1.

 

1.

 

 

Min pappa berättade en gång att när petersburgare dör, tar de bara metron ut till Primorskaja. Det är det första jag kommer att tänka på när jag förstår vad som har hänt. Några regndroppar gör spår i leran på Aleksejs kind och jag kommer av mig med handen i fickan, där jag trevar efter ett par metropolletter att lägga på hans ögonlock. Allt jag hittar är en söndersmulad pappersnäsduk, och det kanske inte spelar någon roll – han kom ju ändå från Sibirien ursprungligen. I stället torkar jag försiktigt bort regnet från hans kind, men dropparna har en seghet som inte finns hos vatten. Tårar och snor, som antagligen kommer från mig. Helvete. Min kropp darrar och jag lägger mig ner tätt intill honom, drar fingrarna genom hans axellånga, blonderade lockar, precis som han alltid brukade göra själv. Mina snyftningar stryker längs hans hals utan att framkalla någon reaktion. Detta händer. Det händer verkligen.

»Aljosja?«

Huden är sval när jag trycker mina läppar mot hans hals – sval som i knappt ljummen, men ändå inte kall mer än av den begynnande höstkylan. Aleksej måste ha varit levande alldeles nyss. När jag böjer mig över honom, min näst bäste vän, känner jag att han luktar illa ur munnen. Ruttnar en människa verkligen så snabbt? Är kroppen verkligen så värdelös? Leran på hans släta kind borde inte få finnas där, men ändå har han någonting väldigt fridfullt omkring sig. Så lugn han ser ut när han ligger där, ofattbart stilla och med sin brudiga mun nästan omärkligt öppen. Gräsmattan snurrar och jag pendlar mellan djup sömn och en illamående halvdvala, övertygad om att jag kommer vakna först när polisen och ambulansen kommer för att hämta Aleksej eller kanske när något påtänt tonårsgäng kommer för att råna oss. Jag funderar över om tonårsgäng blir rädda för lik och piggnar för en sekund till så pass mycket att jag kan sätta mig upp och se på de uppfällda broklaffarnas glittrande lampor och fartyget som styr in mot staden nedanför våra fötter. På andra sidan floden ser jag Vinterpalatset gunga till och tippa över i vågrätt läge. Det pyntade träsk vi bor i har till slut fallit på sin egen orimlighet och hela skiten håller på att rinna ner i ett hål i marken. Det ser otäckt ut, fast jag inser att det snarare är jag som är sned. En bit bort står Vasilij och håller, godhjärtad som han är, tag i den tjocke pojken som raglar runt och kräks. Som vanligt. Bortsett från det faktum att Aleksej har dött av alkoholförgiftning eller någonting – kanske någon sjukdom som vi inte kände till – är allt precis som vanligt. Pojken blir alltid fullast av oss alla. En vacker dag kommer han att trilla i vattnet och drunkna, det är nog oundvikligt så full som han alltid blir, men vi gör vårt bästa för att förhindra att det sker när det är vi som bjuder honom på sprit. Vi minns aldrig vad han heter, inte för att hans namn är särskilt märkligt eller så pass vanligt att det blir intetsägande, utan helt enkelt för att det aldrig vill fastna i minnet. För enkelhetens skull kallar vi honom Anna.

 

Kräkas. Jag borde kräkas. Ett dovt läte kommer från fartyget som nu är på väg in mellan stadens öar, och just som jag sitter där och tänker på att det låter som när någon blåser i en flaskhals hör jag en rap intill mig. Aljosjas lik kränger till i en våldsam konvulsion innan han drar ihop sig i fosterställning och spyr ur sig en närmast omöjlig mängd vodka och korv.

»Vasia!«

Skrikande kravlar jag mig upp på fötter, och trots att jag genast sjunker ihop på marken igen så fortsätter jag att skratta. Vasilij ser nyktert och irriterat på mig, Anna slinker ur hans omtänksamma grepp och Aleksej fortsätter att spy där han ligger mellan de prydligt planterade träden.

