När jag väcktes av telefonen vid sängen fick jag intrycket att det hade ringt en stund. Jag tog luren och en röst sa:
”Hallå? Mr Ryder?”
”Ja, hallå.”
”Ah, mr Ryder. Detta är direktör Hoffman.”
”Ja, goddag.”
”Vi är mycket glada över att äntligen ha er hos oss, mr Ryder. Ni är så välkommen.”
”Tack.”
”I allra högsta grad välkommen, sir. Det har ingen som helst betydelse att ni kom så sent. Som jag tror miss Stratmann sa har vi full förståelse för sådana saker. När man har så långt att resa och så många engagemang runt om i världen som ni – ha ha! – ja, då kan man inte begära att allt ska gå enligt tidtabellen.”
”Men …”
”Nej, sir, ni behöver absolut inte säga ett ord till om saken. Som jag sa var alla mycket förstående. Så nu glömmer vi det. Det viktiga är att ni är här. Och bara det gör oss oändligt tacksamma, mr Ryder.”
”Tack då, mr Hoffman.”
”Om ni inte är alltför upptagen just nu, sir, skulle jag väldigt gärna personligen vilja hälsa på er och önska er välkommen hit till stan och hotellet.”
”Det var mycket vänligt av er”, sa jag. ”Men jag tog just en liten tupplur …”
”En liten tupplur?” Det fanns ett stänk av irritation i rösten. Sekunden därpå var den hjärtliga tonen tillbaka. ”Ja, självklart. Ni måste vara mycket trött. Ni har ju haft en lång resa. Men säg till när det passar.”
”Jag ser fram emot att träffa er, mr Hoffman. Jag kan komma ner om en liten stund.”
”Ni ska absolut inte jäkta. Jag för min del sitter gärna här och väntar – det vill säga nere i lobbyn – hur länge ni än dröjer. Så ta god tid på er bara.”
Jag funderade över detta ett ögonblick. Sedan sa jag: ”Men ni måste ha mycket annat att göra, mr Hoffman.”
”Absolut, det händer alltid mycket så här dags på dan. Men på er, mr Ryder, väntar jag gärna så länge det behövs.”
”Snälla mr Hoffman, slösa nu inte bort er värdefulla tid för min skull. Jag kommer snart ner och då letar jag upp er.”
”Det är inte alls något besvär, mr Ryder. Jag känner mig tvärtom hedrad över att få vänta här på er. Som jag sa, kom helt och hållet när det passar er. Jag försäkrar att jag står kvar här tills ni kommer.”
Jag tackade honom igen och lade på luren. Jag såg mig om och märkte att ljuset hade blivit blekare; det var redan eftermiddag. Jag kände mig tröttare än någonsin, men det tycktes inte finnas något annat val än att gå ner till lobbyn. Jag reste mig, gick bort till en av resväskorna och letade fram en kavaj som inte var lika skrynklig som den jag hade på mig. Då jag bytte om kände jag plötsligt att jag måste ha lite kaffe, och jag lämnade rummet några sekunder senare med något som liknade brådska.
När jag kom ut ur hissen såg jag att det var betydligt mer liv och rörelse i lobbyn nu. Överallt syntes gäster som satt och bläddrade i tidningar eller småpratade över en kopp kaffe. Vid receptionen utbytte ett antal japaner muntra hälsningar. Jag blev lite förvirrad av detta scenbyte och lade inte märke till hotelldirektören förrän han kom fram till mig.
Han var i femtioårsåldern och större och kraftigare än vad jag föreställt mig då jag hörde rösten i telefonen. Han räckte fram handen och log över hela ansiktet. När han gjorde det såg jag att han var andfådd och lite svettig i pannan.
Då vi skakade hand upprepade han flera gånger vilken ära det var för staden och för hans hotell i synnerhet att ha mig där. Sedan böjde han sig fram och sa med förtrolig min: ”Och jag försäkrar, sir, att alla arrangemang inför torsdag kväll är helt och hållet under kontroll. Ni behöver inte oroa er över någonting.”
Jag väntade på att han skulle fortsätta, men då han bara stod kvar och log sa jag: ”Det var skönt att höra.”
”Ja, sir, ni har verkligen ingenting att oroa er över.”
