Det stora moderna kontorsrum jag nu kom in i liknade inte någonting jag dittills sett i byggnaden. Det var en sorts annex och verkade helt och hållet byggt av glas. Det fanns ingen belysning i rummet och jag såg att gryningen till sist hade kommit. De första solstrålarna svävade i mjuka knippen över de vingliga pappershögarna, över arkivskåpen och de kataloger och broschyrer som låg utspridda på skrivborden. Det fanns allt som allt tre skrivbord i rummet, men för ögonblicket var bara miss Stratmann där.
Hon såg jäktad ut, och jag fann det besynnerligt att hon hade släckt alla lampor, för det bleka skenet i rummet var knappast tillräckligt att arbeta i. Det enda jag kunde tänka mig var att hon hade släckt ljuset ett ögonblick för att bättre kunna se solen gå upp bortom träden. När jag kom in satt hon också mycket riktigt vid skrivbordet med en telefonlur i handen och stirrade tomt ut genom de enorma glasrutorna.
”Godmorgon, mr Ryder”, sa hon och vände sig mot mig. ”Ett ögonblick bara.” Så sa hon något i luren: ”Ja, om ungefär fem minuter. Korvarna också. De ska stekas inom några minuter. Och frukten. Den borde vara färdig nu.”
”Miss Stratmann”, sa jag och gick fram till skrivbordet, ”det finns viktigare saker än korvar som ska stekas.”
Hon tittade hastigt på mig och sa återigen: ”Ett ögonblick bara, mr Ryder.” Så vände hon sig mot luren igen och började skriva ner något.
”Miss Stratmann”, sa jag med skärpa i rösten, ”jag måste be er lägga på luren och lyssna på vad jag har att säga.”
”Ett ögonblick”, sa miss Stratmann i luren. ”Det är en sak här som jag måste ta itu med. Det tar bara en minut.” Så lade hon på luren och stirrade på mig. ”Var är det, mr Ryder?”
”Miss Stratmann”, sa jag, ”när vi första gången träffades försäkrade ni att ni skulle hålla mig fullständigt informerad om allt som rörde min vistelse här. Att ni skulle ge mig alla upplysningar om mitt tidsschema och mina olika åtaganden. Jag trodde att jag kunde lita på er. Det är tråkigt att behöva säga att ni inte alls har motsvarat mina förväntningar.”
”Mr Ryder, jag förstår inte vart ni vill komma med detta utbrott. Är det något särskilt som ni är missnöjd med?”
”Jag är missnöjd med allt, miss Stratmann. Ni har undanhållit mig viktig information. Jag har inte blivit varskodd om de ändringar som i sista stund gjorts i mitt tidsschema, jag har inte fått det stöd eller den hjälp jag behövt i kritiska lägen. Som en följd av det har jag inte kunnat förbereda mig inför mina uppgifter på det sätt som jag hade velat. Ändå tänker jag strax gå in på podiet och göra mitt bästa för att rädda det som räddas kan av denna alltmer katastrofala kväll. Men innan jag gör det har jag en enkel fråga till er. Var är mina föräldrar? De skulle ha kommit hit med häst och vagn för ett bra tag sen. Men när jag förut letade efter dem bland publiken, kunde jag inte se dem. De var inte placerade i någon av logerna eller på någon av hedersplatserna längst fram. Därför frågar jag er återigen, miss Stratmann, var är de? Varför har de inte blivit så väl omhändertagna som ni lovade?”
Miss Stratmann studerade mig noga i gryningsljuset och suckade sedan.
”Mr Ryder, jag hade tänkt tala med er om den saken. Vi blev alla mycket glada när ni för några månader sen talade om att era föräldrar skulle komma och besöka vår stad. Alla blev uppriktigt förtjusta. Men jag måste påminna om att det var från er och er ensam, mr Ryder, som vi hörde talas om deras planer att komma hit. Under de senaste tre dagarna, och särskilt idag, har jag gjort allt jag kunnat för att ta reda på var de finns. Jag har flera gånger ringt till flygplatsen, till järnvägsstationen, till bussbolagen och till vartenda hotell i stan, och jag har inte hittat minsta spår av dem. Ingen har hört av dem, ingen har sett dem. Nu måste jag fråga er, mr Ryder. Är ni säker på att de verkligen skulle komma?”
