15.

 

15.

 

 

När vi kommer hem från provtagningen ser jag någon stå nästan hopkurad utanför vår dörr. Aleksej knuffar till mig i sidan och jag nickar till svar. »Vem?« mimar han och jag rycker på axlarna men känner sedan igen gestalten när han reser sig upp så polisuniformen syns.

»Arkasja!«

Aleksej rycker tag i mig och väser i mitt öra:

»Är du galen? ›Arkasja‹ – ska du börja kalla honom vid smeknamn som vilken kompis som helst? Fattar du inte vad det är för människa du har att göra med?«

Arkadij vinkar åt oss och tar på sig pälsmössan. På stengolvet bredvid honom ligger en brun hårboll.

»Äh, han är sjyst.«

»Han kidnappade dig och försöker sälja kokain, vad fan…«

»Tjena! Var fan har ni varit?«

Jag öppnar dörrarna och Aleksej knuffar till mig i sidan, som om han trodde jag skulle berätta exakt vad vi har haft för oss.

»Ute. Handlat lite och så.«

Vardagsrummet är fullt av brev. Aleksej går genast dit och river åt sig någonting, men lämnar breven liggande spridda över bordet och soffan.

»Så… Jag antar att ni inte har hört om er kompis än«, säger Arkadij och slår sig ner i soffan. Ett papper prasslar till under hans beniga ända och han drar loss det, men i stället för att lägga det på bordet blir han sittande med brevet i händerna.

»Vad menar du?«

Jag öppnar fönstret och bjuder Aljosja på en av cigaretterna jag tog ur Marusias väska.

»Fetknoppen, ni vet, den minderårige som ni trattade i en massa sprit.«

»Vad är det med Anna?«

»Anna? Är du inte klok, varför kallar du honom så? Är alla ljusblå i din lilla värld eller?«

Aleksej tittar inte på mig längre, inte på någon av oss. Jag ser att han kramar Kirills brev i handen och att en tår letar sig fram i ena ögonvrån.

»Det är väl ingen som har sagt att han är ljusblå, vi bara kallar honom så.«

»Nå. Han är borta, Jevgenij Demidov. Föräldrarna anmälde honom försvunnen häromdagen, de har inte sett till honom sedan i fredags.«

»Fredags?«

»Det var då vi var ute«, säger Aleksej och går till sitt rum.

»Jag vet. Men ändå, det är fyra dagar.«

»Han var visst på någon barnvänlig fest med sin schackklubb«, säger Arkadij och sneglar på soffbordet, verkar ha blivit intresserad av Maksims kärleksbrev.

Jag lägger mig på golvet och försöker torka tårarna som kommit från ingenstans, men det kommer bara fler. Aleksej stänger dörren om sig, lämnar mig ensam med denne trasige snut.

»Fyra dagar, då måste han vara död, va?«

»Antagligen. Men man vet aldrig.«

Arkadij låter disträ och när jag ser på honom har han försjunkit i det brev han råkat sätta sig på. Jag borde kanske ta det ifrån honom, men orkar inte bry mig längre. Vad som helst kan ha hänt Anna. Han kanske la sig för att sova någonstans och frös ihjäl. Eller så knackade han på hos någon som inte var snäll för att få komma in och värma sig. Å andra sidan borde någon ha hittat honom om han nu låg död mitt i stan. Någonting rinner nerför min kind och jag torkar bort det. Bara någon gammal tår – det blåser kallt. Jag stänger fönstret.

»Vad är det här för något?«

»En gubbe som är kär i Vasia. Jag lovade att ta hand om breven och tala allvar med farbrorn.«

»Är han rik?«

»Rik? Knappast! Han sopar i en mataffär!«

»Det är någonting som inte stämmer riktigt. Pengar måste han ju ha, hur skulle han annars kunna klä Vasilij Nikolajevitj i siden? Och låta honom bada i champagne och pärlor?«

»Det kan han säkert inte. Han bara vill, och han vet att han ändå inte får. Gillar du Nautilus?«

»Jo, visst«, mumlar Arkadij och fortsätter att leta sig igenom breven.