Det blev en tafatt paus. Strax därpå verkade det som om Hoffman skulle säga något, men så hejdade han sig och gav till ett skratt och klappade mig lätt på axeln – en gest som kändes alltför familjär. Till slut sa han: ”Mr Ryder, om det är någonting jag kan göra för att underlätta er vistelse här på något sätt, måste ni genast låta mig veta det.”
”Det är mycket vänligt av er.”
Det blev tyst igen. Så skrattade han på nytt, skakade en aning på huvudet och gav mig ännu en klapp på axeln.
”Mr Hoffman”, sa jag, ”var det något ni ville tala med mig om?”
”Åh, ingenting särskilt, mr Ryder. Jag ville bara hälsa på er och se att allt var till belåtenhet.” Så gav han plötsligt till ett utrop. ”Jo, nu när ni nämner det var det faktiskt en sak. En bagatell bara.” Återigen skakade han på huvudet och skrattade. ”Det har att göra med min hustrus album.”
”Er hustrus album?”
”Min hustru är en mycket kultiverad kvinna, mr Ryder. Hon är förstås en stor beundrare av er. Hon har faktiskt följt er karriär med stort intresse och under ett antal år samlat pressklipp om er.”
”Verkligen? Det var vänligt av henne.”
”Hon har ställt samman två album med urklipp som enbart handlar om er. Urklippen har ordnats kronologiskt och går många år tillbaka. Och nu kommer jag till saken. Det har alltid varit hennes stora förhoppning att ni en dag skulle bläddra igenom dessa album själv. Nyheten om att ni skulle besöka vår stad gav förstås nytt liv åt denna förhoppning. Men hon visste hur upptagen ni skulle bli här och ville absolut inte att man besvärade er för hennes skull. Men jag såg hennes hemliga förhoppningar och lovade därför att åtminstone nämna saken för er. Om ni kunde avvara en aldrig så kort stund och kasta ett öga på dem, skulle det betyda mer för henne än vad ni kan ana.”
”Ni måste betyga min tacksamhet för er hustru, mr Hoffman. Jag vill gärna titta på albumen.”
”Det var mycket snällt av er, mr Ryder! Verkligen snällt! Jag har faktiskt tagit med mig albumen hit till hotellet och har dem tillgängliga. Men jag anar hur upptagen ni måste vara.”
”Jag har ett ganska hårt program. Men jag är säker på att jag ska kunna få en stund över för er frus album.”
”Det var ytterst vänligt av er, mr Ryder! Men låt mig betona att jag absolut inte vill öka pressen på er. Får jag därför göra ett förslag. Jag väntar tills ni ger tecken att ni är redo att se på albumen. Innan ni gör det ska jag inte besvära er. När som helst, natt som dag, när ni känner att ögonblicket är inne, får ni gärna komma och leta upp mig. Det är för det mesta ganska lätt att hitta mig och jag lämnar inte byggnaden förrän sent på kvällen. Säg bara till så släpper jag vadhelst jag har för händer och går och hämtar albumen. Det skulle kännas mycket bättre att ha en sådan överenskommelse. Jag vill absolut inte lägga sten på bördan för er.”
”Det är mycket omtänksamt av er, mr Hoffman.”
”Det är en sak som slår mig, mr Ryder. De kommande dagarna får ni säkert intrycket att jag är fruktansvärt upptagen. Men jag vill gärna att ni ska förstå att jag aldrig blir för upptagen för att ta mig an den här saken. Så även om jag ser väldigt jäktad ut måste ni lova att inte bli avskräckt.”
”Det ska jag komma ihåg.”
”Vi kunde ju komma överens om en signal av något slag. Jag säger detta för att ni kanske kommer och letar efter mig och får syn på mig i andra änden av ett fullsatt rum. Det skulle vara väldigt besvärligt för er att behöva tränga er fram genom en sjudande folkmassa. Och när ni förresten nått den plats i rummet där ni först såg mig kan jag mycket väl ha gått därifrån. Det är därför vi borde ha en signal. Något som lätt syns över huvudet på folk.”
”Ja, det verkar vara en mycket god idé.”
”Utmärkt. Jag är förtjust över att finna er så vänlig och tillmötesgående, mr Ryder. Om man bara kunnat säga detsamma om andra berömdheter som vi haft under vårt tak. Ja. Då återstår bara för oss att komma överens om en signal. Kanske kunde jag föreslå … något i den här stilen.”
Han höjde ena handen med handflatan utåt och fingrarna utspärrade och gjorde en rörelse som om han putsade ett fönster.
