23.

 

23.

 

 

I Sankt Petersburg har snön hunnit bli smutsig. Jag drar in de metalliska dofterna av stad och betraktar gatorna en stund. Det är som om jag glömt allt som hänt här. Som om jag vore fri.

Allt är skönt att återse. Metrons alldeles för långa rulltrappor, slaskpölarna som bildats ovanpå kanalernas islager, de uttråkade trafikpoliserna och husens brunsvarta fasader med sina anonyma plåtdörrar. På vår egen gård har någon, antagligen Aleksej eller gumman med den rosa mössan i porten mittemot vår, gjort en liten koja åt gårdskatterna. Jag ser den trebenta och en katt till sitta hopkurade där inne och ska försöka komma ihåg att köpa en burk mat åt dem när jag går ut nästa gång. En Zjiguli står parkerad intill soptunnorna och dess ena framhjul hänger i luften över ett hål i asfalten. Hemma.

Aljosja står framför spegeln i hallen och smörjer in någon sorts smink i ansiktet. Håret är fönat och han är klädd i kostym och en vit skjorta som ser ny ut. Jag släpper väskan på hallgolvet och ser på honom medan han fortsätter göra sig i ordning.

»Aleksej? Jag är hemma nu.«

»Har du haft det bra?«

»Ja. Eller nej, det har jag inte. Har du?«

Han rycker på axlarna, ser på sin spegelbild och verkar fundera över något.

»Vad tycker du, ser jag okej ut?«

»Du är jättefin. Ska du någonstans?«

Till slut vänder sig Aleksej om och ser på mig. Jag stryker försiktigt över hans fönade frisyr och kramar om honom.

»Han har skrikit efter mig. De ringde från sjukhuset.«

»Kirill?«

Aljosja nickar och torkar sig försiktigt under ögonen.

»Det är dags nu. När som helst.«

»Men Aleksej! Klarar du det här?«

»Ja. Det är bättre, faktiskt. Bättre än att inte veta.«

Han tar på sig kappan och går ut, lämnar mig kvar i den skymningsdunkla lägenheten som han verkar ha städat medan jag var bortrest. På matbordet ligger en lapp med namnet på ett sjukhus, och jag får för mig att jag ska skriva av det. Jag gör en skål makaroner med ost och packar upp väskan, men jag känner mig rastlös. Kollar om det går någon film på teve men stänger snart av den igen, bläddrar bland skivorna men orkar inte sätta på någon musik. Jag tar av mig mina äckliga gamla reskläder och går in i badrummet. Aleksejs hårtrimmer ligger framme och jag sätter igång den, placerar den på prov ovanför örat. Vad jag vet använder han den mest för att klippa könshåret och jag är först osäker på om den funkar till att raka huvudet. Det blir en kortsnaggad fläck och jag fortsätter längs med båda sidorna, gör något slags bred, lockig tuppkam med luggen hängande över pannan. Jag poserar framför spegeln och skrattar.

»Förlåt, mormor!«

Efter att ha städat undan det avrakade håret från golvet tar jag en dusch, som om jag också var på väg någonstans. Jag tvättar mig och blir sedan stående i det lite för varma vattnet. Jag måste ut, bort härifrån.

 

Det börjar snöa igen under min promenad längs Gribojedovkanalen, och när jag nästan är framme vid Gostinyj Dvor stannar jag. Central Station hade känts så självklart, men nu vågar jag inte gå dit av rädsla för att träffa Volodja eller se honom med någon annan. Jag vänder om och småspringer den korta vägen tillbaka till hörnhuset och Gresjniki.

Jag har inte varit här på länge så jag går några varv efter att ha köpt min öl. Rör mig mellan våningarna, kollar var det verkar finnas flest snygga killar och stannar till för att se på de bleka ynglingar som dansar i string och militärkängor på scenen. Det hugger till i bröstet när jag ser väggen där Aleksej och jag satt första gången vi träffades och jag undrar hur han har det. Han har undrat så länge, och även om han visste att Kirill levde ett dubbelliv visste han aldrig hur det såg ut. När han vägrade avslöja vilket sjukhus han skulle in på började Aljosja misstänka att han egentligen inte alls var skild utan gift och hade barn, och jag hoppas att han nu får veta att det inte stämmer. Jag dricker upp ölen och går till den närmaste baren för att köpa någonting annat, något sötsliskigt, och röka en cigarett.

