10.

 

10.

 

 

Min oskuld gjorde jag mig av med i omgångar och på ett sätt som jag antar att jag egentligen borde skämmas för, under några förvirrade månader på våren när jag var femton. Jag stillade min nyfikenhet, och det var svårt att klaga när jag fick femhundra rubel för att låta någon suga av mig. Så gick det inte till varje gång förstås, jag passade även på att ta betalt för att prova att suga och runka andra, men även om det någon gång ibland var äckligt tyckte jag aldrig det var fruktansvärt. De flesta var alldeles normala medelålders smygbögar med fruar, barn och jobb. Pengarna hade för all del inte mycket med saken att göra – det var bara så det måste gå till – och jag använde dem mest till skit. Egentligen behövde jag dem, mamma märkte tydligt effekterna av att ha en tonåring att ta hand om, en egen lägenhet och bara en lärarinkomst att leva på, men jag kunde inte gärna ge henne pengar till mat utan att förklara var de kom ifrån eller berätta att jag hade runkat av en gubbe i en trappuppgång. I stället åt jag ofta ute och sa till mamma att jag hade fått mat hos kompisar. Kläder behövde jag, men jag kunde knappast komma hem med nya fina saker heller, så jag köpte godis. Läsk. En billig och äcklig herrparfym som jag förvarade i ett ventilationsschakt på bakgården och sprutade på mig där ute tills den några veckor senare var borta. Jo, visst skämdes jag, men bara över pengarna – inte sättet jag skaffat dem på.

Det var okej, åtminstone ett tag, ett sätt att prova något som jag knappast kunde försöka göra med klasskompisarna. Om dagarna låtsades jag vara kär i flickor i klassen. Jag valde alltid de snyggaste och mest populära för att vara säker på att inte ha en chans. På eftermiddagarna och tidigt på kvällarna höll jag till där jag av en slump upptäckt att de knarkande tonåringarna plockade upp sina skamsna torskar. Inte varje dag, men kanske ett par gånger i veckan tills jag tröttnade. Det hände att jag var rädd, för att bli ertappad, slagen eller tvingad till något jag sagt nej till, men inget farligt hände. Ändå vågade jag till slut inte hålla på längre. Av en slump hörde jag i ett annat sammanhang talas om hotellbarerna och den prostitution som försiggick där. Nyryssar och stenrika turister som plockade upp lyxhoror. Jag bestämde mig för att prova, bara en gång, bara för att kunna köpa mig ett par jeans.

 

Det första jag såg när jag hade köpt min cola och satt mig i ett avskilt hörn av en av barerna på Grand Hotel Europa var en uppsminkad kvinna i kort röd klänning som följde med en fet gubbe därifrån. Jag minns att jag skrattade åt det alltihop, åt att jag hade varit dum nog att tro att det bara skulle vara att sätta sig där så skulle någon fatta vad man var ute efter. Jag drack läsken i lugn och ro, betraktade de overkligt tjusiga omgivningarna och försökte hålla mig gömd så att ingen ordningsvakt fick syn på mig och kastade ut mig; jag hade haft tur som kunde smita in men det var uppenbart att jag inte passade in. Men jag hade fel: en oansenlig mellanblond man i grå kostym fick efter en kort stund syn på mig från baren, gav mig en lurig blick och kom en stund senare och satte sig hos mig.

»Du«, sa han på dåligt uttalad ryska och pekade på mig.

Sedan pekade han på sig själv, promenerade med pek- och långfingret över bordsskivan, nickade mot hissen och visade en proppfull sedelklämma i innerfickan. Jag kunde redan en del engelska – pappa och Kolja hade sett till att Vasilij och jag fick lära oss ordentligt – men hade aldrig riktigt övat på att prata annat än med Vasia och vår lärare. Jag sa ingenting.

»My droogs«, sa mannen och nickade, som en fråga.

»Droger? Nej«, svarade jag.

»Droogs! Russian! Droog!«

»Drug? Vän. Ja, jag förstår.«

Trots att jag svarade på ryska verkade han förstå vad jag sa. Han nickade och drack ur sitt vinglas. När vi stod i hissen visade han mig en hyfsat tjock sedelbunt och frågade om det räckte, men han lät mig inte ta den för att räkna pengarna.

»Hur ska jag veta det?« snäste jag, varpå han stoppade sedlarna i min hand. Det såg ut att vara några tusen, så jag accepterade budet och knölade ner pengarna i byxfickan.

