Vägen gick spikrakt genom parken och jag kunde därför tydligt se den höga järngrinden i bortre änden. Sophie och Boris hade redan hunnit förvånansvärt långt, och fastän jag gick så fort jag kunde hade jag efter några minuter inte minskat avståndet mellan oss. Dessutom blev jag hela tiden hindrad av en skara ungdomar som gick en bit framför mig och som varje gång jag försökte passera antingen ökade takten eller spred ut sig över hela vägen. När jag såg att Sophie och Boris snart var framme vid gatan trängde jag mig till slut förbi ungdomarna och började springa, utan att bry mig om vad de tyckte om mig.
Jag sprang i stadig lunk men var ändå inte så nära att jag kunde ropa då Sophie och Boris gick ut genom grinden. När jag själv väl nådde fram till grinden, var jag så andfådd att jag blev tvungen att göra halt.
Jag hade kommit ut på en av boulevarderna nära stadens centrum. Morgonsolen lyste upp den motsatta trottoaren. Affärerna var fortfarande stängda, men jag såg redan en hel del fotgängare på väg till arbetet. Till vänster om mig fick jag sedan syn på Sophie och Boris som sällat sig till en kö och just stod i begrepp att stiga på en spårvagn. Jag började återigen springa, men spårvagnen måste ha varit längre bort än jag trodde för fastän jag sprang så fort jag kunde nådde jag inte fram förrän alla i kön hunnit stiga på och vagnen just skulle köra sin väg. Bara genom att vinka frenetiskt lyckades jag hejda föraren och själv kasta mig på.
Spårvagnen vinglade iväg då jag stapplade nerför mittgången. Jag var så andfådd att jag bara diffust noterade att vagnen var halvfull, och först när jag sjönk ner på en plats nästan längst bak slog det mig att jag måste ha gått förbi Sophie och Boris. Flämtande böjde jag mig åt sidan och såg mig om i gången.
Vagnen hade två separata avdelningar med en utgång i mitten. I den främre delen satt alla i två långa rader mittemot varandra, och jag såg Sophie och Boris på den soliga sidan av vagnen, inte långt från förarhytten. De skymdes delvis av några passagerare som stod vid utgången och hängde i takstropparna, och jag lutade mig längre ut över gången. I min del av vagnen satt passagerarna två och två med ansiktet mot varandra, och då jag böjde mig ut sa mannen mittemot:
”Ännu en vacker dag som det ser ut.”
Han var prydligt om än anspråkslöst klädd i en kort jacka med dragkedja, säkerligen var han hantverkare av något slag – elektriker kanske. Jag gav honom ett snabbt leende, varpå han började berätta om ett hus där han och hans arbetskamrater jobbat de senaste dagarna. Jag lyssnade förstrött, och kom då och då med ett leende eller en instämmande grymtning. Under tiden hade fler passagerare rest sig och samlats kring utgången, och det blev ännu svårare att se Sophie och Boris.
Så stannade vagnen, passagerarna steg ur och sikten blev bättre. Boris, som såg lika lugn ut som alltid, hade lagt ena handen på Sophies axel och betraktade misstänksamt de andra passagerarna, som om de utgjorde ett hot mot modern. Jag kunde fortfarande inte se Sophies ansiktsuttryck. Däremot såg jag att hon med jämna mellanrum irriterat viftade med handen, som om hon besvärades av en fluga.
Jag skulle just sätta mig tillrätta igen då jag förstod att elektrikern på något sätt hade kommit att börja tala om sina föräldrar. De var nu båda i åttioårsåldern, berättade han, och fastän han gjorde sitt bästa för att besöka dem en gång om dagen, blev det allt svårare med tanke på hans nuvarande jobb. En tanke slog mig plötsligt, och jag avbröt honom:
”Förlåt mig, men på tal om föräldrar verkar det som om mina besökte den här stan för en del år sen. Bara som turister, förstår ni. Det är säkert rätt många år sen nu. Det var nämligen så att den som berättade det för mig bara var ett barn vid den tiden och därför inte mindes det särskilt väl. Och eftersom vi nu kom in på ämnet undrade jag, ja, jag vill inte vara oartig, men jag kan tänka mig att ni själv måste vara en bit över femtio och jag undrade om ni möjligen kunde ha något minne av deras besök.”
”Det är mycket möjligt”, sa elektrikern. ”Men då får ni beskriva dem lite.”