»Hej.«

Killen som står bredvid mig verkar vara precis vad jag är ute efter i kväll, så jag ler till svar och låter bartendern skriva ner våra drinkar på mitt kort. Söt, runt tjugo år med plockade ögonbryn, vaxfriserat hår med blonda slingor och någonting sexigt och självsäkert i blicken. Han presenterar sig som Ivan och bjuder med mig att sitta med honom och hans vänner vid ett bord intill väggen. Jag rör snabbt vid hans bara underarm och följer med honom. Vännerna verkar ha koll på vilka som hänger här och fortsätter skvallra när de har hälsat på mig.

»Kolla, Medveditsa har raggat upp någon!«

En av Ivans vänner, en finnig artonåring med kortklippt, vitblonderat hår, pekar mot baren där en skäggig och hårig karl skrattar och viftar som en liten flicka med handen. Smått uttråkad fingrar jag på Ivans knä under bordet, och han stryker sin handrygg mot min.

»Men kolla, det är ju han, Archip, som hade ihop det med Michail förut…«

»Och vad hände mellan dem? Jag trodde de var så kära.«

»Nej nej, vet du inte det? Michail misshandlade honom, och till slut slet han Archips arm ur led.«

»Fy fan.«

Ivan lutar sig närmare mitt öra.

»Ursäkta mina vänner, de är ena riktiga skvallerkärringar… Vad säger du om att gå och dansa?«

Vi lämnar de andra, som nu har kommit in på hiv-spridningen bland heterosexuella, och dansar. Dricker absint och börjar snart kyssas – det är skönt, sexigt, men på något sätt känslolöst. Mekaniskt. Det är någonting jag kommer behöva lära mig, att inte jämföra allt med hur det kändes med Volodja. Men han är fin ändå, Ivan. Vi stannar inte länge.

 

Ivan har små fåglar där Volodja har flygplan. Ben i stället för gropar, utstickande navel i stället för illaluktande hål. Jag vaknar senare än jag brukar och ser på honom i förmiddagsljuset medan jag klär mig. Han sover fortfarande, men ler och vaknar till när jag smeker hans mage.

»Men vad är det här, är du redan påklädd?«

»Klockan är snart tolv.«

»Och jag som hade hoppats på en omgång till. Vill du inte ha frukost då?«

»Jag måste i väg, tyvärr. Men tack för en fin natt.«

»Tack själv. Vi kanske ses igen någon gång.«

»Kanske«, håller jag med, lättad över att han inte verkar ha tagit det hela på alltför stort allvar.

 

Det finns ingen försoning i döden. Inga sista kärleksord, ingen tröst, inget stillsamt farväl. Kirill ligger bara där, blek och gapande, kippande efter andan medan Aleksej sover sittande på sin stol intill sjukhussängen. Kirills ögon är öppna och jag tror han ser mig. Ljuset som kommer in genom fönstren är grått och ute i korridoren hörs ett avlägset larm. Rummet stinker av diarré och smärtan är så uppenbar – jag kan se ångesten ända från fotändan av hans dödsbädd där jag står. Så det är detta han har dömt Aleksej till. Ingenting vackrare än detta, inget mer fridfullt. Jag sliter sönder ranunklerna jag köpte på vägen, kastar de vita blommorna och de böjda stjälkarna på honom. För ett ögonblick kommer jag att tänka på det jag har fantiserat om i veckor, att ta någonting och slå sönder hans ansikte, men jag vet att han ser mig nu och det räcker.

