13.

 

13.

 

 

Vasia ler kort och trycker Volodjas hand, men vänder sig sedan bort och fortsätter prata med Kuzma och hans flickvän. Det är de två som är anledningen till den här sammankomsten, Oksanas bror och hans flickvän som har flyttat tillbaka till Piter från Moskva. Det är de som är och ska vara i centrum i kväll. Volodja ser generad ut och suger i sig sin öl genom ett blårandigt sugrör, och jag pussar honom på pannan. Ett par män glor, men ingen säger någonting och snart tittar de bort.

Leonid Spektors band går upp på scenen och en gitarr som fåtts att låta som ett skramlande nätstängsel börjar spela. Jag tar Volodjas hand och vi går närmare musiken, närmare mina vänner. Närmare Vasia som säkert är obekväm med det hela – det här är första gången jag presenterar en pojkvän för honom och när jag tänker efter har han nog bara låtsats vara öppen vid vissa tillfällen, när det bara varit vi två. Vi ställer oss precis bakom Vasilij och Kuzmas flickvän och jag pekar på den svarthårige, kostymklädde mannen som står där framme med höger sida mot publiken och sjunger med käken spänd. Musiken är ihålig, skramlig, med någonting vemodigt som ligger ovanpå och skallrar. Det är svårt att urskilja några ord, men det låter mer som engelska än ryska när Leonid sjunger. Marusia tittar på oss. Kuzma också, men inte Oksana, förutom när hon vänder sig om och ler när hennes blick passerar oss.

Jag kanske borde gilla henne ändå.

»Han var inneboende hos min första pojkväns familj och brukade utge sig för att vara en gangster«, säger jag till Volodja.

»Känner han igen dig?«

»Ja, jag köpte lift av honom för ett tag sedan, bara av en slump. Vi snackade lite och då frågade han om jag inte ville komma och lyssna när de spelade här.«

Vasia vänder sig om och rycker tag i min arm.

»Du ska alltid få allt till att handla om dig, va? Som om det var du som drog ihop det här! Fan, Nikita, hela spelningen är för Kuzma, för att han känner bandet. Kan du inte bara acceptera det? Ingen är här för din skull.«

Låten tar slut och basisten mumlar någonting för att tacka för applåderna.

»Vad fan är det du snackar om? När har jag låtsats stå i centrum här? Är du sjuk i huvudet?«

»Du har fel. Jag är här för Nikita Andrejevitjs skull«, protesterar Volodja med sin sötaste men svagaste röst och spänner sina jättegröna ögon i Vasias lite dassigt halvgröna.

Vasilij kommer av sig lite och verkar försöka komma på någonting vänligt att svara, men han struntar i det när han ser Volodja slå ner blicken, lyfta sin Baltika och försöka fånga sugröret med tungspetsen.

»Och försök fatta att vi är vuxna människor nu, med var sitt eget liv. Jag vet att du springer ärenden åt min familj och försöker klamra dig fast. Det är sjukt!«

»Ditt jävla arsle, det var ju de som bad mig att…«

»Förlåt.«

Vasilij ser skamsen ut och tittar över axeln på sina vänner, på sin nya familj, men de tar ingen notis om oss och hör inte samtalet över Leonid Spektors nästa låt.

»Dra åt helvete, Vasilij Nikolajevitj.«

»Jag menade inte det där.«

»Det gjorde du visst«, fräser jag och tar Volodjas hand.

Vi tränger oss fram genom folksamlingen, genom ett av alla dessa gamla skyddsrum där jag så gärna skulle vilja känna mig som hemma men där jag alldeles för många gånger har varit ett bihang till min musikaliskt mer bevandrade nästanbror.

»Förlåt«, säger Volodja bredvid mig.

»För vad?«

»Att jag sa så där till din kompis. Det kanske var det han blev sur för.«

Jag stannar till och drar honom till mig, kysser honom, smeker hans fräknar med tummen.