 

Mannen, som inte presenterade sig vid namn men sa att han kom från Sverige och var i Petersburg i affärer, hade en vacker liten svit med en otrolig utsikt. »Wow«, mimade jag och ville genast ställa mig vid fönstret och beundra Uppståndelsekyrkans upplysta lökkupoler, men i stället visades jag in i ett rum där två andra män i fyrtioårsåldern satt och drack whisky i en soffa. Jag fick tvinga mig själv att hälsa på dem och komma ihåg vad det var jag var där för, snarare än att bara gapa och stirra på alla guldtyger, utsikten och de dyrbara möblerna. Männen blängde på mig, i synnerhet den ene, som hade vattenkammat svart hår och hårda blå ögon. Den andre såg trevligare ut, med runda kinder och lite rufsigt, lockigt blont hår. När de hade glott färdigt såg de på varandra och skrattade, som om de inte riktigt visste vad de skulle tro.

»Jaha, så det här är alltså Olga?« frågade den svarthårige, som lät tysk.

»Klä av dig«, väste svensken bakom mig och daskade till mig över häcken och jag gjorde som han sa, men det blev inte sexigt utan nervöst och taffligt. Någon gång snubblade jag till och tysken skakade på huvudet och fyllde på sitt whiskyglas.

»Inte visste jag att du var fikus, Anders!« sa den andre, en amerikan, och skrattade.

»Nej, jag fixar inte det här, fy fan vad äckligt«, muttrade tysken. Han reste sig upp och gick och ställde sig vid fönstret. Då och då kastade han en blick på oss andra över axeln.

»Inte då«, svarade svensken och kände på min nakna kropp, »men det är något speciellt med de här små tonårsbögarna. Man får passa på när man hittar en. Ryssar alltså, de gör vad som helst för några rubel. Har du varit i Moskva än? Inte? Nå, du får se, det är som en enda stor jävla bordell…«

Jag svalde hårt och låtsades som om jag inte förstod vad svensken sa. Amerikanen såg motvilligt nyfiken ut och jag knuffades mot honom, tassade fram och satte mig naken bredvid honom i soffan. Svensken skrattade och följde efter, satt bakom mig och fortsatte snacka medan jag smekte amerikanen som börjat ta av sig kläderna.

»Så är de så jävla dumma också. Man kan muta en polis med ingenting… Hororna i sådana här hotellbarer tar ordentligt betalt, visst, men den här lille… De vet ingenting. ›Åh, pengar‹, tänker de bara. Idioter.«

 

En stund senare satt jag på sängkanten i rummet bredvid, naken där två ljusgator korsades: den ena från månen utanför fönstret, den andra från den dämpade belysningen i vardagsrummet där tysken lagt sig på soffan för att se på teve.

»Well, Olga«, sa amerikanen och tog ett mjukt tag om min haka.

Jag tittade upp på honom och log.

»Nikita.«

Smack. Örfilen var inte speciellt hård, bara högljudd, och amerikanens ansiktsuttryck förändrades inte. Det gick inte att avgöra om han slog mig för att han ville få kalla mig Olga eller om han helt enkelt gick igång på att slåss. Min mun var öppen och jag tog ett djupt andetag för att inte börja gråta eller se alltför förolämpad ut. I nästa ögonblick fick jag en kuk i munnen och sju örfilar till.

»Vad fan, David, slår du honom?«

Svensken kom in i sovrummet och amerikanen släppte mig. Jag fick en pälsmössa på huvudet och en sidenscarf lindad om halsen.

»Ja, jag blev kanske lite för ivrig…«

»Gör inte det, då blir vi tvungna att betala extra. Tänker du knulla honom, eller? Var försiktig om du sprutar honom i ansiktet annars, så att du inte sabbar mössan. Den är till frugan.«

 

Efteråt gjorde det inte speciellt ont. Ganska, men inte så mycket som jag hade förväntat mig.

»Ska du inte ha något?«

»Aldrig i livet«, svarade tysken som fortfarande låg utsträckt på den sidenklädda soffan i vardagsrummet, som en tavla inramad av de öppna dubbeldörrarna.

Jag låg orörlig i månskenet på sängen medan svensken försiktigt lirkade sin hustrus present av mitt kladdiga huvud. Jag försökte tänka på jeansen jag skulle köpa för pengarna, men det var helt tyst i huvudet. Allt jag förmådde göra var att stirra ut på det vita ljuset i trädkronorna där ute.

»Tjugo minuter om du vill använda badrummet«, sa svensken på sin knaggliga engelska och förtydligade alltihop med några löjliga handrörelser.

Tysken tittade fortfarande på teve när jag lämnade sovrummet, och jag gjorde en frågande gest mot whiskyn som stod på soffbordet. Hans slöa blick blev hård igen och trots att jag inte ens hade rört flaskan tog han ett hårt tag om min handled och spände ögonen i mig.

