12.

 

12.

 

 

Det är skönt att vara hemma igen, att ligga i soffan och småprata med Aleksej med hans bara fötter bredvid huvudet och ena benet i hans famn. Han läser Vasilijs brev från Maksim medan jag väljer ut pärlor ur min burk och lägger dem i en egen skål som står på min mage. Pappröret har jag klätt i rött papper med vita prickar, men jag funderar på att byta och ta någonting annat. Guldpaljetten som kanske är från Kirills klänning ligger där och jag tar upp den, granskar den och slänger den sedan mellan de röda soffdynorna. Idiot. Den är ju inte genomskinlig och hade ändå inte fungerat i min present till Volodja. Jag plockar ur ett par hjärtan och släpper ner dem i skålen igen.

»Nikita, har du läst det här?«

»Nej. Jag har inte hunnit.«

»Gubben är inte riktigt klok.«

»Men du hade träffat honom, va?«

»Ja, visst har jag det. Du måste kolla på det här sedan.«

»Mmm.«

Aleksej lägger ifrån sig ett tredje brev på soffbordet, sträcker ner handen och plockar upp ett nytt ur plastpåsen på golvet.

»Du, får jag fråga en sak?«

»Vad för något? Förresten, hör på det här: ›Jag skulle vilja klä dig i de finaste sidenskjortor…‹«

Jag skrattar till, pliktskyldigt, men jag orkar inte riktigt bry mig om en gammal farbrors desperata kärleksbrev just nu.

»Oksana. Visst gick ni ut allihop sist, efter båtturen?«

»Ja. Men det var väl inte det du blev ledsen över?«

»Nej. Jag undrar bara vad du tycker om henne.«

Aljosja rycker på axlarna.

»Som en kvinnlig Vasilij. Perfekt, lyckad och älskad av alla.«

»Ha! Precis! Och ändå så… Jag vet inte. Märkte du det, när vi skulle dricka kaffe fast det blev så att alla utom jag beställde något att äta?«

»På Russkij Kitsch?«

»Ja, och hon skulle hålla på och vela hit och dit. Men ändå inte, liksom. Som om det bara var för att kokettera med att hon minsann inte är någon som käkar hur mycket som helst, och så fick Vasilij hjälpa henne att välja mat och de skulle smaka på varandras… Och han föll ju för det där. Det var så tydligt att han tyckte att det där var alldeles underbart. Han bara satt där och såg förälskad ut, som om han var helt överlycklig över att ha en vacker prinsessa att gulla med och välja mat till. Samtidigt som hon betraktas som en smart och självständig kvinna eftersom hon har någon jävla examen i miljövetenskap och är bra på bordsfotboll.«

»Fan vilka fula strumpor du har«, är Aljosjas kommentar.

Han drar i min tubsocka och skrattar, och jag ställer ifrån mig skålen med pärlor och sätter mig upp.

»Hör du inte vad jag säger?«

»Är du kär i honom, eller vad är det frågan om?«

»I vem?«

»Vasilij! Du är ju helt…«

»Nej. Det är jag inte. Jag är bara irriterad. Det är lite för perfekt, som om de vore högre stående varelser man egentligen inte har rätt att umgås med.«

Jag suckar och tittar på brev nummer fyra som ligger på kudden bredvid Aleksejs huvud. Maksim kan inte sluta tänka på Vasias brösthår, som han någon gång skymtat ovanför kanten på hans gröna kofta. Aljosja smiskar till mig på låret.

»Skit i det nu. Vi gör något. Badhuset?«

»Ja.«

 

Svetten rinner ner över Aleksejs brudiga mun, och ångan får håret att krulla ihop sig runt hans ansikte. Krullarna och hårknuten får honom att se mer feminin ut än någonsin, och de tre männen som sitter i andra änden av bastun – grovarbetartyper med breda ansikten och snällstränga blå ögon – tittar förbryllat på honom. Jag sträcker ut benen framför mig och viftar lite med björkriset mot fötterna, vilket Aleksej kommenterar genom att smacka till sin egen rygg med en rissnärt som får gubbarna att rycka till och mig att le stolt. Sin begåvning med riset och förmåga att sitta kvar långt efter alla andra förklarar han med sitt sibiriska ursprung.