»Nej, jag är glad och stolt över att du sa så.«

Volodja ler och jag kysser honom igen, vill säga att jag älskar honom, men jag vågar inte riktigt.

»Alltså, jag bryr mig inte om vem som knullar med vem«, hör jag någon säga i närheten. Någon annan instämmer:

»Nej, inte jag heller, men måste de trycka upp det i ansiktet på folk, det är väl ändå lite väl…«

»Man kan ju nästan förstå att de vill censurera dem.«

Vi tar ett steg ifrån varandra och ser oss omkring. Volodja ser livrädd ut och jag vill dra honom till mig som om jag skulle kunna skydda honom med min taniga lilla kropp, men jag låter bli. Männen som pratat om oss ser inte heller speciellt våldsamma ut – de är två stycken, den ene med hjärtformat ansikte, stora blå ögon och ett nästan mjukt utseende och den andre med små ögon, pottfrisyr och långt hår i nacken. Båda två är stora på det där sättet som gör det omöjligt att avgöra om de är feta eller biffiga. Jag ser på killen och tjejen som står i närheten och hånglar, vänder mig till den mjuke som ser ut att ha varit riktigt söt en gång i tiden och nickar.

»Jag håller med. Sjukt äckligt.«

»Nikita, för fan!«

Volodja knuffar mig i ryggen och jag kan inte avgöra om männen blir arga eller inte, men vi springer ändå.

 

Vi möter Aleksej vid Gostinyj Dvor och går tysta den korta biten till Central Station. Volodja känner killarna som jobbar i dörren i kväll och har lovat att vi blir insläppta gratis alla tre.

»Hur är det, Aljosja?« frågar jag och sticker in handen under hans arm.

Han rycker på axlarna och drar halsduken ett varv över huvudet.

»Kirill.«

»Som vanligt.«

»Det verkar vara på riktigt den här gången.«

»Är han tillbaka?«

»Tvärtom. Han har gjort slut igen, och det verkar som sagt vara på riktigt.«

Volodja tar några skuttande steg fram till Central Stations dörr, går in och kindpussas med dörrvakterna.

»Volodja, vilken rolig överraskning! Välkommen, välkommen.«

»Vi är tre, är det okej?«

»Självklart«, svarar mannen i kassan, men när han får syn på Aleksej kommer han av sig.

»Och det här är Nikita som jag har berättat om.«

Biljettkillen blinkar åt mig och ger sedan Aleksej en beklagande blick.

»Men tyvärr är det bara öppet för män i kväll. Jag är ledsen.«

»Det låter bra det«, svarar Aljosja med sin djupaste röst.

Volodjas vän i kassan rodnar och försöker stamma fram en ursäkt. Aleksej skrattar och vi går in alla tre. Det är knökat där inne, fullt av män varav relativt få är fullt påklädda. Alla dansar och jag ser Ruslan och två löjligt muskulösa unga killar uppe på scenen. De är täckta i lila, blått och rött glitter och i den närmaste baren ser jag Vadim, den söte bartendern från sängen i duma-skurkens gästrum.

»Jag tänker hitta ett ragg. Eller tre. Nej, sju«, säger Aleksej i mitt öra och ser omkring med ett brett leende.

»Det var väl på tiden«, svarar jag och lägger armen om Volodjas midja när en fotograf kommer fram till oss. Han tar bild efter bild där vi kysser varandra och tackar sedan för sig. Vi går och köper öl. Dansar in i havet av svettiga manskroppar, tätt hopslingrade. Alla dansar, alla jublar när Ruslan och pojkarna juckdansar till Airs »Sexy Boy«. Jag kupar handen om Volodjas nacke, stoppar in näsan i gropen mellan hans axel och nyckelben.

»Sexy boy«, sjunger han med i mitt öra.

»Jag älskar dig«, mumlar jag mot hans hals och drar in doften av hans unisexparfym som luktar te. Jag känner honom le mot min örsnibb och blir lite förskräckt – jag hade inte räknat med att han skulle höra vad jag sa. Vi kysser varandra igen.

