Promenaden från hotellet till Gamla stan – som tog ungefär en kvart – var inte särskilt lovande. Gatorna sjöd av bullret från eftermiddagstrafiken och kantades av höga glasade kontorsbyggnader. Men när jag kom fram till floden och började gå över valvbron som förde mot Gamla stan, kände jag att jag var på väg in i en annorlunda omgivning. På motsatta stranden syntes färggranna markiser och caféparasoller. Jag såg kypare röra sig och barn som sprang i cirklar. En liten hund som kanske sett mig komma skällde upphetsat vid kajen.
Några minuter senare var jag inne i Gamla stan. De smala kullerstensgatorna var fulla av folk som promenerade i långsam takt. Jag strövade planlöst omkring några minuter och passerade ett antal små souvenirbutiker, konfektaffärer och bagerier. Jag gick också förbi flera caféer och undrade ett ögonblick om det skulle bli svårt att hitta just det som bäraren talat om. Men så kom jag fram till ett stort torg mitt i området och där fick jag genast syn på Ungerska caféet. De bord som stod i bortre hörnet av torget utgick efter vad jag kunde se från en liten dörröppning under en randig markis.
Jag stannade ett ögonblick för att hämta andan och överblicka platsen. Solen började gå ner över torget. Den kyliga bris som Gustav hade förvarnat om fick då och då en skälvning att gå genom parasollerna kring caféet. Ändå var större delen av borden upptagna. Många av gästerna verkade vara turister, men jag såg också en hel del som såg ut att höra hemma i trakten och som kanske slutat arbeta tidigt och nu satt och kopplade av med en kopp kaffe och en tidning. När jag gick över torget passerade jag också ett antal kontorsanställda som stod i grupper med portföljer i handen och samtalade i munter ton.
Väl framme vid borden spatserade jag omkring ett tag och letade efter någon som såg ut att kunna vara bärarens dotter. Två studenter satt och diskuterade en film. En turist läste Newsweek. En gammal kvinna kastade brödbitar till några duvor som flockats kring hennes fötter. Men jag såg inte skymten av någon mörkhårig ung kvinna i sällskap med en liten pojke. Jag gick in på caféet och möttes av ett litet och ganska dystert rum med högst fem eller sex bord. Här kunde det säkert lätt bli överfullt under de kalla månaderna på året, som bäraren sagt, men just nu fanns det bara en gäst därinne, och det var en gammal baskerklädd man som satt nästan längst inne i lokalen. Jag tänkte just ge upp men gick ut igen för att leta efter en kypare och beställa lite kaffe, då jag hörde en röst ropa mitt namn.
När jag vände mig om såg jag en kvinna i sällskap med en liten pojke vinka till mig vid ett bord i närheten. De stämde helt in på bärarens beskrivning och jag förstod inte hur jag hade kunnat undgå att lägga märke till dem förut. Dessutom blev jag lite förbryllad över att de tydligen väntade mig, och det tog någon sekund innan jag vinkade tillbaka och började bana mig väg mot dem.
Fastän bäraren hade talat om Sophie som en ”ung kvinna” närmade hon sig medelåldern och var kring de fyrtio. Trots det var hon mer tilldragande än vad jag hade väntat. Hon var ganska lång och spensligt byggd och det långa mörka håret gjorde att hon såg ut lite som en zigenerska. Pojken bredvid henne var en aning knubbig och just nu tittade han förargat på sin mamma.
”Nå?” Sophie såg leende på mig. ”Tänker du inte sätta dig?”
”Jovisst”, sa jag och insåg att jag hade stått där och tvekat. ”Om ni inte har något emot det, vill säga.” Jag log mot pojken, men han tittade bara ogillande på mig.
”Det är klart att vi inte har. Eller hur, Boris? Boris, hälsa på mr Ryder.”
”Hej, Boris”, sa jag och satte mig.
Pojken såg fortfarande ogillande ut. Så sa han till mamman: ”Varför sa du att han kunde sätta sig? Jag höll ju just på att förklara en sak för dig.”
”Detta är mr Ryder, Boris”, sa Sophie. ”Det är en alldeles speciell vän. Han får förstås sitta här om han vill.”
”Men jag höll ju på att förklara för dig hur Voyager flög. Jag visste att du inte hörde på. Du måste lära dig att lyssna bättre.”
”Förlåt mig, Boris”, sa Sophie och gav mig ett snabbt leende. ”Jag ansträngde mig verkligen, men all denna vetenskap övergår faktiskt mitt förstånd. Hälsa nu på mr Ryder.”