»Vad är det nu då?«

»Han lever! Kolla! Han kräks, han är jävlar i mig inte död!«

»Idiot, varför skulle han vara död?«

Utan att kunna förklara någonting skrattar jag så jag tjuter, gnider kinden mot det kalla gräset och vet inte hur vi ska lyckas ta oss hem utan hjälp. Jag ser ljus en liten bit bort och börjar släpa mig ditåt.

 

»Vad du än gör Nikita, tala inte till mig.«

När jag slår upp ögonen ser jag ett grått betongtak. Jag känner att jag ligger på en hård brits och antar att det är mitt fel att vi befinner oss här, eftersom Vasia säger som han gör. Rösten är iskall, precis som rummet vi befinner oss i. Han sitter på den motsatta sidan av vad jag antar är en fyllecell, med ryggen lutad mot väggen. Aleksej sitter bredvid honom, blek och hålögd, och cellen stinker av spyan som har torkat in i hans hår. Anna har krupit upp i fotändan av britsen, till synes oberörd av situationen. Han sitter lugnt och stilla och pillar bort smuts från en karamell som han sedan stoppar i munnen. Vilken idiot. Det är inte förrän jag sätter mig upprätt och verkligen ser mig omkring som jag upptäcker att en tjurnackad polis står och flinar åt mig. En sagolik köttskalle med tjocka våta läppar och antydan till dubbelhaka. Han vänder blicken mot den gråblå järndörren som står på glänt och ropar:

»Arkadij! Någon har vaknat här inne.«

Köttskallen griper tag i min haka och trycker ihop min mun från sidorna. En ofattbar smärta ilar från underläppen och ut i hela skallen. Det flimrar för ögonen och jag undrar om fläskläppen beror på att jag har slagit mig eller om jag har fått stryk.

»Ska jag hjälpa dig med de små svinen? Vad är det för ena?« frågar någon vars ansikte jag inte kan se.

Läppen spricker och jag känner en stor droppe varmt blod rinna nerför hakan.

»Jo, ser du, Vova och jag var ute och körde… Det var lugnt, ingen skit, så vi körde till Strelka. Satt i bilen, kollade utsikten. Fint som fan, alldeles lugnt, tills plötsligt den här dumma lilla bögen kom krälande genom gräset i mörkret, skrattande som en galning. Så vi tog in honom i bilen för att ta reda på om någonting hade hänt. Och vet du vad han sa då? Jo, hans kompisar var kvar där borta! Vi måste hjälpa dem också, ta med allihop!«

Jag vrider mig i köttskallens järngrepp och försöker se på Vasilij, kvida fram ett »förlåt«, men jag sitter fast som i ett skruvstäd. Till slut släpper han mig ändå – han vill väl inte ha blod på handen. Det verkar inte bara vara jag som tycker att situationen är obehaglig; Vasilij ser inte på mig, Aleksejs ögon är alldeles blanka när jag möter hans blick och till och med Anna har stannat upp i sitt frenetiska karamellsugande och sitter helt orörlig. Köttskallen torkar av handen som nyss höll min blodiga haka mot uniformsbyxorna och fattar sedan tag i min lugg.

»Så Vova håller kvar den här aspackade lilla fjollan medan jag beger mig neråt för att leta upp de andra. Och vad får vi med oss? Jo…«

Han drar mitt huvud mot sitt svettluktande skrev och pekar på Anna med den lediga handen:

»En ungjävel som saknar pass…«

Jag börjar gråta igen, tyst men lika förtvivlat som tidigare när jag trodde att Aljosja hade kolat. Jag blundar så hårt att det börjar blixtra för ögonen, det känns som om ögonlocken ska vändas ut och in.

»Danila, vä-…«

Han som talar blir avbruten.

