14.

 

14.

 

 

Jag minns att jag satt vid fönstret på ett gammalt kafé på femte linjen och såg min fjortonåriga mun le i en genomskinlig spegelbild. Min vänstra hand kramade tvåhundrasextiotre rubel och femtio kopek, den högra höll lätt om ett glas apelsinläsk som höll på att bli avslagen. Jag ville inte dricka den trots att jag var törstig. I stället satt jag och smakade på resterna av min första kyss. Kände hur Dmitrijs torkade saliv stramade över huden när jag spände läpparna åt olika håll, slickade i mig den både lite unkna och söta, klistriga smaken av den femtonårige grannkillens mun. Mitt bakhuvud spände och bultade efter smällen mot brädhögen där Dmitrij knuffat ner mig för att understryka allvaret i hans ord när han sa att jag inte fick säga någonting till någon. Även smärtan i skallen kändes värd att le åt, som om den ingick i det hela. Jag minns att jag funderade på om jag skulle gå tillbaka till skola nummer 17 efter lunchrasten eller hitta på en ursäkt för att fortsätta hemåt. En smäll hördes någonstans. Skrik och ljudet av en rusande motor, av däck mot asfalt. Några sekunder senare slirade en svart Merca förbi utanför fönstret. Folk sprang, jag hörde röster som skrek och väsnades. Kaféets dörr öppnades och en andfådd kvinna stapplade in på höga klackar med en liten prydligt rosaklädd flicka vid handen.

»Snälla, låt mig använda telefonen. Någon har blivit påkörd.«

Jag minns att jag log mot den lilla flickan medan mamman stod vid disken och ringde efter en ambulans. Kanske var det för att flickan stod och tittade så ingående på mig med sina stora blå ögon. Nyfiken reste jag mig upp och gick ut, mot oljudet och folksamlingen vid Srednyj prospekt. Det slog mig att vädret plötsligt hade blivit så vackert, fast det var grått och fuktigt när jag var hemma för att äta lunch och kysste Mitia på gården. Solen sken så att det nästan gjorde ont i ögonen. Trottoarerna var torra.

Runt olycksplatsen hade människor samlats i en ring, de stirrade och pratade upphetsat med varandra. En pappa höll fram sin lilla dotter så att hon skulle få se den växande blodpölen och jag trängde mig också fram till första parkett, jag ville också se det röda som glittrade i solen där framme mellan alla fötter.

Jag minns att min röst lät skrikig och hes när jag påpekade för pappa att hans ben såg jävligt konstigt ut i den där ställningen.

Jag minns att det blev tyst omkring mig, tystare och tystare för varje gång jag sa »pappa«. Eller så var det bara jag som blev döv, som av tryckvågen efter en explosion.

Jag minns att blodet på marken fortfarande var varmt när jag satte händerna i det, la mig i det klibbiga bredvid pappa som försökte säga mitt namn fast det mest rosslade och bubblade och lät »N-N-Nkt-itkiki-Ni-N-t-t-t-kt-Nk«. Han hade pappatröjan på sig, det marinblå yllet jag brukade lägga pannan mot när han tröstade mig eller gav mig råd om vad han trodde var flickor, och jag la huvudet där på hans bröst som skakade våldsamt av hans ansträngningar att fortsätta andas. Jag minns att jag undrade varför han hade klätt sig så varmt, men så kom jag att tänka på att han knappast kunde veta hur ljust och soligt och varmt det skulle bli just den dagen. Någon tog mig åt sidan och kollade om jag var skadad. Pappa flyttades över till en bår, skjutsades in i ambulansen och kördes därifrån. Jag hörde aldrig sirenerna. Människorna runt omkring mig började prata igen. Någon måste hjälpa pojken sa någon, tragiskt och alldeles för ung sa någon annan och en tredje snäste att mannen kanske skulle klara sig och att de borde tänka på den stackars sonen som hörde alltihop, men jag svarade bara »mamma« på allt man sa till mig. Jag reste mig upp, trängde mig förbi alla vittnen och de poliser som samlade in uppgifter. En polis följde med mig när jag marscherade längs trottoaren, mot skola nummer 29 där mamma jobbade. Jag hörde honom flåsa tungt – det var ingen liten och smärt man utan en typiskt rysk snut med kinder man hade kunnat skiva som skinkor utan att han sett så mycket smalare ut – men han följde tappert med mig utan att protestera, så jag bestämde mig för att tycka om honom. Någon gång saktade jag ner och stannade för att låta honom hämta sig och hinna ikapp, men vi fortsatte strax, svängde in på tolfte och trettonde linjen och kom så småningom fram till skolan. Skola nummer 29 där min mor lyckligt ovetande läste Turgenjevs novell Mumu för en klass förkrossade nioåringar ett par våningar ovanför oss.

