4.

 

4.

 

 

Jag hade nyss fyllt nitton när jag träffade Aleksej. Vid den tiden hade jag fortfarande aldrig varit på någon gayklubb eftersom jag aldrig hade haft någon att gå med. Efter att länge ha samlat mod till mig åkte jag en kväll till Gresjniki, ensam och livrädd, iklädd en sjömanskostym som jag hade köpt på en arméshop på sjätte linjen. Män – i stort sett det enda jag hade i skallen på den tiden – fanns det i överflöd, men inte en enda jag vågade prata med. Flera av dem log mot mig, men jag slog alltid ner blicken, och om jag sedan ångrade mig och tittade upp igen så hade de alltid försvunnit. Timmarna gick, jag drack, dansade och var nära att ge upp hoppet om att någonsin våga tilltala eller se på någon. Efter ett tag var jag rejält full och fann mig stående gråtande som ett barn mitt på dansgolvet. »Pojken«, sa någon bredvid mig med ett ömt tonfall, och jag kände en hand rätta till min stora sjömanskrage. »Pojken, då.« Jag trampade på hans fot och la min kind mot hans nätklädda bröst.

 

Aleksej bjöd på en läsk och vi blev sittande länge hand i hand. Mest pratade vi om film. Om vår gemensamma kärlek till fransk film och om att vi tyckte det var för jävligt att så mycket blev digitalt medan konsten att hantera en projektor höll på att falla i glömska.

En vecka senare satt vi bredvid varandra i det mörka, heta och dammiga projektorrummet på Dom Kino. Djupt koncentrerade och under absolut tystnad såg vi filmen och smekte varandras läppar, strök varandras händer, klappade varandra över låren, tills det var dags att skärpa sig och hålla reda på filmrullarna. Och så fortsatte vi, vecka efter vecka, månad efter månad. Han lärde mig att visa filmer och vi umgicks tätt; vi blev varken förälskade eller kåta, bara smeksamma som för att uttrycka vår redan djupa och kärleksfulla vänskap. Jag grät i hans blonderade hår när jag behövde gråta någonstans, flydde hem till honom när min mamma höll på att driva mig till vansinne, höll hans hand genom den ena olyckliga förälskelsen efter den andra. Ofta gick vi ut, dansade på Central Station och Gresjniki, utforskade ett liv som var välbekant för Aleksej men som jag bara hade drömt om och längtat efter. Ett år efter att han börjat lära upp mig som maskinist fick jag fast anställning på biografen och började spara pengar. Jag drog mig undan mamma, lusläste tidningsannonserna för att hitta ett rum eller en lägenhet jag kunde ha råd med. Jag var med när Aleksej blev förälskad i en misslyckad dragqueen på Cabaret, satt hos honom varje gång de gjorde slut och blev tillsammans igen och tog med honom ut under de korta perioder då han och Kirill höll sig ifrån varandra. Vi hamnade i slagsmål på 3L efter att en brud hade tafsat på Aljosja i tron att han var en tjej, vi mutade poliser för att rädda varandras skinn när de hotade med militärtjänstgöring och vi flydde hals över huvud från fulla fotbollshuliganer. Och till sist blev det också så att han räddade mig från min egen mamma och mormor, när jag för hundrafemtionde gången grät ut hos honom och han frågade om jag ville flytta dit.

»Nikita, kom ut!«

Aleksej talar med dämpad röst och knackar på badrumsdörren. Jag sköljer ansiktet och suckar – tre nätter i rad har jag visat sena kvällsföreställningar och egentligen hade jag tänkt lägga mig och somna om, men jag hörde honom tala med någon ute i hallen nyss och antar att vi har en gäst. En oönskad sådan, av Aljosjas tonfall att döma. När jag kommer ut i vardagsrummet ser jag att det ligger en batong och en polismössa på bordet. I kokvrån står Aleksej och brygger kaffe, och vid fönstret avtecknar sig en långsmal silhuett. Knappt två veckor har gått sedan jag försatte oss i den obehagliga situationen på polisstationen och jag hade nästan glömt bort det hela. Jag hade åtminstone inte trott att Arkadij skulle komma på besök hos oss. Långsamt vänder han sig om med armarna korsade över bröstet och jag står som fastfrusen, oförmögen att ta mig över golvet och ta på mig byxorna som ligger över stolen bredvid min säng. I stället försöker jag dra ner linnet över kalsongerna och nickar åt honom. Kaffebryggaren gurglar högljutt och vi blänger på varandra utan att säga något. Arkadij ser inte gråtfärdig ut nu, snarare snuthård, och jag kan inte skönja någon beundran i hans blick. Till slut vänder han bort blicken och fortsätter titta ut genom fönstret tills Aleksej har ställt fram kaffekopparna och sockerburken på bordet.