»Njet.«

Så fort han släppt mig återgick han till att glo på den tecknade filmen, och jag rafsade snabbt åt mig mina kläder och tog dem med mig till badrummet. Mina tjugo minuter hade blivit tio och jag skyndade mig att gå på toaletten, tvätta ansiktet och skölja munnen med vatten och tandkräm. Jag orkade inte tänka, inte känna mig nöjd eller ledsen eller någonting annat. Kände så lite att jag inte ens orkade känna mig tom.

När jag kom ut, tvättad och påklädd, stod svensken i hallen. Han höll sedelklämman i handen och drog ut två femhundralappar som han gav mig.

»Dricks. För…«

Gubben gjorde en örfil i luften och pekade över axeln med tummen.

»Var det allt?« frågade jag och tryckte ner sedlarna i byxfickan efter att ha stirrat på dem i någon sekund. Svensken, som dittills inte hört mig säga någonting på engelska, glodde på mig en stund, men flinade sedan till och svarade:

»Ja. Det var allt.«

»Det var första gången. Där bak.«

Han ryckte på ögonbrynen och tittade bort, mot fönstret där man kunde se till kyrkan. Av allt att döma funderade han på om han skulle tro mig eller inte. Till slut ryckte han ändå ut tusen rubel till. Utan att se på mig försökte han stoppa sedeln i en bröstficka jag inte hade. Den föll ner på mattan och jag böjde mig fram för att plocka upp den medan han återvände till sina vänner i vardagsrummet.

 

* * *

 

Jag håller skrinet med pengar under armen. Röker en cigarett och ser på polisstationen från andra sidan gatan, nästan poserar i Aleksejs kostym som är lite för stor för mig, men som jag ändå lånade för att se någorlunda förtroendeingivande ut. Ovanför mitt huvud har någon sprejat »Ryssland är ingen bordell« på väggen. Luften stinker av avgaserna från Moskovskij Prospekt något kvarter bort och jag undrar vad vi gör här, varför jag är här med Aljosjas besparingar och vad fan Kirill höll på med när han dansade runt och sjöng i sin paljettklänning så att han blev inburad. Aleksej har inte svarat i telefon sedan jag gick hemifrån och jag börjar misstänka att de har slängt in honom också. Jag kliver ut i gatan, ignorerar skriket från en tvärnitande bil och kastar fimpen i en vattenpöl. Stegar med vad jag tror är bestämda och lite sexiga steg in på polisstationen. Jag kanske borde skaffa mig en kostym jag också.

»God kväll«, säger jag till en smällfet snut som sitter och äter inlagda tomater ur en stor glasburk, »det har kommit till min kännedom att Kirill Beljankin befinner sig här… Någonstans.«

Jag ser mig omkring, men utöver några uttråkade poliser som står och dräller, röker och snackar är det tomt på stationen. Glödlamporna verkar ha gått här och var, eller så vill de bara ha mysbelysning eller någonting. Det är dunkelt i korridorerna, bara enstaka lysrör och bordslampor är tända.

»Kanske Aleksej Sjarapov också«, mumlar jag missnöjd med min försvunna självsäkerhet.

»Poliser?« frågar bollen vid bordet.

»Vad? Nej, alltså, Beljankin är gripen för någonting.«

»För vad?«

»Jag vet tyvärr inte. Men antagligen för dans i rosa paljettklänning…«

Snuten skrattar till och torkar sig om munnen med en servett.

»Jaså, det är han. Hon.«

»Och jag är nu alltså här för att betala straffavgiften för honom. För dem, menar jag. Om det är så att Aleksej Sjarapov också är gripen för något.«

»Sjarapov, är det den blonda?«

Jag nickar och pillar bort en färgflaga från skrinet.

»Gripen och gripen. Han satt på stolen där borta – polisbollen pekar mot en vägg bakom mig – och vi försökte lista ut om det var en brud eller inte, men vi kom inte fram till något så till slut tröttnade vi på honom och slängde in honom också. Tomat?«

Han håller fram den stora glasburken mot mig och jag tittar på den en stund, men tar till slut en av de hala röda frukterna och stoppar den i munnen.

»Så, hur mycket?«

Polisen lutar sig långsamt framåt över bordet och sänker rösten.

»Transan skulle du egentligen få betala mer för. Blondinen har ju egentligen inte gjort någonting, men de andra skulle säkert ta lika mycket betalt för honom ändå. Betalar du direkt till mig… Sex tusen för båda.«

 

»Woop! Vilken stilig gangster!«

»Är det där min kostym?«

Kirill och Aleksej kommer vinglande genom korridoren, fnissande och rödkindade, eskorterade av tre poliser som verkar ha svårt att hålla masken.