Tiden som följer känns som vanligt. Kanske till och med mer som vanligt än tidigare, mer som livet borde ha varit från början. Vi sörjer båda två, Aleksej och jag, på var sitt håll. Blir så småningom lättare till sinnes, i ungefär samma takt. Jobbar, umgås ibland, sköter vårt. Medan Aljosja begraver den man han förlorat samlar jag på killar för att hålla tankarna borta från den man jag gjort mig av med. Allt känns naturligt. Vasia pratar jag inte med alls, vi ses inte förrän i februari då vi alla samlas i familjen Surkovs vardagsrum för att ta farväl av Marusia, som inför USA-resan verkar ha glömt att hon har tröttnat på Ryssland. Hon har rotat fram Koljas gamla skivor med Röda arméns manskör och står på mattan mitt i rummet och marscherar på stället. Då och då vänder hon sig åt sidan, andra gånger gör hon militäriskt stela rörelser med armarna. Blicken har hon fäst vid en imaginär punkt i fjärran. Under sin stillastående marsch till V Put’ ser hon inte på någon, och hon har inte heller några åskådare. Aleksej samtalar med Vasia och Oksana i soffan och Kuzma sitter med sin lilahåriga flickvän i en fåtölj med ryggen vänd mot Rusia. Själv sitter jag på golvet halvvägs in under matsalsbordet, håller om ett av dess tjocka svarvade ben och drar in trädoften en sista gång. Ingen tittar på mig heller, ingen annan än Lena, så för ovanlighetens skull bryr jag mig inte om att mina ögon fylls av tårar. Marschen tar slut, skivan också.

»Jaha, vad ska vi lyssna på nu då?« skrattar Kuzma och vänder sig mot Rusia.

»Ingen aning. Jag tänker gå ut och röka. Kom.«

Hon sluter en svettig hand om min arm och drar upp mig från golvet. I hörnet står lilla Lena och ser mig försvinna med hennes kusin. Uttrycket i hennes ansikte är tomt och så oändligt sorgset. Hon ser nästan ut att sväva.

 

»Jag vet inte om eller när jag kommer tillbaka. Men jag är glad att jag fick träffa dig igen och att vi kunde umgås ett tag i alla fall…«

Vi går ett varv på familjen Surkovs innergård. Jag stannar till när vi kommer till öppningen i muren som leder till en rivningstomt på andra sidan.

»Vet du, Rusia?«

»Nej. Jag vet nog fan ingenting, nu när du frågar.«

»En av de saker som var jobbigast när pappa dog var att jag visste att jag skulle förlora er också.«

Marusia tystnar och fortsätter gå. Vi tänder var sin ny cigarett och jag förväntar mig att hon ska säga någon skit om att jag har fel, att jag inte alls har förlorat dem utan alltid kommer att vara lika välkommen och älskad, men det gör hon inte. I stället rycker hon på axlarna och skrockar till.

»Se det som en bonus. Jag menar, vad fan ska du med oss till? Vasilij är en överlägsen jävla skit egentligen. Kolja är knäpp, Irina verkar ha självdött, jag är definitivt inte mycket att hänga i granen och Lenotjka är det ute med. Hon kommer att bli sprutnarkoman när som helst och antingen svälta ihjäl eller dö av aids. Fan, vi kommer säkert att dö av aids allihop, alla utom jag som kommer att sitta där borta och äta chips.«

»Du, Aleksejs man dog precis i aids. Lägg av.«

»Oj. Jag beklagar. Och håller käft.«

Hon sträcker ut ena armen och tar tag i ena hörnet på ventilationsanordningen mitt på gården. Vi går några varv runt den och jag fortsätter:

»För övrigt hörde jag några kompisar till ett ligg snacka om att det sprids ännu mer bland heterofolk. Ni är mindre försiktiga, eftersom det mest är oss ljusblå propagandan handlar om. Vi blir medvetna eftersom vi är vana vid att kallas hiv-spridare och skyddar oss, medan ni inte riktigt fattar att det drabbar er också…«

»Nikita, vi måste sticka om vi ska hinna med metron!«

Jag vänder mig om och ser Aleksej stå i portvalvet med min tygkasse och halsduk i handen.