»En jag vet inte vad! Någon blonderad halvbrud. Och en…«

Jag vågar egentligen inte se någonting, men kan ändå inte låta bli att kisa lite med ena ögat. Köttskallen, som tydligen heter Danila, hejdar sig mitt i rörelsen när han ska rikta handen mot Vasilij. Så klart, honom kan inte ens en fet fascist säga något nedlåtande om.

»En…«

»Danila, vänta lite! Vasilij Nikolajevitj? Är det du?«

Handen släpper taget om mitt hår. Med skamsen belåtenhet konstaterar jag att Vasilij ser rätt dum ut när han med halvöppen mun tittar upp på personen bakom Danila. Hans grågröna ögon vidgas för en sekund, och sedan faller hans skarpa ansiktsdrag på plats igen. Dumheten försvinner ur ansiktet lika snabbt som den dök upp.

»Det är ju du! Se på fan«, hör jag Vasia sucka.

»Känner du dem?«

»Det är Vasilij! Och det där är Nikita Andrejevitj, eller hur?«

Det är en sorgsen fågelunge som möter min blick när jag tittar upp. Hans ljusblå uniformsskjorta är knäppt till sista knappen och kragen sitter löst runt hans långa och taniga hals. Kinderna är insjunkna och polismössan får honom att likna en lång och gänglig kantarell. Ögonen är blå och ser oändligt oskyldiga ut under de tunga ögonlocken. Det löjliga flinet till trots ser han ut att vara nära att brista i gråt. Batongen i hans hand hänger slappt mot hans ben, som om han hållit den beredd men sedan sänkt den. När jag upptäcker det rosaaktiga ärret som löper längs den andre polisens vänstra tinning fattar jag till slut vem det är. Arkadij Sergejenko. Vem hade kunnat tro att han någonsin skulle bli vår, eller någons, räddare i nöden?

»Ja! Mina gamla klasskamrater!«

Danila nickar med en något besviken blick.

»Nå, se till att de skärper till sig då.«

Min läpp spricker upp ännu mer och det smärtar av bara helvete, men när jag ser Danila lämna cellen kan jag ändå inte hejda leendet.

En stund senare sitter vi runt ett bord i en betydligt varmare del av polisstationen och dricker kaffe. Jag ler triumferande mot mina vänner. Turen är på vår sida. Men Vasia är inte på min sida för det, det gör han klart för mig med en kort och bestämd blick. Anna verkar inte bry sig mer än tidigare, han dricker nöjt hummande av den läsk han har fått av den plötsligt ganska vänlige Danila efter att ha gnällt om kaffet. Idiot. Kaffet smakar visserligen inget vidare, men med lite mjölk i går det åtminstone att dricka och koffeinet är mer än välkommet. Själv dricker jag genom ett sugrör i ena mungipan, samtidigt som jag trycker en ispåse mot underläppen. Bredvid mig sitter Aljosja böjd över kaffemuggen, tyst darrande med skinnjackan över axlarna och det blonderade, nerspydda håret i en tovig hästsvans. När han sneglar på mig ler han trots allt, men han säger ingenting. Arkadij lägger en öppnad chipspåse på bordet och slår sig ner.

»Berätta, vad gör ni nu för tiden?«

Vi tittar upp allihop, men Arkadij har fäst sin förväntansfulla blick på Vasilijs vackra ansikte. Han harklar sig.

»Jag studerar. Fysik och matematik. Lågtemperaturfysik.«

»Ja, det kunde man väl ana«, säger Arkadij hörbart imponerad.

Vasia hummar jakande och vår gamle plågoande vänder sig mot mig.

»Tja. Jag är biografmaskinist, jag vet inte… Han också…«

Jag pekar med tummen på Aleksej och tittar för en sekund ner i mitt kaffe, skamsen av någon anledning, men Arkadij suckar och nickar som om han tyckte att även jag har kommit någonstans i livet.

