säkert skulle jag kunna sköta de uppgifter som låg framför mig bättre om jag vilade mig lite och drack en klunk kaffe. Jag satte mig, medveten om att knäna skakade på mig och att jag kände mig mycket ostadig när jag skulle sätta mig på lådan. Alla samlades medkännande runt omkring mig. Någon räckte fram en kopp kaffe och en annan lade handen på min rygg och sa: ”Koppla nu av lite, ta det lugnt.”
”Tack, tack”, sa jag och klunkade girigt i mig kaffet, trots att det var väldigt varmt.
Den gråhårige mannen i kostym satte sig nu på huk framför mig och såg mig i ögonen, medan han vänligt sa: ”Vi måste helt enkelt komma fram till ett beslut. Ni får hjälpa oss.”
”Beslut?”
”Ja, det gäller mr Brodsky.”
”Aha, jovisst.” Jag tog en klunk till ur plåtmuggen. ”Jag vet. Jag inser att det hänger på mig nu.”
”Det är väl ändå att ta i”, sa den gråhårige mannen.
Jag tittade på honom igen. Han var förtroendeingivande och hade ett lugnt och vänligt sätt. Men just nu såg jag att han var väldigt allvarlig.
”Jag vill inte påstå att allt hänger på er. Det är bara det att vi alla får ta vår del av ansvaret i den situation som uppstått. Som jag tydligt har sagt, är jag av den åsikten att det måste bort.”
”Bort?”
Den gråhårige mannen nickade allvarligt. Då såg jag stetoskopet runt hans hals och insåg att han var läkare av något slag.
”Aha”, sa jag. ”Det måste bort.”
Det var då jag bestört fick syn på en stor skrothög som låg på marken, inte långt från bilen. En vag tanke for genom huvudet på mig och jag började fundera på om det var jag som hade åstadkommit detta, om jag kanske utan att veta om det varit inblandad i en olycka. Jag reste mig upp – genast sträcktes ett antal händer ut för att hjälpa mig – och när jag närmade mig skrothögen såg jag att det var resterna av en cykel som låg där. Metallen var hopplöst förvriden och till min fasa såg jag Brodsky mitt i röran. Han låg med ryggen mot marken och iakttog mig lugnt när jag kom närmare.
”Mr Brodsky”, mumlade jag och stirrade på honom.
”Åh, Ryder.” Det lät förbluffande nog inte som om han hade särskilt ont.
Jag vände mig åter till den gråhårige mannen som närmat sig bakifrån och sa till honom: ”Detta kan inte ha med mig att göra. Jag har inget minne av någon olyckshändelse. Jag körde bara …”
Den gråhårige mannen nickade förstående och gjorde tecken åt mig att vara tyst. Så förde han mig ett stycke därifrån och sa med låg röst: ”Jag är nästan säker på att han försökte begå självmord. Han är mycket berusad. Mycket mycket berusad.”
”Åh, jaså.”
”Jag är säker på att han försökte begå självmord. Men det är bara benen som har råkat illa ut. Ja, höger ben har klarat sig bra. Det sitter bara fast. Vänster ben sitter också fast. Och det är vänsterbenet som bekymrar mig. Det ser inte bra ut.”
”Nej”, sa jag och kastade en blick på Brodsky igen. Han märkte det tydligen och sa ut i mörkret.
”Hallå, Ryder.”
”Vi hade redan diskuterat saken ett tag när ni kom förbi”, fortsatte den gråhårige. ”Jag anser att det måste bort. Då kanske vi kan rädda livet på honom. Efter visst övervägande har majoriteten av de närvarande kommit till samma uppfattning. Fast de båda damerna därborta är emot det. De vill att vi ska vänta på ambulansen. Men jag tror att vi tar en stor risk om vi väntar. Det är min uppfattning som yrkesman.”
”Ja, jag förstår vad ni menar.”
”Enligt min åsikt måste benet av utan dröjsmål. Jag är kirurg, men jag har tyvärr ingen utrustning med mig. Ingenting smärtlindrande, ingenting. Inte ens värktabletter. Ni förstår, jag var inte i tjänst utan bara ute på promenad. Precis som de andra här. Jag råkade bara ha stetoskopet i fickan, ingenting annat. Men nu när ni är här kommer kanske saken i annat ljus. Har ni någon utrustning i bilen?”