»Är klockan redan så mycket?«

»Vi har en kvart på oss. Kom igen. Och Marusia, lycklig resa!« Rusia kastar cigaretten i snön och lägger armarna över mina axlar, där hon blir hängande. Jag kramar henne hårt och känner henne snyfta mot min hals.

»Vet du vad, Nikita, jag har nog aldrig riktigt slutat vara förälskad i dig. Inte sedan vi var små.«

»Det går nog över det också«, skrattar jag och klappar henne grabbkompisaktigt på ryggen innan jag sätter av med Aleksej mot stationen.

 

Jalusierna på metrostationen gnisslar redan när vi kommer springande längs Srednyj Prospekt.

»Snälla, snälla, nej!«

»Spring, Nikita!«

»Det hjälper inte, det fattar du väl att vi inte hinner nu? Sista tåget har gått.«

Jag stannar och lutar mig mot väggen. Stationen stänger helt och Aljosja kommer stapplande tillbaka till mig. Han stöder sig med händerna mot knäna och andas tungt.

»Jaha, det var ju fantastiskt.«

Vi röker och svänger in på sjätte och sjunde linjen, promenerar mot Neva och broarna.

»Fan också, jag ville hem«, gäspar Aleksej.

»Jo, jag med. Men om vi bara kommer ut till vägen kan vi säkert vinka in en bil. Eller så går vi tillbaka till Marusias tragiska avskedsfest.«

När vi når Bolsjoj prospekt och går över till allén i mitten börjar jag spana efter bilar medan Aleksej lutar sig mot ett träd.

»Vad i helvete…«

Aljosja rätar på sig igen och stirrar på någonting bakom mig.

»Vad är det?«

»Spring för fan«, ropar han och fattar tag i min arm.

Jag hinner nätt och jämnt se mig om och få syn på den polisbil som gasar rakt emot oss. Blåljusen tänds och jag fattar tag i Aleksej för att få honom att stanna, men han rusar som i panik och bilen ser mycket riktigt ut att vara på väg att köra på oss. Ändå stannar jag, och bilen gör en skrikande inbromsning.

»Stanna! Kom hit!«

Danila tar tag i mig och knuffar in mig i baksätet på polisbilen, och jag ser Arkadij springa efter Aleksej som flyr längs allén, vad det nu ska vara bra för. Jag sticker ut huvudet genom den öppna bildörren och ropar efter honom.

»Aljosja! Vad håller du på med?«

Till slut hinner Arkadij ikapp honom och ser först ut att vara på väg att sätta på honom handbojor, men Aljosja följer med utan att göra motstånd. Han blir inknuffad bredvid mig och de stänger om oss.

»Vad är det frågan om?« frågar jag Danila som sitter där framme och fyller upp hela förarplatsen.

»Inte vet jag«, svarar han och rapar.

Arkadij hoppar in på andra sidan och kikar med en munter min på oss mellan sätena.

»Tjena! Hur är det med er? Det var ett tag sedan!«

Aljosja och jag ser på varandra, sedan på Arkadij igen.

»Jo, tack. Det är bra. Vad är det frågan om?«

»Missade ni metron? Illa. Jobbigt när det händer, men det var ju tur att vi kom förbi så ni slapp driva runt här ute för er själva.«

»Vet du vad, vi tänkte faktiskt gå tillbaka till festen vi kom från. Det är alldeles i närheten av er station, ni kan släppa av oss där så slipper ni ta hand om oss hela natten.«

De verkar inte höra. Naturligtvis lyssnar de inte – i synnerhet inte Arkadij. Aleksej har vänt sig bort och stirrar ut genom fönstret på sin sida. Han drar undan armen när jag knackar på den för att få kontakt med honom och jag ger upp, tittar tyst ut genom vindrutan där framme. Danila stannar bilen efter några kvarter och går ut utan ett ord, men Arkadij vänder sig om mot oss.

»Han ska skaffa öl, bara. Han kommer om en stund.«

Jag nickar och ser Danila korsa gatan, mot en nattöppen mataffär på andra sidan.