»Ni vet, er kompis är ju minderårig.«

Ingen av oss säger någonting, utan tittar bara på medan Arkadij öser socker och mjölk i kaffet och sedan sörplar i sig den beigefärgade sockerlösningen med läpparna trutande som en anknäbb. Aleksej har gett honom en rosa mugg med en regnbågsflagga och texten »Gay Rights are Human Rights«. Idiot. Han verkar ha insett sitt misstag samtidigt som jag och fipplar nervöst med fållen på sin svarta hemmaklänning. Vår vän polisen har däremot inte lagt märke till det än, utan ser oavvänt på Aleksej och säger:

»Så ni vet förmodligen att ni ligger lite risigt till om det var ni som söp ner honom.«

Jag sneglar på Aleksej och smakar på kaffet. Med skakiga händer tänder han en cigarett och drar några nervösa bloss, trots att vi aldrig brukar röka inne med fönstren stängda. Arkadij flinar överlägset, men kommer av sig när han får syn på sin kaffemugg. Hans kind darrar till och den oskyldiga fågelungen kommer tillbaka. Med en känsla av att plötsligt ha fått övertaget tar jag polismössan från bordet och sätter den på huvudet. Jag tecknar åt Aleksej att jag vill ha en cigarett och sätter mig på bordskanten, drar i linnet så att bröstet blottas i halsringningen och betraktar min rökande, halvnakna spegelbild i spegeln på väggen bredvid tevesoffan. Porrstjärna. Precis som en alldeles perfekt bögporrstjärna.

»Är ni ljusblå?«

»Som himlen själv«, flinar jag och stryker ett finger över Aleksejs underläpp.

Arkadij gapar och vet inte riktigt hur han ska reagera, men det kan ju knappast komma som någon större chock. Till slut dricker han upp det sista av kaffet och slår sig av någon anledning ner på golvet i stället. Efter ytterligare en liten stund lägger han sig ner på rygg där, intill bordet, och ser ut att tycka att förflyttningen från stolen till golvet innebar en väsentlig komforthöjning.

»Alltså, ni suger kuk?«

Aljosja skrattar till och jag kysser honom, mest för skojs skull, för att visa min gamle klasskamrat. Efteråt lämnar jag bordet och ställer mig framför spegeln, lyfter linnet och blottar smycket i min navel, poserar med Arkadijs skärmmössa på skallen.

»Nå, jag vet inte. Om man tänker efter är ju fittor äckligare. Men ändå…«

Han pillar i håret igen och Aleksej tecknar åt mig att inte säga något mer. Jag fimpar min halvrökta cigarett i en burk och öppnar fönstret för att vädra. En stund behåller jag polismössan på, men till slut lägger jag ifrån mig den. Arkadij suckar där han ligger och blundar på golvet.

»Sankt Petersburg. Det är så kallt det kan bli. Den absoluta nollpunkten.«

»Nå, Sibirien eller för all del Moskva…«

Aleksej blir avbruten.

»Men jag menar mänskligt också! Man bryr sig liksom inte. Förstår ni?«

»Nej«, svarar jag.

»En vacker dag åker jag härifrån. Det är mitt mål, att komma bort. Någon annanstans. Jag sparar, det blir ju inte så mycket förstås, och det här med att vara polis, det blir mer och mer som vilket yrke som helst. Men en dag ska jag få tag i en större summa pengar, det kan jag lova. Någonstans. Jag vet inte hur, eller när, men det kommer att hända. Och när den dagen kommer försvinner jag härifrån.«

»Vart tänker du ta vägen?« undrar Aleksej.