”I bilen? Ja, jag vet inte. Jag har lånat bilen, förstår ni.”
”Det är alltså en hyrbil?”
”Inte direkt. Jag har lånat den. Av en bekant.”
”Jag förstår.” Han tittade allvarligt ner i marken och funderade ett tag. Bakom honom skymtade jag de andras ängsliga miner. Sedan sa kirurgen:
”Skulle ni vilja se efter i bagageutrymmet. Där finns kanske något som vi kan använda. Något vasst verktyg som jag kunde operera med.”
Efter visst övervägande sa jag: ”Jag går gärna och ser efter. Men först kunde jag kanske få ett ord med mr Brodsky. Jag känner honom nämligen till viss del och jag tycker nog att jag borde tala med honom innan … innan ni tar till en så drastisk åtgärd.”
”Nåväl”, sa kirurgen. ”Men jag anser – min yrkesmässiga uppfattning är – att vi redan har slösat bort en hel del tid. Skynda er så mycket ni kan.”
Jag gick bort till Brodsky igen och tittade ner på hans ansikte.
”Mr Brodsky …” började jag, men han avbröt mig genast.
”Hjälp mig, Ryder. Jag måste till henne.”
”Till miss Collins? Jag tror att det är en del annat som är viktigare just nu.”
”Nej, nej, jag måste tala med henne. Jag förstår det. Jag förstår det mycket tydligt. Jag är alldeles klar i huvudet nu. Sen detta hände, jag vet inte, jag cyklade och träffades av något, ett fordon, kanske en bil? Jag måste ha varit berusad, den delen minns jag inte, men resten minns jag. Jag förstår det nu, jag förstår allt. Det är han. Han har hela tiden velat att det skulle misslyckas. Det är han som ligger bakom alltsammans.”
”Vem? Hoffman?”
”Han är den uslaste av alla. Den uslaste. Jag förstod det inte förut, men nu förstår jag precis. Sen jag träffades av fordonet, vad det nu var, en bil, en lastbil, sen dess förstår jag precis. Han kom till mig nu i kväll, mycket förstående. Jag väntade på kyrkogården. Väntade och väntade. Mitt hjärta dunkade. Jag har väntat alla dessa år. Visste ni det, Ryder? Jag har väntat länge. Till och med när jag drack väntade jag. Nästa vecka, sa jag alltid. Nästa vecka ska jag sluta dricka och gå till henne. Jag ska be henne möta mig på S:t Peters-kyrkogården. År efter år har jag sagt det. Nu var stunden inne, och jag väntade på henne där. Vid Per Gustavssons grav där jag ibland satt med Bruno. Jag väntade. Femton minuter, så en halvtimme, en timme. Då kommer han. Han rör vid mig, här, på axeln. Hon har ändrat sig, säger han. Hon kommer inte. Hon kommer inte ens till konserthuset i kväll. Han är lika vänlig som vanligt. Jag lyssnar på honom. Drick lite whisky. Det lugnar. Detta är ett speciellt tillfälle. Men jag kan inte dricka whisky, säger jag. Hur skulle jag kunna dricka whisky? Är ni galen? Nej, drick lite whisky, säger han. Bara lite. Då blir ni lugnare. Jag trodde att han ville vara vänlig. Nu förstår jag. Han har aldrig trott på det, inte ens i början. Han trodde aldrig att jag skulle klara det. Jag skulle inte klara det, eftersom jag bara är en … skithög. Det var det han tyckte. Jag är nykter nu. Jag drack tillräckligt mycket för att döda en häst, men sen olyckan är jag helt nykter. Jag förstår precis nu. Det är han. Han är uslare än jag. Jag tänker inte låta honom lyckas. Jag ska klara det. Hjälp mig, Ryder. Jag tänker inte låta honom lyckas. Alla ska minsann få se. Den är färdig, musiken, jag har den här i huvudet, allt finns där. Alla ska få se. Men hon måste komma. Jag måste få tala med henne. Hjälp mig, Ryder. För mig till henne. Hon måste komma, hon måste sitta i konserthuset. Då minns hon. Han är den uslaste av alla, men nu förstår jag alltsammans. Hjälp mig, Ryder.”