”Bara ett exempel”, sa han och satte hastigt handen bakom ryggen. ”Men ni kanske föredrar en annan sorts signal.”
”Nej, det är en utmärkt signal. Jag ska använda mig av den så snart jag är redo att se på er hustrus album. Det är verkligen vänligt av henne att ha gjort sig så mycket besvär.”
”Jag vet att det har varit djupt tillfredsställande för henne. Men om ni senare skulle komma på en signal som ni tycker bättre om måste ni vara snäll och ringa mig från ert rum eller lämna ett meddelande till någon ur personalen.”
”Ni är mycket vänlig, men den signal ni föreslår är verkligen elegant. Nu måste jag fråga er, mr Hoffman, var jag kan få lite gott kaffe. Just nu skulle jag kunna dricka flera koppar.”
Hotelldirektören skrattade en aning teatraliskt. ”Ja, det där känner jag igen. Jag ska visa er till atriumgården. Följ mig, är ni snäll.”
Han gick före mot lobbyns bortre ände och fortsatte genom ett par tunga svängdörrar. Vi kom in i en lång dyster korridor med mörk träpanel på väggarna. Dagsljuset var så svagt i korridoren att man till och med så här dags måste låta en rad dunkla vägglampor lysa. Hoffman gick före med raska steg och vände sig med jämna mellanrum om och log mot mig över axeln. Ungefär halvvägs genom korridoren gick vi förbi en ganska ståtlig dörr och Hoffman, som måste ha sett att jag lagt märke till den, sa:
”Jo, i vanliga fall serveras kaffet i salongen här. Ett strålande vackert rum, mr Ryder, mycket komfortabelt. Det har dessutom blivit ännu vackrare nu sedan jag ställt dit några handsnidade bord som jag hittade under en resa till Florens nyligen. Ni skulle säkert tycka om dem. Men som ni vet har vi just nu stängt av rummet för mr Brodskys räkning.”
”Ja, just det. Han var därinne när jag kom för en stund sen.”
”Han är fortfarande där, sir. Jag skulle gärna presentera er för honom om inte – ja, tidpunkten är kanske inte riktigt välvald. Mr Brodsky är … nej, det är nog inte rätt ögonblick just nu. Ha ha! Men oroa er inte, det blir många tillfällen för er båda att lära känna varandra.”
”Är mr Brodsky därinne nu?”
Jag vände mig om och såg på dörren, möjligen saktade jag stegen en aning. I vilket fall som helst tog direktören min arm och gick bestämt vidare.
”Det kan ni lita på att han är, sir. Visserligen sitter han tyst just nu, men jag försäkrar att han börjar spela igen vilket ögonblick som helst. Och i morse repeterade han hela fyra timmar med orkestern, förstår ni. Det går faktiskt alldeles utmärkt. Så det finns absolut ingenting att oroa sig för.”
Så småningom svängde korridoren och därefter blev det mycket ljusare. Denna del hade till och med fönster utmed ena sidan så att solen fläckvis föll in över golvet. Först när vi hade hunnit en bit utmed denna del av korridoren släppte Hoffman min arm. Då vi återigen gick i normal takt gav direktören till ett skratt för att dölja sin förlägenhet.
”Atriumgården ligger alldeles härborta, sir. Egentligen är det en bar, men där är mycket trivsamt och ni kan beställa kaffe eller vadhelst ni vill ha. Den här vägen, om jag får be.”
Vi lämnade korridoren och gick genom ett valv.
”Detta annex”, sa Hoffman och visade vägen, ”blev färdigt för tre år sen. Vi kallar det atriet och vi är mycket stolta över det. Det är ritat av Antonio Zanotto.”
Vi kom in i en ljus och rymlig sal. Glastaket högt ovanför gav känslan att man kom ut på en gård. Det vidsträckta golvet var täckt av vita kakelplattor och i mitten stod en fontän som dominerade rummet – ett antal omslingrade, nymflika figurer av marmor som gav ifrån sig ganska kraftiga vattenkaskader. Det slog mig faktiskt att vattentrycket var alldeles för högt; man kunde knappt se någon del av atriet utan att behöva kisa genom det fina vattendiset som svävade i luften. Trots det konstaterade jag snabbt att det fanns sittgrupper med höga barstolar, fåtöljer och bord i de olika hörnen av atriet. Kypare i vita uniformer gick kors och tvärs över golvet och det såg ut att vara ganska gott om gäster – även om det rymliga intrycket gjorde att man knappt märkte dem.
