Andra som inte passar in i offerrollen, fast de kanske på flera sätt är offer, är pedofiler. Att de själva, emellanåt, varit utsatta för sexuella övergrepp i sin barndom gör inte domen över deras mänskliga existens mindre hård. Och det finns ingen tidningsredaktion som skulle slå upp en nyhet om att en dömd pedofil, hur långt tillbaka händelsen än låg, förnekas frigång, internet eller mobiltelefon. Tvärtom brukar nyheten vara att en pedofil fått frigång, internet eller mobiltelefon. I synnerhet om denna frihet använts för att begå nya övergrepp, men även i de fall pedofilen skött sig fläckfritt.
Jag vill på inget sätt förringa allvaret i dessa händelser. På inget sätt förminska eller ursäkta allvaret i alla övergrepp mot barn som sker. Inte heller vill jag förneka att samhället har ett särskilt ansvar för de dömda som vårdas inom rättspsykiatrin. Och det är klart att det är mycket allvarligare ur ett ansvarsperspektiv om en patient barnporrsurfar inifrån en vårdinrättning än om någon som aldrig fastnat i rättsmaskineriets garn gör det från sin hemdator.
Men ändå. Bland alla dessa dömda män måste det rimligtvis finnas personer som på ett eller annat sätt blivit utsatta för orimliga restriktioner. Men det skulle som sagt knappast få någon nyhetsredaktion att gå igång.
En helt annan medieverklighet möter däremot kvinnorna med självskadebeteende. Eller ”flickorna” som de i medierna genomgående kallas, även om de är vuxna sedan länge. I den rapporteringen handlar nästan allt om vad de varit med om tidigare och inget om vad de gör nu.
Behandlingen av dessa ”flickor” blir därför obegriplig och ett bevis på samhällets övervåld. Vilken nöd och vilket våld samhället svarade mot får vi aldrig veta. Ett reportage om 22-åriga Karin i Aftonbladet (3/7-12) inleds såhär:
”En promenad i ett sommarregn med mamma. En hamburgare på restaurang. Snart är permissionens futtiga timmar över och Karin ska låsas in bakom murar och taggtråd igen.”
Promenad. Sommarregn. Mamma. En gemensam middag. Allt är frid och fröjd. Allt är stillsamt, vänligt och vackert. Och så – pang – konfrontationen med den hårda verkligheten. Låsas in. Murar. Taggtråd.
Byt ut den snart 23-åriga självskadande Karin mot den 33-årige pedofilen Ove och man inser att den ingressen kommer vi aldrig få läsa.
INGET SOMMARREGN ÖVER HELÉN-MANNEN
Den så kallade Helén-mannen, Ulf Olsson, skrev till Expressen för att klaga över den vård han menade att han inte fick. Han blir uppringd av en reporter som förstås inte har några planer på att skriva någonting på temat att det är synd om Ulf Olsson.
I stället är det en annan historia Expressen vill berätta. Det hade en normalbegåvad och medievan person kunnat lista ut med lilltån. Men i den psykiskt sjuke Ulf Olssons begränsade värld finns inte insikten att en mördare och pedofil som han snarast blir mer hatad och föraktad om han kräver det han uppfattar som sin rätt.
Under rubriken ”Heléns mördare redan ute” hittar man den här ingressen:
”Dömd för två mord, människorov och grov våldtäkt. Men samtidigt som Helén-mannen Ulf Olsson, 55, vårdas på rättspsyk i Västervik får han åka på bilutflykter, promenader med vårdare och äta lunch på restaurang. Det kan Expressen avslöja.
– Jag åt oxfilé på restaurang i Västervik. Den var dyr som fan, säger Ulf Olsson.” (Expressen 24/5-07)
Här ligger indignationen inte i att Ulf Olsson blir inlåst, utan att han två år efter hovrättsdomen och 18 år (!) efter de två morden får röra sig ute med personal. Att han får äta lunch på restaurang. Att han till och med har mage att välja oxfilé. Att det är han själv som betalar maten tycks ovidkommande. Som om Expressen anser att han borde hållit tillgodo med vatten och bröd.
