9.

 

9.

 

 

»Akakij bad mig ge dig den här.«

Vasilij tar emot sin bok med en tung suck och väger den i händerna medan jag tar av mig ytterkläderna.

»Han heter Maksim.«

»Ja, det vet jag väl!«

Vasia går för att ställa den på rätt plats i bokhyllan och det verkar som om han hittar brevet och lägger undan det. Jag låtsas inte om det utan går förbi honom och lägger upp matvarorna på bordet, fortfarande svimfärdig av hunger.

»Sluta kalla honom Akakij.«

»Vad är det med dig? Det var ju du som kom på det. Värst vad snäll och god du har blivit, är det kärleken som har gjort dig så där helig?«

»Jag tycker bara synd om honom«, svarar han och läser brevet utan att bry sig om att dölja det för mig.

»Det där föll ut när jag gick upp med boken i trappan. Jag läste det. Förlåt.«

»Ingen fara«, svarar Vasilij och ler, oväntat nog.

Han sticker in handen bakom den näst översta raden böcker, tar fram plastpåsen som en gång stack upp där och lägger ner brevet. Det ser ut som om någonting ligger inrullat i påsen.

»Men nu när du vet, skulle du kunna göra mig en tjänst och ta hand om det här? Det är alla breven jag har fått från Maksim. Jag vill verkligen inte att Oksana hittar dem. Vi funderar på att flytta ihop, hon är ju ändå här ganska ofta och det händer att hon kollar bland böckerna…«

Jag tar emot den plastinlindade brevhögen och nickar med munnen proppfull av svart bröd och smör som jag har tagit ur Vasias kylskåp. Högen är ganska tjock, de måste ha brevväxlat ett bra tag, eller så är Akakij spritt språngande galen och skriver mängder av brev flera gånger i veckan. Påsen hamnar längst ner i tygkassen jag har fått av Volodja, under min bok och min stickade tröja som fortfarande är fuktig. Vasilij sätter sig bredvid mig och smakar på min yoghurt.

»Så du och… Maksim. Har ni blivit vänner eller någonting?«

»Nej. Eller nja. Jag vet inte riktigt, han började prata med mig några gånger och jag tyckte väl synd om honom, så jag stannade kvar och bytte några ord. Sedan började vi låna varandra böcker och så kom breven efter ett par veckor. Sjukare och sjukare.«

Jag hummar och börjar göra mig en till smörgås.

»Apropå det, har du hört någonting mer från Arkadij?«

»Nej«, svarar Vasilij i en betydligt mer uppsluppen ton, »jag var full och trött den där gången, jag överreagerade bara. Han har inte hört av sig och jag vet inte varför han skulle göra det heller. Ärligt talat tror jag inte ens att han skulle våga något sådant.«

Kanske ljuger han av någon anledning, för att dölja att han får regelbundna besök av vår gamle klasskamrat, men det låter inte så. Han verkar ta för givet att Arkadij först och främst skulle komma till honom. Jag har inte berättat om de besök som Aleksej och jag har fått och bestämmer mig för att inte nämna någonting om dem. Vasilij pekar på mig.

»Fjärran Östern-universitetet? Varför har du en tröja därifrån?«

»Den är Volodjas«, flinar jag och stryker med handen över trycket. »Han kommer från Vladivostok. Han hade fått den av någon, sin storasyster tror jag.«

»Volodja?«

»Ja. Min pojkvän. Kanske.«

 

Marken är blöt och himlen har den färg som den brukar ha när vädret är dåligt men regnet har tröttnat på sig självt. Vasilij och jag skyndar oss i väg från studenthemmet för att undvika att stöta ihop med Maksim och promenerar sedan vidare i lugn takt för att hoppa på en minibuss till flodstranden. En klotrund gestalt rultar fram på gatan en bit bort, och jag ropar.

»Anna!«

Bollen ser ut att rycka till, men det är inte förrän både Vasia och jag har ropat tillsammans en gång till och närmat oss ett övergångsställe för att gå över och möta honom som han stannar till och vänder sig om. Under ena armen bär han ett hopfällbart schackspel.

»Tjena«, mumlar han och ser sig nervöst omkring.

»Hur är det? Har du lust att följa med och åka båt? Aleksej kommer, och några till.«

Anna skakar på huvudet och skakar på schackspelet så att pjäserna rasslar.

»Jag ska till klubben nu, ju!«

»Är du bra på schack? Vi kanske kan spela någon gång«, föreslår Vasilij och knackar med pekfingernageln på den rutiga trälådan.

»Kanske. Men alltså, jag får inte.«

»Får du inte?«

Vasilij tittar häpet på Anna, sedan på mig. Jag skakar på huvudet och vänder mig bort.