Jag såg att hotelldirektören förväntansfullt iakttog mig med belåten min för att se vad jag tyckte. Men i det ögonblicket kände jag plötsligt en så stark längtan efter kaffe att jag bara vände mig om och började gå mot närmaste bar.
Jag hade redan satt mig på en barstol med armbågarna på disken då direktören hann ifatt mig. Han knäppte med fingrarna åt bartendern, som ändå var på väg emot mig, och sa: ”Mr Ryder vill ha en kanna kaffe, Kenyan!” Så vände han sig till mig igen och sa: ”Helst av allt hade jag velat göra er sällskap nu, mr Ryder. Föra ett lättsamt samtal om musik och konst. Tyvärr har jag en del ärenden som jag absolut inte kan skjuta upp längre. Om ni inte tar illa upp, sir, måste jag ursäkta mig.”
Fastän jag betonade att han hade varit mer än vänlig stod han kvar i flera minuter för att säga adjö. Så tittade han till sist på sin klocka, gav till ett utrop och skyndade iväg.
När jag blev ensam måste jag snabbt ha försjunkit i egna tankar, för jag märkte inte att bartendern kom tillbaka. Det hade han tydligen gjort, för jag satt snart och drack kaffe och stirrade in i den spegelklädda väggen – där jag inte bara såg min egen bild utan också rummet bakom mig. Efter en stund märkte jag att jag av någon anledning börjat tänka tillbaka på viktiga ögonblick ur en fotbollsmatch som jag sett för många år sedan – en drabbning mellan Tyskland och Holland. Jag rätade på ryggen – jag satt alldeles hopsjunken på barstolen – och försökte komma ihåg namnen på spelarna i det holländska laget det året. Rep, Krol, Haan, Neeskens. Efter några minuter hade jag lyckats minnas alla spelare utom två, men även om jag hade de båda sista namnen på tungan kunde jag inte komma ihåg dem. Medan jag satt där och försökte minnas började jag irriteras av ljudet från fontänen, som först hade varit ganska lugnande. Bara det ville tystna skulle minnets dörr säkert öppna sig så att jag till slut kom ihåg namnen.
Jag hade inte släppt tanken på dem då en röst bakom mig sa:
”Förlåt mig, men det är väl mr Ryder?”
Jag vände mig om och fick syn på en släthyad ung man i tjugoårsåldern. Jag nickade åt honom och han kom ivrigt fram till baren.
”Jag hoppas verkligen att jag inte stör”, sa han. ”Men när jag såg er sitta här kunde jag inte låta bli att komma fram och säga hur glad jag är över att ni är här. Ni förstår jag är själv pianist. Fast bara amatör förstås. Och jag har alltid beundrat er oerhört mycket. När pappa till slut fick veta att ni skulle komma tyckte jag att det var så spännande.”
”Pappa?”
”Åh, förlåt mig. Jag heter Stephan Hoffman. Jag är son till direktören.”
”Aha, på det viset. Goddag.”
”Ni har väl inget emot att jag slår mig ner ett ögonblick, hoppas jag.” Den unge mannen satte sig på barstolen intill mig. ”Ni förstår, pappa är precis lika förtjust, om inte mer. Eftersom jag känner pappa kan jag tänka mig att han inte har talat om hur förtjust han är. Men tro mig, sir, det betyder enormt mycket för honom.”
”Verkligen?”
”Ja, absolut. Jag överdriver knappast. Jag minns när pappa gick och väntade på besked från er. Det kom som en underlig tystnad över honom närhelst ert namn nämndes. Och sen, när spänningen verkligen steg, började han mumla ohörbart för sig själv: ’Hur lång tid ska det ta? Hur länge dröjer det innan han svarar? Han kommer säkert att säga nej. Det känner jag på mig.’ Jag fick verkligen anstränga mig för att hålla modet uppe på honom då. Ja, ni kan i alla fall föreställa er vad det betyder för honom att ha er här nu, sir. Han är en sådan perfektionist! När han organiserar ett evenemang som det på torsdag kväll, måste allt, allt, stämma in i minsta detalj. Han går igenom varenda aspekt i huvudet, om och om igen. Ibland blir det lite för mycket med denna målmedvetenhet. Fast om han inte hade den sidan skulle han inte vara den han är och inte uppnå hälften av det han gör.”
