2.

 

2.

 

 

»Jag åker nu.«

En månad har gått sedan jag sa det, stående på andra sidan av den dörr som jag nu har framför mig. Inte mycket har hänt sedan dess, än har det inte gjort någon betydande skillnad att jag åkte härifrån. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska ljuga eller säga som det är och sedan bli tvungen att värja mig mot böner om att jag ska komma tillbaka. Till slut öppnar jag bara dörren, efter att snabbt ha lirkat ut de två ringarna ur näsan och stoppat dem i fickan.

Jag åkte då. Sedan dess tycks ingenting ha hänt här heller – vardagsrummet ser ut precis som det gjorde när jag stängde dörren om det. Bara ljuset är annorlunda. Hörnet där jag sov är fortfarande tomt, i bokhyllorna gapar hålen efter böckerna som jag tog med mig. Mamma och mormor sitter bredvid varandra i soffan och ser på konståkning med glasartade blickar. Dammråttorna i hörnen, det inramade och solblekta Putinporträttet på väggen, tekopparna på glasbordet, betongen utanför fönstret; hela scenen tar bara ett par sekunder att ta in.

»Mamma?«

»Min pojke. Lilla, lilla Nikita«, suckar min mor utan större inlevelse och reser sig trött ur soffan för att kyssa min panna och pilla på min näsa.

Mormor reser sig inte utan nöjer sig med att stirra ingående på min klädsel från soffan.

»Svart, svart, svart. Men du har i alla fall tagit bort de där sakerna ur näsan. Det var ju bra.«

 

Vi går ut och sätter oss på balkongen. Egentligen fasar jag nog mer för att vara ensam med min mor än att sitta där inne och titta på teve med henne och mormor, men kvällsluften lättar upp den tunga stanken av kål från mormors soppkok. Jag sätter mig på den blå plaststolen med Baltikareklam och blundar. Min tröja luktar redan kokt kål och jag hoppas i mitt stilla sinne att de åtminstone har kostat på sig att köpa korv till kålsoppan och att jag inte får gaser i magen och blir illamående. Det är tänkt att jag ska gå ut så fort jag kommer härifrån.

»Berätta, hur är det nu? Jobbar du fortfarande på biografen?«

Jag nickar och tar en av mammas cigaretter.

»Och jag har ju undrat förstås, hur det här ska gå. Vem tar hand om dig?«

»Jag tar hand om mig själv.«

»Så du har ingen… kvinna?«

Jag vänder mig från gården och lekplatsen sju våningar ner och ger min mor en blick som får all färg att försvinna från hennes ansikte. En stund stirrar vi bara på varandra och jag tycker att hon mer än någonsin liknar ett askfat.

»Det har varit tomt utan dig här«, mumlar hon efter en stunds uppgiven tystnad.

Mamma lutar pannan mot balkongräcket på samma sätt som hon satt och tittade när jag och mina tre vänner lastade in det sista i den hyrda skåpbilen den dagen då jag flyttade. Anna var med men intresserade sig mest för mormors plommonpiroger, tills hon slog honom på fingrarna och kallade honom gris. Vasia tordes mamma inte ens se på, så hon gömde sig på toaletten när han kom in och sprang sedan och satte sig på balkongen där hon höll sig gömd tills vi åkte.

»Jag var väl inte här så mycket ändå?«

»Nej, men du fanns här. Det är klart, allt man kan behöva finns ju här ute… Ganska trevligt är det också, bara lite långt från allt jag var van vid förut. Och det är egentligen inte så långt bort. Jag menar, det ligger ju ganska långt ut men det är lätt att åka inåt stan om man vill.«

Egentligen vet hon att jag vet att hon aldrig tar sig längre bort än till skolan där hon jobbar vid Moskovskij Prospekt, men jag nickar ändå, vägrar nappa på betet och låtsas i stället tro att hon mår bra och är lycklig här ute.

»Din mormor är ju inte heller glad att ha mig här. Hon tjatar nästan varje dag om att hon minsann fick stå i bostadskö i femtio år för att få en egen lägenhet och att hon verkligen inte hade tänkt sig att dela den med en vuxen dotter…«

»Eller sitt bortskämda barnbarn som har mage att tycka att det är trist här«, fyller jag i och fimpar.

