3.

 

3.

 

 

Jag vaknar alldeles för tidigt av att Volodja rullar av min arm och lägger sig med ryggen emot mig. Sängen är stor, bäddad med syrenlila sidenlakan och full av män. På andra sidan om Volodja ligger en mycket muskulös man som är insmord i något slags glittrande hudkräm. Han är en av go-go-pojkarna på Central Station och dansade i natt iklädd ett par guldfärgade lädershorts som nu ligger på nattduksbordet bredvid honom. Med huvudet i fotändan och benen inklämda mellan den glittriges och Volodjas kroppar ligger en söt kille i min egen ålder, och jag drar mig till minnes att han heter Vadim och är bartender. Hans armar ligger utsträckta över sängkanten och täcket har glidit ner och blottar hans piercade bröstvårtor. En lång stund ligger jag och funderar på om jag ska smita därifrån eller vänta på att de andra vaknar. Till slut sätter jag mig upp och borrar ner fötterna i en tjock heltäckningsmatta, olidligt törstig och oförklarligt pigg. Mina kläder ligger utspridda över rummet, allt utom linnet och munkjackan, och medan jag rafsar åt mig kläderna ser jag mig omkring efter en flaska vatten utan att hitta någon.

 

I det stora vardagsrummet spelas David Bowie på en knappt hörbar volym. Jag korsar parkettgolvet och smiter in bakom en bardisk, öppnar kylskåpet och sliter upp en förpackning med vattenflaskor. Dricker i djupa, desperata klunkar och tar en cigarett ur ett guldfärgat paket som ligger bredvid det stora och klumpiga askfatet på bardisken. Mitt i vardagsrummet står en soffgrupp som nästan fyller hela rummet. Jag går närmare. På var sida om ett tungt glasbord, på vilket en stor bunt liljor i en vas håller på att slå ut, står en stor vit lädersoffa. I den ena av dem ligger en vacker kvinna och sover. En maska har gått på hennes tunna svarta strumpbyxor, den breda revan löper längs insidan av hennes vänstra lår och upp under den svarta välskräddade klänningen. Hennes ena arm ligger utsträckt över soffans armstöd och på den zebrarandiga mattan ligger hennes smäckra Louboutinpumps bredvid en tom flaska rysk champagne. Uppkrupen i den andra soffan, med ryggen vänd mot bordet och kvinnan mittemot, snarkar en bredaxlad och kostymklädd man med tunn, svart hästsvans. Leende beundrar jag denna utsökt komponerade dekadens, gräver upp den sista klicken kaviar ur en burk som står på soffbordet och slickar i mig den fuktiga romen från fingrarna. Än har jag ingen som helst lust att gå härifrån. Endast iklädd byxor öppnar jag balkongdörren på den motsatta sidan av rummet och går ut. Det är en gigantisk balkong med smidesräcken som går runt ett helt hörn. Ett par kvarter bort kan jag skymta Neva. Mina minnen från natten är ganska vaga; jag kommer ihåg att vi åkte in till stan med en bil från Baltijskijstationen efter att ha missat den sista tunnelbanan och att vi sedan festade med Volodjas vänner, men jag har ingen aning om vem det är som bor i den här vräkiga våningen mitt i stan eller hur vi hamnade här på sexfest. I vilket fall som helst är det säkert inte Volodjas lägenhet. När jag har rökt cigaretten ner till filtret slänger jag ut fimpen, klunkar i mig vattnet och går in för att leta reda på resten av mina kläder. Utöver kaviaren har soffbordet inget att erbjuda i matväg, bara vida champagneglas i vilka fimpar har blandats med gult frömjöl från de tungt doftande liljorna, så jag dansar vidare till tonerna av Boys keep swinging och tar mig viftande på min ganska ömma rumpa bort till ett dukat bord som står bredvid bardisken. Jag tar en till cigarett, lyfter upp en nästan tom champagneflaska och häller i mig den sista slatten efter att ha kontrollerat att den inte innehåller några fimpar. På ett fat ligger några saltgurkor tillsammans med resterna av en bit köttgelé och en skål med smetana som har skurit sig, och jag smakar på alltihop. Detta är livet! För ett kort ögonblick funderar jag på att skicka ett meddelande till Vasilij och berätta vad han missat, vad han hade kunnat ta del av om han bara hade varit mer broderlig och stannat hos mig, men jag struntar i det. Under en stilig art deco-stol hittar jag slutligen mitt linne och munkjackan, men i stället för att ta på mig dem direkt lägger jag kläderna på stolen så länge. Jag tar ett dricksglas – spetsglasen verkar vara slut – och tittar på etiketterna på vodkaflaskorna som står uppradade på bordet. Supervarianter allihop, knappast något man köper för tvåhundra rubel i mataffären. Jag blir mer och mer säker på att det inte är vem som helst jag är hemma hos och slår bort alla tankar på att stjäla något från värden eller kvinnan i soffan. Musiken tystnar och med ett dovt rasslande byter den hyperdesignade stereoanläggningen ut Bowie mot något svenskt nittiotalsband. Tårtor, frukt, rökt fisk, gåslever och allehanda vodkatilltugg. Jag äter av alltihop, mycket mer än jag egentligen orkar, slickar chokladmousse från händerna och sköljer ner läckerheterna med den ena utsökta vodkan efter den andra tills jag är helt spyfärdig av all mat och sprit. Sedan klär jag på mig och pular ner en liten burk kaviar i jeansfickan ändå. Cigarettpaketet jag rökt från tar jag också. Från ett annat rum hör jag dämpade fniss och kvinnoröster, så jag smyger mig i väg.

