11.

 

11.

 

 

Tiden hos Volodja flyter ihop, försvinner i ett töcken avgränsat av våra respektive arbetstider. Vi förbättrar och förstärker lakantältet med ljusslingorna och tillbringar större delen av tiden där inne, allt medan det obligatoriska kommunalka-fyllot skriker i köket, solen går upp och ner och allt övrigt liv i den stora lägenheten verkar finnas där mest för att ge dagarna en rytm. Min man har små gropar vid ryggslutet och jag lär känna dem, lär känna hans armhålor, hans djupa navel som ibland luktar äckligt på ett sätt som gör det omöjligt att låta bli att sniffa i den, hans revben och muskler, alla gropar och mjuka kullar. Hela hans kropp och allt den tycker om är en värld som jag utforskar i vågor tills vi båda är utmattade och har ont flera gånger om. Väskan jag hade med mig hemifrån är stor nog att rymma kläder och böcker för hela den tid jag tillbringar där, men ändå inte så stor att det blir alltför uppenbart att jag vill dröja mig kvar. Ha sällskap till jobbet, låna nyckeln, mötas hemma sedan, äta själv någon gång och sedan låtsas som om jag inte har haft minsta tanke på att gå och äta på hans jobb efter kvällens sista film. Smeka hans rygg och försöka låta bli att leta efter andras dofter på hans kropp, som om jag visste någonting annat om hur sådana här saker kan gå till, som om det inte alls fanns dagar då till och med den lilla Kazaky-planschen på garderobsdörren kunde få min mage att bränna till av svartsjuka. Aleksej frågar mig vad som har hänt när vi träffas på jobbet, varför jag bara stack utan att prata med honom först, men han förstår nog att det handlar om Kirill, om än inte vad eller varför. Och han förstår nog också att jag tänker komma hem igen, även om jag inte säger det.

Nästan en vecka försvinner på det sättet, och även om jag hela tiden har en känsla av dåligt samvete, en aning om att det finns någonting jag skulle ha använt tiden till men helt glömt bort, så är det inte förrän på torsdag eftermiddag jag minns vad det var jag skulle göra.

»Nu kan jag inte stanna längre.«

»Varför inte det?«

Jag kysser Volodjas hals och håller om honom en stund, stående vid fönstersmygen där han sitter uppkrupen med en bok. Han lägger handen på mitt huvud och fingrar i min lugg medan vi tysta ser på regnet och höstlöven som virvlar mot fönsterrutan. En pastellfärgad flygplansvinge sticker upp ur halsringningen på hans t-shirt och jag smeker den, drar ner tröjan och kikar på hela tatueringen.

»Det är en sak jag har glömt att göra.«

»Jag mår bra av dig«, mumlar han mot min tinning.

»Jag mår bra av dig också«, svarar jag, »och jag kommer tillbaka. Snart.«

Som för att understryka löftet, och av praktiska skäl, låter jag väskan ligga kvar bredvid sängen när jag ger mig av för att ta reda på varför Lena Surkova har blivit så mager och skaffar sig sådana underliga män.

 

I teorin är det skitlätt. Gå till någon eller några av de bästa klubbarna på gatan där hon rör sig, fråga dem hon kan tänkas umgås med. Ta det lugnt, hålla koll. Jag röker några cigaretter, dricker en öl i stora och djupa klunkar. Undrar om jag borde gå till ytterligare någon bar bara för sakens skull, för att kunna hävda att jag åtminstone har försökt, eller om jag borde gå härifrån, lämna tillbaka pengarna och förklara för Kolja hur idiotisk hela den här idén är. Jag borde kanske förklara hur många människor det finns i den här staden och hur många av dem som rör sig här, hur liten sannolikheten är att just jag skulle hitta någon som är kompis med just hans dotter och som vet var hon befinner sig just nu. Tror de att jag är en superdetektiv? Skulle Lena anförtro sig åt mig om jag hittade henne genom att finkamma kvarterets alla barer? Jag tömmer ölglaset och bestämmer mig för att försöka på ett ställe till innan jag ger upp.