»Lite svartsjuk är jag nog, men inte på det sättet«, säger jag och lutar mig fram för att få en Aleksejsmäll på ryggen.

»Men vad förväntade du dig? Skulle Vasilij välja en tjockis, eller någon som är tråkig eller ful, när han kan få vilken prinsessa som helst?«

»Jag tycker ju att Oksana är tråkig«, säger jag.

»Hon är helt okej.«

»Fast jag hade kanske inte förväntat mig att han skulle göra det så uppenbart att jag är bortsorterad bara för att han blev kär.« Aleksej ställer sig upp och låter mig risa hans kropp en stund innan han sätter sig igen.

»Låt honom höra till det förflutna, då. Lämna det bakom dig, skit i hans familj som dumpade dig och din gamla misslyckade klasskompis som följer efter dig, och koncentrera dig på Vol-…«

Han sneglar på de tre medelålders männen som fortfarande tittar på oss, men jag klipper av.

»Valentina?«

»Ja, jo, just det. Och allt annat. Du har flyttat hemifrån, du… går ut och har roligt och så.«

Vi ser på varandra och börjar skratta. Aljosja viftar med sitt ris i mitt ansikte och jag piskar honom tillbaka.

»Piskröv!« vrålar jag utan att bry mig så mycket om att vi inte är ensamma, och börjar smiska Aleksej.

Gubbarna skrattar.

»Ska jag hjälpa dig?«

En av de tre, en lång och smal med tunt svart hår, skrattar och ger Aleksejs sagolika häck en rissnärt, varpå hans kortare och knubbigare kompis gör likadant. Vi tjoar, skrattar och risar varandra en stund, tills jag pustande tar stöd mot en träbänk.

»Jag måste svalka av mig nu.«

Aljosja följer med ut, trots att han är mästerbadare nummer ett, och plaskar också runt en stund i bassängen.

»Så du tycker att jag ska skita i Vasia?«

»Nej, men sluta att klamra dig fast vid honom, hans deppade kusin, hans knarkande lillasyster och hans smygsnobbiga gulligullfamilj om de nu bara har dig till att springa ärenden.«

»Men om det inte är så, då?« invänder jag och går upp ur bassängen.

Aleksej torkar ansiktet, virar handduken om höfterna och daskar till mig på låret.

»Lev ditt liv och låt det visa sig.«

Vi sätter oss vid en bänk och tar fram vår kaffetermos. Vid ett annat bord har de tre grovarbetarna tagit på sig sina allvarliga blickar igen, skärpt till sig efter den lyckliga smiskstunden, och packar högtidligt och märkligt samordnat upp var sitt likadant papperspaket innehållande var sin likadan hel rökt fisk.

»Så, Kirill betalade tillbaka mina pengar plus tio tusen. Vad sägs om middag efter det här?«

 

Vi går till Dve Palotjki och äter oss alldeles för mätta, och trots att Volodja verkar nöjd med att komma med tallrik efter tallrik med sushi och fylla på ölglasen känner jag mig jobbig och efterhängsen. Jag kan inte låta bli att begrunda hur min magiska pojkvän pratar med min lika magiska vän, hur de ser på varandra, hur Volodjas fnissveck på näsan riktas än mot mig och än mot Aleksej.

Jag krymper ihop i stolen och gömmer mig bakom glaset jag dricker ur, sneglar på de snygga kollegorna och känner mig ännu mindre. Lyckligtvis är det ganska mycket folk på restaurangen och Volodja hinner inte stanna så länge vid bordet.

»Och vad fan ser du så fnissig ut för då?« frågar jag när han gått i väg för att ta en beställning och Aleksej småleende och rosa om kinderna tar en klunk öl. Han räcker ut tungan åt mig och tar en av mina laxrullar.

