Ingen föds med värst mycket skinn på näsan. Det kommer med åren.
För drygt tio år sedan fick jag en utredning om homosexualitet och barn i handen. Den var gjord av cancerläkaren och kristdemokraten Jerzy Einhorn på uppdrag av partistyrelsen. Slutsatsen var att det inte fanns något vetenskapligt belägg för att homosexuell familjebildning utgör en belastning för barnen.
Det märkliga med studien var att den färdigställts något år tidigare men aldrig nått offentlighetens ljus. Jerzy Einhorn avled strax efter han blivit färdig med sin granskning och partiet valde att stuva undan den i tysthet.
När jag fick kartläggningen i min hand var alltså inte det intressanta vad Jerzy Einhorn kommit fram till, utan att Kristdemokraterna valt att inte låtsas om rapporten.
Jag skrev en artikel om det (DN 9/9-02) och blev sedan uppringd av TV 4:s Nyheterna som ville göra en telefonintervju med mig. Jag tackade ja, och berättade sedan om Jerzy Einhorns uppdrag, omfattningen och hans slutsatser. När vi började närma oss slutet frågade reportern: ”Och vad visar det här?”
Jag svarade något i stil med att partiet borde förklara varför man valt att mörklägga rapporten. Sedan fick jag samma fråga igen. Va, hade hon inte hört mitt svar? Var det något tekniskt strul så hon behövde få det på bandet igen? Jag förstod inte riktigt, så jag gav samma svar en gång till. Då frågade hon en tredje gång. Och då svarade jag: ”Ja, det ser ju onekligen skumt ut.”
I nyhetsinslaget är det förstås bara det sista svaret som sparats i redigeringen. Och det var extremt orutinerat av mig att inte fatta vad det var reportern var ute efter.
Eller var det kanske det jag gjorde? Var det behagsjukan som slog till? Viljan att vara till lags och att göra reportern nöjd?
STORYN ÄR OFTA SKRIVEN REDAN INNAN INTERVJUN
Det finns ett skäl till att man i seriösa opinionsundersökningar aktar sig för ledande frågor. Det räcker ofta att sitta på en middagsbjudning för att bli varse hur mycket vi människor pejlar stämningar och värderingar och anpassar oss till varandra. Någon skickar ut en liten försöksballong i ett potentiellt känsligt ämne. Blir det ingen respons brukar ballongen stillsamt bara falla till marken. Om man däremot får ett bekräftande svar kan man höja insatsen lite till genom ett ännu lite mer vågat påstående i samma ämne. Till sist sitter vi där och njuter av åsiktsgemenskapens sötma.
Jag pratar med professorn i statsvetenskap Henrik Oscarsson vid SOM-institutet i Göteborg som bekräftar min uppfattning om att det är skönt att vara överens. Han menar att journalister lär sig att man måste vinkla, att man således innan första ordet är sagt vet vad man är ute efter. Och att det påverkar såväl svar som val av intervjuobjekt.
Den som intervjuas kan ha blivit utvald från början för att ge vissa svar. På min tidning, Dagens Nyheter, precis som på alla andra, går det titt som tätt ut mejl med efterlysningar. De kan röra nästan vad som helst. Till exempel: Söker en ung homo- eller transperson som nobbats inträde på Pride på grund av ålder för ett knäck om dubbla diskrimineringsgrunder.
Just det här exemplet är påhittat. Men det är ingalunda otänkbart. Om det då skulle vara så att reportern får ett namn och telefonnummer och det visar sig att personen vägrades inträde – inte för att han var för ung utan för att han, låt säga, var för full, då faller hela idén. Då blir det ingen artikel, såvida texten inte skrivs av en skarvande reporter som ”glömmer bort” att nämna den högoktaniga berusningsgraden.
Men att de formella kriterierna är uppfyllda räcker inte. Intervjuobjektet förväntas också känna sig diskriminerad, ja, eller ännu hellre kränkt. Svar som att han knappt tänker på den där kvällen längre, att han gick hem till en kompis i stället och hade mycket roligare, lär inte få någon reporter att utbrista: ”Men så bra att det löste sig!”
Även om den intervjuade från början inte blivit ”castad” eller ens informerad om vinkeln, tar det för det mesta inte särskilt lång tid för en normalbegåvad person att lista ut vad det är reportern fiskar efter. Henrik Oscarsson konstaterar att det är svårt att hålla emot om samtalet varar tillräckligt länge.
Kanske kan man invända att det inte brukar behövas någon nämnvärd tid alls om reportern är tillräckligt ”trevlig”. Titta på Skavlan-intervjuerna. De situationer som sticker ut är de där programledaren inte får gästerna dit han vill. Som när den nye femmilsmästaren Johan Olsson vägrade att säga något ofördelaktigt om Petter Northug som kunde resultera i ett smaskigt kvällstidningslöp om en ”attack” eller ett ”utfall” i Skavlan-studion. Annars brukar Skavlan i sina tiominuterssvep få människor att tala om allt från cancer till skilsmässor och nya romanser. Mycket, tror jag, för att det skulle bli så otrevligt om man inte svarade.