”Mr Brodsky”, avbröt jag. ”Vi har en kirurg här. Han kommer att operera er. Det gör kanske lite ont.”
”Hjälp mig, Ryder. Hjälp mig att komma till henne. Är det er bil? Er bil? Ta mig med. Kör mig till henne. Hon är säkert hemma i sin lägenhet. Jag hatar den. Som jag hatar den, hatar den. Jag stod ofta utanför. Kör mig dit, Ryder. Nu genast.”
”Mr Brodsky, jag tror inte ni förstår hur allvarligt ert tillstånd är. Vi har ingen tid att förlora. Jag lovade faktiskt kirurgen att jag skulle söka igenom bagageutrymmet. Jag kommer strax tillbaka.”
”Hon är så rädd. Men det är inte för sent. Vi skulle skaffa ett husdjur. Men strunt i det nu, strunt i husdjuret. Hon måste komma till konserthuset. Det är det enda jag ber om. Att hon ska komma till konserthuset.”
Jag lämnade Brodsky och gick bort till bilen. När jag öppnade bagageluckan såg jag att Hoffman hade lagt dit olika saker i enda röra. Där fanns en trasig stol, ett par gummistövlar, en uppsättning plastaskar. Så hittade jag en ficklampa, och när jag lyste med den i bagageutrymmet fick jag syn på en liten bågfil i ena hörnet. Den såg lite oljig ut, men när jag drog fingret utefter bladet kändes det ganska vasst. Jag stängde bagageluckan och gick bort till de andra som stod runt kaminen och pratade. När jag närmade mig hörde jag kirurgen säga:
”Gynekologi är tråkigt. Inte som när jag studerade.”
”Förlåt mig”, sa jag. ”Jag hittade den här.”
”Ah”, sa kirurgen och vände sig mot mig. ”Tack. Och ni har talat med mr Brodsky? Bra.”
Jag greps plötsligt av harm över att till den grad ha blivit indragen i denna historia, och jag lät kanske lite grinig när jag såg på ansiktena omkring mig:
”Har stan inga resurser för eventualiteter av det här slaget? Sa ni att ni hade ringt efter ambulans?”
”Vi ringde för ungefär en timme sen”, sa Geoffrey Saunders. ”Från telefonkiosken därborta. Tyvärr är det ont om ambulanser i kväll på grund av det stora evenemanget i konserthuset.”
Jag tittade åt det håll dit han pekade och såg att det faktiskt fanns en telefonkiosk en bit från vägen, ungefär där trädens mörker tog vid. När jag såg den mindes jag mitt angelägna ärende, och det slog mig att jag kunde ringa Sophie nu och inte bara förvarna henne utan också få veta hur jag skulle kunna ta mig till hennes lägenhet.
”Ursäkta mig”, sa jag, ”men jag måste ringa ett viktigt samtal.”
Jag gick bort till telefonkiosken. Medan jag letade igenom fickorna efter mynt tittade jag ut genom glasrutan och såg kirurgen sakta närma sig den liggande Brodsky med bågfilen taktfullt gömd bakom ryggen. Geoffrey Saunders och de andra gick oroligt omkring och tittade ner i kaffemuggen eller i marken. Då vände sig kirurgen om och sa något till dem, och två av männen, Geoffrey Saunders och en ung man i brun läderjacka, gick motvilligt fram till honom. Alla tre stod sammanbitet och tittade ner på Brodsky i några sekunder.
Jag vände mig om och slog Sophies nummer. Det gick fram ett antal signaler, så hörde jag Sophies röst, sömnig och lite uppskärrad. Jag tog ett djupt andetag.
