Det är söndagen den 17 november 1912. Franz Kafka ligger i sin säng hemma i Prag och våndas. Han har nämligen bestämt sig för att inte stiga upp förrän han fått ett efterlängtat brev från sin blivande fästmö Felice Bauer i Berlin. Brevet dröjer. I halvslummern får han en idé till en berättelse som han bestämmer sig för att skriva ner samma kväll. När det blivit helt tyst i föräldrahemmet på Niklasstrasse 36, går Kafka in på sitt rum, plockar fram sin reservoarpenna, fyller den med svart bläck, sätter stiftet mot det ljusgula olinjerade papperet i ett nytt, brunt vaxdukshäfte och påbörjar novellen Förvandlingen – den märkliga historien om hur handelsresanden Gregor Samsa vaknar en morgon och finner att han under natten förvandlats till en jättestor insekt!
Från början hade Kafka inte tänkt sig att berättelsen skulle bli särskilt lång, men den visade sig ha ett eget liv och tog honom nästan varje natt under tre veckor att fullborda. På dagarna kunde han inte skriva, eftersom han var anställd som tjänsteman vid ett försäkringsinstitut. Under sina kreativa perioder måste Kafka därför offra nattsömnen. När han hållit på med Förvandlingen en vecka förklarade han i ett brev till Felice Bauer att det var en ”osedvanligt avskyvärd berättelse” han arbetade med. Samtidigt uttryckte han förhoppningen att han skulle bli ”renare och mer värdig” om han fick ur sig den. Under hela berättelsens tillkomst fick Felice täta rapporter om hur arbetet fortskred och därmed en inblick i Kafkas sätt att skapa. Hans ideal var att skriva med så få avbrott som möjligt. Allra helst ville han skriva sina berättelser i ett svep. Det förargade honom därför att han måste avbryta arbetet med Förvandlingen för att göra en tjänsteresa. Men natten mellan den 6 och 7 december kunde han rapportera att han äntligen avslutat novellen.
Riktigt nöjd med vad han åstadkommit var han dock inte. Han tyckte berättelsen saknade den ”fart och fläkt” som den haft när han fick idén, och inte heller slutet hade blivit så bra som han velat. Med tiden skulle Kafkas omdöme om Förvandlingen bli allt hårdare. I sin dagbok skrev han i januari 1914 att den hade ett ”oläsbart slut” och var ”bristfällig nästan rakt igenom”. Men trots bristerna var han villig att publicera den. I början fick Kafka inget gehör, men sedan han 1915 belönats med Theodor Fontanepriset för sitt författarskap blev det fart på Kurt Wolffs förlag som i oktober samma år gav ut berättelsen i bokserien Den yttersta domen. Kafkas honorar blev 350 mark – den högsta summa som dittills utbetalats för ett bidrag i denna bokserie.
Det har rått och råder fortfarande oenighet om exakt vad huvudpersonen Gregor Samsa förvandlas till. Bland författarvännerna spred sig snart nyheten att Kafka skrivit en berättelse om en lus, men det ord som Kafka använder sig av i den tyska originaltexten är ”Ungeziefer”, som betyder ohyra. I många översättningar har man låtit Gregor Samsa förvandlas till en skalbagge, vilket troligen hänger samman med att städerskan i slutet av berättelsen föraktfullt kallar honom ”Mistkäfer”, som betyder dyngbagge. I brevväxlingen med sin förläggare kallade Kafka varelsen helt enkelt för insekt. Och han blev mycket bekymrad när han fick veta att man på förlaget bett konstnären Ottomar Starke göra en omslagsbild till boken. Till sin förläggare skrev han att han börjat hysa vissa farhågor:
”Jag har nämligen fått för mig att Starke, som ju ändå sysslar med att illustrera, kanske tänker avbilda själva insekten. Inte det, bara inte det! Jag vill ingalunda begränsa hans konstnärliga frihet utan bara vädja till honom utifrån min av naturliga skäl större förtrogenhet med berättelsen. Själva insekten kan inte avbildas. Den kan inte ens visas på avstånd.”
Starke löste illustrationsfrågan mycket elegant. På omslaget visas en man som gömmer huvudet i sina händer, bakom honom en dörr på vid gavel.