 

Länge tvekar jag. Mat, sprit och en sexorgie – jag borde vara nöjd och ge mig av hemåt, men jag kan inte helt och hållet släppa Volodja. Det är någonting med honom, någonting som får mig att vilja träffa honom igen, ha honom sovande på mitt bröst, göra kalejdoskop åt honom. Pilla på hans fräknar och leta mig in under hans kläder. När jag har tagit på mig skorna och hittat min jacka i ett hörn av hallen får jag syn på en reservoarpenna och ett litet skrivblock på ett marmorbord. Snabbt går jag dit, skriver mitt namn och telefonnummer och »ring mig!« på en lapp och går in i sovrummet. Alla sover fortfarande. Volodja har vänt sig bort från den glittrande dansaren, vilket gör mig lättad. Han har fått lite silverglitter på nästippen. Leende sticker jag in papperslappen i hans kupade hand och smiter därifrån.

 

»Han verkar ju lite efterbliven«, säger Aleksej när jag har berättat om nattens festande och om Volodjas taffliga kontaktförsök.

Jag delar ut de sista cigaretterna ur det guldfärgade paketet, river loss en bit bröd från limpan vi köpt och doppar brödbiten i den stulna kaviaren. Några skränande måsar cirklar runt, runt ovanför våra huvuden och en fågelskit landar med ett klafs på marken framför Aleksejs spetsiga boots.

»Du skulle ha tagit med dig tårtan«, säger Anna och drar tre munbloss i snabb följd.

»Idiot, hur stjäl man en tårta?«

»Och varför var han helt ensam på Cabaret av alla ställen?«

»Inte vet jag. Han kanske bor däromkring.«

Röken får mig att tappa aptiten och jag kastar den sista biten av mitt kaviarbröd till fiskmåsarna som har stått en bit bort och stirrat på oss en lång stund. Högt skrikande dyker deras flygande kamrater ner och tumult utbryter kring den salta brödskalken.

»Är du inte klok, tänker du mata kräken?«

»Undrar om han kommer att ringa.«

Aleksej plockar undan maten med en äcklad blick på måsarna. Det är disigt och blåser skönt från Östersjön men det luktar lite ruttet, som av gammal tång och död fisk.

»Tja, intresserad verkar han ju ha varit i alla fall. Följer jag efter någon så där så ringer jag nog tillbaka om han ger mig sitt telefonnummer. Hypotetiskt alltså, jag skulle väl inte göra riktigt så…«

Han drar fingrarna genom sina blonda lockar, lägger benen i kors och tar en klunk öl. Anna får också en flaska; själv tänker jag aldrig mer dricka alkohol utan håller mig till cola. Jag rapar upp lite vätska som smakar kaviar, vodka och magsyra och vi sitter tysta en lång stund och tittar på kryssningsfartyget som passerar oss. Turisterna på däck vinkar åt oss. Anna och Aleksej vinkar tillbaka, jag kräks på marken mellan mina fötter.