Boris tittade ett ögonblick på mig och sa sedan trumpet: ”Hej.” Efter det vände han blicken åt ett annat håll.
”Låt för all del inte mig bli någon källa till irritation”, sa jag. ”Fortsätt du prata om det du höll på med, Boris. Jag tycker faktiskt själv att det vore intressant att höra lite om det där flygplanet.”
”Det är inget flygplan”, sa Boris trött. ”Det är ett rymdfartyg som färdas genom stjärnsystemen. Men du skulle inte förstå bättre än mamma.”
”Åh? Hur vet du att jag inte skulle förstå? Jag är kanske väldigt teknisk. Du får inte döma folk så snabbt, Boris.”
Han suckade tungt och tittade åt ett annat håll. ”Det är precis som med mamma”, sa han. ”Du skulle inte kunna koncentrera dig.”
”Skärp dig nu, Boris”, sa Sophie. ”Du får faktiskt vara lite mer tillmötesgående. Mr Ryder är en mycket speciell vän.”
”Inte bara det”, sa jag, ”jag är vän till din morfar.”
För första gången tittade Boris intresserat på mig.
”Just det”, sa jag. ”Vi har blivit goda vänner, din morfar och jag. Jag bor på hans hotell.”
Boris släppte mig inte med blicken.
”Boris”, sa Sophie, ”jag tycker att du ska hälsa ordentligt på mr Ryder. Du har inte varit det minsta artig mot honom. Du vill väl inte att han ska tro att du är en ouppfostrad ung man?”
Boris fortsatte att iaktta mig. Så kastade han sig plötsligt fram över bordet och begravde huvudet i armarna. Samtidigt började han gunga med fötterna, och det klingade i metallen när han sparkade mot bordsbenen.
”Jag ber om ursäkt”, sa Sophie. ”Han har varit ganska lynnig idag.”
”Det var faktiskt en sak jag ville tala med dig om”, sa jag tyst till henne. ”Men, ja …” Jag kastade en menande blick mot Boris. Sophie tittade på mig och vände sig sedan till den lille pojken och sa:
”Boris, jag måste tala med mr Ryder ett ögonblick. Ska du inte springa bort och titta på svanarna? Bara en liten stund.”
Boris låg kvar med huvudet på armarna, som om han sov, fastän han rytmiskt fortsatte att sparka mot bordet. Sophie skakade honom försiktigt i axeln.
”Spring iväg nu”, sa hon. ”Det finns en svart svan därute också. Gå och ställ dig därborta vid räcket, där nunnorna är. Du ser den säkert där. Kom tillbaka om några minuter och berätta vad du har sett.”
Boris reagerade inte på några sekunder. Så satte han sig upp, gav ifrån sig ännu en trött suck och gled ner från stolen. Av någon anledning som han bara själv kände till började han ragla och låtsas att han var berusad.
När pojken väl var på tillbörligt avstånd vände jag mig till Sophie igen. Plötsligt blev jag osäker på hur jag skulle börja och tvekade ett ögonblick. Sophie log i alla fall och var den som först pratade:
”Jag har goda nyheter. Mr Mayer ringde förut om ett hus. Det har just blivit till salu. Det låter verkligen lovande, jag har tänkt på det hela dagen. Något säger mig att det kan vara rätt, att det är det vi har letat efter hela tiden. Jag sa att jag skulle åka ditut i morgon bitti och ta mig en ordentlig titt. Det låter verkligen perfekt. Ungefär en halvtimmes promenad från byn, och det ligger alldeles för sig självt på ett krön, tre våningar högt. Mr Mayer säger att där är en fantastisk utsikt över skogen, han har inte sett något liknande på åratal. Jag vet att du är väldigt upptagen nu, men om det alls visar sig vara så bra som det låter ringer jag dig så att du kanske kan följa med ut. Boris också. Det kan vara just det vi har letat efter. Jag vet att det har tagit lång tid, men jag har kanske äntligen hittat rätt.”
”Åh, jaha. Bra.”
”Jag tar första bussen dit ut i morgon. Vi måste agera snabbt. Det blir snart sålt.”
Hon började beskriva huset mer detaljerat. Jag höll mig tyst, men det berodde bara delvis på att jag var osäker på hur jag skulle reagera. För faktum var att medan vi satt där hade Sophies ansikte kommit att te sig alltmer välbekant för mig, och jag trodde mig nu till och med diffust minnas en del tidigare diskussioner om att köpa just ett sådant hus i skogen. Under tiden hade jag kanske börjat se lite frånvarande ut, för så småningom tystnade hon och sa i en annan och mer tveksam ton:
”Jag är ledsen över det där sista telefonsamtalet. Jag hoppas att du inte surar över det fortfarande.”