”Ja, min mor, hon är ganska lång. Mörkt hår, axellångt. Ganska fågellik näsa. Det gör att hon ser lite sträng ut, även om hon inte är det.”
Elektrikern tänkte efter ett ögonblick och tittade ut över staden som vi for igenom. ”Ja”, sa han och nickade. ”Ja, jag tror att jag minns en dam som stämmer in på den beskrivningen. Det var bara några dagar. De ägnade sig åt sevärdheter och sådant.”
”Just det. Då minns ni?”
”Ja, hon verkade mycket trevlig. Det var säkert, åh, minst tretton, fjorton år sen. Kanske ännu mer.”
Jag nickade ivrigt. ”Det stämmer precis med vad mi.ss Stratmann berättade. Ja, det var min mor. Berätta, verkade det som om hon hade roligt här?”
Elektrikern tänkte efter ordentligt och sa sedan: ”Ja, såvitt jag minns verkade hon trivas här. Jag är faktiskt” – han såg min angelägna min – ”jag är faktiskt säker på att hon gjorde det.” Han sträckte sig fram och klappade mig vänligt på knät. ”Jag är absolut säker på att hon trivdes här. Tänk efter bara. Det måste hon ju ha gjort, eller hur?”
”Ja, troligen”, sa jag och vände mig mot fönstret. Solstrålarna rörde sig nu över spårvagnens insida. ”Troligen. Det är bara det att …” Jag suckade djupt. ”Jag önskar bara att jag hade vetat. Jag önskar att någon hade talat om det för mig. Och min far då? Verkade det som om han trivdes?”
”Er far. Hmm.” Elektrikern lade armarna i kors och rynkade pannan en aning.
”Han var säkert ganska smal då”, sa jag. ”Grånande hår. Han hade en älsklingskavaj. I tweed, ljusgrön, med läder på armbågarna.”
Elektrikern tänkte efter. Till slut skakade han på huvudet. ”Jag är ledsen. Jag minns inte er far.”
”Men det är omöjligt. Miss Stratmann försäkrade att de var här tillsammans.”
”Hon har säkert rätt. Det är bara det att jag personligen inte minns er far. Er mor minns jag. Men er far …” Han skakade återigen på huvudet.
”Men det är ju löjligt! Vad skulle min mor ha gjort här ensam?”
”Jag påstår inte att han inte var med. Det är bara det att jag inte minns honom. Bli nu inte upprörd. Jag skulle inte ha varit så uppriktig om jag hade vetat att ni blev upprörd. Jag har så dåligt minne. Det säger alla. Så sent som igår glömde jag verktygslådan när jag åt lunch hemma hos min svåger. Jag fick ägna fyrtio minuter åt att åka tillbaka och hämta den. Verktygslådan!” Han skrattade till. ”Ni förstår, jag har så dåligt minne. Jag är verkligen inte att lita på när det gäller en så viktig sak som denna. Säkert var er far här tillsammans med er mor. Särskilt om andra kan intyga den saken. Jag är verkligen inte att lita på när det gäller sådant.”
Men jag hade nu vänt mig ifrån honom och spanade återigen mot vagnens främre del, där Boris till sist hade gett efter för sina känslor. Sophie satt nu med armarna om honom, och jag såg att han snyftade så att axlarna skakade. Plötsligt var det ingenting som verkade lika viktigt som att trösta honom, och jag muttrade en hastig ursäkt till elektrikern, reste mig och började gå framåt i vagnen.
Jag hade nästan hunnit fram till dem då vagnen gjorde en skarp krök och jag blev tvungen att gripa tag i närmaste stolpe för att hålla balansen. När jag tittade upp igen, såg jag att Sophie och Boris inte hade lagt märke till att jag närmade mig, fastän jag stod alldeles intill dem. De satt fortfarande och omfamnade varandra med slutna ögon. Solskenet bildade ett skuggmönster över deras armar och axlar. Det var i det ögonblicket något så privat över deras sätt att trösta varandra att till och med jag kände att det var omöjligt att störa. Och när jag stod där och tittade på dem greps jag trots den uppenbara förtvivlan de visade av en sorts underlig avund. Jag gick lite närmare, tills jag nästan kunde ta på deras omfamning.
Till slut öppnade Sophie ögonen. Hon tittade uttryckslöst på mig medan den lille pojken snyftade mot hennes bröst.
