Vi stod under gatlyktan i flera minuter, och tystnaden var kompakt omkring oss. Till slut lade jag armen om Boris och sa: ”Du fryser väl nu.”
Han tryckte sig mot mig men sa ingenting, och när jag tittade ner på honom såg jag att han tankfullt betraktade den mörklagda gatan. Någonstans långt borta började en hund skälla men slutade sedan. När vi hade stått så en stund sa jag:
”Förlåt mig, Boris, jag borde ha ordnat det här bättre. Förlåt mig.”
Den lille pojken stod tyst ett tag. Sedan sa han: ”Oroa dig inte. Bussen kommer snart.”
Mittemot oss på det lilla torget såg jag hur dimman kom drivande utanför de få butikerna.
”Jag är inte säker på att det kommer någon buss, Boris”, sa jag till slut.
”Det är ingen fara. Ta det lugnt.”
Vi stod där och väntade en stund till. Sedan sa jag igen:
”Boris, jag är inte alls säker på att bussen kommer.”
Den lille pojken vände sig mot mig och suckade trött. ”Sluta oroa dig”, sa han. ”Hörde du inte vad mannen sa? Vi får bara vänta.”
”Boris. Ibland blir det inte riktigt som man väntat sig. Även om någon har sagt att det ska bli så.”
Boris suckade igen. ”Men mannen sa ju det. Och mamma väntar förresten på oss.”
Jag funderade på vad jag skulle säga därnäst då ljudet av en hostning fick oss båda att rycka till. När jag vände mig om såg jag hur någon lutade sig ut ur en bil som stannat strax bortom ljuset från gatlyktan.
”Godkväll, mr Ryder. Förlåt, men jag råkade bara få syn på er då jag körde förbi. Är allt i sin ordning?”
Jag tog några steg mot bilen och kände igen Stephan, hotelldirektörens son.
”Javisst”, sa jag. ”Det är alldeles utmärkt, tack. Vi … ja, vi står och väntar på bussen.”
”Kan jag kanske köra er någonstans. Jag var just på väg till ett ställe, ett ganska kinkigt uppdrag som far har anförtrott mig. Men det är väl bra kyligt därute. Ska ni inte hoppa in?”
Den unge mannen steg ur bilen och öppnade bildörrarna. Jag accepterade tacksamt, hjälpte Boris in i baksätet och satte mig själv i framsätet. Strax därpå körde vi iväg.
”Jaså, detta är er lille pojke”, sa Stephan då vi susade fram genom de övergivna gatorna. ”Så trevligt att träffa honom, även om han ser lite trött ut just nu. Låt honom bara vila. Jag skakar hand med honom en annan gång.”
När jag kastade en blick bakåt såg jag att Boris höll på att somna med huvudet mot det stoppade armstödet.
”Ni vill förstås tillbaka till hotellet, mr Ryder”, fortsatte Stephan.
”Nej, Boris och jag var faktiskt på väg hem till en person. I centrala delen av stan, nära det medeltida kapellet.”
”Det medeltida kapellet. Hmmm.”
”Är det kanske besvärligt?”
”Nej då, inte alls. Inte det minsta.” Stephan rundade ett snävt hörn och fortsatte in på ännu en smal och mörk gata. ”Det är bara det att, ja, som jag nämnde var jag själv just på väg till ett ställe. Till ett möte. Låt mig se nu …”
”Är det ett viktigt möte?”
”Ja, mr Ryder, det är det faktiskt. Det har med mr Brodsky att göra, förstår ni. Det är egentligen ganska avgörande. Hmm. Jag undrar om ni och Boris skulle kunna tänka er att vänta några minuter medan jag går in. När jag är färdig kan jag köra er vart ni vill.”
”Ni måste givetvis sköta era ärenden först. Men jag vore tacksam om det inte tog alltför lång tid. Ni förstår, Boris har ännu inte fått någon middag.”