För en liten stund känner jag ett slags samhörighet med Arkadij. Jag minns hur jag i tonåren låg på min säng bakom draperiet i mormors vardagsrum och läste Kerouac, hur jag drömde mig bort och längtade efter det verkliga livet. Jag försöker föreställa mig denne trasige figur vandra längs gatorna i Paris med en vacker liten fransyska vid sin sida, men det går inte. Arkadij Sergejenko i New York eller på Bali fungerar inte heller. Efter en stunds tystnad öppnar han ögonen och andas ut långsamt mellan spända läppar.

»Sotji.«

»Sotji? Varför just Sotji?«

Arkadij sträcker ut händerna framför sig, mot taket, som om han höll i ett par bollar.

»Strippor. Champagne. Kaviar. Stryka kaviar över en strippas silikonbröst…«

»Vad fint«, säger jag och sneglar på Aleksej, som ser ut att ha svårt att hålla masken.

»Värme, sol och hav. Inga bekymmer. Bara vackert och skönt, kanske vill någon gifta sig med mig där också. Jag skulle kunna skapa ett nytt liv, det kan jag ju glömma här.«

Han skrattar gällt, sätter sig upp och sträcker sig efter en sax som ligger på diskbänken. Näven är redan full med bortrivet hår, men han fattar ändå tag i en tjock hårtest på höger sida av huvudet och klipper av den. I nästa ögonblick ser han sig omkring och verkar fundera över var han ska lägga allt hår, innan han resolut stoppar ner den tjocka hårbollen i byxfickan.

»Nej, nu måste jag jobba, tyvärr.«

Han tar på sig mössan, sätter tillbaka batongen i hölstret och ser på mig och Aleksej.

»Nå, mina vänner. Det var trevligt att se er igen.«

Jag nickar tyst och ser en brun hårtest glida ur polisens byxficka och landa mjukt på vårt vardagsrumsgolv. Vi följer honom till dörren och jag undrar om han har sökt upp Vasia också, men jag låter bli att fråga för att inte ge honom några nya idéer. När han ska ta farväl av oss darrar det först till under hans ögon, men sedan sansar han sig och lyckas nästan helt återställa sitt obehagliga, överlägsna flin.

»Förresten, jag tänkte på det här, ni vet, med er minderåriga kompis som ni söp ner… Jag skulle faktiskt kunna ordna så att det aldrig kommer i dagen. Han kanske var full redan när ni hittade honom? Men…«

»Men det kostar, eller hur?«

Aleksej sparkar till mitt ben, som om det hade hjälpt att hålla käft.

»En enstaka straffavgift bara, så behöver det inte gå längre än så. Femhundra rubel var.«

Han flinar nöjt och ser ut att vara på väg att börja dregla när han ser oss leta fram de pengar han vill ha.

»Ni hade tur sist, jag kom in i sista sekund. Vet ni vad man kallar honom, Danila, min kollega?«

Arkadij skrattar till, men varken Aleksej eller jag svarar.

»Knullet! Man kallar honom Knullet! Fattar ni?«

Länge står vi kvar i hallen och stirrar på den stängda dörren efter att han har gått.

 

När jag går av tunnelbanan vid Vasileostrovskaja vet jag fortfarande inte om jag vill berätta för Vasia om förmiddagens besök eller inte. Till sist bestämmer jag mig för att låta bli för den här gången; jag har blivit inbjuden till hans föräldrahem innan vi åker inåt stan för att möta Marusia, och alltihop känns så bräckligt. Min mage svider av hunger och jag köper ett par rökta sillar från den ombyggda tyska brödbilen på Srednyj Prospekt. Strax därpå inser jag att jag kommer att stinka fisk när jag så småningom infinner mig hos familjen Surkov och till slut får träffa den hemliga Oksana. Ändå äter jag sillarna, snabbt och metodiskt, bryter loss köttet i sjok som jag stoppar i munnen medan jag bakåtlutad ser upp på virrvarret av telefonkablar som löper mellan husen. Det finns ingen papperskorg inom synhåll, så jag petar in fiskrenset i ett stuprör och fortsätter att gå.