Jag sätter på musik och lägger mig på sängen. Tittar upp i taket, på sprickorna i färgen, på de ljusgröna väggarna, på den dammiga spindelväven runt ventilen ovanför min säng. Jag funderar på Anna. På Maksim, Vasilij, hiv, köttet jag ska laga men som fortfarande står på matbordet i sin påse. På Anna igen.

»Så, du ska prata med honom alltså? Vad snällt. Verkligen.«

Han låter som om han menar det.

»Tja. Om jag bara kommer på hur. Jag vet inte var han bor och att göra det där han jobbar känns bara konstigt.«

»Du vet, jag kan ju ganska lätt kolla var han bor någonstans. Inga problem.«

»Tack«, svarar jag, trots att jag borde skrika nej.

Mitt huvud är helt tjockt, det trycker från insidan, och jag är på väg att somna.

»Inga problem. Jag fixar det. Och du, jag är verkligen ledsen över er kompis. Nu måste jag åka och jobba. Vi hörs!«

Jag öppnar mitt ena tröttsvullna öga och ser Arkadij Sergejenko gå ut i hallen, sätta pälsmössan på sitt sönderrivna huvud och öppna ytterdörren. Inte förrän han har gått hör jag Aleksejs gråt på andra sidan sovrumsdörren.

 

Jag dukar med levande ljus nedstuckna i tomma ölflaskor, känner på köttet och skär av en bit. Perfekt. Häller upp colan – Aleksej är orolig för att jag super för mycket så jag försöker låta bli – i en fin karaff och ser till att hitta tallrikar och glas som matchar. Antagligen är det onödigt eftersom jag säkert får äta ensam ändå. Jag slår mig ner på den röda stolen i kokvrån. Stora snöflingor flyger omkring i det bakgårdsgula ljuset utanför fönstret, så har det hållit på i flera dagar. Det tar nog aldrig slut. Stearinljusen fladdrar till och jag försöker föreställa mig att Volodja sitter på den tomma platsen mittemot mig. Kalejdoskopet ligger färdigt på min säng, klätt med något slags kärleksbrev som jag har skrivit. Skivan tar slut, musiken tystnar och i ögonvrån ser jag Aleksej komma ut från sovrummet. Han tittar på mig.

»Men Nikita, vad har du gjort?«

»Vad?«

»Maten, det är så fint.«

»Är du hungrig?«

»Egentligen inte«, svarar han men sätter sig ändå till bords och förser sig med en stor hög potatisklyftor.

Jag tittar på medan han smakar på maten och börjar sedan lägga upp åt mig själv. Hans ansikte är svullet, men han ler och verkar bli hungrig av att börja äta.

»Hur mår du?«

»Jo. Jag har kollat en del på nätet. Bortser man från att man måste tala om för en massa människor att man har det och från att hela världen tror att man är en smitthärd som man dör av att prata med så går det att leva ganska normalt och ganska länge…«

»Men Aljosja. Du vet inte ens om du har det.«

Aleksej tar en stor tugga och himlar njutningsfullt med ögonen medan han äter. Jag doppar en potatisbit i majonnäsen men börjar tappa aptiten.

»Att tro att jag skulle ha klarat mig känns ungefär lika vettigt som att gå och hoppas att Anna lever.«

»Så du tror att du har blivit smittad.«

»Ja, det är väl bäst att anta det. Tur att jag använde kondom med Ruslan i alla fall.«

»Ruslan?«

»Glömde jag säga det? Jag följde med honom hem sist, efter att jag hade hjälpt Volodja att få in dig.«

»Åh, så det var han. Jag trodde att jag hörde dig och Volodja kyssas«, skrattar jag och hugger in på köttbiten.

Det blir tyst en lång stund, först hörs bara mitt smackande men snart anar jag vad det är frågan om och slutar att tugga. Om jag bara kommit ihåg att lägga fram servetter hade jag spottat ut det jag har i munnen.

»Ruslan var inte med där inne.«

Aljosja skjuter undan sin tallrik och gömmer ansiktet i händerna.