»Ja, det visste man ju hela tiden att det skulle bli någonting bra av dig, Vasilij. Och dig också.«

Han ser på mig och jag rynkar på ögonbrynen. Hörde han inte vad jag sa?

»Ni, allihop, ni ser så… kulturella och intressanta ut…«

Arkadij låter blicken vandra mellan oss medan han pratar, men när han får syn på Anna tystnar han, ögonlocken fladdrar till och han ser än en gång ut som om han ska börja gråta. I stället tar han en djup klunk av kaffet och lägger ifrån sig kantarellmössan på bordet. Vi andra stannar upp och stirrar på honom. Inte nog med att håret är trasigt och ser ut att vara klippt med en motorsåg, huvudet är dessutom fullt av kala fläckar. Nervöst börjar Arkadij pilla och dra i de stackars bruna testarna och nu ser jag hur stort hans ärr faktiskt är. Det slutar en bra bit inne i håret, någonstans på bakhuvudet. Vi var aldrig vänner i skolan, snarare tvärtom: vi avskydde varandra. Särskilt Vasilij irriterade han sig på, även om han nu tycks beundra honom något alldeles otroligt, och vi å vår sida var inte alltför imponerade av honom. Arkadij Iljitj Sergejenko var typen som verkligen gjorde skäl för sin puckostämpel. Det där ärret måste han ha fått då, sista gången någon i vår skola såg honom. Vi började närma oss den ålder då vi måste skaffa oss ett pass och Arkadij var fast besluten: när tiden var inne skulle han absolut inte bli skickad till militärtjänstgöring. Han började envist jobba på att samla hjärnskakningar. De första försöken misslyckades; visst gjorde han sig illa och nog var det nära att han skadade sig ordentligt, men någon skallskada lyckades han inte åsamka sig genom att springa in i väggar och åka skateboard nerför branta backar. Det värsta han ådrog sig var skrubbsår och bulor som vi alla skrattade åt när han kom med dem till skolan nästa dag. Till slut bestämde han sig för att hoppa från ett fönster på skolans tredje våning. Det hela påstods vara ett självmordsförsök, men alla i klassen visste vad det var frågan om. Strax före sista eftermiddagslektionen gjorde han det, och när läraren kom in i klassrummet stod hela klassen och trängdes vid fönstren. Vi tittade ner på hans orörliga kropp. Jag kan inte minnas varför vi inte försökte hindra honom. Vi fick inte veta exakt vad som hände sedan, inte mer än att han hade överlevt men skadat sig så allvarligt att han skulle bli borta från skolan under resten av terminen. Det visade sig ta ännu längre tid än så, och vi såg honom aldrig igen efter det. Antagligen krossade han skallen, och med tanke på det verkar han ändå ha klarat sig oväntat bra.

Efter en stunds pillande har han en hel näve hår i handen. Han sätter tillbaka skärmmössan på sitt förstörda huvud och kastar den stora hårtussen i en papperskorg. Dörren öppnas och en ganska snygg, mörkblond polis i trettioårsåldern kommer in med en plastlåda i händerna. När han ställer ner lådan med våra beslagtagna tillhörigheter på bordet ger han mig en blick som är både äcklad och road. Jag antar att det är han som är Vova. Genast får jag en känsla av att han helst av allt skulle vilja slå oss allihop fördärvade och att han bara låter bli eftersom vi av någon anledning står under Arkadijs beskydd. Jag försöker få ögonkontakt med Aleksej, men han märker ingenting; hans cigarettpaket ligger inte i lådan, det har antagligen hamnat direkt i någons ficka. Det är nästan så jag tror att han ska börja gråta. Jag får tillbaka min plånbok och kikar diskret i den under bordet innan jag stoppar den i fickan. Som jag trodde: den är länsad på sedlar. Mitt bonuskort på Dom Knigi är också borta. Skithögar.