»Vet du vad? Det var ett gäng poliser som ville bråka med mig i Moskva. Jag bad att få ringa dig, men de sa att du inte kunde hjälpa mig med ett skit.«

»Inte? Nähä, nä. Det kanske jag inte kan heller, men du vet att jag kan ställa till med problem för dig. Jag kan inte rädda dig från att bli skickad till tjänstgöring, men jag kan se till att du blir skickad! Fiffigt va? Men nej, nu blev det otrevligt här. Inte ska vi väl vara sådana? Vi hjälps åt, eller hur?«

När jag sneglar på Aljosja har han vänt blicken från fönstret och stirrar rakt framför sig i stället. Hans panna är svettig och han sitter och skakar. Vi sitter tysta tills Arkadij börjar prata igen.

»Åh, förresten, ni minns de där uteliggarna, va? De som följde efter oss från stationen?«

»De såg ingenting, bara att vi var i lägenheten. Tro mig, de var en våning nedanför, det finns ingen chans att de såg så långt in genom fönstret från den vinkeln.«

»Nå, man kan aldrig vara försiktig nog. Hur som helst är de inget problem längre. Jag snackade med mina poliskollegor på stationen, och de gjorde som de har gjort flera gånger förut. Ni vet, det ser ju ändå ganska illa ut med sådana där sluskar som dräller på en tågstation där små barn och hederligt folk går förbi. Att köra ut dem därifrån är en rutinsak.«

»Så vad menar du?«

»De körde ut avskummet i skogen, förstås! Nikita lilla, har du aldrig hört talas om det här?«

»Mitt i vintern? I skogen? Hur ska de klara sig där?«

Arkadij fnittrar och när jag vänder mig mot Aljosja igen möter han äntligen min blick. Jag tror vi förstår varandras tankar, och jag nickar kort åt honom. Snabbt kastar han upp dörren och springer ut, men Arkadij ger upp ett illtjut och rusar efter med en fart som inte borde vara möjlig för en sådan fågelskrämma till man. För ett ögonblick tänker jag springa efter – vi två borde kunna besegra Arkadij – men jag funderar för länge över polisernas vapen. Danila skulle kunna komma ut från affären, se att vi bråkade och skjuta mot oss. Innan jag ens hinner lämna bilen har Aleksej förlorat loppet och blivit tillbakasläpad i håret med armen böjd bakom ryggen.

»Bögjävlar! Nu stannar ni här!« skriker Arkadij igen med sin pipiga panikröst och trycker in Aljosja i baksätet.

Han drämmer igen dörren med full kraft, men Aleksej har inte hunnit dra in benet. Det krasar om hans fotled och jag har aldrig hört ett sådant vrål av smärta. Arkadij låter honom dra in benet innan han stänger om oss och går fram och sätter sig igen.

»Nå, så går det om man bråkar. Skyll dig själv, din fjolla.«

En stund hörs inget annat än Aljosjas flämtande gråt. Han har krupit upp mot dörren och kramar om sitt ben. På andra sidan gatan ser jag Danila komma gående, och Arkadij grymtar till, tydligen nöjd igen.

»Förresten, vet ni vad de kallar honom på stationen?«

Han väntar en liten stund, men när han ska till att svara på sin egen fråga avbryter jag honom.

»Knullet. Jag vet. Du har sagt det. Ni kallar honom Knullet.«

Arkadij skrattar hysteriskt.

»Ni fattar grejen, va? Knullet! Passa er, annars kanske jag berättar för honom att ni är ljusblå!«

Som om det hade påverkat hans vilja att våldta oss, att vi rent hypotetiskt skulle kunna tända på honom. Jag lutar mig uppgiven mot fönsterrutan och försöker sova.

 

Danila kör oss till Nevas strand och delar ut ölburkarna. Tvekande dricker jag och ser ut över den mörka floden. Några fiskmåsar skriar ovanför bilen och vi sitter tysta en stund.

»Snart är våren här«, säger Danila och fäller sitt ryggstöd bakåt en bit.