»Så vad gjorde ni? Puss eller hångel? Hade ni planerat det länge?«

»Planerat? Är du inte klok?«

»Ja, ni blev ju så glada när jag somnade. Ni som har flörtat med varandra ända sedan jag presenterade er.«

»Sluta. Det där har du hittat på, det var verkligen inte så det gick till.«

»Vad var det då? Varför gjorde du så?«

»Jag är hemskt ledsen, Nikita. Det var det gamla vanliga. Det verkade som en bra idé just då, men det var det förstås inte. Jag kände mig helt hög på allt, friheten efter all skit med Kirill, innan jag fick veta vad det verkligen handlade om.«

»Var det du eller han?«

Aleksej ser på mig igen, men jag orkar inte möta hans blick utan vänder mig bort, tittar på snöstormen där ute.

»Det var ingen som tvingade sig på den andra. Båda gjorde det.«

»Du vet vad jag menar.«

»Volodja tog initiativet.«

Ett av ljusen fladdrar till och jag blir så irriterad att jag lyfter mitt läskglas och mosar lågan under det så att stearinet skvätter.

»Svin.«

»Jag vet inte vad jag kan säga mer än förlåt.«

»Håll käften«, svarar jag och reser mig, går ut i hallen och tar på mig ytterkläderna.

»Kan du inte säga vart du ska åtminstone?«

»Jag vet inte vart jag ska. Ut. Till någon. Vart som helst. Jag vill vara i fred.«

»Har du ens någon att åka till? Fan, jag är bara orolig.«

»Tyst, Aleksej. Och hej då.«

 

På trottoarerna har skottningen redan satt igång för fullt och jag går fram till en snygg man med hästsvans och en knappt synlig mustasch. Han skottar vidare men verkar ändå medveten om att jag står där bredvid honom och glor. Till slut kör han ner skoveln i snödrivan, tar av sig ena handsken och ser frågande på mig medan han torkar fukten ur sin tunna mustasch.

»Vad är det med dig, grabben? Är det något du vill?«

»Jag undrar om det kanske finns fler jobb någonstans?«

»Hos mig? Nej, inte en chans. Du får väl ta reda på var man anmäler sig och gå dit.«

»Men vart gick du då?«

»Lägg av nu, alla jobb är tagna för länge sedan. De räckte knappt till alla i kön.«

Mannen fäller upp kapuschongen på sin gröna vinterjacka, tar på sig handsken och återgår till snöskottandet.

»Så fort det kommer lite snö får du gå dit och ställa dig i kö som alla andra. Du är inte den enda som behöver arbete i den här staden.«

»Jag behöver inget arbete, jag har redan ett.«

»Så vad fan är du ute efter då? Vill du ta jobb från arbetslösa?«

»Jag vill skotta snö.«

»Du stör. Flytta på dig, grabben.«

»Jag vill bara skotta snö. Jag behöver inget betalt, du kan behålla lönen bara jag får skotta.«

Jag fattar tag i mannens skyffel och stirrar in i hans blå ögon. Han ser ut som en tröttare, lite mörkare och mustaschprydd version av min far och jag inser att det måste vara gitarristen från bandet jag såg när jag letade efter Lenotjka på Dumskaja.

»Vad är det med dig? Idiot, släpp den där, försöker du slåss med mig? Du har inte en chans. Jag är betydligt större än du och säkert tio år äldre.«

»Snälla. Jag lovar att göra det bra. Du får en cigarett av mig så länge om du vill, behåll lönen, men låt mig få skotta lite jävla snö.«

Till slut släpper han taget och backar några steg, höjer händerna och ser ut att undra om han ska skratta eller lägga benen på ryggen. Jag kör ner snöskyffeln i det allt tjockare snölagret, stöter dess kant mot asfalten där under och börjar avreagera mig. Skottar bort Volodja och Aleksej, sjukdomar och försvinnanden, all jävla Surkovsk fåfänga och alla efterhängsna snutar i hela vida världen. Jag nästan springer fram med skoveln, slänger undan snön vid kanterna, skottar rakt och prydligt, utan att lämna vare sig ränder eller fläckar.

»Matvej, vad är det som händer?«

När jag passerar mannen vars arbete jag har tjatat till mig ser jag en lång, smal och mörkhårig kille som står bredvid honom. Han stödjer sig på sin snöskovels handtag och tittar på medan jag arbetar i mitt anletes svett. Jag stannar till för att knäppa upp jackan och lossa på halsduken.