”Jag ska skynda mig så mycket jag kan, mr Ryder. Jag önskar bara att jag genast kunde köra er dit ni vill, men jag vågar inte komma för sent. Som jag sa är det ett ganska känsligt litet uppdrag …”
”Självklart måste ni först ordna den saken. Vi väntar gärna.”
”Jag ska försöka skynda mig. Fast uppriktigt sagt förstår jag inte vad jag ska göra. Egentligen är det sådant som pappa i vanliga fall själv tar hand om eller kanske någon av de andra herrarna, men nu är det så att miss Collins alltid har varit lite svag för mig …” Den unge mannen blev plötsligt generad och avbröt sig. ”Jag blir inte borta länge”, sa han sedan.
Vi körde nu genom ett mer välhållet område – som låg närmare stadens centrum, anade jag. Gatubelysningen var mycket bättre och jag lade märke till att det gick spårvagnar utmed vägen. Här och var fanns ett café eller en restaurang som hade stängt för dagen, men till största delen var området fullt av ståtliga hyreshus. Det var mörkt i alla fönster och vår bil var till synes det enda som störde friden på många kilometer. Stephan Hoffman körde flera minuter under tystnad. Sedan sa han plötsligt, som om han suttit och hetsat upp sig:
”Hör nu, det är förfärligt påfluget av mig. Men är ni säker på att ni inte vill åka tillbaka till hotellet? Ja, jag menar med tanke på alla journalister som väntar på er där.”
”Journalister?” Jag tittade ut i natten. ”Javisst, ja. Journalisterna.”
”Jovisst, jovisst”, sa jag tyst och fortsatte titta ut genom rutan.
Stephan tystnade och ville säkert inte envisas. Men jag började fundera på journalisterna och kände efter ett tag att jag hade ett svagt minne av att ha stämt möte med dem. Den bild som Stephan hade målat upp av journalister med mappar och portföljer lät på något sätt bekant. Men jag mindes ändå inte att det funnits någon sådan punkt på mitt program och bestämde mig för att glömma alltsammans.
”Ja, nu var vi framme”, sa Stephan bredvid mig. ”Ursäkta mig ett ögonblick då. Och gör det så bekvämt ni kan för er. Jag kommer tillbaka så fort jag hinner.”
Vi hade stannat utanför ett stort vitt hyreshus. Det var flera våningar högt och de mörka järnsmidesbalkongerna gav en spansk atmosfär åt huset.
Stephan steg ur bilen och jag såg honom gå fram till ingången. Han lutade sig över porttelefonen, tryckte på en av knapparna och stod sedan och väntade, synbart nervös i hela sin hållning. Ett ögonblick senare tändes en lampa i entrén.
Dörren öppnades av en äldre, silverhårig dam. Hon såg tunn och bräcklig ut, men det fanns något behagfullt över hennes rörelser när hon log och släppte in Stephan. Dörren stängdes bakom honom, men när jag lutade mig så långt bak jag kunde i sätet upptäckte jag att de fortfarande avtecknade sig, klart upplysta genom den smala rutan på ena sidan om porten. Stephan torkade just av fötterna på dörrmattan och sa:
”Jag ber om ursäkt att jag kommer med så här kort varsel.”
”Jag har ju sagt många gånger, Stephan”, sa den äldre kvinnan, ”att jag alltid är här när du behöver prata.”
”Jo, miss Collins, egentligen var det inte … Det är faktiskt inte det gamla vanliga. Jag ville tala med er om en annan sak, något ganska viktigt. Pappa skulle ha kommit själv, men, ja, han var så upptagen …”
”Aha”, avbröt kvinnan leende, ”är detta också något som din far har lagt över på dig. Får du fortfarande sköta grovjobbet?”
Det fanns något retfullt i hennes röst, men det tycktes undgå Stephan.
”Inte alls”, invände han ivrigt. ”Detta är tvärtom ett uppdrag av ovanligt ömtålig och besvärlig art. Pappa har anförtrott det åt mig och jag har med glädje sagt ja …”
”Jaså, har jag nu blivit ett uppdrag! Och dessutom av ömtålig och besvärlig art!”