»Är du svartsjuk? Skärp dig. Förresten, Uljana från jobbet är på 3L, tydligen har hon hittat någon ny brud. Hon undrar om vi vill komma dit, de släpper in killar i kväll.«

»Han tittar mer på dig än på mig.«

»Lägg av! Hänger du med?«

»Ja, visst.«

 

Sötdricks. Nikita-går-omkring-och-flinar-dricks. Lite vanlig dricks också, men inte så mycket för den där servicen var inget vidare bra. Aleksej gjorde sig till middagen igenom och hittade ständigt på löjliga nya anledningar att dra fram nya sedlar att lägga på bordet åt Volodja, som förtjust fnissande tog emot dricksen. Vi köper cigaretter och öl i ett hål i en vägg när vi kommer upp från metron. Jag öppnar kapsylen med tänderna och dricker så häftigt att skummet rinner över av baksuget.

»Vad tror du hon har hittat för tjej nu?«

»Uljana byter tjejer oftare än Kirill gör slut med dig«, svarar jag och tänder en cigarett.

»Det där var inte kul«, säger Aljosja och ser ledsen ut, och jag antar att han har blivit lämnad nu igen.

»Men varför envisas hon med att ha förhållanden med dem?«

»Ingen aning. Hon kanske inte ens är flata egentligen?«

Vi skrattar och kör ihop våra glasflaskor till en översvämmad skumskål. Ett glittrande puder rör sig i luften, landar på marken och blir kvar fast det bara är november. Aleksej får syn på en polis som står och hänger en bit framför oss, knuffar till mig i sidan och vi ser till att svänga in på en bakgata.

 

Uljana kindpussar Aleksej och himlar med ögonen åt mig när vi kommer in. Vi beställer en flaska vodka och sätter oss med vår kollega som sitter och tjurar med armarna i kors tillsammans med ett gäng på fyra tjejer som verkar betydligt gladare. Uljana tackar till och med nej till spriten.

»Det är Vera som spelar biljard«, muttrar hon.

När hon ser på den kortklippta blondinen som står framåtlutad över biljardbordet med en sagolik, rund stjärt putande åt vårt håll tror jag nästan det är första gången jag ser henne le.

»Till den förstörda skithälsan!« ropar jag och höjer mitt överfulla glas.

Tjejerna vid bordet skrattar men skålar med mig och Aleksej. Uljana ser ut att skämmas och jag fyller på alla glas. Dricker ur mitt en gång till och fyller det igen.

»Så hur länge tänker du vara ihop med henne?«

»Men Nikita«, vädjar Aleksej fast jag bara dricker. Skrattar och dricker.

En bit längre bort står Uljanas förra kortvariga flickvän och kysser en blond, långhårig amazonkvinna på halsen. Jag antar att det är för att hon inte når upp till munnen på henne och skrattar när jag kommer att tänka på det.

»Kul. Skitkul, din lilla nolla.«

»Jag tycker egentligen att du bara borde säga som det är. Att du bara vill ligga med dem.«

Nu skrattar Aleksej också. De andra tjejerna sneglar på varandra, verkar försöka hålla sig för skratt men ser mest av allt ut att vilja fly. Vi sitter i vägen. Jag tittar på vodkaflaskan, som redan är halvtom, och dricker ännu mer. Min kropp går upp i varv och jag ser Vera ta av sig sin rutiga flanellskjorta, knyta den runt höfterna och lyssna på oss med större intresse än tidigare.

Hennes ögon smalnar och en liten hop vältränade brudar verkar dra ihop sig runt oss.

»Aljosja?«

»Ja…«

»Skål!«

Vi dricker två glas vodka var, och tjejen som sitter på min andra sida skakar på huvudet. Jag ser det i ögonvrån.

»Och vet du vad? Vi undrar om du är lesbisk över huvud taget.«

På ett par sekunder har Aleksej slitits upp ur soffan och tumult utbrutit mellan vårt bord och biljardbordet. Jag slänger mig in i folkhopen, skrattande som en galning, och hinner precis ducka för en biljardkö som viner genom luften. Någon knuffar mig bakåt mot biljardbordet och jag faller som en fura på det gröna filttyget. Gör snöänglar bland de hårda kloten och hör dem klonka mot varandra. Det här är livet!