»Eller«, säger Anna tankfullt, »så hittar han inte lappen.«

»Kan du inte vara tyst«, viskar jag trots att jag vet att han antagligen har rätt.

Som tröst ger han mig en körsbärskaramell, Anna eller vad han nu heter. Vi träffade honom en kväll tidigt i våras när vi alla tre, Aleksej, Vasilij och jag, satt runt en liten skräpbrasa på stranden en bit härifrån och såg på isflaken som flöt förbi på floden. Plötsligt stod han bara där framför oss, som en grisnäst boll i gigantiska jeans och randig tröja.

»Tjena«, sa han och försökte spotta lite tufft, men i stället för att skjuta i väg en snabb salivstråle mellan underläppen och framtänderna blåste han ut några salivbubblor som blev hängande på hakan tills han med oberörd min torkade bort dem med handryggen och sparkade till en tegelsten på marken. Länge satt vi bara och stirrade på honom, medan vi försökte lista ut om han var ett skämt, en hallucination eller bara efterbliven. Det var Vasilij som efter en lång stund bröt tystnaden.

»God kväll.«

»Är det någon som har cigg, eller?«

I hans värld tycktes frågan vara en fullt naturlig fortsättning på samtalet. Det är oklart varför vi fortsatte att umgås med honom, men jag antar att vi helt enkelt tyckte att han var underhållande. Med tiden har han blivit som en maskot som alltid hänger med och som till och med kan hjälpa till med saker om det behövs, så länge vi håller honom med sprit och cigaretter. Namnet Anna, och det faktum att vi inte vet vad han egentligen heter, har han tagit med ro. Han lystrar till det numera, som om han alltid hade hetat så. Aleksej och jag följer honom hemåt efter den lilla utflykten, men när vi närmar oss hans gata på den norra delen av Vasilijön hejdar han oss och ser sig omkring, lite överdrivet som om han passade på att leka polisfilm.

»Följ inte med längre. Mamma blir tokig om hon får veta att jag träffar er.«

»Vet din mamma ens vilka vi är?« undrar Aleksej och sneglar på mig.

»Nej, men det skulle hon fatta. Jag sa att jag skulle träffa schackklubben, det är det enda jag får göra sedan sist. Hon blev helt galen när polisen kom hem med mig.«

Anna ser nöjd ut och fnittrar till när han vänder sig för att springa ifrån oss.

 

Vi går tysta en lång stund. Jag försöker ringa Vasilij för tredje gången sedan vi mötte Anna, men han svarar inte nu heller. Studenthemmet där han bor ligger i närheten.

»Kan du inte bara skita i det där?«

»Men jag förstår inte varför. Han är som min bror. Vi har alltid delat sådana saker.«

Aleksej rycker på axlarna och tittar på klockan.

»Jag vet inte. Människor som man varit sammanvuxen med kan man nog också växa ifrån. Kan du inte följa med mig då? Det finns säkert extrajobb åt dig med. Natasja har migrän och de bad mig hoppa in och sälja popcorn.«

»Äh. Jag jobbar i kväll, det räcker. Måste träffa Vasilij.«

»Men Nikita! Lämna honom i fred!«

Jag skakar på huvudet och börjar gå mot studenthemmet. Aljosja ropar efter mig.

»Han kommer säkert ringa tillbaka förr eller senare!«

»Vi ses i kväll, jag börjar halv sju.«

Egentligen vet jag att han har rätt, men i stället för att gå vidare mot metron går jag omkring utanför Vasilijs hus och funderar på om jag ska gå in eller inte. Jag lutar mig mot väggen utanför den lilla matbutiken mittemot hans port, röker en cigarett, överväger om jag ska köpa med mig en blomma och be om ursäkt för någonting jag inte har gjort. En sopkvast föser ihop fimpar på marken, sopar kring mina skor. Soparen ger sig inte; jag måste lyfta fötterna för att släppa fram kvasten.

»Vad fan!«

Snubblande flyttar jag på mig och tittar suckande på den sopande gubben med sin kvast och sin svarta läderkeps. Vi känner honom, inte särskilt väl förstås, men tillräckligt för att känna igen honom och veta vad han heter: Maksim, även om vi oftast kallar honom Akakij eftersom han är så ful, sorglig och säkert ensam.