Medan hon talade kände jag hur tvivlet började gnaga i mig och plötsligt var det som om något inom mig falnade. För att dölja mina obehagliga tankar vände jag mig bort och såg ut över gryningen.
”Ja”, sa jag till slut, ”jag var så säker på att de skulle komma den här gången.”
”Ni var så säker.” Tydligen hade jag gått alltför illa åt miss Stratmanns yrkesstolthet, för hon fixerade mig nu med anklagande blick. ”Mr Ryder, inser ni vilket besvär man har gjort sig här inför era föräldrars ankomst? Man har visat stor gästfrihet, vidtagit medicinska åtgärder och ordnat med häst och vagn. En grupp damer här i stan har ägnat flera veckor åt att planera hur de bäst skulle ta hand om era föräldrar under deras vistelse här. Och ni säger att ni var så säker på att de skulle komma.”
”Jag skulle naturligtvis aldrig ha orsakat en sådan massa besvär om jag inte hade varit mer än övertygad”, sa jag med ett skratt. ”Men faktum var” – jag skrattade till igen – ”att jag denna gång äntligen var säker på att de skulle komma. Inte var det förmätet av mig att tro att de skulle komma den här gången? Jag står ju i alla fall på krönet av min karriär just nu. Hur länge till kan jag förväntas resa omkring så här? Jag är förstås ledsen om jag har besvärat någon i onödan, men så illa blir det säkert inte. De måste vara här någonstans, förresten hörde jag dem. När jag var på väg hit, hörde jag dem komma med häst och vagn. Jag hörde dem, de måste vara här, det är säkert inte förmätet av mig …”
Jag föll ihop i en stol och kände att jag började gråta. Samtidigt mindes jag plötsligt hur osäkert det varit att mina föräldrar verkligen skulle komma. Jag kunde överhuvudtaget inte begripa hur jag kunnat vara så övertygad att jag först hade krävt Hoffman och sedan miss Stratmann på en förklaring. Jag grät i flera minuter och blev sedan medveten om att miss Stratmann stod över mig.
”Mr Ryder, mr Ryder”, sa hon stilla. När jag lyckades få tårarna under kontroll sa hon i vänlig ton: ”Mr Ryder, det är kanske ingen som har berättat detta för er. Men en gång för en del år sen var era föräldrar faktiskt på besök här i stan.”
Jag slutade gråta och tittade på henne. Hon log lite och gick sedan långsamt fram till fönstret och såg ut över gryningen.
”De måste ha tagit semester tillsammans”, sa hon med blicken fäst långt borta. ”De kom med tåg och stannade två eller tre dagar för att se på stan. Det var som jag sa ett tag sen, och ni var inte riktigt lika framstående som ni är idag. Men ni var knappast okänd, och någon, kanske folk på hotellet, frågade om de var släkt med er. Med tanke på namnet, ni vet, och det faktum att de var engelsmän. Det var så det kom ut, att detta fina äldre engelska par var era föräldrar. Kanske uppmärksammades inte deras besök lika mycket som det skulle ha gjorts idag, men de blev verkligen mycket väl omhändertagna. Och allteftersom åren gick och ni blev mer och mer berömd, kom folk ihåg den gången då era föräldrar var här på besök. Jag minns själv ingenting av det, för jag var så liten då. Men jag minns att folk talade om deras besök.”
Jag studerade henne noga bakifrån. ”Miss Stratmann, ni säger väl inte allt detta bara för att trösta mig?”
”Nej, nej, det är alldeles sant. Vem som helst kan intyga det jag säger. Jag var som sagt bara barn då, men många här i stan skulle kunna berätta om den gången. Och den är förresten ganska väl dokumenterad.”
”Men verkade de lyckliga? Hade de roligt tillsammans, njöt de av sin semester?”
”Det är jag säker på att de gjorde, mr Ryder. De hade i alla fall mycket roligt här. Alla minns dem faktiskt som ett mycket trevligt par. De var mycket vänliga och hänsynsfulla mot varandra.”