Det finns förstås en avgörande skillnad mellan Ulf Olsson och kvinnor med självskadebeteende. Olsson och andra dömda män med hans problematik skadar andra. Kvinnorna skadar sig själva. Men båda grupperna finns inom rättspsykiatrin därför att de bedöms vara sjuka. Det finns ingen strafftanke bakom vården. Så om det i denna vårdform inte ges någon vård borde det vara lika allvarligt för männen som för kvinnorna.
Men vad är rätt vård för en pedofil respektive för kvinnor som skär sig? Absolut överordnat måste rimligtvis vara att se till att psykopater, pedofiler, mördare och våldtäktsmän inte kan skada andra, vilket är en del i deras psykiatriska symtombild. Och att se till att kvinnor som skadar sig själva förhindras att göra det, vilket är en del i deras psykiatriska symtombild. Precis som man förhindrar narkomaner från att ta med sig knark in på avdelningen. Det är vård.
Rubriken i Aftonbladets artikel om Karin lyder: ”Karin, 22, lovades vård – möttes av ett fängelse.” Och så sägs det att hon vårdas bland dömda brottslingar. Så kan det vara. Men det är i så fall kvinnliga ”brottslingar”. Kliniken har nämligen en villa där enbart kvinnor vårdas. (AB 3/7-12)
Anita Åkesson, verksamhetschef på den rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö där Karin vårdas sedan ett och ett halvt år tillbaka, invänder mot indelningen ”självskadebeteende” och ”brottslingar”. Hon säger i stället, när jag talar med henne över telefonen, att alla som vårdas vid kliniken gör det för att de är svårt psykiskt sjuka. Vissa har begått brott under inflytande av sin sjukdom, andra har försökt skada sig själva.
Anita Åkesson invänder också mot själva begreppet ”självskadande”. Hon menar att det leder tankarna fel, att man kan tro att det rör sig om personer som rispar sig i armarna. Anita Åkesson poängterar att det rör sig om svårt psykiskt sjuka kvinnor som stympar sig. Och där det överordnade målet med vården, precis som med annan vård, är att rädda liv.
VÅRD, ENLIGT JOURNALISTKÅREN
Vård kan vara läkemedel, samtal, psykoterapi och massvis av andra former av stöd för att kunna hantera impulser, ångest och oönskat beteende (som att skära sig eller begå övergrepp). Men journalistkåren tycks helt enig om en sak: psykoterapi är liksom det enda som räknas. Därför kan man i en och samma artikel både få veta att Karin inte fått någon vård och att hon fått så mycket läkemedel att hon varit som en ”kemifabrik”.
Precis samma berättarupplägg serveras i ett inslag i Agenda (SVT 3/3-12). En ung kvinna framträder och reportern redogör för hur lite vård hon fått och hur hon ”i stället” blivit inlåst. En rapport från Socialstyrelsen om användningen av tvångsåtgärder visar att nästan varannan person som läggs i bälte i Sverige är en kvinna som är yngre än 35 år. Reportern säger: ”De flesta kan nog hålla med om att det är något fel när nästan hälften av alla bältesläggningar drabbar unga kvinnor.”
Och vad, menar reportern, hade varit ”rätt” andel?
I ett efterföljande studiosamtal följs statistiken upp. De inbjudna gästerna förklarar och problematiserar. De medger att bältesläggning kan användas slentrianmässigt, att patientgruppen är svår och att det finns en kunskapsbrist. ”Vi vet inte vad vi ska göra”, säger läkaren och centerpartisten Anders W Jonsson. Men det vet programledaren Anna Hedenmo: ”Vad sägs om samtalsterapi i stället för att låsa in och binda fast.”