Men det är inte bara vad Gregor Samsa förvandlats till som diskuterats genom åren. Man har också debatterat vad Kafka egentligen ville säga med sin berättelse. Hans gode vän författaren Max Brod hävdade att Kafka var en religiös diktare. Psykoanalytiker som Hellmuth Kaiser fann att Kafka var en utforskare av det omedvetna. Existentialistiskt orienterade författare som Albert Camus såg i Kafka en själsfrände som fångat det absurda i tillvaron. Marxister som Ernst Fischer tyckte att Kafka skildrade den alienerade människan i det kapitalistiska samhället. Hermeneutiskt orienterade forskare som Stanley Corngold har pekat på möjligheten av att Kafka kamouflerat skriver om sig själv och sitt eget skrivande.
Men har då inte Kafka gett något vägledning till hur man ska förstå hans berättelse? Inte mycket. Hans vän Max Brod, har förklarat att ”med Kafka själv kunde man givetvis aldrig diskutera några tolkningar, inte ens när man kände honom väldigt väl. Han själv tolkade på ett sådant sätt att man skulle behöva nya tolkningar av hans tolkningar.” Kanske var det helt enkelt på det sättet att Kafka ville att varje läsare skulle göra sin egen tolkning av hans texter. Om en annan av sina centrala berättelser, Domen, sa han nämligen att dess sanning ”hela tiden måste bekräftas eller förnekas av varje ny läsare eller åhörare”.
Man förväntar sig kanske att en författare som skapat en så märklig berättelse som Förvandlingen själv skulle levt ett mycket märkligt liv. Men ytligt sett levde Franz Kafka ett ganska ordinärt liv. Han föddes 3 juli 1883 i Prag och växte upp i en borgerligt präglad miljö. Hans föräldrar, Hermann och Julie, var av judisk börd men i stort sett assimilerade. Sedan 1882 drev fadern med stor framgång en galanterivarufirma, där man sålde modeartiklar, trikåer, paraplyer, parasoller, käppar, bomullsvaror m m. Kafkas förhållande till fadern var mycket komplicerat. Han var rädd för honom och sa sig hata men samtidigt beundra honom. Fadern var allt det som sonen inte var: självsäker, robust och auktoritär. Jämte sin far kände sig Kafka alltid otillräcklig, svag och försagd. Modern var framför allt sin makes hustru. Hon arbetade i firman på dagarna, spelade kort med fadern på kvällarna och överlät åt barnflickor och guvernanter att ta hand om den unge Franz och hans tre yngre systrar, Elli, Valli och Ottla. Den enda i familjen som Kafka tycks ha haft en varm och nära relation till var yngsta systern Ottla, men just när han skrev Förvandlingen hade han ett spänt förhållande även till henne.
Kafka gick i tysktalande skola, vilket är förklaringen till att han skrev på tyska i en omgivning där majoriteten talade tjeckiska. Tjeckiska och tyska var visserligen likställda som officiella språk i Böhmen sedan 1880, men genom att det tysktalande Wien var Österrike-Ungerns politiska centrum hade tyskan ändå en privilegierad ställning. Vid förra sekelskiftet definierade 10 procent av en halv miljon Pragbor sig själva som tysktalande, och hälften av dessa var judar.
1906 promoverades Kafka till juris doktor och två år senare fick han anställning som tjänsteman vid den halvstatliga myndigheten Institutet för arbetarnas olycksfallsförsäkring för konungariket Böhmen i Prag. Men det var inte tjänsteman utan författare Kafka ville vara. Det hade han haft klart för sig sedan tonåren. Det visade sig emellertid svårt för den vuxne Kafka att förena författarskapet och de borgerliga plikterna. För att få tid att skriva måste han leva ett dubbelliv. Han var försäkringstjänsteman på dagarna och författare på nätterna, vilket medförde att han måste indela dygnet i två arbetsdagar. Om han bara kunnat sova ordentligt under de timmar han reserverat för sömn skulle han kanske orkat med detta dubbelliv betydligt längre, men som det nu var tog krafterna ofta slut efter ett par månader. Sedan följde år av improduktivitet, då han tvivlade starkt på sin förmåga att någonsin kunna skriva igen. Kafka eftersträvade att hans berättelser skulle skapas så spontant som möjligt. Han hade därför sällan någon på förhand uppgjord plan för handlingen. Enligt vännen Max Brod ska han ha sagt att ”man måste skriva som om man befann sig i en mörk tunnel, utan att man vet hur personerna kommer att utvecklas”. Detta medförde att han fick väldigt svårt att avsluta sina berättelser. Under sin levnad publicerade han endast en bråkdel av allt han skrivit, och även om han inte var helt okänd som författare nådde han ingen större berömmelse.