Är det här hon hänger, lilla Lena, så kan jag inte tänka mig att hon är särskilt illa ute. Ett drömskt lågmält band vars gitarrist påminner om min pappa spelar på scenen. Jag kan inte låta bli att få en tår i ögonvrån när jag lyssnar på dem, samtidigt som jag med ett dumt leende låter blicken vandra mellan de svartklädda ungdomarna i lokalen. Intill mig sitter ett par killar och pratar med en svensk student som uttalar sina tjocka i-ljud med ett slags eftertanke, som om hon njöt av att trycka fram dem trots att de plågade henne. Hon tycker det är så roligt på sådana här ställen, där alla är så öppna och trevliga och pratar med utlänningar, säger hon. Jag nickar instämmande, som om jag vore delaktig i samtalet, och sträcker mig sedan mot ett tomt drinkglas på bardisken för att stjäla ett rosa sugrör som jag stoppar i min ölflaska. Sakta glider jag ner från barstolen och påbörjar en långsam färd genom rummet, genom den svävande mjuka musiken. Gående mot scenen dricker jag min sugrörsöl, ananassöt av drinkresterna i plaströret, och tänker på Volodja. Jag tänker på hans kuk, hans rumpa som har skrattgropar, hans tunga, och känner mig romantisk. Romantisk och lite för full.

 

»Ditt jävla äckel!«

Flickrösten, sprucken, skrikande och hes, får mig att stanna upp. Silhuetten av en långsmal och alltför tunt klädd kropp blockerar strålkastarljuset från en bil längre fram på gatan. Vinglande och viftande rör hon om i det gula ljuset, röken och avgaserna. Jag blir stående en stund och stirrar på henne. Inte förrän ännu en kropp, en bredaxlad mansgestalt, uppenbarar sig i samma ljus och hennes yviga armrörelser blir alltmer desperata förstår jag vad det är jag står och glor på som om det vore ett konstverk.

»Lena!«

Jag börjar gå, skyndar på stegen. Hon befinner sig knappt hundra meter längre bort och på vägen dit hinner jag nätt och jämnt bli rädd för vad som kan hända om jag måste slåss med den bredaxlade mannen.

»Lena!« ropar jag igen och hon tittar på mig över axeln.

»Vad fan…«

»Ska du med så får du komma nu på en gång«, brölar mannen och försöker ta tag i Lenas arm, men hon rycker åt sig den.

»Dra åt helvete, Sergej«, fräser hon och börjar röra sig åt mitt håll med armarna i kors som för att hålla sig varm i den tunna kavajen hon har på sig.

»Visst, bara du inte tror att du kan ringa mig i morgon«, svarar Sergej, men han gör inga ytterligare försök att dra med sig henne utan hoppar in i bilen och åker därifrån med en rivstart.

Vasilijs syster lyfter nästan från marken bara av en lätt kram, och hon snörvlar till när hon lutar huvudet mot min axel.

»Nikita, vad gör du här?«

»Jag var bara ute och tog en öl. Vad var det som hände?«

»Inget speciellt. Den där killen är helt dum i huvudet. Det är ingen fara. Har du en cigg?«

»Ja? Javisst, det har jag väl… Vad gör du själv här?«

»Samma som du. Jag kände för att gå ut. Lyssnar på lite musik och letar efter kompisar.«

Vi går en bit i duggregnet, som är så fint att jag knappt kan avgöra om det verkligen är ett regn som faller eller bara dimma. Efter en stund sätter vi oss på trappan till en stängd restaurang, där ett tak av korrugerad plåt ger oss skydd mot vätan. Lenotjka kurar ihop sig intill mig och jag ger henne en cigarett ur mitt nästan tomma paket.

»Kompisar? Killen som är dum i huvudet?«

»Ja, till exempel. Och andra.«

»Vad hände med den långhårige?«

»Vem då?«

»Killen som var med sist, när vi träffades på Fish Fabrique.«

»Jag träffar honom också ibland.«

»Varför då?«

»Vadå varför då? Vilka jävla frågor du ställer. Vi umgås. Typ. Ger varandra saker.«

»Saker.«

»Ja.«

Jag ger Lena mina vantar och slutar prata.