 

Vasilijs familj bor på trettonde linjen, mellan Srednyj och Bolsjoj Prospekt. När vi bodde på Vasilijön, innan allt gick sönder och mamma och jag fick flytta söderut, hade vi en lägenhet några kvarter bort på sjunde linjen, fast på andra sidan Malyj Prospekt. Det känns konstigt att vara här nu, och jag funderar flera gånger på att stanna ute på trottoaren och vänta tills de andra är klara att gå. Till slut öppnar jag ändå den bruna järnporten och går in i trapphuset och vidare genom de oändliga trapphuskorridorerna. Det är som om jag hade varit där bara ett par veckor tidigare. Jag hittar utan problem.

»Du luktar fisk«, skrattar Vasilij när han öppnar dörren och släpper in mig. I den nästan otäckt välbekanta hallen luktar det som vanligt av vaxljus, som inne i en kyrka.

Från köket når mig doften av soppa och kött, av allt att döma kommer jag nog att bli bjuden på mat ändå. Jag torkar av händerna på jeansen och följer med Vasia ut i vardagsrummet där Oksana sitter.

Ända sedan jag fick höra talas om henne har jag försökt föreställa mig hur en kvinna ser ut som förtjänar någon som Vasilij. Den kvinna som jag tänkte mig var en klassisk skönhet, med porslinshy och höga kindben. Typen som går klädd i sidenblus och sobelmössa. I stället visar hon sig vara långt därifrån: definitivt vacker, men blek och svarthårig med pepparkornsögon, tunna ögonbryn och läppar målade i vinrött. Händerna är långa och smala, liksom benen som sticker fram under den knälånga, mörka och mönstrade klänningen. På något sätt gör detta henne ännu mer irriterande, ännu mer perfekt än det jag hade fantiserat ihop. Fortfarande en prinsessa, men antagligen med en bra skivsamling. Hon ger mig ett strålande vitt leende när vi hälsar, och när Vasilij sedan sätter sig bredvid henne och de börjar nojsa och fnissa i soffan tassar jag ifrån dem. Jag hade befarat att jag skulle börja gråta, men i stället har åsynen av vardagsrummet motsatt effekt och det är med ett brett dumflin jag ser mig omkring i rummet. Allt är sig likt. De gröna väggarna, de överfyllda bokhyllorna, Pusjkinporträttet som påminner om den gången Nikolaj försökte läsa Spader Dam för oss och blev upprörd när vi somnade. teven är ny men står fortfarande smakfullt undanskymd i samma hörn som den gamla. Matsalsbordet Mir, som fick sitt namn när vi åtta år gamla satt där under och var kosmonauter. Nästan varje dag i flera månaders tid var vi där, tills Vasilij kom över sina kosmonautdrömmar och bestämde att han skulle bli poet eller brandman i stället. Jag älskade att sitta under bordet och fortsatte att göra det i hemlighet, särskilt när jag bodde här tiden efter att pappa hade gått bort; undersidan av bordsskivan doftade så gott, som insidan av en matrjosjkadocka. Oksana och Vasilij är fortfarande helt uppslukade av varandra och jag kan inte låta bli att ställa mig på knä, sticka in huvudet under Mir och dra in trädoften.

»Nikita Andrejevitj! Vad gör du under bordet? Ut med dig, pojkjävel!«

En stark hand fattar tag om min fot och drar i den tills strumpan nästan åker av. Jag hör Vasilij skratta.

»Varför har du krupit in där egentligen?«

»Jag tappade en grej bara.«

Alla som befinner sig i rummet skrattar högt.

»Jo jo, vi minns nog hur du brukade ligga där under«, hör jag Vasilijs mor inflika medan jag kryper ut igen.

»Och sniffa i hörnen när du trodde att ingen såg«, fortsätter Vasia.

Jag reser mig upp och blir överöst med kyssar, som om ingenting har hänt sedan sist vi sågs. Och det har det väl inte heller, ingenting mer än att min nästanbror och jag har blivit vuxna och att jag inte har haft någon kontakt med resten av hans familj.