»Nu får ni fjäska för mig ett bra tag«, svarar jag och ger Aleksej pengaskrinet.

»Frukost på sängen?«

Jag stannar för att få dörren framför mig upplåst, och pekar sedan på Kirill.

»Pannkakor. Smetana och kondenserad mjölk. Och så vill jag ha färsk äppeljuice, extra starkt kaffe, rökt lax på svart bröd…«

»Hur fan ska vi hinna ordna allt det där? Du vaknar ju alltid först av alla«, muttrar Aleksej och hjälper Kirill att svepa sin pälsboa runt axlarna.

»I morgon tänker jag sova länge«, svarar jag gäspande. Jag ställer mig vid trottoarkanten och sträcker ut handen mot trafiken.

»Borde vi inte gå ut nu? Hitta en fest kanske. Eller gå och ta en öl.«

»Aldrig i livet, älskling, förstår du hur trött jag är?« suckar Aleksej och kurar ihop sig i Kirills famn.

En bil saktar ner, men föraren gasar och kör vidare när han får syn på de andra.

»Lägg ner, ingen kommer köra oss om ni ska hålla på så där. Det räcker med att en av er har blå peruk, silverklänning och en död hund hängande mellan lösbrösten.«

Det börjar regna. Bilarna passerar, en efter en, utan att stanna. Jag tittar i plånboken och ser de tre tusen jag har fått av familjen Surkov för att hålla ordning på deras vanartiga dotter.

»Håll er i bakgrunden och kom inte förrän jag vinkar åt er.«

Efter tio minuter stannar en bil. Jag springer fram och föraren öppnar dörren.

»Trehundra?«

»Du får tusen om du kör till Sennaja med mig, min kompis och en dyngsur transvestit.«

Föraren skrattar högt men verkar inte ha någonting emot sedlarna jag visar honom, så jag vinkar mina vänner till bilen. Kirill har börjat sjunga och Aljosja hackar tänder. Vi hoppar in och föraren rivstartar utan ett ord.

Moskovskij. Det är någonting grönt med ljuset här, ett kallbrandsdis i ett kvällsmörker som alltid känns lite för mörkt för att vara i en stad. Eller så är det bara som jag alltid har inbillat mig. Jag tittar ut genom rutan medan vi långsamt färdas med den tjocka trafiken längs den norra halvan av denna till synes oändliga aveny. Vid den andra rutan i baksätet sitter Kirill tyst och med peruken på sned och mellan oss sitter Aleksej med huvudet mot hans axel. Han ser ut att halvsova, lugnt och tryggt. Händerna på ratten där framme är håriga och föraren är ovanligt tyst. Kanske vet han inte vad han ska säga till en så märklig skara passagerare, men sådant vet man aldrig och det är nästan obehagligt. Jag betraktar honom i backspegeln: en man i trettiofemårsåldern, rätt sliten med stripigt, axellångt svart hår. Ögonbrynen är buskiga, mycket ljusare än håret på huvudet och händerna, och det finns knappt något mellanrum mellan dem och de mörkblå ögonen. Det är någonting med honom som verkar bekant. Något med ögonen och de låga ögonbrynen. Jag ser på hans hand igen och får syn på tatueringen som sticker ut ur den kritstrecksrandiga kavajärmen: ett gäng svarta streck, några alldeles raka, andra korslagda eller sneda, i rad över handleden som ett armband. Det är Leonid Spektor.

 

Aleksej tumlar raka vägen in i sitt rum och lägger sig. Kirill kastar av sig peruken i soffan och ställer sig i kokvrån där han börjar tvätta bort teatersminket med diskmedel. Leonid Spektor sätter sig vid matbordet, men ser ut att göra det motvilligt. Jag öppnar kylskåpet.

»Du får inte ta det för personligt, att jag inte minns dig.«

»Ingen fara, vi träffades bara ett par gånger. Vodka?«

»Jag kör.«

»Just det. Te?«

Leonid svarar inte på frågan och jag vet inte hur jag ska tolka det, men bestämmer mig för att det nog är bäst att åtminstone koka vatten. Vi utbyter några korta, generade blickar och leenden medan jag med tekitteln i handen väntar på att Kirill ska avlägsna sitt löddriga ansikte ur strålen.