»Nikita!«

»Ja«, skrattar jag och ska just till att kasta ett biljardklot genom rummet när jag märker att musiken har tystnat och att någon drar mig i benet. Ytterligare två par händer sliter tag i mina kläder och drar ner mig över bordskanten. Snart sitter jag på den snöiga trottoaren utanför klubben och tittar upp på Aleksej som gråtande håller en blodig hand över munnen.

»Vad hände med dig?«

»Biljardkö.«

Uljana uppenbarar sig i dörröppningen och slänger ut våra ytterkläder.

»Vi ses, era små idioter«, säger hon och hinner himla med ögonen innan hon går in igen.

Jag skrattar till, inte för att någonting är speciellt roligt utan för att jag vet att Uljana kommer att förlåta oss. Först tvekar jag inför att röra vid Aljosja, vid hans blod som kanske är farligt, men till slut hjälper jag honom på med ytterkläderna. Aleksej lägger armen över mina axlar och jag stöttar honom på vägen tillbaka mot metron.

 

* * *

 

Vasilij har mörka ringar under ögonen och går nervöst fram och tillbaka i sitt studentrum, hukad som om han ville gömma sig. Musklerna i hans käkar är spända och ibland ställer han sig bakom gardinen och kikar ut genom fönstret ner på gatan.

»Vad är det med dig?«

»Maksim«, väser Vasia och retirerar snabbt från fönstret till skrivbordsstolen.

»Skriver han fortfarande?«

»Ibland. Han vill att vi ska tala ut fast jag tycker det räcker med att jag sa till honom att sluta. Fattar du hur jobbigt det är att ha en galen beundrare som nästan alltid står utanför porten när man går ut? Hör du? Nu är han där och sopar igen.«

Jag flyttar mig längs sängkanten och tittar ut.

»Den stackars trottoaren kommer snart vara blankpolerad, så som han håller på.«

»Han kommer nöta ett stort hål i marken! Vad fan ska jag göra?«

»Låt honom sopa färdigt och knuffa ner honom i hålet.«

»Allvarligt talat.«

»Hota honom! Vill du att jag ska snacka med honom?«

»Vill du göra det? På riktigt?«

»Ja, visst. Om det kan hjälpa, så.«

»Hota honom gärna också, för all del.«

»Jag ordnar det, Vasilij.«

 

Vi står i porten och spanar en stund innan vi går, för att vara säkra på att Maksim inte väntar där utanför. Ändå springer vi en bit tills vi är säkra på att ha kommit utom synhåll, och vinkar in en bil för att åka den sista biten till metrostationen där vi ska möta Anna. Leonid Spektors band ska spela i kväll, och när jag ringde till Vasilij för att fråga om han ville följa med och se dem visade det sig att han och Oksana redan hade planerat att gå dit eftersom hon känner trummisen. Egentligen ville jag inte följa med längre när jag hörde det, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av Leonid Spektor som trots att han visat sig vara en alldeles vanlig icke-gangster finns kvar i mitt minne som en mystisk bakgrundsfigur. Och förfesten hos Oksana kan jag inte gärna dra mig ur nu.

Anna har inte kommit ännu, så vi sätter oss på en bänk på sjätte och sjunde linjen. Snöpudret från i förmiddags ligger kvar. Det är minusgrader, på kanalerna ligger tunna islager och poliserna i skåpbilen intill oss har bytt till sina pälsmössor. Jag lutar huvudet bakåt och fångar en av de enstaka flingor som kommer fallande och vänder mig sedan mot polisbilen igen. Det är Vanja som sitter på bakom ratten, bredvid honom tittar Danila ut genom fönstret med en kaffemugg i handen och i baksätet kan jag skymta Julia som småleende läser någonting på sin mobiltelefon. Danila får syn på mig och nickar, och jag vinkar tillbaka.

»Kommer Anna?«

Vasilij vänder sig om och spanar längs gatan samtidigt som Danila vevar ner rutan och sticker ut sin köttskalle.