Att kunskapsläget är dåligt, att det pågår ett projekt för att komma fram till vad som kan vara en bra behandling och att det kan ta tid, är inget som imponerar på Anna Hedenmo: ”Men herregud, skulle man inte bara kunna säga att kvinnor som skadar sig själva och mår så här dåligt inte ska bindas fast och vistas på rättspsyk.” Det ska nog inte vara ett frågetecken efter den meningen.
Jag kan förstås ännu mindre än expertisen säga vad som är bäst behandling för självstympare och pedofiler. Men jag konstaterar att rent generellt handlar mindre av behandlingen inom psykiatrin numera om att älta sin barndom på analyssoffan och mer om att kontrollera sitt beteende.
I pedofilens fall är det måhända mer fruktbart att inrikta sig på att utveckla impulskontroll och empatisk förmåga för att därigenom förhindra honom att begå nya övergrepp – i den mån det ens är möjligt. Men att få honom att plötsligt börja attraheras av personer i sin egen ålder ter sig än mer utopiskt. Mårten Gerle, psykiatriker och sakkunnig vid Socialstyrelsen, berättar att det inte finns någon etablerad metod för att behandla pedofiler.
Det mest akuta problemet för kvinnor som skär sig är att de stympar sig själva eller försöker att ta livet av sig. Allt tänkbart farligt, och dit hör mycket för en ångestdriven och målinriktad person med självskadebeteende, rensas bort. Patient och besökare visiteras innan de slussas in på en avdelning. Det här är självklart, men i Aftonbladets värld är det svårt att skilja på hönan och ägget: ”Hon var fråntagen allt, vem som helst skulle må dåligt av det.” Aha. Det är alltså vården som gjort kvinnan sjuk.
Artikeln om Karin är en av flera under rubriken ”Aftonbladet avslöjar”. Det som ”avslöjas” är att många kvinnor med självskadebeteende vårdas inom rättspsykiatrin. Ämnet har varit på tapeten under flera år så jag ser inte riktigt vari ”avslöjandet” ligger. Sedan kan man förstås tycka att det är hemskt att kvinnorna vårdas vid dessa tunga regionkliniker, vilket Aftonbladet gör. Eller kan man fundera över varför kvinnor vårdas där, vilket Aftonbladet inte gör.
Varför i hela fridens namn betalar fattiga hemlandsting 6 200 kronor per dygn för att ”spärra in” dessa ”flickor” bland ”mördare”, som Aftonbladet väljer att beskriva det?
Verksamhetschefen Anita Åkesson berättar att de kvinnor som kommer till Växjö gör det efter att man i hemlandstinget uttömt precis varenda möjlighet som finns för vård och behandling. Hon säger att patientgruppen är ”oerhört svår” och ”extremt personalkrävande”.
”Flickorna” kontrasteras emellanåt i medierna mot välbyggda manliga mentalskötare och deras påstådda fysiska övertag. Man kan lätt få intrycket av att personalen lägger en späd flicka i bältessäng för att det är mer bekvämt än att någon i personalgruppen bara håller i henne tills hon lugnar sig. Ungefär som man som förälder kan göra med ett hysteriskt barn som sparkar och skriker.
Men då vet man inte vad en riktigt ångestdriven människa kan vara kapabel till, både vad gäller fysisk styrka, snabbhet och uppfinningsrikedom.
NORA
Berättelsen om ”Nora” i den uppmärksammade P1-dokumentären ”Den fastspända flickan” finner jag följer samma tankemönster.
I dokumentären får lyssnaren följa Noras väg in i tvångsvården. Nora mår dåligt, men den vård hon får lämnar mer att önska,
Nora är kvar inom psykiatrin och flera år senare argumenterar hon själv för att hon lider av posttraumatisk stress och att det som skulle kunna hjälpa henne är en kvinnlig psykolog. Den bedömningen gör inte psykiatrikern Ola Gefvert.