»Du, grabben, du är alldeles täckt av blod.«

»Ja, det är pappas«, svarade jag och skrattade till.

Polisen hejdade mig halvvägs uppför trappan till skolans port. Förbipasserande stirrade förskräckt på oss där vi stod, jag alldeles röd med armarna utsträckta åt sidorna.

»Jag vet. Men det är nog ingen bra idé att du går in till mor din när du ser ut på det där sättet. Berätta var hennes klassrum ligger så går jag och hämtar henne i stället.«

Polisens råd var säkert kloka, men jag brydde mig inte om dem. Rödkladdig och med mina spretande armar tog jag mig uppför trapporna, genom korridorerna, fram till den klassrumsdörr där jag såg mamma genom den lilla fönsterrutan. Jag minns att hon hann vrida på huvudet och se mitt blodiga ansikte precis innan jag öppnade dörren, att den tjocke snuten ropade åt mig att inte öppna men att det inte hjälpte, att jag slet upp klassrumsdörren och ropade »mamma« samtidigt som något av barnen sa »Mumu« och att en flicka och två pojkar började gråta, antingen över hunden Mumu eller för att jag skrämde dem. Jag vet inte vilket.

Två timmar senare förklarades Andrej Jakovitj Bokarev död.

 

»Tänker du ofta på honom?«

Nikolaj ställer sig bakom mig vid hyllan i Vasilijs gamla rum, som nu blivit ett efterlängtat arbetsrum, även om det för tillfället ockuperas av Marusia. Jag stryker med pekfingret längs den nedre kanten på ramen till en relativt sen bild av min vackre far som leende är på väg att lyfta ett plommonstop från sin askblonda hjässa. Kinderna täcks av tredagarsstubb och hans ljusa ögon riktigt lyser. Jag antar att han höll på att skoja med något dansnummer när bilden togs – jag minns att han brukade göra sådant och att han då gillade att klä ut sig i gamla kostymer.

»Ibland.«

»Men du minns honom, eller hur?«

»Ja«, svarar jag och tittar vidare på de bilder Kolja vill ha intill sig.

På ett kort står mina föräldrar framför ett skepp vid Nevas strand. De är fult klädda och mammas mage är stor så jag antar att bilden är tagen ett par månader innan jag föddes. I en annan ram håller två pojkar i ett nyfött barn – det är Pavel, Vasilij och lilla Lena. Flera bilder av syskonen Surkov, ett gammalt och oväntat skolfoto av mig, en fin sommarbild där vi fyra och Marusia sitter uppradade på bryggan vid datjan. Ytterligare ett porträtt av min far, ett äldre där han kanske är nitton år. Det syns att jag verkligen är lik honom, fast mitt ansikte är mindre och jag saknar hans höga kindben. Ett gulnat fotografi av honom och Kolja som barn. Lille Nikolaj och familjen Surkovs fosterson Andrej Bokarev, grimaserande i sina pionjärskjortor.

»Efter all denna tid går det knappast en dag utan att jag sörjer honom. Andrej var min bror, så är det bara.«

Kolja klappar mig på axeln och går ut i köket för att göra i ordning te åt oss. Vi är ensamma i lägenheten. Runt gästsängen i rummet ligger Marusias kläder utströdda, och ur en av hennes resväskor sticker det ut några knallfärgade spetstrosor och en uppsliten cigarettlimpa. Jeans, linnen och t-shirts hänger över sänggaveln, boktravar och tidskrifter överallt och under sängkanten står en hel rad med klackskor, som jag aldrig hade kunnat föreställa mig henne gå omkring i. Jag ler åt oredan och stjäl ett paket cigaretter.

 

Medan Nikolaj skrynklar ihop sitt ansikte med handflatan och funderar på vad han har fått höra om sin dotter häller jag mera sylt och socker i mitt te och gör en tredje smörgås med smör och saltgurka på svart bröd. Jag antar att jag borde skämmas över mitt uppförande, men Kolja verkar inte ens märka det. Teet blir så sött att det knappt går att dricka.

