24.

 

24.

 

 

Jag vaknar på nytvättade lakan och hör duschvattnet strila inne i badrummet. Det är andra gången jag är här och jag gillar både stället och mannen som bor här, men samtidigt känner jag mig malplacerad bland alla dyra föremål. Karp, den trettiofyraårige ljudteknikern som jag träffade på Gresjniki, kommer ut ur badrummet och fixar till sitt pipskägg framför spegeln.

»God morgon! Frukosten är serverad.«

Han blinkar åt mig och återgår sedan till att kisande inspektera sin rakade skalle. Stubben har blivit tillräckligt lång för att det ska synas att han rakar sig för att dölja en tunnhårig fläck. Jag sträcker på mig och går in i det lilla men lyxigt renoverade badrummet för att ta en snabb dusch. Egentligen hade jag lika gärna kunnat vänta med duschen tills jag kommer hem, men jag vill passa på att använda Karps Gaultierduschkräm.

 

När jag duschat lånar jag en tjock och skön badrock och går ut i det soliga vardagsrummet där Karp läser tidningen vid frukostbordet. Jag sätter mig på den motsatta sidan av det runda, vita och glansiga matbordet och häller upp te ur en designad porslinskanna som är målad med traditionella ryska mönster.

»Fruktansvärt«, muttrar Karp medan jag häller kondenserad mjölk över mina blinier.

»Vad?«

Han räcker över morgontidningen, där en stor bild visar något som brinner. På de mindre fotografierna syns svarta bitar av någonting som inte går att känna igen som någonting alls, men som enligt bildtexten är ett Aeroflotplan.

»Inga överlevande. Och så skyller de på piloterna, fast alla vet att de där gamla planen har varit färdiga för skroten i tio år. Nå, du kan ju läsa själv. Jag ska åka till Moskva och jobba i morgon, men jag undrar om jag inte borde ta tåget i stället.«

Karp suckar och sätter sig vid fönstret med en cigarett. Jag stoppar munnen full av blinier och sköljer ner med te innan jag fortsätter läsa om morgonens olycka på Pulkovo. Någonting känns fel med nyheten, inte bara för att det är tragiskt och 122 personer befaras ha omkommit. Min föraning växer när jag ser att planet var på väg till Sotji.

»Ja, roligt är det ju inte«, säger Karp igen och ser på mig.

Jag kollar dagens datum: den tolfte mars.

»Åh, nej.«

»Men hur är det fatt? Nikita?«

»Arkadij.«

»Men, menar du… Nikita, jag beklagar. Verkligen. Arkadij, är det en vän till dig?«

»Ja. Eller nej, jag vet inte. Delvis.«

 

Det är med en odefinierbar känsla jag promenerar hemåt efter frukosten. Kanske är jag lättad, kanske sörjer jag trots allt. I vilket fall som helst tycker jag synd om Arkadij, vare sig han förtjänar det eller ej. Snön har hastigt hoppat över det värsta slaskstadiet och smältvattnet forsar över trottoarerna i solvärmen. I en rabatt sticker några snödroppar upp mellan resterna av två snödrivor. Vid ulitsa Dekabristov svänger jag åt höger för att fortsätta söderut längs Krjukovkanalen. Jag kommer att tänka på Oksana, undrar om hon fortfarande hyr den där fantastiska lilla tvårummaren med balkong och om Vasilij också har flyttat in. Hennes hus ligger bara ett par kvarter bort och jag ryser när jag tänker på den där förfesten när hennes bror Kuzma kom tillbaka till stan. Även om det är en sådan löjligt vacker, solig vårdag är det som om det låg en konstig stämning i luften. För få människor rör sig på gatan och ett obehagligt maskinljud skär genom kvarteret.

Vid parken tänker jag först att jag ska svänga av och passera Nikolskijkatedralen på hemvägen, men när jag ser folksamlingen vid den bortre änden av trädgården fortsätter jag rakt fram som i en drömdimma. Den intensiva vårsolen, människorna som står och tittar, ljuden – det hela känns så välbekant att jag darrar till.