»Nä, morsan blir helknäpp, jag får inte ens prata om er hemma.«

Vi fortsätter att gå tillsammans. Anna kastar hela tiden oroliga blickar över axeln och spanar mot andra sidan gatan för att försäkra sig om att ingen ser honom med oss.

»Kan du inte smyga ut någon gång då? Eller säga att du är med dina schackkompisar?«

»Vi får se«, svarar han, sedan vinkar han adjö och sätter av i oväntat snabb takt åt ett annat håll.

 

Marusia är som en drottning på båten, längst fram och med armarna utsträckta än uppåt, än över kanten på relingen. Hon kan inte sitta still utan ålar sig mot stolsryggen, samtidigt som hon skrattar och utstöter lyckliga läten när hon får återse Uppståndelsekyrkan, kanalerna med de överbyggda husen, broarna, fontänen och allt annat som ändå inte riktigt var hennes innan hon flyttade; hennes familj bodde inte i Petersburg utan i en småstad några timmar härifrån. Hennes lite för korta överläpp och lätt öppna mun verkar ha en mystisk dragningskraft på den lilla gruppen män som sitter på andra sidan mittgången. De stirrar på henne, blinkar förvirrat och verkar nästan försöka härma henne med sina egna munnar. Jag sitter bakom henne och Aleksej bredvid mig. Han drar som vanligt också till sig en del blickar: skräckfyllda, beundrande, äcklade och nyfikna på en och samma gång. Män som är rädda för att bli tända på honom, personer som i största allmänhet undrar vem han är, vad han är, den här blondlockige varelsen i svarta runda solglasögon, den perfekta blandningen av manlig och kvinnlig skönhet. Bredvid oss sitter det ultimata kärleksparet, Vasilij och hans Oksana, och viskar i varandras öron. De kysser varandras kinder, fnissar åt små hemligheter, håller varandras händer. Jag lyfter upp tygkassen i knät, klämmer genom dess botten på brevbunten jag fått förtroendet att ta hand om. Volodja kom inte. Jag knuffar till Vasilij med armbågen och lutar mig närmare för att viska.

»Vad är det hon gör här egentligen?«

»Marusia? Vad snackar du om?«

»Men ska hon bara turista runt här för all framtid?«

»Äh. Lägg av, hon jobbar och tänker dra vidare så småningom.«

Han himlar med ögonen och återgår till att prata med Oksana och lyssna på guiden. Jag plockar fram spritpennan och skriver »kuk« på min vänstra arm.

 

När båtturen är över och vi går för att dricka kaffe tillsammans sticker Rusia in sin arm under min. Aleksej går och småpratar med kärleksparet en bit framför oss.

»Nikita, tycker du om att handla kläder?«

»Nej.«

»Tycker du om att följa med och handla kläder då? Bära påsar och så?«

»Nej.«

»Så du vill inte vara min bögkompis då?«

»Äh, håll käften«, fräser jag och försöker putta henne ifrån mig, men hon skrattar bara ännu högre och rycker tag i mig igen.

»Förlåt, jag skojar ju bara, fattar du väl!«

»Vasia sa att du tänker dra vidare.«

»Ja, men jag vet inte när. Jag har precis börjat jobba och det är bara ett butiksjobb som jag inte lär bli rik på.«

»Var bor du egentligen?«

»Hos Kolja och Irina. I Vasilijs gamla rum.«

»Så, vart har du tänkt åka då, när du nu kan?«

Marusia suckar, biter sig i underläppen och ser ut över Neva. Vinden vispar runt hennes röda krulliga hår och hon drar sig lite närmare, värmer sig mot min arm.

»San Francisco«, svarar hon efter en stunds tystnad.

»Din mamma?«

»Kanske. Om jag får tag i henne.«

Aleksej, Vasilij och Oksana går in på Russkij Kitsch, men när jag är på väg att följa efter dem säger Rusia till mig att stanna utanför och dela en cigarett med henne.

»Vad är det?«

Jag tittar på någon annans klotter på stupröret bredvid mig och stryker över »ryssarna« med min spritpenna. Marusia ger mig cigaretten.

»Jag ville bara höra hur det blir med allt det där. Med Lena.«

»Men jag sa ju att jag skulle göra det!«

»När då?«

»Vet inte, i veckan kanske?«

»Bra. Hon hänger kring Dumskaja.«

»Så chockerande«, suckar jag och himlar med ögonen.

»Nikita.«

Rusia ger mig den bestämda oroade-kusinen-blicken och tar cigaretten. Jag skriver »bögarna« under det överkryssade klotterordet. »Ryssland åt bögarna«.

»Nå. Förlåt, jag ska inte skoja om saken mer.«

»Visst. Hon hänger där så om du går dit någorlunda tidigt, går till några barer och kanske hör dig för så hittar du henne säkert. Frågan är inte vad som kan hända där, utan vart fan det är hon tar vägen sedan och vilka det är hon möter där.«

»Ja, ja. Är hon där jämt?«

»Mer eller mindre varje kväll. Kolja ger dig pengar för besväret och för dricka om du behöver dra runt och leta länge.«

»Så fan heller«, snäser jag och ångrar mig direkt.