 

I mataffärens fönster går det knappt att urskilja mina ögon. En lång stund blir jag stående så, stirrande på mig själv. Ser jag verkligen så där jävla sliten ut? Det är tyst här inne, lysrörsblått och liksom avdomnat. Varukorgen i min hand är tom och när jag har stirrat färdigt på mig själv släntrar jag vidare, genom en gång som är tom sånär som på Lena. Jag tar två ölflaskor och går till kassan för att betala och köpa cigg. Det lär knappast ha varit det här jag skulle använda Koljas detektivpengar till.

»Lena, var är du?«

Det är fortfarande tyst där inne, ingenting rör sig i det snabbköpsblå ljuset, tills Lena några sekunder senare kommer rusande, störtar förbi kassan som ett streck och drar mig i armen när hon springer förbi.

»Spring, Nikita!«

»Hallå, vad sysslar ni med egentligen?«

Kassörskan reser sig upp och den trötta vakten vid ingången vaknar till. Jag vet inte vad som händer men sätter genast av efter Lena i full fart. Hon har hunnit en bra bit, och trots att butikspersonalen redan har gett upp jakten rusar jag rakt ut framför en bil för att så fort som möjligt korsa gatan. I nästa stund hör jag hur en av ölflaskorna krossas när jag tar stöd med händerna mot krönet på en stenmur och svingar mig över till andra sidan. Där ligger Lena, flämtande och skrattande, med en flaska Putinka intill sig i leran på kyrkogården.

»Fan vad osmidig du är«, stönar jag och kastar mig ner bredvid henne. Jag tar fram de två cigarettpaketen, lägger det ena på Lenas mage som fortfarande häver sig upp och ner och öppnar den ölflaska som klarat sig. Lena är tyst, men tar en cigarett och röker några bloss innan hon rullar över på sidan och lutar sig mot mitt ansikte. Allvarligt betraktar hon mig och jag tittar tillbaka, lite för länge trots att jag mycket väl förstår det där tittandet och vad det betyder. Hon har inte Irinas och sina bröders ljusa ögon och skarpa drag, utan Nikolajs brunögda, mjuka och lite överraskade ansikte, vars rundhet finns där trots att hon har magrat så mycket och trots det svartfärgade håret och alla andra försök att se ut som en sådan där flicka som mina föräldrar en gång trodde att de skulle behöva varna mig för. Kyssen jag får är hård, full av tänder. Jag gör inte så mycket med den, men lägger ändå handen mot Lenas rufsiga bakhuvud och smeker henne längs nacken, över axeln och in under kavajen. Hennes bröstkorg är så mager att jag knappt märker någon skillnad mot hur det känns att ta på en ung kille. Först när hon trycker sin kropp mot min och börjar treva med handen under min tröja skjuter jag undan henne.

»Glöm det, Lena.«

»Varför det? Är det för Vasias skull?«

Jag skakar på huvudet och sätter mig upp, tänder en ny cigarett och tar en klunk öl.

»Förlåt. Jag har en pojkvän.«

»Vad? En pojkvän? Är du…«

»Ja«, svarar jag och skrattar till.

»Oj.«

Lena flyttar sig en bit ifrån mig och torkar sig om munnen. Hon tar den stulna vodkan och vrider på korken som bryts med ett krasande.

»Men vad fan är det här?«

Vi lutar oss fram över flaskan och betraktar den vita plastpipen som fälls upp när hon skruvar på det som ser ut som ett lock.

»En pip bara«, svarar jag och nafsar henne i kinden utan att förstå varför.

»Ska man hälla?«

»Ja«, svarar jag, tar flaskan och dricker av den lite för starka vodkan. Lenotjka lutar huvudet bakåt, gapar och grimaserar efter att ha fått en slurk. Jag dricker lite till.

»Nikita?«

»Mmm.«

»Har du några pengar?«

»Lite grann. Hur så?«

Mina byxor är blöta och leriga, och jag reser mig upp. Lena tar handen som jag sträcker fram åt henne och vi börjar gå, hand i hand mellan gravarna, och skickar vodkan mellan oss.