”Nej, inte alls. Det vill säga …” Stephan tystnade förvirrad.
Den äldre kvinnan tyckte tydligen att hon hade retats tillräckligt med Stephan. ”Då är det väl bäst att vi går in och diskuterar saken ordentligt över ett glas sherry”, sa hon.
”Så vänligt av er, miss Collins. Men jag kan faktiskt inte stanna länge. Jag har folk som väntar i bilen.” Han pekade åt vårt håll, men den äldre kvinnan hade redan öppnat dörren in till sin våning.
Jag såg henne visa vägen genom en prydlig liten salong åt framsidan, genom ytterligare en dörr och nerför en dunkel korridor där väggarna var prydda med små inramade akvareller. Korridoren ledde till miss Collins vardagsrum – ett stort L-format rum på baksidan av huset. Belysningen var dunkel och behaglig där, och vid första anblicken såg rummet på ett gammaldags sätt dyrbart elegant ut. Men när jag tittade närmare märkte jag att många av möblerna var oerhört slitna och att det som jag först trodde var antikviteter i själva verket inte var annat än skräp. Soffor och fåtöljer som en gång varit luxuösa stod utspridda i olika stadier av förfall och de långa sammetsdraperierna var malätna och fransiga. Stephan satte sig med en självklarhet som visade att han var hemma i omgivningen, men det spända uttrycket i hans ansikte släppte inte medan miss Collins gjorde i ordning drinkarna. Då hon så småningom räckte honom ett glas och satte sig en liten bit därifrån, utbrast den unge mannen plötsligt: ”Det har med mr Brodsky att göra.”
”Åh”, sa miss Collins. ”Jag anade nästan det.”
”Miss Collins, faktum är att vi undrade om ni skulle kunna tänka er att hjälpa oss. Eller snarare hjälpa honom …” Stephan avbröt sig med ett litet skratt och tittade bort.
Miss Collins lade tankfullt huvudet på sned. ”Ber ni mig att hjälpa Leo?” frågade hon.
”Åh, vi ber er inte göra något som är motbjudande eller … ja, plågsamt för er. Pappa förstår precis hur ni måste känna det.” Han gav till ännu ett litet skratt. ”Det är bara det att er hjälp skulle kunna visa sig ovärderlig just i den här fasen av mr Brodskys … tillfrisknande.”
”Ah.” Miss Collins nickade och tycktes fundera ett tag. Sedan sa hon: ”Ska jag av detta sluta mig till att din far bara har haft begränsad framgång med Leo?”
Den retsamma tonen tycktes mig tydligare än någonsin, men inte heller nu verkade Stephan lägga märke till den.
”Inte alls!” sa han förargat. ”Tvärtom har pappa åstadkommit underverk, han har gjort enorma framsteg! Det har inte varit lätt, men pappa har varit fantastiskt uthållig, det tycker till och med vi som är vana vid hur han sköter saker och ting.”
”Han har kanske inte varit uthållig nog.”
”Men ni har ingen aning, miss Collins! Ingen aning! Ibland har han kommit hem utmattad efter en ansträngande dag på hotellet, så utmattad att han har gått direkt upp och lagt sig. Jag har hört mamma komma ner och beklaga sig och då har jag gått dit upp, upp till deras rum och sett pappa ligga på rygg och snarka, han har bara fallit ihop rakt över sängen. Som ni vet har det varit en viktig överenskommelse nu sen många år tillbaka att han ligger på sidan när han somnar, aldrig på rygg, för då snarkar han alltid så förfärligt, och ni kan ju tänka er hur förtretad mamma blir över att hitta honom på det viset. Det brukar vara ett helvetes jobb för mig att väcka honom men jag måste göra det för annars vägrar mamma som jag sa förut att gå in i sängkammaren igen. Hon vankar bara omkring ute i hallen och ser arg ut och lugnar inte ner sig förrän jag har väckt honom, klätt av honom, fått på honom badrocken och sett till att han kommer in i badrummet. Men det jag ville berätta är att, ja, till och med när han är så trött ringer det ibland från hotellet. Det kan vara någon ur personalen som talar om att mr Brodsky är alldeles utom sig och absolut vill ha en drink, och då hämtar pappa på något sätt kraft ur ingenting. Han stramar upp sig, får det där uttrycket i ögonen, klär på sig, försvinner ut i natten och kommer inte tillbaka på flera timmar. Han har sagt att han ska få mr Brodsky i form och han satsar allt han har, tar ut sig totalt för att nå det mål han har satt upp för sig.