»Och sommaren sedan… Sol. Vatten. Äntligen.«

Arkadij tar av sig mössan och jag tror att han ska börja rycka i håret, men han sträcker bara på armarna innan han lägger dem bakom huvudet.

»Jag funderar på att köpa en ny bil«, fortsätter Danila.

»En ny? Räcker det till det?«

»Inte en helt ny. Men en begagnad, lite finare än den jag har nu. I bättre skick. Eller så åker jag någonstans. Thailand ska vara bra. Eller Turkiet.«

Aljosja sitter och nickar till, och jag försöker ta hans öl så att han inte ska spilla i bilen. Han vaknar igen. Danila vevar ner fönsterrutan och kastar ut sin tomma ölburk.

»Vet Nikita om det?«

Han ser på mig i backspegeln och öppnar en ny öl.

»Vad?« frågar jag och får också en ny burk fast jag inte har druckit upp min första än.

»Heroin. Den här gången var det faktiskt våra spanare som hade bäst koll, så vi kom först… Det var en lagerlokal på Vyborgssidan. En jävla guldgruva. Vi tog bara lite grann förstås, men ändå. Det räckte.«

Arkadij nickar som för att bekräfta Danilas redogörelse och vänder sig till mig. Leendet ser inte ut som ett hånflin, och inte heller som ett hysteriskt gråtfärdigt nervgrin. Faktiskt tror jag att det är ett äkta leende, harmoniskt och lyckligt. Jag kan inte låta bli att stirra på hans mun.

»Den tolfte mars åker jag. Jag har redan köpt biljetten.«

»Till Sotji?«

»Ja. Till Sotji. Äntligen.«

 

»Hallå, sömntutor! Ut med er, vi måste vidare.«

Någon knäpper mig på näsan och jag vaknar omtöcknad. Aljosja gnuggar sig i ögonen bredvid mig och när jag tittar ut ser jag att vi står utanför vårt hus.

»Vad är klockan?«

»Tre ungefär«, svarar Danila.

Aleksej öppnar dörren och kliver ut, men vinglar till.

»Nikita, hjälp! Jag kan inte stödja på högerfoten.«

»Nå, hej då. Tack för skjutsen. Och… Lycka till. Med Sotji och allt det där.«

Jag går ut på trottoaren och kilar in mig under Aleksejs högerarm. Arkadij vinkar åt oss när de kör i väg och jag hjälper min haltande vän in på gården.

»Vet du? Jag har tänkt på en sak. Egentligen har vi ju inte…«

Aleksej säger ingenting, utan tittar bara på medan jag letar fram nyckeln till ytterdörren och öppnar porten. Vi går in och börjar ta oss uppför trappan, och jag fortsätter prata med Aleksejs sammanbitna tystnad.

»Det var inte vi. Eller hur? Vi har egentligen inte gjort någonting.«

»Vi hjälpte honom!«

»Ja, men… Kan du stå själv ett tag?«

Aljosja lutar sig mot väggen och jag öppnar de båda låsen. Nyckeln till innerdörren har ramlat ur hålet där vi brukar lägga den och ligger mitt på tröskeln. Jag låser upp och bär in Aljosja till sitt sovrum.

»Så här kan vi inte ha det. Har vi något bandage hemma? Eller ska du gå till en läkare, kanske? Jag är alldeles för liten och spinkig för att bära omkring dig.«

Han skrattar, och det är första gången jag ser honom skratta på flera veckor. Kanske månader. Försiktigt tar jag av honom skorna och stoppar om honom med kläderna på.

»Hur som helst. Han försvinner från stan nu. Det var han som gjorde det. Vi var där och var väl så illa tvungna att hjälpa honom… Chocken. Just det, det får man inte glömma. Vi befann oss i ett chocktillstånd också, eller hur? Men det jag försöker säga är att jag tror vi kom undan.«

»Kommer vi undan mardrömmarna också? Minnena? Skuldkänslorna? Du vet, skuld handlar inte bara om att bli påkommen av polisen.«

»Jag vet inte«, svarar jag och ser på Aleksejs ansikte.

Han har redan somnat.