»Nej. Men nu slipper hon i alla fall dig.«

Barnen försvinner in från lekplatsen där nere och solen börjar röra sig nedåt bakom hyreshusen Kålsoppan luktar, mormor knackar på fönstret, ovanför oss går ett mullrande jetplan in för landning på Pulkovo och min ömma moders ögon blir alldeles matta och färglösa.

 

Så fort jag har lämnat mormors lägenhet sätter jag tillbaka ringarna i näsan och drar fram min långa lugg i ansiktet. Medan jag väntar på hissen plockar jag fram en svart spritpenna ur fickan och börjar provisoriskt måla naglarna. Mamma hade köpt en påse billiga amerikanska kycklinglår, men det enda jag fortfarande känner smaken av är den tunna och snålt kryddade kålsoppan. Det gör mig lätt illamående och jag känner egentligen bara för att åka raka vägen hem, men jag har övertalat Vasia att följa med till Cabaret och hålla mig sällskap medan jag solidariskt tittar på den dragshow som Aleksej och hans sugardaddy ska framföra under kvällen. Vore det inte för Vasia hade jag låtsats vara sjuk och åkt hem. På hissväggen har någon klottrat »Ivan + Lidija« och ett hjärta. Jag trycker på knappen och väntar tills hissen har börjat röra sig nedåt innan jag snabbt kryssar över hennes namn och skriver dit »Sergej« i stället. Tre av naglarna på högerhanden är fortfarande omålade, men jag låter dem vara och stoppar tillbaka pennan i fickan. Där ute sitter de gamla gummorna på sin bänk, de funderar antagligen på om de ska börja dra sig inåt eller inte. Vi nickar åt varandra, och så snart jag har gått förbi dem drar jag huvan över skallen och virar halsduken över hakan. Under de år jag bodde här ute med mamma och mormor gjorde jag mitt yttersta för att inte tillåta det att bli på riktigt, för att så lätt som möjligt kunna sticka härifrån så snart jag kunde utan att drabbas av några sentimentala funderingar, men några enstaka personer i de närmaste husen vet ändå vem jag är. Jag har ingen lust att bli igenkänd, inte här ute och inte just i kväll. Betongen ser glåmigare ut än någonsin. Det var aldrig meningen att jag skulle leva här, och så fort vi flyttade hit började jag jobba på att ta mig härifrån. Ändå dröjde det till nu, tills jag hade fyllt tjugotvå år och lärt känna Aleksej som räddade mig från allt detta genom att låta mig bli inneboende i hans lilla tvårummare vid Sennaja.

Först när jag når metrostationen vid Leninskij Prospekt stannar jag för att röka. Hem. Jag kan fortfarande åka hem, tänker jag, men i nästa ögonblick upptäcker jag att Vasia har ringt och skickat ett meddelande för att tala om att han är framme och att han väntar på mig. Snart, svarar jag men blir stående en stund i doften av tunnelbana som kommer emot mig genom stationsdörrarna. En oljig doft, som av kol och varm metall. Dörrarna öppnas och jag kliver åt sidan efter att ha fått en knuff i ryggen. Jag känner efter i bröstfickan på min svarta jeansjacka och hittar en pollett till metron, fimpar cigaretten och går in. Bokkiosken där inne har en Stalker-bok som jag inte har läst, så jag köper den innan jag stoppar polletten i automaten och passerar vändkorset. I baren med Aljosja, åker om du inte kommer ganska snart, meddelar Vasilij. På väg, i metron. När rulltrappan har rullat några meter sätter jag mig på trappsteget och börjar läsa, lika mycket av nyfikenhet som för att inte tänka på att det är relativt glest med folk och att det inte är alldeles riskfritt för en uppenbart ljusblå kille med målade naglar att vara ensam i metron. Inte vid den här tiden, inte vid en ändstation, om någonsin eller någonstans. Ännu en gång fiskar jag upp mobiltelefonen för att skriva till Vasilij: Kommer om en liten stund, om jag överlever. Om jag dör ska du veta att du är min bäste vän. Inte för att han kommer att svara, men jag skickar meddelandet ändå och försjunker sedan i min bok tills jag kommer inom synhåll för rulltrappsvakten.