»Nå, stå inte där i vägen! Ser ni inte att jag sopar trottoaren?«

»Akakij Akakijevitj, håll er till att sopa inne i den butik där ni är anställd för att sopa golvet.«

Jag korsar gatan ändå, öppnar porten till Vasilijs hus och lämnar mitt pass till säkerhetsvakten innan jag går uppför trapporna.

 

»Jag tror dig inte.«

»Det är sant! Och tårtan, du skulle ha sett den! Vodka, kaviar och champagne i stora lass, jag trodde inte mina ögon när jag vaknade och såg var jag hade hamnat.«

»Hur skulle du ens ha kommit i kontakt med det allt där?«

»Varför skulle jag inte göra det?«

Vasia skrattar, men det gör ingenting. Jag hade förväntat mig att han skulle himla med ögonen när jag dök upp hemma hos honom, kanske kasta ut mig, skälla eller fråga vad jag menar med att ringa honom om och om igen som en galning, men inget av det hände. I stället hälsade han överraskat, synbarligen glad över att se mig, och släppte in mig. Han fördelar innehållet i en flaska kvass på två glas, ger mig det ena och ler mot mig där jag sitter längst ut på kanten av hans säng. Solen letar sig in genom de tunna gardinerna och en mild höstvind blåser in genom ett fönster som står på glänt. På bordet ligger en tung fysikbok uppslagen.

»Men killen då? Varför stannade du inte tills han vaknade?«

»Jag vet inte. Eller jag tror inte att jag ville, inte med alla de andra där.«

»Fick du hans nummer?«

»Nej. Och det är ju inte säkert att han hittar lappen med mitt heller…«

En liten stund tystnar vi. Vasilij dricker sin kvass i djupa klunkar, antagligen utmattad av att försöka låta avslappnad när han kommenterar mina kärleksproblem. Min älskade vän och nästanbror. Kanske har jag bara inbillat mig att någonting har förändrats. Jag vänder blicken från Vasilij och ser i stället på hans bokhylla. En plastpåse sticker upp bakom böckerna på den översta hyllan och det ser konstigt ut. Det är inte likt honom att ha skräp på ett sådant ställe. När jag kisar mot den och försöker komma på vad det kan vara minns jag plötsligt att Volodja sa var han jobbar. Dve Palotjki på Nevskij. Jag kanske skulle kunna gå dit någon dag, om det nu inte verkar för desperat. Jag ser på Vasia, som tittar tillbaka och ler precis som under de gamla stunderna av samhörighet, men så piper det om hans mobiltelefon igen. Ett kort ögonblick väntar jag spänt, nästan säker på att han nu kommer att berätta för mig vem det är som gör honom så glad med sina meddelanden, men han ursäktar sig och tar med sig telefonen och sitt dumma flin till andra sidan rummet. Jag följer efter och knuffar till hans axel.

»Vem är det du skriver till egentligen?«

»Lugna ner dig! Vad är det med dig, är du inte klok?«

Han stirrar på mig, gnider sin axel och backar ett par steg.

»Förlåt, förlåt, jag känner mig bara utesluten. Varför kan du inte berätta en sådan sak för mig? Det går ju knappt att snacka med dig längre, du sitter bara där med dina leenden och din förbannade telefon.«

»Hon heter Oksana. En kompis till Marusia.«

»Marusia? Din kusin?«

Vasilij nickar och sneglar tveksamt på telefonen, men skickar sedan meddelandet och lägger ifrån sig telefonen på diskbänken.

»Hon är tillbaka från Kiev, åtminstone för ett tag.«

»Det var länge sedan…«

»En annan av hennes kompisar ska spela med sitt band på torsdag. Följ med om du vill, hon vill säkert träffa dig.«

»Tack.«

»Det är väl inget att tacka för? Men nu får du gå, jag måste plugga.«

Vasia blinkar åt mig och jag ger honom en kram, en stickig kram med hans vinröda yllekofta mot halsen, men sedan skäms jag och ger honom en heterosexuell klapp på axeln i stället. Påsen i bokhyllan ser fortfarande mystiskt lockande ut, men jag kommer inte åt att titta vad som finns i den innan jag motas ut genom dörren.