Låten tar slut och vi går svettiga hand i hand och köper var sin röd, sötslaskig drink med ätbart glitter i. Jag tar ett sugrör och hälsar på Vadim. Han verkar stormförtjust över att se mig och Volodja tillsammans, men jag är definitivt för full för att klara av rollen som den fina nya pojkvännen i kväll. Jag håller masken. Dricker ändå. Mina naglar ser grå ut, den svarta färgen behöver bättras på.

»Jag är snart tillbaka, ska bara hälsa på en god vän där borta.«

Volodja kysser mig på kinden och försvinner, samtidigt som Lady Gaga besjunger sin kärlek till Judas. Det snurrar till. Jag tycker mig se Aleksej dansande med en stark arm om midjan och ler lyckligt åt det ifall det skulle stämma. I nästa ögonblick kommer jag att tänka på Vasilij. Jävla Vasilij. Jävla machosnubbar. Jag släpper min glittriga fjolldricka på golvet och marscherar mot toaletterna.

 

Jag sätter mig ner på toaletten men glömmer att dra ner brallorna och fälla upp locket. Reser mig upp och gör om, sittpinkar och blir kvar en stund. Volodja tänkte nog skicka någon på mig och sedan själv gå och hångla med Aleksej. Spritpennan trillar ur jeansfickan och jag plockar upp den från det skitiga golvet. Bättrar på min nagelmålning, skriver »Oleg är hetero« på väggen. Fy fan, vad jag är trött. Ska bara vila lite, sedan ska jag dansa arslet av mig. Jag lutar huvudet mot toapappershållaren.

 

»Här är hans skor.«

»Är det låst?«

»Vad har hänt?«

»Säkert ingenting, han har väl bara däckat där inne. Hämta Vadim, han kan öppna.«

Det bankas och skrapas på dörren bakom mig. Jag försöker vakna till och öppna, men får inte upp huvudet från mina korsade armar på toasitsen.

»Är du här, Nikita?«

Det är Aleksej, men jag lyckas inte svara utan kräks bara. Någon lirkar upp dörren och tar tag i mina armar.

»Ruslan, hjälp till här är du snäll.«

Männen som pratat lyfter upp mig och jag känner tre personer släpa ut mig från toaletten.

»Ta in honom bakom scenen så inte alla behöver se«, säger en röst som måste vara Vadims.

»Älskling då«, säger Volodja och klappar mig på handen.

»Volodja, snälla, han är lite tung. Vänta tills vi har fått ut honom…«

Bekvämt hängande på två starka axlar fortsätter jag att slumra. Dörrar öppnas och stängs, musik kommer och går. Flera röster säger saker jag inte riktigt kan uppfatta. Luften blir kall och jag känner snö i ansiktet. Jag öppnar ögonen en sekund och någon trycker ner mig i ett bilsäte.

»Håll påsen framför honom nu«, hör jag Ruslan säga strax innan bilen startar.

Aleksej och Volodja hoppar in och sätter sig på var sin sida om mig i baksätet. Någon stryker min hand, antagligen Aleksej, och den jag tror är Volodja stryker mig över håret.

»Vi var oroliga och letade efter dig. Jag trodde du hade försvunnit. Vadim sa att du hade kastat din drink och stuckit, sedan hade ingen sett dig.«

Min mage vrider ur sig igen och jag får en påse över ansiktet.

 

De pratar om mig, lågmält så att jag inte ska höra, men det hjälper inte. Någon drar av mig jeansen, jag landar på en mjuk kudde och får ett täcke över mig.

»Sover han?«

»Helt borta.«

Volodja fnissar och jag hör tyg mot tyg. Det är tyst, förutom någonting obestämbart, andetag, någon sorts rörelse. Jag tror de kysser varandra, men när jag lyckas öppna ögonen ser jag bara vitt – de har lagt mig i lakantältet som Volodja efter alla dessa veckor har kvar – och jag är för full för att lita på vad jag hör.