Kafka förlovade sig tre gånger, varav två gånger med berlinskan Felice Bauer, men han lyckades aldrig uppnå det mål han sa sig sätta högst i livet, nämligen att gifta sig och bli far. Samtidigt ville han satsa allt på att bli författare och kunna leva på sin penna. Men då ansåg han att han måste förbli ungkarl. Han slets alltså mellan ensamhet och gemenskap, en konflikt som enligt hans egen uppfattning slutligen gjorde honom fysiskt sjuk. Trots att han var vegetarian, renlevnadsmänniska och frisksportare drabbades han vid 34 års ålder av lungtuberkulos. Han sjukpensionerades 1922. Tuberkulosen spred sig till struphuvudet, och den 3 juni 1924 dog han av svält och uttorkning på ett sanatorium i Kierling utanför Wien. Han var då på dagen 40 år och elva månader gammal.
Men hurdan var Kafka som människa? Fadern tyckte att han var en bortskämd slyngel som levde i ”sus och dus” och inte förstod att uppskatta de uppoffringar som föräldragenerationen gjort för att deras barn skulle få en bättre start i livet än de själva haft. Modern oroade sig för att han inte åt och sov som han skulle. Hans syster Ottla såg i brodern en bundsförvant i kampen med fadern. Vännerna beskrev Kafka som tystlåten, humoristisk och hänsynsfull. På arbetsplatsen hade han inte en enda fiende och betraktades som oumbärlig. Sin fästmö Felice Bauer lyckades han nästan driva till vansinne genom att i ett brev förklara henne sin kärlek, i nästa att de aldrig skulle ses mer, i nästa att han inte menade vad han sa, i nästa att han menade vad han sa osv. Hans nära vän Milena Jesenská karaktäriserade honom som ”skygg, ängslig, mild och god” men böckerna han skrev som ”grymma och fasansfulla”.
Tjugo år efter Kafkas död gjorde dessa ”grymma och fasansfulla” böcker sitt segertåg genom världen. Och det var till stor del hans vän Max Brods förtjänst. I sitt s k litterära testamente (två icke avsända brev) slog Kafka fast att fem av hans böcker samt en berättelse ”gäller”, och han bad Max Brod att ombesörja att allt annat skulle brännas. Brod kände sig emellertid inte tvingad att följa Kafkas instruktioner. Vännerna hade nämligen resonerat om sina respektive litterära testamenten några år tidigare, och Brod hade då förklarat att han inte ämnade göra honom till viljes. Eftersom Kafka då inte fråntog honom uppdraget som förvaltare av den litterära kvarlåtenskapen ansåg han att Kafka därmed indirekt godkände en framtida publicering. Följaktligen sammanställde och utgav Brod de tre ofullbordade romanerna Processen, Slottet och Amerika (Kafkas titel: Den försvunne), ett stort antal mer eller mindre ofullbordade noveller samt Kafkas dagböcker och brev. Böckerna har sedan översatts och nyöversatts till mängder av språk. Till de senaste i raden hör kinesiska och koreanska. På svenska ger Bakhåll ut hans samlade skrifter i arton volymer.
Kafka skulle säkert häpna om han visste att han idag blivit ett begrepp även för människor som inte läst en enda rad av honom och att många språk har särskilda ord för något som påminner om stämningen i hans texter – kafkaesk, kafkaliknande eller kafkaartad. Lika häpen skulle han säkert bli om han visste att man kan köpa T-shirts med hans porträtt. Men kanske anade Kafka ändå att han skulle få en viss postum berömmelse. Ett och ett halv år före sin död skrev han nämligen i ett brev:
”Enligt min teori förhåller det sig så, att levande författare står i ett levande förhållande till sina böcker. De slåss genom sin blotta existens för eller emot dem. Bokens verkligt självständiga liv börjar först efter upphovsmannens död, eller rättare sagt en tid efter döden, ty dessa nitiska män slåss ännu ett litet tag efter sin död för sin bok. Men sedan lämnas den ensam och kan enbart förlita sig på styrkan i de egna hjärtslagen.”
Hans Blomqvist
Erik Ågren