”Jag är ledsen”, sa jag. ”Jag är väldigt ledsen över allting. Jag hörde just nyheten om din far. Jag kom förstås efter er så snart jag fick veta …”
Något i hennes ansiktsuttryck kom mig att tystna. Ännu ett ögonblick betraktade Sophie mig med kylig min. Sedan sa hon trött:
”Gå din väg. Du har alltid stått utanför vår kärlek. Se på dig nu. Nu står du utanför vår sorg också. Lämna oss. Gå din väg.”
Boris gjorde sig lös från henne och tittade på mig. Så sa han till modern: ”Nej, nej. Vi måste hålla ihop.”
Sophie skakade på huvudet. ”Nej, det är ingen idé. Låt honom vara, Boris. Låt honom resa runt i världen och dela med sig av sin kunskap och visdom. Han behöver göra det. Låt honom få ägna sig åt det i lugn och ro.”
Boris stirrade förvirrat först på mig, sedan på modern. Han hade kanske just tänkt säga något, men i det ögonblicket reste sig Sophie.
”Kom nu, Boris. Vi måste stiga av här. Boris, kom nu.”
Vagnen saktade farten och flera andra passagerare reste sig. Några trängde sig förbi mig, och det gjorde också Sophie och Boris. Jag stod kvar och höll mig i stolpen och såg Boris gå mot utgången. En gång kastade han en blick på mig och jag hörde honom säga:
”Men vi måste hålla ihop. Det måste vi.”
Jag såg Sophies uttryck då hon vände ansiktet mot mig. Hon betraktade mig med besynnerligt likgiltig min och jag hörde henne säga:
”Han blir aldrig en av oss. Det måste du förstå, Boris. Han kommer aldrig att älska dig som en riktig far.”
Fler passagerare trängde sig förbi mig. Jag höjde handen.
”Boris!” ropade jag.
Den lille pojken stannade upp mitt i trängseln och tittade åter på mig.
”Boris! Kommer du ihåg när vi åkte buss? Till den konstgjorda sjön. Kommer du ihåg hur trevligt vi hade? Hur snälla alla var på bussen? Presenterna du fick, sången. Minns du, Boris?”
Folk hade nu börjat gå av. Boris gav mig en sista blick och försvann sedan ur sikte. Fler trängde sig förbi och så började spårvagnen röra sig igen.
Efter en stund vände jag tillbaka till min plats. Elektrikern log glatt då jag satte mig mittemot honom. Så blev jag medveten om att han lutade sig fram och klappade mig på axeln, och jag förstod att jag grät.
”Hör nu”, sa han, ”allt verkar mycket värre medan det pågår. Men det går över, ingenting är så illa som det ser ut. Upp med hakan nu.” Han fortsatte med sina tomma fraser ett tag medan jag satt och grät. Så hörde jag honom säga: ”Ska ni inte äta lite frukost. Ta er något att äta, som vi andra. Då känner ni er säkert lite bättre. Gör det. Gå och ät lite frukost.”
Jag tittade upp och såg att elektrikern hade en tallrik i knät, och på den låg det en halväten giffel och en smörklick. Han hade smulor över hela knät.
Jag rätade på mig och samlade ansiktsdragen. ”Åh, var har ni fått tag i det?”
Elektrikern pekade på något bortom mig. När jag vände mig om såg jag att det stod en massa passagerare längst bak i vagnen, där man hade dukat upp någon sorts buffé. Jag märkte att hela bakre delen av vagnen var full av folk och att alla passagerare omkring oss åt och drack. Elektrikerns frukost var anspråkslös i jämförelse med det andra hade lagt för sig; jag såg många hugga in på tallrikar fyllda med ägg, bacon, tomater, korvar.
”Gör det”, sa elektrikern igen. ”Gå och ta er lite frukost. Sen kan vi tala om era problem. Vi kan också tala om något annat om ni hellre vill det, vad som helst som kan muntra upp er. Fotboll, bio. Vad ni vill. Men först ska ni ha lite frukost. Ni verkar inte ha fått någon mat på länge.”
”Ni har alldeles rätt”, sa jag. ”När jag tänker närmare på saken har jag inte ätit på mycket länge. Men vill ni vara snäll och tala om en sak för mig. Vart går den här spårvagnen? Jag måste till mitt hotell och packa. Jag har nämligen ett plan att passa nu på förmiddagen, till Helsingfors. Jag måste snart till hotellet.”