”Det är verkligen lovvärt. Men hur långt har han egentligen kommit?”
”Jag försäkrar, miss Collins, att han har haft förbluffande framgångar. Alla som sett mr Brodsky på senaste tiden har konstaterat det. Det händer så mycket bakom den där blicken. Och hans kommentarer har blivit mer och mer meningsfulla för varje dag. Men det viktigaste är att hans skicklighet, mr Brodskys stora skicklighet, att den utan tvivel är på väg tillbaka. Repetitionerna har i vilket fall som helst varit ytterst lovande. Orkestern har helt och hållet kapitulerat för honom. Och då han inte repeterar i konserthuset, har han suttit och funderat ut saker och ting. När man går omkring på hotellet hör man honom ofta spela små sekvenser på pianot. Man märker att pappa blir så uppmuntrad när han hör pianot att han gärna offrar hur mycket sömn som helst.”
Den unge mannen tystnade och tittade på miss Collins. Ett ögonblick verkade hon långt borta och satt med huvudet lutat åt ena sidan, som om hon också kunde höra toner från ett avlägset piano. Så drog ett blitt leende åter över hennes ansikte och hon tittade på Stephan.
”Det jag har hört”, sa hon, ”är att din far tar in Leo i hotellets salong och sätter honom framför pianot, som om han vore någon sorts zombie, och så sitter Leo där i timmar och gungar sakta av och an på stolen utan att röra tangenterna.”
”Det där var riktigt orättvist, miss Collins! Förr var det kanske så, men numera är läget helt annorlunda. Och även om han sitter tyst därinne ibland måste ni i vilket fall komma ihåg att det knappast betyder att han är overksam. Tystnad kan vara ett precis lika gott tecken på att det pågår djup tankeverksamhet och att man samlar all sin energi. Efter en ovanligt lång tystnad häromdan gick pappa faktiskt in i salongen och där satt mr Brodsky och stirrade på tangenterna. Efter ett tag tittade han upp på pappa och sa: ’Violinen måste låta skärande. Tonen ska vara sträv.’ Det sa han. Kanske var det tyst i rummet, men inuti hans huvud fanns ett helt universum av musik. Det blir spännande att se vad som händer på torsdag kväll. Bara han inte sviker nu.”
”Men Stephan, du ville ju att jag skulle hjälpa till på något sätt.”
Den unge mannen, som hade blivit allt ivrigare, samlade sig nu.
”Jovisst”, sa han. ”Det var det jag kom hit för att tala med er om ikväll. Mr Brodsky har som jag sagt snabbt fått tillbaka sina forna krafter. Och, ja, det är klart att andra saker också kommer i dagen nu när hans talang lever upp på nytt. För de av oss som aldrig kände honom särskilt väl tidigare har det varit något av en uppenbarelse. Nuförtiden är han ofta så talför, så belevad. Saken är den att han förutom allt annat har börjat minnas. Jo, för att gå rakt på sak talar han om er. Talar om er och tänker på er, ständigt och jämt. Bara för att ge er ett exempel – det känns lite genant men jag ska berätta det – började han igår kväll gråta och han kunde inte sluta. Han satt bara och grät och utgöt sig om sina känslor för er. Det är tredje eller fjärde gången det händer, även om det var värre än någonsin igår kväll. Det var nästan midnatt och mr Brodsky hade inte kommit ut ur salongen, så pappa gick dit och lyssnade utanför dörren och då hörde han honom snyfta. Han gick in i rummet som låg i totalt mörker, och mr Brodsky satt böjd över pianot och grät. Ja, det fanns en svit ledig däruppe, så pappa tog honom med sig dit och beställde upp alla mr Brodskys älsklingssoppor från köket – han äter gärna soppa – och försåg honom med apelsinjuice och läskedrycker, men igår kväll var det rentav som förgjort. Han hade tydligen börjat slå febrilt mot juicepaketen. Om pappa inte hade varit där är det mycket möjligt att han skulle ha brutit ihop så här i sista stund. Och hela tiden pratade han om er. Ja, det jag ville komma till – åh, kära nån, jag måste snart gå, jag har folk som väntar i bilen – det jag ville komma till är att nu när så mycket av stadens framtid beror på honom, måste vi göra allt vi kan för att se till att han klarar den sista etappen. Dr Kaufmann håller med pappa om att vi bara har det sista hindret kvar nu. Så ni förstår hur mycket som står på spel.”