»Nå, det var ingen lätt nyhet. Men inte heller oväntat.«

»Tyvärr vet jag inte så mycket. Hon försvann.«

»Äsch, det är inte din uppgift att hitta en lösning. Vi behövde bara veta.«

»Men vet du vad jag skulle vilja?«

»Nej, vadå?«

»Om du pratar med Lenotjka så behöver du väl inte berätta att det var jag som sa det? Jag vill inte att hon ska tycka att jag har svikit henne.«

Kolja ler och klappar mig faderligt på handen. Plockar upp sin macka, stirrar på den en liten stund och lägger sedan tillbaka den på bordet.

»Jag ska inte säga något. Irina blir galen på det här, att jag lägger smörgåsarna direkt på bordsskivan. Har du tänkt mer på det här med datjan? Vi vill fortfarande hemskt gärna att du kommer.«

»Vasia vill nog inte det.«

»Varför skulle han inte vilja det, om jag får fråga?«

Kolja börjar tala med bullerrösten.

»Han…«, mumlar jag men kommer av mig och undrar om jag verkligen borde säga något.

»Äsch. Det är förresten inte Vasia som bestämmer det. Vi andra vill ha dig med.«

»Nej, jag menar allvar. Han skulle inte tycka om att jag följde med.«

Jag äter upp gurksmörgåsen, häller i mig det alldeles för söta teet och hjälper Nikolaj att ställa tillbaka sakerna på brickan. Med en trasa föser han ner alla brödsmulor på golvet och smetar ut några smörklickar till ett lager som är så tunt att det knappt syns, sedan tar han med sig brickan därifrån. Jag tittar på ryggarna i bokhyllorna medan jag lyssnar på Kolja som fortsätter att bullra ute i köket.

»Nå. Vasilij Nikolajevitj har träffat en kvinna som han tänker gifta sig med och det är väl möjligt att han inte vill inkludera dig i det nya. Datjan är däremot en del av ditt liv. Han kommer inte – han kan helt enkelt inte säga någonting emot det. Några dagar åtminstone! Så vad säger du? Du kommer väl?«

Mitt pekfinger landar på en tjock tysk bok med rosa omslag och snirkliga bokstäver, och jag plockar av någon anledning ut den och stoppar den i min tygkasse.

»Ja, jag kommer.«

 

Marusia lutar sig långt fram över sin bricka, smaskar i sig en rejäl tugga hamburgare och doppar några pommes frites i sin glassbägare. Vid ett annat bord sitter tre killar och sneglar på henne med besvärade miner. Någon mumlar om att det är äckligt. Faktiskt skäms även jag å Rusias vägnar och tittar i stället ut genom de stora fönstren, mot metro-stationen och den smaklösa nyårskommersen som börjar komma igång på det lilla torget på andra sidan gatan. Om jag vänder mig lite åt vänster kan jag se platsen där pappa blev överkörd för åtta år sedan men jag undviker det. Som vanligt när en svart Merca är inblandad blev saken aldrig utredd – det hade antagligen inte gått att ställa föraren inför rätta ändå. Vi fick aldrig veta om det verkligen var en olycka eller om det var ett mord på grund av pappas försök att granska korrumperade bolagsstyrelser. Jag vänder på huvudet trots allt, ser på platsen intill trottoaren där han låg i sitt eget blod och där det nu står någon och säljer Viktor Tsoi-affischer och väggalmanackor för nästa år. Rusia fortsätter tugga på sin Big Mac och jag tar en klunk cola ur hennes mugg. Det sitter en klick dressing på hennes lite för korta överläpp och mellan framtänderna har hon en salladsstrimla.

»Jag trodde du var vegetarian.«

»Egentligen, men vet du hur svårt det är att vara vegetarian hos Kolja och Irina? Här, du får resten.«

En flottig halvmåne kommer in i mitt synfält, men jag skakar äcklad på huvudet och smakar i stället på hennes glass. Den är salt.