”Åh, den här spårvagnen går i stort sett vart ni vill i stan. Den kör det vi kallar morgonrutten. Vi har en kvällsrutt också. Två gånger om dagen kör en spårvagn hela rutten. Visst, ni kan åka vart ni vill med den här spårvagnen. Det är likadant på kvällen, men då är stämningen helt annorlunda. Ja, det är verkligen en underbar spårvagn.”
”Så utmärkt. Ja, ursäkta mig då. Jag tror att jag ska följa ert förslag och ta lite frukost. Ni har faktiskt alldeles rätt. Bara tanken får mig att må bättre.”
”Så ska det låta”, sa elektrikern och höjde sin giffel till hälsning.
Jag reste mig och gick bakåt i vagnen. Olika dofter kom svävande emot mig. Ett antal personer höll just på att förse sig med mat, och när jag kikade mellan axlarna på dem såg jag en stor halvcirkelformad buffé stå dukad alldeles intill spårvagnens bakre fönster. Där bjöds bokstavligen allt man kunde önska: äggröra, stekta ägg, ett urval kallskuret och korv, sauterad potatis, svamp, stekta tomater. Där fanns ett stort fat med sillrullader och annan fisk, två jättelika korgar fyllda av gifflar och frukostbröd, en glasskål med färsk frukt, kaffe och olika sorters juicer. Alla kring buffén verkade mer än ivriga att förse sig med mat, ändå var stämningen ytterst hjärtlig och folk skickade fat till varandra och samtalade muntert.
Jag tog en tallrik och tittade ut genom fönstret där jag såg gatorna försvinna i fjärran, och jag kände hur livsandarna började återvända. När allt kom omkring hade det ju inte gått så illa. Även om jag hade mött en del besvikelser i denna stad, fanns det inga tvivel om att man verkligen hade uppskattat min närvaro – precis som på alla andra platser jag kommit till. Och nu när mitt besök nästan var över stod jag här framför en fantastisk buffé, där praktiskt taget allt jag någonsin kunnat önska mig till frukost dukats upp. Gifflarna såg särskilt lovande ut. Att döma av hur passagerarna runtom i vagnen slukade sina gifflar, var de rykande färska och av högsta möjliga kvalitet. Men å andra sidan såg allt jag tittade på ytterst frestande ut.
Jag började förse mig av det mesta. Medan jag gjorde det, såg jag redan för mig hur jag satt på min plats igen och utbytte trevliga kommentarer med elektrikern, alltmedan jag mellan tuggorna tittade ut över gatorna i den tidiga morgonen. Elektrikern var på många sätt en idealisk person att samtala med just nu. Han var uppenbarligen godhjärtad, men samtidigt var han noga med att inte tränga sig på. Jag såg för mig hur han satt där och åt sin giffel och tydligen inte hade bråttom att komma av spårvagnen. Det såg faktiskt ut som om han var inställd på att sitta där ganska länge. Och om samtalet var trevligt kunde han mycket väl tänkas åka med ännu ett varv, eftersom spårvagnen kontinuerligt körde sin rutt nu på morgonen. Buffén var tydligen också tänkt att stå uppdukad ett tag, och på det viset kunde vi då och då göra uppehåll i samtalet och gå och fylla på våra tallrikar. Jag såg till och med för mig hur vi gång på gång övertalade varandra att ta om. ”Ät lite mer! Bara en korv till! Här, ge mig tallriken, jag kan hämta åt er.” Vi skulle sitta där tillsammans och äta och prata om fotboll och vadhelst som intresserade oss, medan solen steg allt högre och högre på himlen och lyste upp gatorna utanför vagnen. Och först när vi var helt nöjda, när vi hade ätit och pratat så länge vi ville, skulle elektrikern kasta en blick på sin klocka, sucka lite och påpeka att vi nu återigen närmade oss hållplatsen vid mitt hotell. Jag skulle också sucka, resa på mig lite motvilligt och borsta bort smulorna ur knät. Vi skulle skaka hand, önska varandra en trevlig dag – han måste själv snart av – och jag skulle gå bort och sälla mig till den skara muntra passagerare som samlats runt utgången. När spårvagnen sedan stannade, skulle jag kanske vinka en sista gång till elektrikern och stiga av, viss om att jag kunde se fram emot Helsingfors med stolthet och självförtroende.
Jag fyllde kaffekoppen nästan till brädden och tog den försiktigt i ena handen. Med min generöst fyllda tallrik i den andra började jag sedan gå tillbaka till min plats.