Poliser försöker hålla undan de nyfikna åskådarna, men ingen verkar bry sig om dem. Det står människor på båda sidor om kanalen och på bron som korsar den. Någon håller upp ett barn för att visa vad som händer, någon annan tar med sig sina nyfikna ungar därifrån. Jag tränger mig fram till broräcket och tittar ner mot kanalen, där tre brandmän i gummistövlar står i vattnet och drar loss en ryggsäck ur isen. Den har jag sett förut. Motorsågen startas igen, och när de fortsätter såga i isen knakar det till. Flera personer skriker till och två av brandmännen klättrar upp på trottoaren igen för att den allt tunnare isen ska hålla. Poliserna tar emot ryggsäcken och börjar kasta ner rep för att få upp det stora isblock som brandmannen sågar loss. Jag kan skymta någonting randigt där inne. Ett par jeans som delvis sticker ut ur isen och en gymnastiksko.

»Åh nej«, säger jag igen och backar ifrån räcket.

»Hur mår du?« frågar någon intill mig.

»Anna.«

»Är du inte klok? Anna? Det är ju en pojke!«

Människorna skingras och när jag tittar upp ser jag ett välbekant ansikte på andra sidan kanalen. Vasia har en stor bukett blommor i famnen och står alldeles stilla. Jag ser på honom, och snart, som om han kände min blick, tittar han upp och ser rakt på mig. Han rör sig fortfarande inte, och det gör inte jag heller. Det ser ut som om han försöker säga till mig att stanna där jag är, att inte komma närmare. Blicken är hård, obehaglig – nästan rent elak. Jag tror jag förstår den. Vi vet, vi vet båda två hur det ligger till med det här, men han lämnade över ansvaret till mig då och det är så han tänker fortsätta att se på saken. Till slut vänder han sig om och skyndar vidare och jag följer efter, långsamt och bara en bit. Jag ser honom möta Oksana, kyssa henne och ge henne blommorna. Han tittar över axeln, säger någonting till henne och lägger armen om hennes rygg. Föser henne bortåt, utom synhåll.

 

Hemma är det tomt och tyst. På sätt och vis är det skönt, även om jag vet att jag måste berätta för Aleksej om Annas död och Arkadijs. En lapp på bordet talar om att han är på möte med en advokat angående Kirills testamente. Det låter otäckt, men jag antar att det är i sin ordning att advokater är inblandade i sådant. Jag öppnar fönstret och röker en cigarett samtidigt som jag kollar mejlen. Marusia har skrivit från ett flygplatsmotell i Chicago. Det är redan varmt där och hon åker vidare till San Francisco i morgon, när det nu är. Tiden på motellet fördriver hon med att titta på porrkanalen på teve, röka inomhus, äta donuts och dricka öl. Fåtöljen har en mystisk fläck på sittdynan och hon känner sig som om hon är med i en David Lynch-film. Slutligen önskar hon att en kuk ska växa ut ur min panna och jag känner någon konstig sorts lättnad över att även hon är borta, ute ur mitt liv men på äventyr som jag hoppas ska bli vackra. Jag fimpar, ställer undan Aleksejs dator och börjar gå omkring i lägenheten igen. Orkar inte sitta stilla, men tänker inte bota mig med sex den här gången. Träningsväskan är redan packad, och jag tar den och går.

 

Aleksej syns inte till. Med ryggen mot solen lutar jag mig mot husväggen och plågar i mig min proteindryck med chokladsmak. Vid mina fötter står en plastkasse med några av våra favoritskivor som han bad mig ta med när han ringde, och jag funderar på att ta en cigarett medan jag väntar. Till slut bestämmer jag mig för att låta bli. Inte för att jag har börjat ett nytt liv eller så – jag vill bara bli sexig och har därför börjat träna på gym.

»Woop woop! Hallå där, snygging!«

När tittar åt sidan och får syn på Aleksej är jag först inte säker på att det verkligen är han. För det första ser han inte riktigt klok ut, med håret i en slickad hästsvans, stora brunlilatonade solglasögon på näsan och tjocka guldkedjor om halsen och handlederna. För det andra sitter han bakom ratten på en silverfärgad Porsche med ena armen hängande ut genom den nervevade rutan. Jag tar kassen med skivorna och går sakta fram till honom, sticker in huvudet genom fönstret och drar in doften av läder. Han pekar på solbrillorna.