»Nå. Torsdag, senast. Kolja frågar varje dag.«

Hon sticker en bunt sedlar i min hand och jag stoppar dem i fickan, utan att titta på dem eller räkna dem innan, som om jag på det sättet skulle kunna låtsas att jag tackat nej.

 

»Du är det finaste som hänt på länge«, skriver jag i ett meddelande till Volodja innan jag går in genom dörrarna på Dom Kino. Kanske är det alldeles för intimt, alldeles för snabbt det också, men jag antar att han är på jobbet nu och att jag därmed inte behöver fundera så mycket på det, åtminstone inte de närmaste timmarna. Uljana i kassan himlar i vanlig ordning med ögonen när hon får syn på mig. Jag går in och pussar henne på kinden, vilket får henne att fräsa ett »Uäärchk« och kontrollera sitt fortfarande välsminkade ansikte i en fickspegel.

»Läget?«

»Skit«, svarar hon och spänner sina blå ögon i mig. »Tatjana har gjort slut och jag har mens. Kolla finnen på hakan, vilket monster, fy fan.«

Uljana pekar på en knappt urskiljbar utbuktning på hakspetsen och jag försöker ge henne en tröstande klapp på huvudet, men hon slår bort min hand för att skydda sin stora, mörkbruna hårknut.

»Var har du Aleksej då?«

»Han är på Kunstkamer och tittar på skelett och missbildade foster. Med mina barndomsvänner.«

»Det är för jävligt.«

»Hm.«

När jag har förberett filmrullarna i projektorrummet sätter jag mig och stirrar på mobiltelefonen. Den är helt tyst. Jag försöker komma ihåg att Volodja jobbar, men kan ändå inte låta bli att tro att han har blivit bortskrämd av mitt meddelande. Strax innan jag måste stänga av mobilen piper den till och jag stirrar på displayen. Det är Aleksej. Kirill ringde.

 

Klockan är snart elva, min hud känns fortfarande stekt av värmen från projektorn och jag vill bara lägga mig och sova. Lamporna utanför portarna på vår lilla gård misslyckas ganska ordentligt med att lysa upp sovrummet, men jag hattar ändå omkring i halvdunklet med telefonen mot örat.

»Lyssna, Nikita. Tänd lampan. Har du tänt lampan nu?«

»Ja«, ljuger jag och sneglar på strömbrytaren, fortfarande handlingsförlamad

»Bra. I min garderob, högst upp, översta hyllan. Bakom och under, liksom. Hör du mig?«

Aleksej har sänkt rösten och jag smyger fram till klädskåpet, kliver upp på en pall och sticker in handen där jag tror han menar att skrinet ska ligga.

»En sak jag inte fattar, Aljosja, är varför du underkastar dig honom.«

»Därför att jag älskar honom«, svarar han väsande, uppenbarligen med handen som en tratt runt munnen.

»Men om det är sant som du säger, att han är en högt uppsatt chef om dagarna, då har han väl råd själv att köpa ut sig ur buren? Fattar du inte att det är vansinne att du ska lägga dina besparingar på det? Låt honom sitta där, förr eller senare slänger de väl ut honom ändå. Vad ska de med en inburad gammal transa till?«

»Du fattar väl att jag inte kan lämna honom här! I en kall cell! Fan vet vad de gör med honom. Pengarna får jag säkert tillbaka för den delen, och om inte annat så har han hjälpt mig med pengar så många gånger…«

»Så fan heller. Aleksej. Det är dina sparpengar som du lagt undan av din lön.«

»För att ha till oväntade nödsituationer, för att få ut Kirill ur häktet till exempel.«

Efter att ha trevat en stund stöter min hand emot någonting hårt och fyrkantigt under allt tyg. Jag drar ut föremålet, ett målat träskrin, och kliver ner från pallen.

»Men vad är det han ger dig? Kläder? Fina middagar? Besök på skönhetssalonger? Det är väl bara piss i jämförelse med…«

Jag tittar på det gamla skrinet, vars målade sagomotiv är spruckna och flagnade, och öppnar locket. Har det någon gång haft ett lås så är det borta. Lådan är full av sedlar, osorterade tusenlappar, femhundringar, enstaka hundrarubelsedlar.

»Nikita…«

»I jämförelse med en jävla massa rubel som du har slitit ihop.«

»Hittar du pengarna?«

»Ja, jag hittade dem«, suckar jag.

»Kom snart då.«

»Är du säker på det här?«

»Ja.«

Aleksej lägger på och jag sparkar till badrumsdörren.

»Fan!«