”Nej, säkert inte. Han är tydligen en beundransvärd person.”
”Jo, mr Ryder”, sa den unge mannen, ”det var faktiskt en sak jag ville fråga er om. Det är egentligen en bön. Om ni absolut inte vill, var då snäll och tala om det. Jag tar inte illa upp.”
Stephan Hoffman tystnade, som om han ville samla mod. Jag tog en klunk av kaffet och kastade en blick i spegeln där man såg oss sitta sida vid sida.
”Detta har också med torsdag kväll att göra”, fortsatte han. ”Ni förstår, pappa har bett mig spela piano under konserten. Jag har övat och jag är redo och det är inte så att jag oroar mig eller något i den stilen …” Då han sa detta såg jag trots det säkra uppträdandet hur han under en sekund blev ungdomligt osäker. Nästan genast stramade han dock upp sig med en nonchalant axelryckning. ”Men eftersom det är en så viktig kväll på torsdag vill jag inte göra honom besviken. För att komma till saken undrade jag bara om ni möjligen hade några minuter över så att ni kunde lyssna när jag spelar igenom stycket. Jag har bestämt mig för att spela Jean-Louis La Roches Dahlia. Jag är ju bara amatör, så vänta er inte för mycket. Jag tänkte bara höra om ni ville lyssna igenom stycket och ge lite tips om eventuella förbättringar.”
Jag funderade ett ögonblick. ”Jaha”, sa jag efter en stund, ”är det meningen att ni ska uppträda på torsdag kväll?”
”Ja, det är förstås ett mindre inslag i kvällens övriga program.” Han skrattade lite. ”Men jag vill ändå försöka spela så bra som möjligt.”
”Ja, det förstår jag absolut. Jag gör gärna vad jag kan för er.”
Den unge mannen lyste upp. ”Jag är mållös, mr Ryder! Det var precis vad jag behövde …”
”Men det är bara ett problem. Som ni säkert förstår har jag mycket ont om tid här. Vi måste hitta ett lämpligt tillfälle.”
”Ja, naturligtvis. Närhelst det passar er, mr Ryder. Jag är så smickrad. Jag trodde uppriktigt sagt att ni skulle säga blankt nej.”
En personsökare började pipa någonstans i den unge mannens kläder. Stephan ryckte till och stack handen innanför kavajen.
”Jag är hemskt ledsen”, sa han, ”det är brådskande. Jag borde ha varit någon annanstans för länge sen. Men när jag såg er sitta här, mr Ryder, kunde jag inte låta bli att komma fram. Jag hoppas att vi kan fortsätta vårt samtal mycket snart. Men nu måste ni ursäkta mig.”
Han gled ner från barstolen men verkade ett ögonblick frestad att börja prata igen. Så pep det återigen i personsökaren och han skyndade iväg med ett generat leende.
Jag vände mig mot min spegelbild bakom bardisken igen och fortsatte dricka kaffet. Men det var svårt att komma in i samma skönt kontemplativa stämning som tidigare, innan den unge mannen dök upp. Istället började jag återigen oroa mig för alla förväntningar på mig här och den långt ifrån tillfredsställande situation som rådde just nu. Det enda jag kunde göra var förstås att söka upp miss Stratmann och en gång för alla klara ut vissa saker. Jag bestämde mig för att gå och leta upp henne så fort jag druckit ur kaffet. Jag hade ingen anledning att känna mig generad, och det räckte mer än väl att förklara vad som hade hänt vid vårt senaste möte. ”Miss Stratmann”, skulle jag säga, ”jag var väldigt trött förut och därför missförstod jag er när ni talade om mitt tidsschema. Jag trodde att ni undrade om jag hade tid att se på det genast och om ni skulle ta upp ett exemplar på fläcken.” Eller också kunde jag gå ut lite offensivt och till och med anlägga en förebrående ton. ”Miss Stratmann, jag måste säga att jag är en aning bekymrad, och, ja faktiskt, besviken. Med tanke på det ansvar som ni och de andra här i stan tycks vilja lägga på mig, anser jag mig ha rätt att förvänta ett betydande stöd från administrationens sida.”