”Men … men det jag undrar, miss Stratmann, är om de blev väl omhändertagna? Det skulle jag gärna vilja veta …”
”Naturligtvis blev de väl omhändertagna. Och de hade roligt. De var lyckliga under hela sin vistelse här.”
”Hur kan ni minnas det? Ni sa ju själv att ni bara var ett barn vid den tiden.”
”Jag förmedlar bara det alla andra minns.”
”Om det ni säger är sant, hur kommer det sig då att ingen har berättat det för mig under hela den tid jag varit här?”
Miss Stratmann tvekade en sekund och vände sig återigen mot träden och soluppgången. ”Jag vet inte”, sa hon stilla och skakade på huvudet. ”Jag vet faktiskt inte. Men ni har rätt. Folk talar inte om saken så mycket som man skulle kunna tro. Jag kan i alla fall försäkra er att det inte är något misstag. Jag minns det tydligt från min barndom.”
Utifrån hördes en kör av uppvaknande fåglar. Miss Stratmann stod kvar och tittade ut över de avlägsna träden, kanske försjunken i andra barndomsminnen. Jag iakttog henne en stund och sa:
”Ni säger att de blev väl behandlade här.”
”Oh, ja”, sa miss Stratmann nästan viskande, och blicken förlorade sig fortfarande i fjärran. ”Jag är säker på att de blev mycket väl behandlade. Det måste ha varit på våren, och våren är så underbar här. Och ni har ju själv sett hur charmigt det är i Gamla stan. Folk pekade säkert ut sevärdheter för dem, vanliga människor som råkade gå förbi. Särskilt intressanta byggnader, hantverksmuseet, broarna. Och om de stannade och drack kaffe någonstans och kanske inte var riktigt säkra på vad de skulle beställa, med tanke på språket, menar jag, fick de säkert god hjälp av serveringspersonalen. Oh, ja, de måste ha haft mycket trevligt här.”
”Men ni sa att de kom med tåg. Fick de någon hjälp med bagaget?”
”Åh, bärarna på stationen måste ha skyndat till deras hjälp. De bar säkert ut bagaget till taxin, och sedan tog taxichauffören hand om resten. De blev förstås körda till hotellet och så var den saken ur världen. Jag är övertygad om att de inte ens behövde tänka på bagaget.”
”Hotellet? Vilket hotell var det?”
”Ett mycket bekvämt hotell, mr Ryder. Ett av de bästa som fanns på den tiden. De trivdes säkert alldeles utmärkt. Från början till slut.”
”Jag hoppas att det inte låg alltför nära de större gatorna. Min mor har alltid hatat trafikbuller.”
”På den tiden var trafiken inte tillnärmelsevis ett så stort problem som den är nu. När jag var barn brukade jag och mina kamrater leka ute på gatan och hoppa rep eller kasta boll. Idag kommer det inte på fråga att barn gör det! Jovisst, vi brukade leka ute, ibland i timmar. Men för att återvända till er fråga, mr Ryder” – miss Stratmann vände sig till mig med ett längtansfullt leende – ”låg det hotell där era föräldrar bodde inte i något trafikerat område. Det var ett idylliskt hotell. Det finns inte längre, men om ni vill kan jag visa en bild av det. Vill ni se det? Hotellet där era föräldrar bodde?”
”Det vill jag väldigt gärna, miss Stratmann.”
Hon log igen och gick tillbaka till skrivbordet. Jag trodde att hon skulle öppna en låda där, men i sista ögonblicket ändrade hon riktning och gick istället bort till väggen. Hon sträckte upp handen och drog i en snodd och firade ner något som såg ut som en väggkarta. Jag såg då att det inte var någon vanlig karta utan ett jättelikt färgfoto. Hon drog ner trissan tills den med ett klickande fästes vid golvet. Så gick hon tillbaka till skrivbordet, tände läslampan och riktade den mot fotot.
Under några ögonblick stod vi tysta och tittade på fotot. Hotellet såg ut som en mindre version av det slags sagoslott som byggdes av galna kungar under förra århundradet. Det låg alldeles vid kanten av en djup dal prunkande av ormbunkar och vårblommor. Fotot var taget från andra sidan dalen en solig dag och komponerat som vykort eller almanacksbild.