”Du inser nog inte hur pressad jag är just nu”, sa jag. ”Tror du att detta är lätt för mig? Tiden är mycket knapp nu, och jag har fortfarande inte haft tid att inspektera konserthuset. Istället förväntas jag ägna mig åt en massa annat. Tror du att det är lätt för mig? Begriper du inte hur viktig den här kvällen är? Mina föräldrar kommer i kväll. Just det! De kommer äntligen, i kväll! De kan mycket väl vara här redan! Och vad händer då? Får jag lugn och ro att förbereda mig? Nej, man lassar på mig det ena efter det andra. Detta förbaskade inslag med frågor och svar, till exempel. Det har till och med installerats en elektronisk poängtavla. Är det inte otroligt? Hur ska jag egentligen göra? Alla dessa människor tar så mycket för givet. Vad vill de att jag ska göra, i kväll av alla kvällar? Men det är likadant överallt. Allt ska jag förväntas klara. De kommer säkert att fara ut mot mig i kväll, det skulle inte förvåna mig. När de blir missnöjda med mina svar, far de ut mot mig, och hur går det då? Jag får kanske överhuvudtaget inte tillfälle att spela. Och mina föräldrar går kanske därifrån när de börjar fara ut mot mig …”
”Lugna dig nu”, sa Sophie. ”Det kommer att gå bra. De far inte ut mot dig. Du går ständigt omkring och tror att folk ska fara ut mot dig och under alla dessa år har hittills ingen, inte en enda människa, farit ut mot dig …”
”Men fattar du inte vad jag menar? Detta är inte vilken kväll som helst. Mina föräldrar kommer. Om jag inte lyckas bra i kväll, blir det … blir det …”
”De kommer inte att fara ut mot dig”, protesterade Sophie igen. ”Det säger du jämt. Var du än befinner dig i världen ringer du och säger samma sak. Varje gång du kommer till det här stadiet. De kommer att fara ut mot mig, de kommer att avslöja mig. Och vad händer? Några timmar senare ringer du igen, mycket lugn och belåten. Jag frågar hur det har gått och du låter milt förvånad över att jag överhuvudtaget undrar. ’Ah, det gick fint’, säger du. Så låter det alltid, och sen går du över till andra saker, som om det som hänt inte ens var värt att diskutera …”
”Vänta ett ögonblick. Vad talar du om? Vad är det för samtal? Begriper du vilket besvär jag gör mig för att ringa till dig? Ibland är jag fruktansvärt upptagen, men ändå ser jag till att sätta av några minuter i mitt tidsschema för att förvissa mig om att du mår bra. Och oftast är det du som vräker ur dig alla dina bekymmer för mig. Vad menar du med att jag skulle ha ringt sådana samtal …”
”Det är ingen mening med att diskutera den saken. Det enda som är viktigt just nu är att allt går bra i kväll …”
”Det är lätt för dig att säga. Du är precis som alla de andra. Du tar allting för givet. Jag behöver bara visa mig, tror du, och sen går allting av sig självt …” Jag kom plötsligt att tänka på Gustav som låg där på madrassen i det omöblerade rummet och hejdade mig tvärt.
”Vad är det?” frågade Sophie.
Jag försökte samla tankarna. Så sa jag:
”Jo, det är en sak jag måste berätta. Det är dåliga nyheter. Jag beklagar.”
Sophie satt tyst i andra änden av luren.
”Det är din pappa”, sa jag. ”Han har blivit sjuk. Han är på konserthuset. Du måste genast komma.”
Jag tystnade igen, men Sophie sa fortfarande ingenting.
”Han är vid gott mod”, fortsatte jag. ”Men du måste genast komma. Boris också. Det var faktiskt därför jag ringde. Jag har en bil här och är på väg att hämta er.”
Det verkade gå en hel evighet innan Sophie sa:
”Jag ber om ursäkt för igår kväll. Karwinsky-galleriet, menar jag.” Hon tystnade och jag trodde inte att hon skulle säga något mer. Men så fortsatte hon: ”Jag var ömkansvärd. Du behöver inte låtsas. Jag vet att jag var ömkansvärd. Jag vet inte vad det är, men jag klarar helt enkelt inte sådana situationer. Jag får bara acceptera det. Jag kommer aldrig att kunna resa med dig från stad till stad och ta del i alla dina uppdrag. Jag kan helt enkelt inte. Jag är ledsen.”
”Vad spelar det för roll?” sa jag vänligt. ”Jag hade totalt glömt det där galleriet från igår. Vem bryr sig om vad du gör för intryck på den sortens människor? De är förfärliga, varenda en. Och du var den överlägset vackraste kvinnan där.”
”Nu tar du i”, sa hon och skrattade till. ”Jag börjar bli en gammal häxa.”
”Men du åldras vackert.”
”Vad är det du säger!” Hon skrattade igen. ”Hur vågar du?”