»Jag tänkte på… Eh, jag skulle behöva en sak. Du får tillbaka pengarna sedan, jag lovar.«

»En sak.«

»Ja.«

 

Lena ringer en kompis som efter en stund kommer i en bil och hämtar oss. Vi åker söderut, i riktning mot flygplatsen, till de oändliga bostadsområden som har varit mina hemkvarter i flera år. Det är fest här, hos någon som har saker som lilla Lena vill ha. Jag har redan gett henne det mesta av det som återstår av pengarna jag fick av hennes far.

Uppe i lägenheten sitter killar – jag ser ingen kvinnlig festdeltagare utöver lilla Lena – i övre tonåren och uppåt utspridda på golvet, längs väggarna och på de få sittmöbler som finns i de två rummen. Från en liten stereo hörs DJ Slon på låg volym. Några är bekanta med Lena och alla verkar känna Foma, kompisen som hämtade oss från kyrkogården. Jag tror knappt jag varit på en tråkigare fest. Medan Lena går och småpratar med folk sätter jag mig på huk vid den lilla stereon och bläddrar bland skivfodralen, men det finns bara tråkiga samlingar med lika tråkig musik som den som redan spelas.

»Får man röka här?« frågar jag en kille med utstående öron, pottfrisyr och obefintlig panna.

»På balkongen«, svarar han och pekar med tummen över axeln.

Lena vinkar åt mig och försvinner ut i köket med en annan kille, som har samma inavlade utseende som den jag precis pratade med. Förresten verkar alla i lägenheten se ut på samma sätt och jag ryser av åsynen och flyr ut på balkongen. Jag har ingen som helst aning om hur mycket klockan är. Röker sittande på en obehagligt kall, fuktig och lite sprucken plaststol medan Lenas sibiriska hillbillykompisar fortsätter den underligt tysta festen där inne. Ingen dansar, det är knappt att de ens pratar. Tre stycken kommer ut och ställer sig på den motsatta sidan av balkongen. De röker och småpratar med varandra, då och då tittar de på mig. Jag stannar kvar tills de går in.

»Här«, mumlar Lena när hon kommer ut på balkongen och ger mig några sedlar.

»Vad är det?«

»Det blev lite över.«

Jag stoppar sedlarna i plånboken och ser i ögonvrån att Lena stoppar någonting i munnen.

»Vill du ha?«

»Vad är det för någonting?«

»Piller.«

Hon sträcker fram handen och jag ser på tabletten i hennes kupade hand. Piller? Vet hon inte ens själv exakt vad det är hon tar? Ändå plockar jag upp tabletten, stoppar den i munnen och trycker ner den i svalget med min egentligen lite för torra tunga, sedan tar jag hennes hand och tittar ut i mörkret, på höghusen, på gatljusen. Undrar om jag räddar henne nu, tänker jag när vi går in och lägger oss på en madrass i köket och jag tar hennes beniga kropp i famnen för att skydda henne medan jag sover.

 

»Lena!«

Köket är tomt och ingen svarar. Jag tar mig upp på fötter men vinglar till, stapplar, och måste ta emot mig mot väggen för att inte falla. Till slut ger jag upp, går ner på knä och kryper ut i vardagsrummet där Foma ligger på soffan och snarkar mittemot killen som sa till mig att röka på balkongen. Ingen Lenotjka någonstans.

»Lena, vad fan! Lena!«

»Vad är det med dig?«

Jag vänder mig om och ser på Foma, som vaknat till av mina skrik.

»Var är Lena?«

»Ingen aning. Hon har väl stuckit. Sluta vråla!«

»Förlåt.«

Jag blir liggande på golvet tills jag slutligen lyckas resa mig upp någorlunda stadigt. Det hörs ljud utifrån gården och jag antar att det är mitt på dagen. Skönt – jag ska inte jobba förrän sju. »Jag tappade bort henne efter att ha smällt i mig lite morfin, men det stämmer att hon knarkar«, det blir just ett snyggt besked att lämna till Nikolaj. Fan också.

 

* * *

 

»Men Nikita! Kommer du och hälsar på, det var en överraskning.«

»Jag var i närheten. Får jag komma in?«

»Kom, kom.«

Mormor viftar in mig i lägenheten och verkar vara på gott humör.