 

Anna får inte följa med oss därifrån, utan måste stanna kvar i det kakelklädda rummet tills han får hjälp att ta sig hem. Polisen tror förmodligen att han är minderårig – han är ju dum i huvudet och ser ut som ett förvuxet barn – men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig för honom. När jag går ut efter Aleksej skakar jag Arkadijs hand.

»Ni gör inget dumt med honom, va?«

Jag kastar en blick på Anna, men han har fått ännu en burk läsk av Danila och mumsar belåtet på chipsen samtidigt som han vinkar åt oss och ropar att vi ses. Det verkar inte gå någon större nöd på honom.

»Oroa dig inte! Dina vänner är mina vänner. Vi ska bara se till att han kommer hem ordentligt.«

Arkadijs kinder skakar till igen, de enorma ögonen blir blanka och jag är övertygad om att han när som helst kommer att börja gråta på riktigt. Situationen börjar bli tröttsam så jag väljer att tro honom och följer efter de andra till ett rum där vi blir tillsagda skriva under ett papper hos en rödhårig skönhet som visar sig heta Julia. Perfekt blankt hår i hästsvans, sagolikt arsle, synd att man inte gillar tjejer. Hon lägger huvudet på sned när hon tar emot pennan och papperet från Vasilij, som fortfarande verkar vara arg. Under natten har en ganska tjock skäggstubb vuxit ut på hans haka och kinder, men det ger bara extra djup åt hans ansiktsdrag.

»Vad är du så sur för?« frågar jag medan jag fyller i uppgifterna på pappret och skriver under med mitt namn.

I ögonvrån ser jag hur han ler mot Julia, utan att bry sig om vare sig mig eller sitt dåliga humör.

»Därför. Att.«

Vasilij uttalar båda orden noggrant och bestämt. Sedan ser han sig omkring och tittar menande på papperet som jag ger till Julia innan jag reser mig upp för att lämna polisstationen. Klockan på väggen visar kvart över sex på morgonen. Aljosja och jag går ut, och det är inte förrän vi öppnar dörren som jag märker att Vasilij dröjer sig kvar där inne. Vilken skit.

När vi kommer ut i friska luften märker jag hur olidligt trött jag är. Magen svider och jag mår illa, det snurrar i huvudet och jag antar att jag fortfarande är rejält berusad. Först nu slås jag också av att vi är panka allihop, vi kan varken köpa något att äta eller skaffa cigaretter. Vi kanske inte ens har råd att ta oss hem.

»Var fan är vi någonstans?« undrar Aleksej och ser sig omkring.

Jag rycker på axlarna – jag har inte lyckats samla mig tillräckligt för att känna igen mig. Ändå pekar jag med handen åt första bästa håll.

»Metron borde ligga ditåt.«

Till slut kommer även Vasilij ut från polisstationen. Han ser sig omkring och gäspar och sticker sedan åt oss var sin cigarett som han tydligen har raggat till sig där inne.

»Nionde linjen. Praktiskt. Jag går nog hem till föräldrarna. Nå, för att svara på frågan som du ställde förut: jag är på ett något sämre humör än vanligt eftersom fågelskrämman där inne nu har våra adresser och inte verkar tycka sig ha någon som helst anledning att inte kontakta oss.«

Han börjar gå längs gatan och Aljosja tycker uppenbarligen att vi ska göra likadant. Själv är jag nära att kräkas och vågar knappt röra mig ur fläcken. Nikotinet har gjort mig yr.

»Vi kanske borde gå tillbaka? Kolla om vi får åka med om de kör Anna…«

»Nej, för fan! Kom nu.«

Mina vänner drar med mig och när jag tänket efter är det nog lika bra att följa med dem. Att få skjuts hem av Arkadij Iljitj Sergejenko, evigt pucko och numera snut på gränsen till nervsammanbrott, det låter som en onödigt plågsam väg mot undergången. Jag hänger på Aleksejs axel och släpar mig fram längs gatan.