»Dolce & Gabbana. Visst är de gay?«

»Du är gay«, svarar jag förstrött och stryker vördnadsfullt med fingret längs den skinande blanka träpanelen på instrumentbrädan.

»Så, tänker du hoppa in eller?«

Jag skyndar mig runt den silverfärgade besten och hoppar in på passagerarsidan. Lädret knarrar elegant när jag sätter mig i det oförskämt sköna sätet och Aljosja rivstartar bilen.

»Vad är det här för någonting?«

»Min bil.«

»Det här är inte en bil, det är ett jävla rymdskepp. Sug kuk! Ärvde du den av Kirill?«

»Bilen och nittio procent av pengarna. Lite guld och krimskrams och personliga tillhörigheter som jag fick välja själv. Och, håll i dig nu… Hälften av aktierna.«

»Familjen då?«

»Han hade bara ett barn. En dotter, i din ålder ungefär. Vacker som en dröm. Hon fick återstående tio procent, lägenheten och den andra hälften av aktierna.«

»Så det stämde att han var skild, alltså?«

»Sedan femton år. Vad gäller hans dubbelliv… Jag vet inte. Ingen vet exakt vad han eventuellt höll på med vid sidan av tevestationen. Men jag misstänker faktiskt att det bara sträckte sig till det här, du vet, kostymsnubbe dagtid och Sankt Petersburgs sämsta dragqueen om nätterna. Och förnekelsen att de två var en och samma person. Hör bara, vilken jävla musik!«

Aleksej gör en gest mot stereon och jag lyssnar. Förstår inte riktigt vad det skulle vara för fel på den här musiken – lite väl snygg kanske, något slags skön loungemusik som jag kan tänka mig att jag hade gillat att köra bil till om jag bara hade haft körkort – men nickar pliktskyldigt.

»Ja, jo…«

»Kontrasten mot vad han gillade att mima och dansa till! Så förbannat ängsligt. Specialmusik i bilen, inte för att man gillar den utan för att den är snygg och matchar.«

Den saken kan jag hålla med om, så medan Aljosja koncentrerar sig på bilkörningen trycker jag ut Kirills hissmusik ur cd-spelaren, kastar ut den genom fönstret och stoppar in Mumij Trolls album »8«.

 

Vi åker ut till Ladogasjön. Lyssnar på DDT och är tysta efter att jag har berättat om Arkadijs flyg och om Anna under isen. Aleksej parkerar vid en utsiktsplats och vi är tysta en stund till, ser ut över vattnet och känner våren genom de öppna bildörrarna.

»Hur känner du dig?« frågar jag till slut.

Aljosja rycker på axlarna.

»Jag vet inte. Förresten, öppna handskfacket.«

Jag gör som han säger och tar fram en stor sammetsklädd ask som ligger där.

»Men vad är det här nu då?«

»En present bara. Oroa dig inte, jag har inte börjat slösa bort pengarna redan. Den är ärvd.«

»Vad i helvete«, mumlar jag och lyfter upp den tunga guldklockan ur asken.

»Rolex« läser jag på urtavlan och sätter klockan på armen. Den är alldeles för stor och glider runt till undersidan av handleden.

»Behåll den om du vill. Han hade hur mycket krafs som helst som jag fick.«

»Tack.«

Aleksej har inte riktigt bestämt sig för om det ska vara rökförbud i bilen eller inte, så vi går ut och ställer oss lutade mot den silverfärgade motorhuven. Det börjar skymma och Aljosja skjuter upp sina löjliga nya solglasögon i pannan.

»Så, du är rik nu alltså.«

Han rycker på axlarna.