Jag hörde ett ljud intill mig och då jag tittade upp såg jag att Gustav, den gamle bäraren, stod vid min stol. Jag vände mig mot honom och han log och sa:
”Goddag igen, sir. Jag råkade bara få syn på er här. Jag hoppas att ni trivs.”
”Ja, det gör jag verkligen. Fast tyvärr har jag ännu inte haft tillfälle att besöka Gamla stan som ni rekommenderade.”
”Det var synd, sir. För det är verkligen en mycket trevlig del av staden och det är så nära. Och vädret är idealiskt just nu, skulle jag vilja säga. En lätt kyla i luften, men soligt. Varmt nog att fortfarande sitta ute, även om man kanske bör ha kavaj eller en lätt rock. Ni kunde inte välja en lämpligare dag att se Gamla stan.”
”Ja, lite frisk luft är nog precis vad jag behöver”, sa jag.
”Jag skulle verkligen rekommendera det, sir. Det vore synd om ni lämnade vår stad utan att ha haft nöjet att ta en kort promenad i Gamla stan.”
”Vet ni, jag tror att jag ska göra det. Jag går genast.”
”Om ni har tid att sätta er på Ungerska caféet vid Gamla torget kan jag lova att ni inte ångrar er. Jag skulle vilja föreslå att ni beställer en kanna kaffe och en äppelstrudel. Förresten, sir, jag undrade bara …” Bäraren tystnade ett ögonblick. Så fortsatte han: ”Jag undrade faktiskt om jag skulle kunna be er om en liten tjänst. Jag brukar inte be gästerna om tjänster, men det känns som om vi har lärt känna varandra ganska väl.”
”Jag står gärna till tjänst om det bara är möjligt”, sa jag.
Portiern stod tyst en stund.
”Det är bara en bagatell”, sa han till sist. ”Ni förstår, jag vet att min dotter just nu sitter på Ungerska caféet. Hon har lille Boris med sig. Det är en mycket behaglig ung kvinna, sir. Jag är säker på att ni skulle tycka mycket bra om henne. Det gör de flesta. Hon har ett tilldragande utseende, även om hon inte är direkt vacker. Innerst inne är hon en mycket godlynt person. Men det har väl alltid funnits en svag sida hos henne. Kanske har det med hennes uppfostran att göra, vem vet? Men den har alltid funnits där. Det vill säga, hon har en tendens att ibland låta saker och ting gå henne till sinnes, även om hon mycket väl skulle kunna reda upp dem. Det kan uppstå något litet problem, och istället för att vidta de enkla åtgärder som behövs, sätter hon sig ner och grubblar över det. Som ni vet, sir, växer problemen bara på det viset. Det dröjer inte länge förrän allting ser riktigt nattsvart ut för henne och hon blir väldigt deprimerad. Alltsammans är så onödigt. Jag vet inte exakt vad som plågar henne nu, men jag är säker på att det inte är något oöverstigligt. Jag har sett det så ofta förut. Men nu har Boris också börjat lägga märke till det, förstår ni. Om Sophie inte tar sig samman snart, är jag rädd att pojken blir allvarligt oroad. Och han är så fantastisk just nu. Så öppen och tillitsfull. Jag vet att han omöjligt kan gå genom livet på det sättet, kanske är det inte ens önskvärt. Men jag tycker ändå att han vid sina unga år kunde få tro att världen är en ljus och glad plats, åtminstone en liten tid till.” Gustav tystnade igen och försjönk i tankar. Så tittade han upp och fortsatte: ”Om Sophie bara kunde se klart på det som händer, vet jag att hon skulle ta sig samman. I själ och hjärta är hon mycket samvetsgrann, mycket angelägen att göra sitt bästa för människor som hon bryr sig om. Men när hon hamnar i den här situationen behöver hon lite hjälp för att få perspektiv på saker och ting. Ett rejält samtal, det är allt som krävs. Någon som tar sig tid med henne några minuter och får henne att se klart på problemet. Som hjälper henne att inse var de verkliga svårigheterna ligger och göra något för att övervinna dem. Det är det enda hon behöver, sir, ett litet samtal, något som återger henne perspektivet. Resten sköter hon själv. Hon kan vara mycket förnuftig när hon vill. Vilket för mig till saken, sir. Om ni skulle råka gå till Gamla stan nu, undrade jag om ni inte kunde tala lite med Sophie. Jag inser naturligtvis att det kan vara besvärligt för er, men eftersom ni ändå är på väg åt det hållet, tänkte jag att jag skulle fråga. Ni behöver inte prata med henne länge. Bara ett kort samtal, för att ta reda på vad som tynger henne, så att hon ser saker och ting i deras rätta proportioner igen.”