”Jag tror att era föräldrar bodde i det här rummet”, hörde jag miss Stratmann säga. Hon hade någonstans hittat en pekpinne och visade med den ett fönster i ett av hotellets torn. ”Ser ni vilken underbar utsikt de hade?”
”Ja, verkligen.”
Miss Stratmann sänkte pekpinnen, men jag stod kvar och stirrade på fönstret och försökte föreställa mig utsikten därifrån. Särskilt min mor måste ha uppskattat en sådan utsikt. Även om hon hade en av sina dåliga dagar och var tvungen att ligga i sängen hela tiden, måste hon ha haft stort utbyte av den. Hon låg kanske och såg hur brisen drog genom dalgången och rörde om i bladverket på ormbunkarna och de knotiga träden som klättrade uppför sluttningen mittemot. Hon tyckte säkert också mycket om den vidsträckta himlen som bredde ut sig ovanför. I själva förgrunden på fotot – i nedre högra hörnet – syntes en del av den bergsväg där fotografen troligen stått med sin kamera. Min mor måste nästan säkert ha haft utsikt över den vägen från sitt rum. På avstånd kunde hon då se allt som hände i dalen. En och annan bil eller lastbil med varor körde förstås förbi, kanske passerade det till och med en hästdragen kärra och då och då syntes en traktor eller några barn som cyklade. Sådana syner måste ha muntrat upp henne.
När jag stod där och såg på fönstret började jag så småningom gråta igen. Inte lika obehärskat som förut, men ögonen fylldes oupphörligt av tårar som rann nerför kinderna på mig. Miss Stratmann lade märke till mina tårar, men den här gången kände hon tydligen inte behov av att hejda dem. Hon log vänligt mot mig och vände sig mot fotot igen.
Jag hörde plötsligt bestört att det knackade på dörren. Miss Stratmann ryckte också till. ”Förlåt mig, mr Ryder”, sa hon och gick bort till dörren.
Jag vände mig om på stolen då en man i vit uniform kom in, dragande på en serveringsvagn. Han ställde vagnen halvvägs in på tröskeln så att dörren inte slog igen, och så såg han ut över gryningen.
”Det kommer att bli en fin dag”, sa han och log i tur och ordning mot oss. ”Här har ni frukosten, fröken. Vill ni att jag ska ställa den på skrivbordet där?”
”Frukost?” Miss Stratmann såg förvirrad ut. ”Är det inte en halvtimme kvar tills frukosten ska serveras?”
”Mr von Winterstein sa att frukosten skulle serveras nu, fröken. Och det tycker jag är rätt. Folk behöver frukost nu.”
”Åh.” Miss Stratmann såg fortfarande förvirrad ut och tittade rådvill på mig. Sedan vände hon sig till mannen och frågade: ”Är allting … i sin ordning därute?”
”Allting är helt i sin ordning, fröken. Ja, när mr Brodsky svimmade blev det förstås lite panik, men nu är stämningen på topp igen. Ni förstår, mr von Winterstein höll ett fint tal i foajén nyss och talade om allt vi har att vara tacksamma och stolta över här i stan. Han nämnde en hel del om allt vi har presterat under årens lopp och pekade ut alla de hemska problem som andra städer hemsöks av men som vi aldrig behöver oroa oss över här. Det var precis vad vi behövde höra, fröken. Synd att ni inte var där och lyssnade. Det gjorde att vi blev stolta över oss själva och över vår stad, och nu har alla trevligt igen. Se, därute har vi några av dem.” Han pekade ut genom rutan, och i det svaga ljuset utanför kom mycket riktigt ett antal gestalter långsamt gående över gräset. Alla höll de försiktigt sina tallrikar framför sig och letade efter någonstans att sitta.
”Ursäkta mig”, sa jag och reste mig. ”Jag måste in och spela. Jag kommer för sent. Miss Stratmann, jag är mycket tacksam. För er vänlighet, för allting. Men nu får ni ursäkta mig.”
Utan att vänta på svar trängde jag mig förbi frukostvagnen och ut i korridoren.