»Jo, den här grabben är så förtjust i att skotta snö att han insisterade på att göra det gratis…«

»Han är bra. Mycket bra.«

»Matvej? Förlåt, jag glömde cigaretten du skulle få. Ta två!«

Jag rotar fram paketet ur fickan och håller fram det, men Matvej skakar på huvudet.

»Tack, jag röker inte.«

»Får jag en?« frågar den andre killen.

»Visst«, svarar jag och kastar cigaretterna till honom innan jag skottar vidare.

När jag är färdig och Matvejs del av trottoaren är bar lämnar jag tillbaka skyffeln. Snöfallet har slutat och allt är tyst, det enda som hörs är skrapet av skyfflar och snöplogar.

»Tack då.«

Matvej tittar på mig och skrattar till.

»Tack själv, grabben.«

Svetten börjar kallna, så jag virar halsduken runt halsen igen och knäpper jackan. Sedan styr jag stegen hemåt, inte för att jag har blivit så mycket klarare i skallen, men nu är jag åtminstone trött nog för att kunna sova.

 

Det enda jag bestämmer mig för direkt är att jag inte ska prata med Volodja igen. Aleksej förlåter jag, i alla fall för stunden. Jag vill egentligen inte, men jag kan inte föreställa mig hur vi annars skulle kunna bo och jobba ihop. Ett liv utan Aleksej verkar inte heller det minsta lockande, trots att jag av principskäl borde vilja ha ett sådant. Ändå har en tystnad uppstått mellan oss, Aleksej har dåligt samvete samtidigt som han sörjer Kirill och fruktar sina egna testresultat, medan jag har dåligt samvete över att jag sörjer Volodja och är arg på min närmaste vän vars problem vida överstiger mina. Men vintern är ändå vacker. Vi går längs Nevskij Prospekt på väg hem från jobbet och jag tänker inte längre på det så mycket, utan njuter mest av knarret under skorna och av Aljosjas skönhet när han går bredvid mig med sin långa kappa flaxande kring vaderna och en hårknut i nacken under en grå pälsmössa. Min egen jacka kommer att vara för kort om vintern blir kallare än så här. Mössan som mormor stickade till mig förra året har antingen blivit kvar hos mamma eller försvunnit i flytten och jag sneglar på öronlappsmössorna i rosa fuskpäls som säljs i souvenirstånden. För dyra, trots att de som säljer prylar på gatorna bara tar en tiondel av priserna i de riktiga souvenirbutikerna. Kanske borde jag skaffa ett till jobb för att klara mig. Jag krånglar upp ett varv av halsduken över huvudet i stället. Det hörs skrik längre fram, vid Gostinyj Dvor, och en piketbuss kör därifrån.

»Vad händer?«

»Jag vet inte. Ta det lugnt bara, så vi inte springer in i någon skit«, svarar Aljosja och saktar på stegen.

Själv går jag fortare.

»Nikita, vänta!«

Det är blod i snön. Bland de röda stänken ligger en rufsig blond peruk och en tiara som har gått sönder. Den rödklädda och nu flintskalliga Diva Loulou släpas mot en polisbil och folk springer kors och tvärs över den lilla platsen. Några flyr in på Central Station medan andra gör det motsatta.

»Släpp mig, era kräk!«

Diva Loulou försöker vrida sig loss, men blir handbojad och inföst i polisbilens baksäte.

»Håll käften, ditt äckliga gamla missfoster«, svarar snutarna och stänger dörren.

Jag hör ett gnäll komma ur min strupe, men Aleksej dyker fram och sätter handen för min mun. Han drar med mig runt hörnet, in i tvärgatans skuggor.

»Jag sa ju till dig att inte gå hit!«

Från vår undanskymda plats ser vi hur en av klubbens dansare kommer springande i bar överkropp och blanka byxor i fuskskinn.