Bäraren hejdade sig och tittade vädjande på mig. Efter ett tag sa jag med en suck:
”Jag skulle gärna vilja hjälpa er, mycket gärna. Men när jag lyssnar på er får jag absolut intrycket att Sophies eventuella bekymmer har med familjeangelägenheter att göra. Och som ni vet brukar sådana problem ha mycket djupa orsaker. En utomstående som jag kan kanske ge goda råd, men ofta upptäcker man att problemen hänger ihop. Och så vidare och så vidare. Uppriktigt sagt tycker jag att ni själv vore den mest lämpade när det gäller att prata igenom intrikata familjeangelägenheter. Som Sophies far och pojkens morfar har ni ändå en naturlig auktoritet som jag helt enkelt saknar.”
Bäraren blev omedelbart mycket nedstämd vid dessa ord och jag ångrade nästan att jag hade yttrat dem. Jag hade tydligen träffat en öm punkt. Han vred sig en aning och tittade några sekunder tomt ut över atriumgården med blicken riktad mot fontänen. Till slut sa han:
”Jag uppskattar det ni säger, sir. Visst inser jag att det rätteligen borde vara jag som talade med henne. Låt mig säga som det är – jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig – men jag vill vara helt uppriktig mot er. Saken är den att Sophie och jag inte har talats vid på många år. Inte sen hon var barn. Då förstår ni säkert att det vore ganska svårt för mig att göra det ni föreslår.”
Bäraren tittade ner på sina fötter och avvaktade min reaktion, som om han väntade på en dom.
”Förlåt mig”, sa jag efter ett tag, ”men jag förstår inte riktigt vad ni menar. Har ni inte träffat er dotter på hela denna tid?”
”Jovisst. Som ni vet träffar jag henne regelbundet, varje gång jag hämtar Boris. Det jag menar är att vi inte talas vid. Kanske skulle ni ha lättare att förstå om jag beskrev hur jag menar. Ta till exempel någon av de gånger då Boris och jag väntar på henne efter en av våra små promenader runt Gamla stan. Vi sitter kanske på mr Krankls café. Boris kan vara på mycket gott humör, prata högt och skratta åt allt. Men så snart han ser sin mamma komma in genom dörren, blir han tyst. Han blir inte upprörd. Han lägger bara band på sig. Han respekterar ritualen, om ni förstår mig rätt? Så kommer Sophie fram till vårt bord och tilltalar honom. Har vi haft trevligt? Var har vi varit? Morfar har väl inte frusit? Jovisst, hon förhör sig alltid om mig. Hon oroar sig över att jag ska bli sjuk när jag vandrar omkring så där. Men som jag sa talas Sophie och jag inte vid direkt. ’Säg adjö till morfar’, säger hon till Boris när de ska ta farväl och så går de därifrån tillsammans. Så har det varit i många år, och det verkar inte finnas någon riktig anledning att förändra något nu. Men i en situation som denna känner jag mig en aning vilsen. Jag vet att ett rejält samtal är det enda som behövs. Och en person som ni vore i mina ögon idealisk. Bara några ord, sir. Så att hon får perspektiv på problemet. Om ni bara kunde göra det, sköter hon resten, det kan ni vara säker på.”
”Nåväl”, sa jag efter att ha tänkt över saken. ”Jag ska se vad jag kan göra. Men jag måste upprepa det jag sa förut. Problem av den här arten är ofta alltför invecklade för en utomstående. Men jag ska se vad jag kan göra.”
”Jag är er mycket tacksam, sir. Hon sitter på Ungerska caféet just nu. Det borde inte vara svårt för er att känna igen henne. Hon har långt mörkt hår och är rätt lik mig. Och om ni är tveksam på något sätt, kan ni alltid be ägaren eller någon ur personalen att peka ut henne.”
”Ja, då ger jag mig genast iväg.”
”Jag är så tacksam, sir. Och även om det visar sig omöjligt att tala med henne, vet jag att ni kommer att ha stor glädje av en promenad i området.”
Jag gled ner från barstolen. ”Då så”, sa jag. ”Jag ska tala om hur det avlöper.”
”Tack så väldigt mycket, sir.”