Miss Collins tittade fortfarande på Stephan med samma frånvarande småleende men sa ingenting. Strax därpå fortsatte den unge mannen:
”Miss Collins, jag inser att det jag nu säger mycket väl kan riva upp gamla sår. Och jag vet att ni och mr Brodsky inte har talat med varandra på många år …”
”Åh, det stämmer inte riktigt. Så sent som tidigare detta år skrek han obscena ord åt mig då jag spatserade genom Volksgarten.”
Stephan skrattade generat, osäker på hur han skulle bemöta miss Collins ton. Sedan fortsatte han enträget: ”Miss Collins, ingen har föreslagit att ni skulle ha någon sorts fortlöpande kontakt med honom. Gode Gud, nej. Ni vill ju lägga det förflutna bakom er. Pappa och alla andra är väl medvetna om det. Det är bara en sak vi ber om, en enda liten sak som kan bli helt avgörande, han skulle känna sig så uppmuntrad och det skulle betyda så mycket för honom. Vi hoppades att ni åtminstone inte skulle ta illa upp om vi frågade er.”
”Jag har redan sagt ja till att komma på banketten.”
”Ja, ja, självklart. Pappa sa det, vi är så tacksamma …”
”På villkor att det absolut inte blir någon direkt konfrontation …”
”Det är naturligtvis underförstått. Banketten, ja. Men det var faktiskt ytterligare en sak vi ville be er om, miss Collins, om ni överhuvudtaget orkar tänka på det. Ni förstår, en grupp gentlemän – bland dem mr von Winterstein – ska ta med sig mr Brodsky till Zoo i morgon. Han har tydligen inte varit där på alla dessa år. Hunden kan förstås inte få följa med, men mr Brodsky har äntligen gått med på att lämna den i trygga händer under några timmar. Vi kände att en utflykt av det här slaget skulle kunna göra honom lite lugnare. Särskilt girafferna kan ju vara väldigt avkopplande. Nåväl, jag ska komma till saken. Herrarna undrade om ni möjligen skulle kunna tänka er att följa med till Zoo. Kanske säga ett par ord till honom. Ni behöver inte åka dit tillsammans med gruppen, ni kunde bara dyka upp där och stanna några minuter, byta ett vänligt ord med honom, kanske säga något uppmuntrande, det kunde bli en vändpunkt. Några minuter bara, sen kan ni gå därifrån igen. Snälla miss Collins, kan ni inte fundera på saken. Så mycket hänger på det.”
Medan Stephan talade hade miss Collins rest sig upp och långsamt gått bort till den öppna spisen. Hon stod helt stilla där några sekunder, med ena handen vilande på spiselhyllan, som för att ta stöd. När hon till slut vände sig mot Stephan igen, såg jag att hennes blick var fuktig.
”Det är svårt, Stephan”, sa hon. ”Jag har kanske varit gift med honom en gång. Men i många år nu har han bara skrikit okvädinsord åt mig när jag stött på honom. Därför är det svårt att föreställa sig vad för sorts samtal som han skulle ha glädje av.”