»Snälla! Vad är det frågan om, varför ger ni er på oss i stället för att leta efter…«

Dansaren avbryts av en batong i sidan av bröstkorgen. Han hostar till och viker sig dubbel, stapplar åt sidan med armarna över bröstet, men polisen fortsätter att slå. Slår honom över armen, slår undan hans ben. Vid entrén till klubben står flera personer och skriker för att få stopp på misshandeln, men dörrvakterna knuffar in de sista och drar igen järndörren.

»Bögjävlar!« vrålar en av poliserna och sparkar till porten.

Aljosjas hand trycker hårdare mot min mun, och jag hör en flämtning intill mig. När jag vänder mig åt sidan ser jag några killar som också har tagit sin tillflykt till den mörka gatan, utom synhåll för snutarna.

»Det var huliganer med knogjärn. De bara stormade stället. Inte många, men ett par stycken. De sprang in med rånarluvor över huvudet och började slå vilt omkring sig.«

»Det är helt overkligt, jag och mina kompisar är ju här minst en gång i veckan«, fyller den andre i.

Den förste torkar ansiktet.

»Huliganerna kom undan, men när snuten kom försökte de inte ens hitta dem, i stället började de trakassera offren och oss andra. Ser ni bussen? Den är full av killar. En buss har redan kört i väg.«

»Snälla, ta det där när de har åkt, de kan höra oss«, viskar Aljosja. Killarna bredvid oss tystnar, fast de ser ut att vilja fortsätta.

Dansaren blir nerbrottad på marken och fyra poliser tar tag i honom – en för varje arm och ben trots att han inte gör något motstånd – och bär honom till piketbussen. En femte polis öppnar dörren på baksidan och jag kan skymta flera par fötter där inne innan dörren slår igen och de kör i väg. Platsen framför oss blir knäpptyst. Diva Loulous söndertrampade tiara glittrar mellan de gula pelarna och peruken fladdrar till i den kalla vinden.

»Som hundar. Precis som hundar«, muttrar en av killarna.

Flera personer har börjat smyga sig fram ur skuggorna och ställer sig och tittar.

»Poliserna har blivit som galna. De jagar lugna och fredliga jämställdhetsgrupper, trakasserar och följer efter folk på stan…«

»Vi kanske är ljusblå, men vi är ändå ryssar!«

Jag tar ett kliv framåt, dras till blodet på gatan, och undrar om någon av de röda fläckarna kommer från Vadim, Ruslan eller killen i dörren. Eller Volodja.

Central Stations järndörr öppnas och ännu en halvnaken dansare stapplar ut i kylan. Hans muskulösa armar hänger slappt mot marken och luften han andas ut står som ett moln runt hans vaxfriserade huvud. När han kommer närmare ser jag att han har vingar. Stora, svarta änglavingar sitter fastspända på hans överkropp med hjälp av en svart lädersele. Den ena har gått sönder och hänger på sned, halvt avsliten från sitt fäste. En av de svarta fjädrarna lossnar och virvlar ner på marken.

»Denis.«

»Vad?«

Ängeln sjunker ner på knä i den röda snön.

»De tog Denis.«

»Du, ska du verkligen vara ute i den här kylan utan kläder?«

»Denis«, svarar han bara.

Aleksej har kommit och ställt sig bredvid mig och ännu fler sluter upp för att hjälpa den halvnakna ängeln. Han fortsätter ropa efter Denis, men följer med de andra. En bil svänger in på gatan och tutar. Aljosja och jag flyttar oss ur vägen. Ängeln haltar tillbaka till klubben, där de har börjat spela musik igen. Vi står kvar mellan de gula pelarna en stund och betraktar scenen framför oss. Peruken har blivit överkörd och det ser ut att vara blod överallt, uttrampat blod som färgar snön ljusrosa.

»Tror du fortfarande att Arkadij är på rätt sida?«

»Nej, jag sa bara att han inte är så hemsk.«

»Men du väljer att umgås med honom.«

»Väljer? Skojar du? Det är ju han som tar kontakt, och du vet att han har hållhakar på oss…«

»Nikita lilla, du måste försöka förstå att saker och ting inte bara händer dig utan din inblandning.«

Aleksej klappar mig på axeln och vänder sig om för att gå vidare. Jag ger den rosa bakgatan en sista blick och sätter den trasiga tiaran i håret.