»Måste du äta hos dem då?«

»Ja, det är klart. Det är ju gratis och färdiglagat. Förresten hade det nog inte hjälpt att låta bli, de är helt galna. Kolja skulle säkert komma med en inlagd tomat i handen, ge mig en hundvalpsblick och fråga om jag verkligen tänkte äta upp stackars kamrat Pomidor. Olidligt.«

»Har du hört Vasia säga någonting om mig på sistone, förresten?«

»Hur så? Nej, snarare tvärtom, han har knappt pratat om dig alls.«

»Han blev förbannad sist. På konserten, du vet. Jag stack och sedan bad han om ursäkt, men jag vet inte om han menade det.«

»Ingen aning.«

»Kolja vill att jag följer med till datjan i vinter. Jag tackade ja.«

»Jaså? Oksana ska också följa med. Men vad skulle Vasia ha att säga om det?«

Det slår mig att det alltid har varit så med Vasilij. Att han av princip är snäll, god och välkomnande, men att det också gör att han får släpa på vänner han skäms över inför andra, viktigare människor. Anna. Mig. Stackars Julij Smirnov som obarmhärtigt lämnades åt sitt öde när vi var tolv och Vasilij och jag bekantade oss med några äldre ungar. Och Masja, flickan som luktade kiss och var kär i Vasia, på den tiden då det var jag som var den viktiga och skulle skyddas från hans töntiga vänner.

»Samma sak som han sa sist. Att jag klänger mig fast vid er och är sjuk i huvudet. Ska du dit?«

Rusia skakar på huvudet och häller i sig den sista glassen.

»Inte en chans. Förresten behöver jag tid att förbereda mig. Jag har köpt mina flygbiljetter nu.«

»Till USA?«

»Jag åker i februari. Vet du hur trött jag är på Ryssland och min galna morbror och all annan skit?«

»Är du? Jag tyckte du verkade alldeles himlastormande glad att vara tillbaka.«

»Spel för gallerierna. Nu vill jag bara konsumera skräpkultur, bli en korkad fet kärring och dö i förtid av chipsorsakad cancer.«

 

Klinikens väntrum är som ett bårhus. Någonting med ljuset får allt att se gult och grått ut. Grågula spökmän med sorgsen hy och insjunkna kinder sitter på stolarna längs väggarna, stirrar ut i luften medan tidskrifterna på soffbordet ligger olästa. Jag ser inga kvinnor. De kanske har en egen mottagning, medan den här bara är för bögar. Jag vet inte. Aljosja anmäler sig i receptionen, och under tiden försöker jag välja en plats där vi kan sitta och vänta. Minst tio gånger sätter jag mig på en ny plats innan jag inser att jag uppför mig som en pundare och tvingar mig att stanna. För att ha någonting att göra tar jag upp den rosa boken jag snodde hos familjen Surkov men stoppar snart tillbaka den i tygkassen igen; jag kan inte tyska. Aleksej slår sig ner bredvid mig, tar av sig ytterkläderna och blir sittande helt orörlig. Han lägger händerna på benen, med handflatorna uppåt, och ser ut att titta på sina handleder. Eller så gör han som de andra väntande: stirrar ut i luften på ingenting alls. En sjuksköterska kommer ut i rummet och ropar in en hålögd och bleksiktig man, inte äldre än jag, som reser sig upp och följer henne med tunga steg.

»Du«, viskar jag till Aleksej men vet inte om jag borde vänta med frågan.

»Ja?«

Han tittar upp och möter min blick, plötsligt alldeles lugn.

»Om… Alltså. Jag tyckte att jag hörde något. Förlåt om jag har fel, men om det är så att du har haft sex med Volodja så vore det bra om du talade om det. Du förstår det, va?«

Aleksej skakar på huvudet men jag inbillar mig att han ser ut att tveka.

»Nej. Det är klart jag inte har haft sex med honom.«

Fler väntande får gå in och kommer ut. Jag undrar om det alls finns någon chans att Aljosja ska ha klarat sig efter all denna tid med Kirill, men jag hinner inte tänka på det särskilt länge.

»Aleksej Sjarapov.«

Vi reser oss upp båda två, vilket får den bastanta kvinnan i läkarrocken att höja på ögonbrynen.

»Är ni Aleksej Sjarapov båda två, kanske?«

»Nikita, jag kommer att dö!«

»Aljosja…«, mumlar jag och försöker låta uppmuntrande, men jag låter snarare fullkomligt idiotisk.

Jag vänder mig om och ser på honom där han står, blek och darrande. Han har blivit ett spöke. Precis som ett spöke.