”Förlåt.” Också jag skrattade. ”Jag menade bara att du inte alls har åldrats. Det syns i alla fall inte.”
”Syns inte?”
”Äsch …” Jag skrattade förvirrat. ”Du såg kanske ful och sliten ut, jag minns inte längre.”
Sophie skrattade igen och tystnade sedan. Så blev hon allvarlig igen. ”Men jag var ömkansvärd. Jag kan aldrig någonsin följa med dig på resor när jag uppför mig så.”
”Det blir inte så mycket resande nu, det lovar jag. Det går kanske bra i kväll, man vet aldrig. Det kan bli avgörande.”
”Och jag är ledsen att jag inte har hittat något ännu. Jag lovar att snart hitta något åt oss. Ett riktigt bekvämt ställe.”
Jag visste inte genast vad jag skulle svara och vi var båda tysta ett tag. Så hörde jag henne säga:
”Är du verkligen inte besviken? Över hur jag uppförde mig igår? Som jag jämt uppför mig?”
”Det bryr jag mig inte det minsta om. Du kan uppföra dig som du vill vid sådana tillfällen. Gör vad du vill. Det har ingen betydelse. Du är värd mer än alla de andra tillsammans där.”
Sophie sa ingenting. Efter ett tag fortsatte jag:
”Det är delvis mitt fel också. Med huset, menar jag. Det är orättvist att låta dig ta hand om alltsammans. Från och med nu kan vi kanske ändra på den saken, förutsatt att allt går bra i kväll. Vi kan kanske leta tillsammans.”
Det blev tyst i luren och ett ögonblick undrade jag om Sophie hade försvunnit. Med en röst som lät avlägsen sa hon sedan drömmande:
”Så småningom måste vi väl hitta något?”
”Ja, självklart. Vi ska leta tillsammans. Boris också. Vi kommer att hitta något.”
”Kommer du snart då? Och kör oss till pappa?”
”Javisst. Jag kommer så fort jag kan. Det är bra om ni är färdiga båda två.”
”Visst.” Hon lät fortfarande avlägsen och obestämd. ”Jag väcker Boris nu. Det gör jag.”
När jag kom ut ur telefonkiosken och vände blicken mot himlen, tyckte jag mig definitivt ana att gryningen närmade sig. Jag såg alla stå samlade runt Brodsky, och då jag kom närmare upptäckte jag att kirurgen låg på knä och sågade. Det verkade som om Brodsky tyst accepterade sin prövning, men just som jag nådde fram till bilen gav han ifrån sig ett fasansfullt skrik som ekade mellan träden.
”Jag måste ge mig av nu”, sa jag utan att vända mig till någon särskild och utan att någon tycktes höra mig. Men just som jag stängde bildörren och startade motorn, vände sig alla med förskräckt min mot mig. Innan jag hann dra upp rutan, kom Geoffrey Saunders springande.
”Hör nu”, sa han ilsket. ”Hör nu. Du kan bara inte åka än. Så fort han har kommit loss, måste vi köra honom någonstans. Vi behöver din bil, inser du inte det? Det är väl fullkomligt självklart.”
”Hör nu, Saunders”, sa jag bestämt. ”Jag vet att ni har problem. Jag skulle gärna hjälpa er en stund till, men jag har gjort det jag kan. Just nu måste jag ägna mig åt mina egna bekymmer.”
”Det är typiskt för dig, gamle vän”, sa han. ”Typiskt.”
”Du har faktiskt inte den ringaste aning, Saunders. Inte den ringaste. Jag har fler saker att ta ansvar för än vad du någonsin kan föreställa dig. Jag lever helt enkelt inte samma sorts liv som du.”
Jag vrålade fram dessa ord och märkte att till och med kirurgen slutade arbeta och tittade på mig. Såvitt jag förstod hade också Brodsky för ögonblicket glömt sina plågor och stirrade på mig. Jag kände mig generad och sa i mer försonlig ton:
”Jag är ledsen, men jag har ett väldigt viktigt ärende framför mig. När ni väl är färdiga och när mr Brodsky är i skick att kunna transporteras någonstans, har ambulansen säkert kommit. Jag är mycket ledsen, men jag kan inte vänta en minut till.”
Därmed vevade jag hastigt upp rutan och körde iväg.