»Så jag antar att du inte bor där borta längre?«

»Nej. De hyrde bara ut till studenter, så jag flyttade för flera år sedan.«

»Och du har ingen kontakt med Viktor?«

»Viktor? Nej, inte alls. Men vi brukade spela ihop i vardagsrummet på den tiden.«

Vi blir ensamma, Leonid Spektor och jag, och jag sätter mig mittemot honom i väntan på att tevattnet ska koka upp.

»Det jag kommer ihåg är att vi tre satt vid köksbordet. Viktor visade mig hur man byggde kalejdoskop och du var också med…«

Leonid skiner upp och pekar på mig.

»Visst fan, det kommer jag ihåg! Så det var du? Ja ja, Viktor höll på mycket med det där. Det var hans grej, förutom basen, att pyssla med sina rör och pryttlar.«

Jag nickar, tar vattnet från plattan och häller upp det i tekannan bara för sakens skull. Egentligen är jag inte alls sugen längre.

»Och så brukade du underhålla oss med dina gangstergrejer.«

»Gangstergrejer?«

»Ja, jag glömmer aldrig när du gick förbi med ditt gitarrfodral och sa att det innehöll en kalasjnikov!«

Han skrattar till och gnider ansiktet med handflatan.

»Det var en gitarr.«

»Det förstod jag nog. Men ändå.«

»Viktor ville att jag skulle dra rövarhistorier för hans kompisar. Han tyckte jag såg så skum och farlig ut. Ledsen att göra dig besviken. Gänget jag snackade om var för övrigt mitt band, kolla upp det om du vill. Vi spelar på Gribojedov snart. Men du, jag måste gå nu.«

Jag får en papperslapp, uppenbarligen ett hemmagjort flygblad, och Leonid Spektor reser sig.

 

Efter att ha släppt ut den märklige gitarristen, druckit en kopp av det ljumna teet och hällt ut resten i slasken går jag fram till min säng och drar ut lådan under den. Jag har det mesta: ett papprör, omslagspapper, lim. Speglar. Det är bara småsaker kvar att skaffa, de delar som man kan göra av nästan vad som helst. Jag rotar omkring i lådan, trevar efter min lilla glasburk, den där jag förvarar alla pärlor. Den har försvunnit. Kirill och Aleksej verkar vara vakna i det andra rummet, och jag går dit.

»Aleksej, har du sett min burk med hjärtformade glaspärlor?«

Jag öppnar och de stirrar på mig, nakna i sängen, Aleksej dubbelvikt under Kirill som osminkad och utan sina smaklösa tantkläder ser ut som den alldeles normala affärsman han sägs vara.

»Nej, Nikita, jag har inte sett din burk med hjärtformade glaspärlor.«

Kirill skrattar och Aleksej viftar med handen åt mitt håll.

»Och du, Kirill, satt du på en stol vid kokvrån, mitt i natten för några veckor sedan?«

Han bleknar när han möter min blick, och något ytterligare svar behöver jag inte. Nu vet jag.

»Men guden min, gå ut härifrån för i helvete!« stönar Aleksej och jag stänger dörren om dem.

 

»God morgon, vår hjälte! Får det lov att vara lite gröt kanske?«

Jag svarar inte, utan stirrar bara på Kirill som nöjt visslande står och rör i en kastrull i kokvrån, klädd i Aleksejs favoritmorgonrock. Aljosja själv kommer förbi min säng på väg till badrummet, iförd en söndertvättad morgonrock som han egentligen hade tänkt slänga. Han ställer min glasburk med pärlor på nattduksbordet och skrattar.

»Titta vad som stod i bokhyllan!«

Min mobiltelefon piper till och jag flyger upp i sittande ställning när jag ser att meddelandet är från Volodja. Detsamma! står det bara. Aleksej går in i badrummet för att duscha och jag fortsätter att stirra på Kirill, som obekymrat dukar fram gröt, skålar och mjölk på köksbordet. Svin. Jag sneglar på den tunga blå vasen som står i bokhyllan och leker med tanken att ta den och drämma den i bakhuvudet på den skitskallen, slå sönder honom till köttfärs och låta hans äckliga gamla smittblod drypa ut över hela golvet.

»Du.«

Mobilen plingar till igen och Kirill vänder sig mot mig.

»Ja, hjärtat?«

»Du ska betala tillbaka varenda jävla rubel.«

Han gapar korkat men verkar inte komma på något svar, så jag vänder mig bort, tittar på min telefon. Volodja igen: Jobbar lunchpasset, slutar tre. Kommer du till mig sedan? och en bild tagen i en spegel, ansiktet avklippt ovanför underläppen, överkroppen bar och byxorna uppknäppta. Definitivt, svarar jag och börjar packa kläder för några dagar.