”Surar? Oh, nej.”
”Jag har funderat en del. Jag borde inte ha sagt det jag sa. Jag hoppas att det inte har gått dig till sinnes. Hur skulle du kunna bo hemma just nu, menar jag? I ett sådant hem? Med ett kök som ser ut som det gör! Och jag som har dröjt så länge med att hitta något åt oss. Men jag har gott hopp nu, om det där huset i morgon.”
Hon började återigen tala om huset. Medan hon gjorde det, försökte jag dra mig till minnes telefonsamtalet som hon just hade pratat om. Efter ett tag fick jag en svag känsla av att ha hört samma röst – eller snarare en hårdare, argare version av den – i andra änden av luren för inte så länge sedan. Så småningom mindes jag till och med en viss fras som jag gång på gång hade skrikit åt henne: ”Du lever i en sådan liten värld!” Hon hade grälat vidare och jag hade föraktfullt upprepat: ”En sådan liten värld! Du lever i en sådan liten värld!” Men till min vanmakt kunde jag inte erinra mig något mer av samtalet.
Kanske hade jag börjat stirra på henne i mina ansträngningar att aktivera minnet, för nu frågade hon en aning självkritiskt:
”Tycker du att jag har lagt på mig?”
”Nej, nej.” Jag vände mig bort och skrattade. ”Du ser verkligen strålande ut.”
Det slog mig att jag ännu inte hade nämnt något av det hennes far sagt, och jag försökte återigen hitta ett lämpligt sätt att ta upp ämnet. Men just då var det något som stötte till min stol bakifrån och jag förstod att Boris hade kommit tillbaka.
Den lille pojken sprang runt bordet och sparkade på en tom pappkartong som om den vore en fotboll. När han märkte att jag iakttog honom, lirade han kartongen från den ena foten till den andra och sparkade sedan in den rakt mellan benen på min stol.
”Nummer nio!” skrek han och armarna for upp i luften. ”Ett toppenmål av Nummer nio!”
”Boris”, sa jag, ”är det inte bäst att du lägger kartongen i papperskorgen?”
”När ska vi gå?” frågade han och vände sig till mig. ”Det blir snart mörkt, då är det för sent.”
Bortom honom såg jag att solen faktiskt hade börjat gå ner över torget och att många av borden var tomma.
”Förlåt mig, Boris. Vad var det du ville göra?”
”Skynda er!” Den lille pojken ryckte mig i armen. ”Vi hinner aldrig dit!”
”Vart är det Boris vill gå?” sa jag tyst till hans mamma.
”Till lekparken förstås.” Sophie suckade och reste sig. ”Han vill visa dig vad han har lärt sig.”
Det var förstås inget annat att göra än att resa sig, och strax därpå sneddade vi alla över torget.
”Jaså, du tänker visa mig något”, sa jag till Boris då jag kom ifatt honom.
”När vi var där för en stund sen”, sa han och tog min arm, ”var det en pojke som var större än jag och han kunde inte ens göra en dubbelvolt! Mamma trodde att han var minst två år äldre än jag. Jag visade hur han skulle göra fem gånger, men han var för rädd. Han klättrade upp men sen vågade han inte!”
”Inte. Men du är förstås inte rädd för att göra dubbelvolt.”
”Det är klart att jag inte är rädd! Det är lätt! Jättelätt!”
”Så bra.”
”Han var rädd! Det var så löjligt!”
Vi lämnade torget bakom oss och började leta oss fram genom de små kullerstensgatorna. Boris kunde tydligen vägen och sprang full av otålighet några steg före. Men så slog han följe med mig igen och frågade:
”Känner du morfar?”
”Ja, jag sa ju det. Vi är goda vänner.”
”Morfar är väldigt stark. Han är en av de starkaste i stan.”
”Jaså minsann.”
”Han är bra på att slåss. Han har varit soldat en gång. Han är gammal, men han är ändå bättre än de flesta på att slåss. En del busar fattar inte det, och då blir det lite otrevligt för dem.” Boris gjorde ett plötsligt utfall där han gick. ”Innan de vet ordet av har morfar slagit dem till marken.”
”Jaså, du? Det var intressant att höra.”
Just när vi gick genom kullerstensgatorna mindes jag plötsligt lite mer av den diskussion jag haft med Sophie. Det var kanske ett par veckor sedan, och jag hade suttit på ett hotellrum någonstans medan hon skrek i andra änden av luren:
”Hur mycket längre väntar de sig att du ska hålla på så här? Ingen av oss är ung längre! Du har gjort ditt nu! Låt någon annan ta över!”