 

»Så du lever i alla fall! Och jag som trodde…«

Vasia ropar och gestikulerar yvigt med armarna, flinande.

»Håll käften.«

Jag tränger mig fram till bardisken mellan Vasilij och en kvinna som jag strax inser är Aleksej. Han flinar åt mig och jag sträcker fram handen för att röra vid hans konstfullt lockade och nyblekta hår, men han viftar bort mig.

»Akta! Det här fixade jag inte på en minut.«

»Ja ja. Så jag antar att du och Kirill är ihop för tillfället?«

Aleksej blinkar åt mig, halar upp en fickspegel och målar ännu mer rött på sin brudiga mun.

»Jag vet inte. Det verkar som om han går och grubblar över något som han inte vill prata om. Och så vill han inte ha sex. Men han har inte gjort slut på några veckor nu.«

»Det här har jag frågat många gånger, men vad ska du ha honom till egentligen?«

Aljosja smackar med läpparna och inspekterar sminkningen i spegeln.

»Nikita, det där kommer du att förstå när du blir kär i någon som är helt fel för dig. Förresten kan jag förstå honom också, att han är deppig alltså. Flera av hans vänner har fått hiv. En är nästan död och folk är rätt nojiga.«

»Det är många nu«, svarar jag, men Aleksej stoppar bara undan sminket och pussar mig på kinden.

»Det var kul att du kunde komma ändå. Kirill väntar, jag måste gå och byta om!«

Han går och jag finner mig stående mellan Vasia, som dumt leende skriver någonting på sin mobiltelefon, och en kille på kanske nitton år som dricker Baltika med sugrör. Vilken idiot. Men ändå en nästan obehagligt söt idiot, mycket grönögd och mycket mörkhårig med en fräknig näsa och antydan till ojämn hy, som om han alldeles nyligen har gått igenom puberteten. När han ser att jag stirrar på honom ler han blygt mot mig, men även om det hela är lockande känner jag mig inte riktigt på humör utan vänder mig mot Vasilij.

»Hur mådde din mamma då?« frågar han och tittar till slut upp från sin mobiltelefon.

Jag himlar med ögonen, betalar min öl och vänder mig om mot resten av lokalen.

»Som förväntat. Deppigt. Bara att hålla emot och härda ut.«

Vasilijs mobil piper till och han glömmer direkt bort att han nyss försökte engagera sig i mig, min mamma och den familj som en gång levde i symbios med hans. Flinet blir ännu dummare när han läser och besvarar meddelandet.

»Vad är det du har på gång nu? Vad hette hon, den där heta rulltrappsvakten på Proletarskaja?«

»Valeria? Nej, hon var inte riktigt klok.«

»Polisen Julia.«

Vasilij fnyser.

»Mer stil än så har jag.«

Han dricker upp sin vodka och jag har lust att be honom ta sin förbannade stil och klass och stoppa dem i pruppen, men i samma ögonblick tänds strålkastarljuset på scenen och musiken – något oväntat drömskt och stiligt – sätter igång. Smuttande på min öl tittar jag ut över den glesa publiken. Mest äldre män, några enstaka kvinnor i olika åldrar och ett litet gäng killar i vår ålder. Ett par drugor som ser ut som bedagade sovjetiska popstjärnor sitter vid bordet närmast scenen och smuttar uttråkade på var sin färgglad cocktail.

»Åh, guden min så pinsamt«, stönar Vasilij, och när jag ser Aljosja i en röd paljettklänning börja mima på scenen förstår jag precis vad han menar. Än värre blir det när Kirill, som är en bit över fyrtio, lönnfet och ganska hårig, gör honom sällskap i en guldklänning och lila peruk.

»Man skulle ha gått till Central Station i stället«, säger någon i mitt högra öra, och även om jag inte orkar vrida på huvudet en gång till så förstår jag att det är den grönögde.

Jag ser på min vän och hans märklige älskare där de står och åmar sig. Efter en stund slutar jag att ens försöka att hålla mig för skratt – det är antagligen bara på skoj ändå. Vasilij stoppar sin förbannade telefon i fickan, tar på sig jackan och knackar mig på armen.