»Är mamma hemma?«

»Nej, varför skulle hon vara det? Hon är på skolan och jobbar. Kom in och sätt dig så gör jag te.«

»Sitt du, jag fixar det.«

I köket ligger en hög med tidningar på bordet, men i övrigt är det ovanligt tomt. Jag sätter på en kastrull vatten och öppnar teburken, men det finns bara lite skrap kvar. Det får duga.

»Ska jag ta fram någonting att ha till? Finns det kex?«

»Nej. Det finns ingenting. Te räcker. Men vi har ingen honung, bara sylt.«

Jag häller upp det kokande vattnet i tekannan och ställer den på brickan med sylten, två gamla koppar med sprucken emalj och den sista mjölkskvätten. Mormor sitter i soffan och tittar på gamla repriser av Idol Kazakstan. Volymen är så låg att det knappt går att höra vad de sjunger.

»Var är Putin?« frågar jag och nickar åt den tomma fläcken på väggen ovanför soffan.

»Vi har slängt honom«, svarar mormor torrt och sträcker sig fram för att hjälpa mig att duka upp teet på glasbordet.

»Så bra.«

»Ramen gick sönder. Men för all del, din mor är inte så förtjust i honom längre.«

»Och du trivs fortfarande här ute?«

»Det är fint här«, snäser mormor.

»Ja, jag menade inte så.«

»Nå, hur skulle jag veta det? När du bodde här klagade du alltid över hur grått och tröstlöst du tyckte att det var. Du som kan tänka på sådant. För mig var det en lyx att ha en egen dörr. Och Sveta, hon klagar fortfarande, trots att hon var med och vet hur det var.«

»Hon klagar inte på att det är fult, hon sörjer det hon hade förut.«

Mormor suckar och jag häller upp te åt oss. Mjölken räcker inte; jag ger den till mormor och tar så lite jordgubbssylt jag kan i min egen kopp. Vi dricker under tystnad och jag höjer volymen på teven, inte mycket, men tillräckligt för att jag ska kunna höra musiken.

»Babusjka?«

»Ja?«

»Det är en sak jag alltid har undrat.«

»Vad för något?«

»Tycker du illa om mig?«

»Mitt eget barnbarn? Nej, Nikita, det begriper du väl att jag inte tycker illa om dig. Men jag vill att du ska sluta ha saker i näsan, att du ska sköta din hälsa, jobba ordentligt, klippa håret när det behövs, sluta röka och se lite prydlig ut.«

»Någonting mer?«

»Har du någon flickvän?«

»Nej. Eller ja, kanske, det beror väl på«, svarar jag efter en stunds tvekan.

»Vad heter hon?«

»Vladimir.«

Mormor tystnar och häller upp mer te, men skakar sedan på huvudet och klappar mig på kinden, som en mjuk och kärleksfull örfil.

»Nå, då slipper jag i alla fall otacksamma barnbarnsbarn som kommer hit och gnäller över färgen på grannhuset«, svarar hon efter ett tag.

»Jag älskar dig, din gamla skitkärring«, svarar jag och pussar skrattande hennes kritvita huvud. Mormor skrattar också, stötvis och inte lika högt som jag. Jag tar upp plånboken och ger mormor återstoden av Surkovpengarna efter att ha behållit så mycket jag behöver för att köpa mat.

»Vad är det här?«

»Ät någonting.«

Mormor betraktar pengarna och ger sedan tillbaka tvåhundra.

»Pensionen ska komma i övermorgon. Sveta får nog sin lön snart också.«

»Säkert?«

»Ja, ja. Men tack. Tack så mycket, det var välkommet.«

 

Jag tar med mig soppåsen när jag går ut för att åka till jobbet. Någon stackars frivillig har gjort ett försök att tvätta bort klottret i hissen, men det går fortfarande att urskilja vad som en gång stod skrivet på väggarna. Ivan är fortfarande kär i Sergej. Nere vid de överfulla och stinkande soptunnorna får jag syn på mormors bortkastade Putinporträtt på marken, lutat mot väggen i sin trasiga ram. Jag tar fram spritpennan, ger honom ett getskägg och en krullig mustasch och går.