»Tror du att du klarar av honom nu?«

»Ja, det är ingen fara. Jag ställer in en hink eller något åt honom bara. Han är ju halvt medvetslös.«

»Okej. God natt. Tack för i kväll.«

Jag kniper ihop ögonen igen. Lyssnar på Aleksejs boots som lämnar rummet och glider in i en total dimma.

 

Mina jeans och ytterkläder ligger på en stol och bredvid mig står en skurhink med en fasttejpad lapp: »Spypotta«. Volodja är inte kvar – jag minns att han skulle jobba i dag. Jag ser mig omkring, letar efter tecken på att han och Aleksej verkligen kysste varandra när de trodde att jag var avsvimmad, men jag hittar ingenting. Vad skulle det förresten vara? Volodja har inte lämnat någon lapp åt mig vad jag kan se. Han kanske hoppades att jag skulle stanna kvar, men det kan han glömma. Min väska med kläder står kvar där jag lämnade den sist och jag tar med mig den när jag har klätt mig för att gå. Nyckeln får jag väl behålla tills vidare, eller kanske ge den till Aleksej. Vasia har skickat ett meddelande. Förlåt. Jag ber verkligen om ursäkt. V. Jag låser dörren till Volodjas rum, kliver över den alkoholiserade grannen som sover tvärs över golvet i korridoren och ringer min röstbrevlåda. Vasia har ringt och lämnat ett meddelande där också, han måste verkligen vara ledsen.

»Det jag menar är att jag verkligen vill ha ett nytt eget liv med de här människorna och att det kanske inte fungerar att ha med dig hela tiden längre. Inte för att det bara är ditt fel eller du som ringer, men nästan. Eller skit samma. Det var så jag menade, men det är klart att du får ha kontakt med min familj. Och jag är fortfarande ledsen att jag sa så där.«

»Jaså, men vet du vad, det kan du få vara ett tag«, svarar jag ut i luften, stoppar mobilen i fickan och går mot metron.

På kanalen är isen så tjock att den snart lär hålla att gå på.

 

Jag drar knogarna längs husväggarna på hemvägen. Funderar på vad jag ska berätta för Aleksej om Volodja, vad han kan tänkas vilja veta. Han älskar att bli påsatt. Akta dig för hålet i kindtanden längst in till vänster, hans vänster alltså, i den nedre käken. Det är rätt vasst. Annars suger han bra. Fyllot i lägenheten, passa dig för honom och låt bli att gå ut i köket när han är där. Undvik att gå på toa när du är där, det är alltid skit på sitsen och utanför dörren står det alltid någon granne och gnäller på att du har varit där inne för länge. Sneakerssamlingen i garderoben har han fått av en före detta älskare som gillade att se honom naken i dem. Det är därför han har färgglada gympadojor på sig hela tiden, för han har så många och har egentligen inte råd att köpa nya skor. Som du kanske förstår ska du nog inte tro för mycket på det oskuldsfulla fejset, men det gör inte så mycket. Han är säkert bättre än din feta gamla hiv-gubbe ändå, och du är väl en modern man som inte förväntar dig att vara först. Han lagar bättre mat än Kirill också, det vet jag säkert. Kysser som en gud. Doftar underbart, till och med när han är svettig eller inte har lyckats ta sig in i badrummet på ett par dagar. Vill helst ligga bakom när man ska sova sked och kryper in och drar mig till sig, kysser min nacke innan vi somnar och har en mage som passar perfekt ihop med min rygg. Varje gång han skrattar får han små streck på näsan, åh helvete, de där fnissrynkorna!