»Jag står inte ut. Kan du vara bussig och säga till honom att jag var här tills de var klara?«

Antagligen ska han träffa den han skriver till, den som han inte vill berätta något om, och jag orkar inte se på honom, litar inte på mig själv och min förmåga att hålla tillbaka min groende ilska mot mannen som är eller har varit som en bror för mig. När jag blundar ser jag framför mig hur min mamma driver runt i ett blåflimrande lysrörsljus, nollställd, men ändå med ett slags frid i sina insjunkna ögon. Lamporna får hennes kortklippta, färgade hår att se silverfärgat ut. Hon skjuter en kundvagn i blå plast framför sig, letar rabatter och kycklinglår. Det var allt hon fick, det var allt som blev kvar åt oss när allting hade förändrats. En lågprismarknad intill en flygplats. Jag öppnar ögonen igen.

Vasilij har gått nu.

»Bråk?«

»Va?«

»Din kille. Han stack bara.«

Jag suckar och skakar på huvudet med nävarna knutna i fickorna. Han menar säkert väl, den där lille skiten som nu står och ser bekymrad ut med en sugrörsöl i handen, men just nu äcklar han mig bara.

»Han är inte min kille och det är väldigt, väldigt privata familjeangelägenheter«, svarar jag och ångrar nästan genast att jag tog i så. Men det kan göra detsamma, efter en liten stund ställer jag ifrån mig min halvtomma flaska och springer ut därifrån.

 

»Vasia!«

Jag skriker lite för högt, för desperat, och ett par fulla, lite skumma män i fyrtioårsåldern vänder sig om och stirrar på mig. Samtidigt inser jag att jag antagligen springer åt fel håll – metrostationen ligger bakom mig – och stannar. Trots att jag inte har sprungit särskilt lång tar jag stöd med händerna mot knäna och andas tungt. Vasilij är säkert långt borta redan.

»Du, jag menade verkligen inte att lägga mig i eller vara efterhängsen eller så.«

Jag rätar på mig och ser på sugrörskillen som har kommit ikapp mig och ställt sig alldeles bakom mig. Han blinkar med sina löjligt täta och svarta ögonfransar och skrapar i marken med en lila och gul gympasko.

»Är du inte det nu, menar du?«

Egentligen gör det ingenting och jag hade inte behövt säga så. Det är ingen fara. Nej, tack, jag förstår och det gör ingenting. Så lätt, men ändå säger jag inget av det där, i stället kastar jag en snabb blick på killen och fnyser, innan jag fortsätter att spana utmed gatan, bort mot kanalen och stationen. Som om jag skulle ha en chans att få syn på Vasilij nu, när han antingen är nere i metron eller har vinkat till sig en bil och åkt till andra sidan stan.

»Okej, förlåt. Men vad heter du?«

»Nikita«, suckar jag och börjar gå tillbaka mot Cabaret.

Han skyndar efter mig, hack i häl som om han var orolig att tappa bort mig.

»Volodja.«

»Mhm.«

»Men vill du inte hänga med till Central Station då? Jag har en massa kompisar som jobbar där, vi kan säkert komma in gratis även om vi inte är så uppkl-…«

»Det var väl ett förbannat knulltjat om Central Station! Vad är det för fel på dig egentligen? Gå du och drick öl med sugrör och låt mig vara i fred.«

»Okej…«

Volodja ser ledsen ut, men även om jag ångrar mig och vill ta tag i honom och be om ursäkt så kan jag inte förmå mig att säga något mer. Om jag inte visste bättre hade jag nog trott att jag redan var kär. Jag tänder en cigarett och ser i ögonvrån att han lunkar tillbaka mot ingången till klubben. Jag borde nog åka hem, eller så går jag in igen om en stund och ber honom om ursäkt eller skiter i det och sjunger karaoke med Aleksej och Kirill. Super mig full och skäms. Jag vänder mig bort, tar några bloss på cigaretten, men får snart en känsla av att någon står bredvid mig.

»Förlåt.«

Jag blundar hårt i några sekunder, men sedan brister jag ut i skratt. Det går inte att hålla emot.

»Du är ju helt osannolik!«