»Hallå, fyllo! Vart tog du vägen sist?«

»Idiot, umgås du med dem?« väser Vasia mellan tänderna efter att ha vänt sig mot mig igen. Jag ignorerar honom.

»Jag blev tvungen att gå«, svarar jag Danila och går fram till skåpbilen.

»Men hej!« ropar Julia när hon får syn på mig.

Vanja tittar upp från sin tidning och grymtar till hälsning, och Danila sträcker ut handen. Jag skakar den och blinkar för skojs skull åt Julia, som blir alldeles röd om kinderna. Hon verkar inte ha lagt märke till Vasia, och när jag vänder mig om upptäcker jag att han faktiskt inte är med mig längre; jag ser hans mössa och nya, fläckfria vinterjacka försvinna i väg mot metrostationen.

»Så hur gick det?«

»Med vad?«

»Tillslaget!«

»Åh. Det. Nej, vi kom för sent. Idioterna vid Gostinyj Dvor hann före.«

»Synd«, svarar jag.

»Ja, det är för jävligt. Arkadij blev helt förstörd.«

»Blev han leds… arg för att jag hade stuckit?«

»Tja. Han kommer över det. Förresten ryktas det om ett större vapentillslag snart. Vi har ögonen på det.«

Danila vänder sig framåt igen och dricker ur sin pappersmugg.

»Okej. Jag måste gå nu, men ni kan väl hälsa Arkadij.«

»Visst«, svarar Danila frånvarande utan att se på mig.

Jag höjer handen till en vinkning, mest för sakens skull eftersom ingen tittar på mig ändå, och går mot metron – inte längre för att följa efter Vasia som har lämnat mig här, utan för att åka hem eller kanske till Volodja. När jag går uppför trapporna till stationsingången rycker någon i min arm.

»Tjena«, säger Anna och bubblar upp en loska mellan tänderna, »har du en cigg?«

»Ja«, svarar jag och börjar rota i fickan.

»Kan ni inte ta det sedan, vi är redan sena«, suckar Vasilij och går före oss mot dörrarna utan att vänta på svar. Jag rycker på axlarna åt Anna, som har svarta solglasögon på sig trots att det redan börjar bli mörkt, och följer efter Vasia.

»Jaha, var det roligt att snacka med de där trevliga polarna?«

»Vilka polare?« frågar Anna, som står bakom mig i rulltrappan.

Jag slår mig ner på trappsteget mellan Anna och Vasia och pillar i de bruna träräfflorna.

»Kommer du ihåg snutarna sist? Den där gången då Nikita fick in oss i en äcklig cell? Dem har han börjat hänga med nu.«

Vasilij tystnar och vänder ryggen åt oss, står stilla i rulltrappan som en duktig medborgare. Anna sätter sig bakom mig så att hans feta knän nästan knuffar ner mig från trappsteget.

 

Vasilij pussar Oksana på kinden, ler fånigt mot henne och tar sedan på sig en allvarlig min för att gå och prata med mig där jag sitter ensam i ett hörn. En tjej med lilafärgat hår dansar mitt på golvet, stående på knä med en rockring som svänger runt hennes bara mage. Rusia sitter bredvid Oksana och hejar på, kanske lite för ivrigt, som om hon tycker sig behöva extra mycket uppmärksamhet för att inte hotas av rockringsdanserskans uppenbara sexighet. Oksanas bror Kuzma, den lilahårigas pojkvän, sitter bakom henne och ser stolt ut. Han har likadana små, nästan svarta ögon som sin syster och är snygg på ett cowboyaktigt sätt. De andra gästerna – alla svarthåriga och svartklädda – sitter utspridda i vardagsrummet och från början var det ingenting som sa att jag inte passade in där eller att jag borde sätta mig i hörnet. Vasia ordnade det åt mig, genom att överföra ansvaret för Anna på mig. Anna som han själv hade kontaktat och bjudit in.

»Ge honom inget mer att dricka nu för i helvete«, säger Vasilij till mig och nickar mot balkongdörren. Där ute sitter Anna och röker en av mina cigaretter.