När jag lyfter handen för att öppna porten ser jag att den är alldeles blodig. Knogarna är svullna och såren är fulla av smuts. Det blir dimmigt för ögonen, trapporna verkar sneda när jag kommer in i huset och det känns som om jag kommer att kräkas. Förresten, ska jag också säga till Aleksej, kan du få honom. Jag hittar nog någon annan. Någon som inte har Musse Pigg på kalsongerna, som inte dricker öl med sugrör, som inte luktar illa i naveln. Kanske en lite äldre man, för han är ganska barnslig ibland och har inte ens fyllt tjugo än. Bättre kan jag, någon med en större kuk och kanske lite mer muskler.

Dörren är olåst. Jag öppnar med den hand jag inte skavt sönder mot väggarna, trampar av mig skorna och släpper väskan med kläder på hallgolvet. Går in och ställer mig vid den bokhylla som delar av vardagsrummet mellan fönstren, där min vrå är på ena sidan och soffan på den andra. Aleksej ligger på golvet med benen uppe i soffan, som om han spillt ut sig själv. Armarna är utsträckta åt sidorna och vid hans huvud ligger någon jävla papperslapp. Idiot. Förresten är du en skitskalle, ska jag säga till honom när han vaknar. Hur fan kunde du göra så mot mig, du som kan få vem du vill, varför var du tvungen att ta just den jag brydde mig om?

»Aljosja, du är väl inte död?«

En rosslig flämtning, oändligt tom, kommer som enda svar. På sängen hittar jag en snusnäsduk som jag lindar runt de trasiga knogarna. Jag funderar på om jag ska säga någonting alls av det jag tänkt. Vet jag ens att det hände? Spelar det någon roll nu? Aleksejs hulkande torrgråt skär igenom rummet, river igenom mig. Kanske skulle jag bara lämna honom där, utspilld på det slitna trägolvet, men så länge han låter så där kommer jag inte kunna förmå mig att fråga om det jag tror hände i natt verkligen har hänt. Jag sätter mig ner bredvid honom och smeker hans gråtsvullna ansikte.

»Vad är det som har hänt?«

»Kirill«, snyftar Aleksej och verkar försöka se på mig utan att lyckas.

»Har han hört av sig nu igen?«

»Nej. Nej. Inte så. Igen. Nej, inte så. Nej.«

Han trevar med handen bredvid sig, får tag i papperet som ligger på golvet och lyfter det mot mig. Jag tror först att det är ett av Vasilijs alla brev från Maksim, men så ser jag att det är till Aleksej och att handstilen är annorlunda.

 

Min älskade Aleksej,

Nu har den tid kommit då jag inte längre kan hålla det hemligt för dig.

Jag har inte lång tid kvar att leva. Utslagen du hittade på mig var inga svinkoppor, jag visste det redan då men ville inte säga det. Jag hade inte stått ut med att se din reaktion.

 

Strupen snör ihop sig och en isande smärta sprider sig i min sjunkande mage.

»Varför sa han ingenting? Fattade han inte vad han utsatte mig för? Jag kan inte förstå hur man kan veta något sådant men bara hålla tyst. För sin egen jävla fåfängas skull.«

Jag skakar på huvudet, pressar handflatan mot min mun. Snoret bubblar ur min näsa och Aljosjas gråt fyller rummet igen. Rummet som verkar ha krympt ihop omkring oss, blivit kvavt.

 

Jag har slarvat. Jag kollade upp det alldeles för sent, trots att jag egentligen visste att risken fanns. Jag ville inte erkänna det, varken för mig eller någon annan. Beskedet kom för sent. Bromsmedicinerna har inte haft någon verkan och nu är det dags, jag har aids och ska lägga mig och dö i lugn och ro.

Min kära lilla kattunge, jag tänker inte be om din förlåtelse. Jag vill bara att du testar dig. Att du är försiktig i fortsättningen och ser till att behandla det jag hoppas att jag inte har gett dig.

 

Vi gråter tyst tillsammans, så som man gör när man har gråtit för länge. Jag spiller ut mig på golvet bredvid honom, min näst bäste vän, och lägger hans blonderade lockar över mitt ansikte.