»Ja, jag är visst det.«

»Jag antar att du inte kommer att fortsätta bo med mig i din lilla tvåa.«

»Nej. Ett tag, men kanske inte så länge. Vi får se, Nikita! Oroa dig inte, flyttar jag så får du behålla den. Men jag vet fortfarande inte vad jag ska göra. Utbilda mig, kanske. Eller resa. Fan, jag förstår knappt själv vad som händer. Jag måste tänka över det ett tag, som det ser ut nu vet jag inte ens vad jag ska göra med bilen och alla smycken. Sälja eller behålla, kanske vänta med att sälja dem tills jag har lekt med dem ett tag. Förresten borde du också utbilda dig. Och så behöver du kläder innan det blir vinter igen. Jag ska köpa en riktigt fin kostym åt dig också!«

»Lugn, det är ju dina pengar, inte mina.«

»Älskade vän, det är mycket pengar. Inte lämnar jag dig i sticket för det. Du får säga vad du vill om saken, jag tänker betala dina universitetsstudier och se till att du får ett fint liv du också. Vi kanske ska fortsätta vara rumskamrater, fast i fem rum med terrasser i fyra väderstreck? Förresten fick jag testresultatet i dag, det första efter att jag fick medicinerna. Jag svarar bra på behandlingen. Det blir fint, det här.«

Vi skrattar och jag ställer mig närmare Aljosja, lutar huvudet mot hans bröst som när vi träffades för första gången. Jag tänker på Arkadij, mobbaren ur min barndom som dök upp som vuxen och förstörde mitt liv men vars död jag sörjer ändå. Han, som under hela sitt vuxna liv strävade efter att bli rik snabbt, dog. Aleksej som aldrig önskade sig någonting mer än tak över huvudet fick allt. Kanske är det något slags straff för det brott han höll på att komma undan med.

»Vi får se«, suckar Aljosja igen, »vi får se hur det blir när jag har funderat klart. Men nu borde vi nog åka hem.«

 

Utsiktsplatsen har inget staket. Sjön ligger långt nedanför oss, och när vi har tagit plats i bilen igen sitter vi bara och håller varandras händer en stund. Håller våra sammanflätade händer höjda mellan oss. Mina fingertoppar borrar sig hårt in i Aleksejs handrygg. Kanske var det just detta som var meningen med bilen, med allt. Det känns logiskt, ändå kommer det hela så plötsligt att det ilar i mig. Jag vänder mig mot Aleksej, som efter en liten stund tittar tillbaka.

»Vad är det?«

»Vi kommer aldrig undan på riktigt, va?«

Länge ser vi på varandra, allvarliga, tysta, med händerna mellan oss. Till sist släpper han och vrider om nyckeln i tändningen. Jag blundar, håller andan. Hör växelspaken och känner bilens rörelse – det känns som om vi backar, men han kanske tänker ta sats och få mer fart över stupet. Vi stannar till och jag hör Aleksej växla igen. Kanske borde jag försöka mig på att be. Panik eller lugn – jag kan inte identifiera det rus som kommer från min mage och exploderar i min kropp, mina armar, mitt huvud. Bilen rivstartar och jag öppnar munnen, drar in luft en sista gång.

 

»Hör du, Thelma. Ta på dig bältet, för fan.«

Jag öppnar ögonen och ser samma gamla väg försvinna under bilen. Aljosja håller masken en liten stund, men börjar sedan skratta. Min mage rör på sig och han bromsar in vid vägkanten för att låta mig kräla ut i diket. Länge ligger jag där, kräks upp det lilla jag har i magen och gråter hjälplöst. Han kommer ut och klappar mig över ryggen.

»Förlåt. Du. Jag vet, det var inte alls roligt egentligen. Det bara… Det verkade ganska roligt just då.«

Vi stannar kvar och röker tills jag har lugnat ner mig.

»Jag vet inte ens varför jag tänkte så«, hulkar jag efter att ha kedjerökt två cigaretter.

»Jo, jag tror jag förstår. Det var kanske inte så konstigt tänkt egentligen. Men vi ska inte dö. Inte nu. För fan, vi är ju ryssar och nu har vi en massa pengar. Pengarna betyder att vi är fria, vad vi än har gjort. Sedan kan man väl säga vad man vill om det moraliska i det, men är det inte så det funkar i det här landet? Nu skiter vi i dumheterna. Nu åker vi tillbaka till stan, ställer tillbaka bilen i garaget och köper med oss en massa skräpmat hem.«