”Miss Collins, jag svär på att han har blivit en helt annan människa. Nuförtiden är han så artig och belevad och … ja, ni minns säkert. Om ni bara ville fundera på saken. Det är så mycket som står på spel.”
Miss Collins smuttade tankfullt på sherryn. Det verkade som om hon just skulle svara något, men då hörde jag Boris röra sig i baksätet på bilen. När jag vände mig om såg jag att den lille pojken måste ha varit vaken en stund. Han satt och såg ut på den stilla och tomma gatan, och jag kände att det var något sorgset över honom. Jag skulle just säga något, men han måste ha förstått att jag var bekymrad för hans del, för han frågade tyst utan att röra sig:
”Kan du fixa badrum?”
”Om jag kan fixa badrum?”
Boris suckade tungt och fortsatte stirra ut i mörkret. Sedan sa han: ”Jag har aldrig satt kakel förut. Det var därför jag gjorde så mycket fel. Om någon bara hade visat mig, skulle jag ha klarat det.”
”Ja, det skulle du säkert ha gjort. Är det badrummet i er nya våning?”
”Om någon hade visat mig, skulle jag ha gjort rätt. Då hade mamma blivit nöjd med badrummet. Då skulle hon ha gillat det.”
”Åh, gillar hon det inte nu?”
Boris tittade på mig som om jag hade sagt något enormt enfaldigt. Med tydlig ironi sa han sedan: ”Varför skulle hon ha gråtit över badrummet om hon gillade det?”
”Ja, varför det? Jaså hon gråter över badrummet. Jag undrar varför hon gör det.”
Boris vände sig mot fönstret igen och i det ljus som föll in i bilen såg jag nu att han kämpade för att inte brista i gråt. I sista ögonblicket lyckades han maskera sin upprördhet i en gäspning och gned sig i ögonen med båda händer.
”Vi ska ordna upp allt det där så småningom”, sa jag. ”Du ska få se.”
”Jag kunde ha klarat det fint om någon hade visat mig. Då hade mamma inte gråtit.”
”Ja, jag är säker på att du skulle ha gjort ett väldigt bra jobb. Men vi ska snart reda upp det där.”
Jag rätade på mig i sätet och tittade ut genom vindrutan. Det fanns nästan inte ett enda upplyst fönster någonstans på gatan. Efter en stund sa jag: ”Boris, nu måste vi tänka efter ordentligt. Lyssnar du?”
Det var tyst i bilens baksäte.
”Boris”, fortsatte jag, ”vi måste ta ett beslut. Jag vet att vi var på väg till din mamma förut. Men nu har det blivit så sent. Boris, lyssnar du?”
Jag kastade en blick över axeln och såg att han fortfarande stirrade ut i mörkret med tom blick. Vi satt tysta ett tag till. Så sa jag:
”Faktum är att klockan är väldigt mycket. Om vi åker tillbaka till hotellet kan vi träffa din morfar. Han skulle bli mycket glad att se dig. Du kan få ett eget rum om du vill, eller också kan de sätta in en säng åt dig i mitt rum. Vi kan beställa upp något gott att äta, och sen kan du sova. Och i morgon bitti stiger vi upp och äter frukost och bestämmer vad vi ska göra då.”
Det var tyst bakom mig.
”Jag borde ha ordnat det här bättre”, sa jag. ”Jag är ledsen. Jag … jag har varit lite trött i huvudet ikväll. Det var så mycket förut. Men jag lovar att det ska bli bättre i morgon. Vi kan göra alla möjliga saker i morgon. Om du vill kan vi gå till den gamla våningen och hämta Nummer nio. Vad tycker du?”
Boris sa fortfarande ingenting.
”Vi har haft en tröttsam dag, både du och jag. Vad säger du, Boris?”
”Det är bäst att vi åker till hotellet.”
”Jag tror också att det är bäst. Då säger vi det. När Stephan kommer tillbaka ska vi tala om vad vi har bestämt.”