»Som om han någonsin hade önskat sig någonting annat av oss än sprit och cigg!«

»Men han tål ju ingenting, det vet du ju!«

»Varför blev han mitt ansvar?«

Låten tar slut och alla applåderar. Rusia kryper fram till den lilahåriga och ber om en kyss och en rockringslektion.

»Snälla, se bara till att han inte dricker mer sprit nu. Hans morsa blir galen.«

»Det är väl inte vårt problem«, suckar jag och går ut på balkongen för att röka med Anna.

»Öh, har vi någon mer sprit eller?«

»Vi? Vadå vi?«

Jag tar fram två cigaretter, ger den ena till Anna och tänder den andra åt mig själv. Han vinglar trots att han sitter ner.

»Jag måste nog gå hem.«

Anna lyckas med stor möda få fyr på cigaretten men blir sittande med den på trekvart mellan läpparna. Han nickar till och jag tror nästan att han har somnat.

»Redan?«

»Sa till mamma. Hos Ivan. Schackklubben. Måste hem.«

»Mamma fattar nog att du inte har varit hos Ivan på schackklubben om du är så här packad när du kommer hem.«

»Ska hem«, upprepar han och reser sig upp så att hans proppfulla ryggsäck, som han inte har tagit av sig en enda gång sedan vi kom hit, hakar i fönsterblecket.

Han brakar in genom dörren, fortfarande med den neddreglade cigaretten mellan läpparna.

»Jevgenij, lämna ciggen ute«, hör jag Vasilij ryta från vardagsrummet. Jag följer efter och hör någon skrika till, det är den lilahåriga dansbruden som har fått den glödande cigaretten tappad på axeln. Cigaretten som nu ligger på mattan. Jevgenij? Är det så han heter? Typiskt Vasia att veta sådant. Jag kastar mig fram och rycker Annas cigarett från mattan, stampar ordentligt på fläcken för att kväva all glöd, men det skriks bara ännu mer.

»Men är jag den enda ickerökaren i hela Ryssland? Vad är det som är så svårt att fatta!«

Oksana stirrar på mig med spända käkar och hennes bror blänger också på mig, redo att flyga på mig men samtidigt fullt upptagen med att trösta sin minimalt brännskadade flickvän.

»Nikita, ta ut den där jävla ciggen«, skriker Vasilij och jag inser att jag glömde att fimpa innan jag sprang in.

»Ja, lugna ner er, ursäkta att jag försökte hejda den här jävla eldsvådan som ni cigarettfobiker…«

»Gå ut med den bara«, ryter Kuzma och jag kliver ut på balkongen, fimpar och kilar in igen.

»Vasilij Nikolajevitj, tänker du hjälpa mig med det här, eller?«

Han bara blänger på mig medan jag springer ut i hallen och vidare ut i trapphuset.

»Anna! Anna-Jevgenij!«

Inget svar. Jag rusar nerför trapporna, hör någon bakom mig, men när jag tittar över axeln ser jag att det varken är Anna eller Vasilij. Det är Marusia, vad fan nu hon ska följa med för.

»Jevgenij!«

Jag öppnar porten och spanar längs gatan åt båda hållen, men ser ingenting. Det är mörkt och det snöar. Marusia lägger händerna på mina axlar, men jag skakar bort dem.

»Lugna dig, Nikita.«

»Jevgenij!« skriker jag en gång till och springer ut. Ett äldre par tittar på mig.

»Ursäkta mig, har ni möjligen sett en smällfet ukrainsk pojke vingla förbi här nyligen?«

De skakar på sina huvuden och skyndar på stegen för att komma vidare.

»Nikita, ta det lugnt. Han kan ta sig hem själv.«

»Såg du hur full han var? Jag är inte så säker på att han ens vet var vi är.«

Rusia kommer och försöker krama om mig igen.

»Det ordnar sig. Jag lovar, han kommer att hitta hem.«

»Håll käften, jävla optimist. Tänk lite negativt.«

Jag vänder mig om och går in igen, uppför trapporna och tillbaka till de äckliga blängblickarna.