”Hör på nu”, sa jag utan att brusa upp, ”faktum är att folk behöver mig. När jag kommer till en plats möts jag ofta av förfärliga problem. Djupgående, till synes svårlösta problem, och folk är så tacksamma att jag kommer.”
”Men hur länge till ska du fortsätta? Och för vår del, för mig och dig och Boris menar jag, rinner tiden iväg. Innan du vet ordet av är Boris vuxen. Ingen kan förvänta sig att du håller på så här. Och alla dessa människor, varför kan de inte själva lösa sina problem? Det skulle nog inte skada dem!”
”Du har ingen aning!” avbröt jag, och nu var jag arg. ”Du vet inte vad du talar om! På vissa av de platser jag kommer till är folk så okunniga. De begriper ingenting av modern musik och om man lämnar dem åt sitt öde blir det bara värre och värre. Jag behövs, varför kan du inte förstå det? Jag behövs härute! Du vet inte vad du talar om!” Och det var då jag skrek åt henne: ”En sådan liten värld! Du lever i en sådan liten värld!”
Vi var nu framme vid en lekplats med ett staket omkring. Där var folktomt och jag tyckte att det vilade en ganska melankolisk stämning över platsen. Men Boris gick entusiastiskt före in genom den lilla grinden.
”Titta, vad lätt det här är!” sa han och sprang fram till klätterställningen.
Sophie och jag stod ett tag i det bleknande ljuset och såg honom klättra högre och högre. Så sa hon tyst:
”Det var så lustigt, förstår du. När jag lyssnade på mr Mayers beskrivning av vardagsrummet i huset, såg jag hela tiden för mig våningen som vi bodde i då jag var liten. Medan han pratade fick jag dessa bilder på näthinnan. Av vårt gamla vardagsrum. Och mamma och pappa som de var då. Det är säkert inte det minsta likt, det väntar jag mig inte. Jag ska åka dit i morgon och då märker jag förstås att det är helt annorlunda. Men det gjorde mig hoppfull. Det var liksom ett gott tecken.” Hon skrattade lite och rörde vid min axel. ”Du ser så dyster ut.”
”Gör jag? Förlåt mig. Det är allt detta resande. Jag är nog rätt trött.”
Boris var nu längst uppe i klätterställningen, men det hade mörknat så mycket att han bara syntes som en silhuett mot himlen. Han ropade på oss och tog sedan tag om översta ribban och slog en volt kring den.
”Han är så stolt över det där”, sa Sophie. Så ropade hon: ”Boris, det är snart mörkt nu. Kom ner.”
”Det är lätt. Det är lättare i mörkret.”
”Kom nu ner.”
”Det är allt detta resande”, sa jag. ”Hotellrum efter hotellrum. Aldrig träffa någon man känner. Det har varit väldigt tröttsamt. Och till och med nu, här i stan, känner jag ett stort tryck på mig. Folk väntar sig tydligen en hel del av mig. Jag menar, det verkar …”
”Hör du”, avbröt Sophie försiktigt och lade handen på min arm, ”nu tycker jag att vi glömmer allt det där en stund. Vi får gott om tid att prata om det senare. Vi är trötta allihop. Följ med oss hem till våningen. Det är bara några minuter att gå härifrån, förbi det medeltida kapellet. Vi skulle säkert behöva vila fötterna lite och äta en bit mat.”
Hon talade tyst och höll munnen så nära mitt öra att jag kände hennes andedräkt. Den tidigare tröttheten kom över mig igen och tanken på att koppla av i hennes varma våning – och kanske ligga och vila lite med Boris på mattan medan Sophie lagade mat – verkade plötsligt mycket lockande. Så lockande att jag kanske till och med stod där och blundade och log drömskt ett kort ögonblick. I vilket fall som helst väcktes jag ur mina drömmar av att Boris kom tillbaka.
”Det är lätt att göra det i mörkret”, sa han.
Jag såg då att Boris var lite spänd och frusen. Hans tidigare energi var som bortblåst och det slog mig att den uppvisning han just gjort hade krävt en rejäl ansträngning från hans sida.
”Vi ska gå hem till våningen nu allihop”, sa jag. ”Där ska vi få något gott att äta.”
”Kom”, sa Sophie och gick några steg. ”Klockan är mycket.”
Det hade börjat duggregna, och nu när solen gått ner var luften mycket kyligare. Boris tog mig i handen igen och vi följde efter Sophie ut ur lekparken och in på en övergiven bakgata.