Till sist får hon sin psykolog, en ny diagnos och allt blir – om inte helt bra – i alla fall mycket bättre. Se där, hon hade rätt från början. Eller?
Det finns ett par saker som tycks obestridliga. Nora har lidit. Vården vid åtminstone en av de inrättningar där hon vistats tycks ha varit fullständigt undermålig sett till att den inte ens mäktat med den övergripande uppgiften: att se till att en tvångsvårdad kvinna inte skadar sig under vårdtiden. Psykiatrikern Ola Gefvert förefaller onekligen som en tämligen arrogant person. Vissa ordval är definitivt olämpliga. Vissa beteenden också. Men om man putsar bort de olämpliga ordvalen och hans uttalade irritation och ser till innehållet är det inga självklara vansinnigheter han hasplar ur sig.
Bilden av en psykiatriker som inte ens kan ställa en korrekt diagnos är den som blir kvar. Och då har kanske hela vården varit fel medan Nora haft rätt hela tiden.
Nå. Trots att Nora bär på sår efter att ha blivit våldtagen och fastbunden av gärningsmannen har hon även under den efterföljande vården lagts i bältessäng. Det är förstås en dubbel tragik i detta. Men frågan kvarstår; varför blev hon bältad och vad skulle man ha gjort i stället med en kvinna som beskrivs som länets svåraste patient? Hållit henne i handen?
När Ola Gefvert bemöter påståendet: ”Du tjänar pengar på den här verksamheten”, och Gefvert inte kryper eller pudlar sig utan svarar: ”Det kan du ge dig på att jag gör”, stod det klart att han aldrig skulle kunna ta sig ur den skurkroll han tilldelats. Uppsalapolitikerna meddelade att de skulle se över avtalet. Socialstyrelsen att de skulle se över Gefvert. Och Aftonbladet tog upp jakten med så mycket fradga i mungiporna att alla normala journalistiska principer drunknade i salivflödet.
Tidningen hittar en kvinna som tidigare sökt hjälp hos Ola Gefvert. Anonymt berättar hon hur hon upplevde att han gjorde sexuella närmanden när han skulle mäta puls och blodtryck (AB 25/1-13). Till bilden av den arrogante Ola Gefvert fogar Aftonbladet bilden av den sexuellt trakasserande Gefvert. Och tidningen gör det utifrån ett enda, anonymt vittnesmål. Hur fredar man sig mot en sådan anklagelse? Svaret är förstås att det gör man inte.
I Gefvert-fallet ser vi alltså den samverkan, eller ska man säga överenskommelse, som finns mellan Aftonbladet och läsarna som inte finns när tidningen skriver om Ingvar Kamprad. Och som är en förutsättning för att tidningen ska kunna skruva upp tonläget på det sätt som sker. Läsarna ogillar Gefvert från första början. Därför opponerar de sig inte över vare sig karaktärsmord eller journalistiskt haveri.
För det är ett haveri. Man kan inte vidarebefordra ospecifikt skvaller från en anonym källa. Det brukar talas om att anonyma uppgifter ska bekräftas av två oberoende källor för att ha någon chans att kravla sig över tröskeln för publicering. Är uppgiften sensationell eller osannolik brukar det krävas ännu mer. Jag talade med en kollega som var nattchef på Aftonbladet när Olof Palme mördades. Han berättade att det behövdes långt mer än två tätt på varandra följande samtal i tipstelefonen innan man började tro på uppgiften. Då hade man också indikationer, om än inte bekräftelser, från polisen och personer runt Sabbatsbergs sjukhus att statsministern förts dit. Om man på en löpsedel ska basunera ut att statsministern är död har man inte gärna fel.
Men man kan förstås ha hur fel som helst när man pekar ut en namngiven person som en snuskhummer. Ingen, mer än snuskhummern och den anonyma uppgiftslämnaren, vet ju om det är fel eller inte. Aftonbladet har inget att förlora. Och Ola Gefvert inget att vinna på att försöka få rätt. Han är redan dömd.