7.

 

7.

 

 

Det var Viktor som lärde mig att göra kalejdoskop. Min första pojkvän och den förste jag hade sex med av någon sorts kärlek. Jag skulle fylla sjutton på hösten, men det var fortfarande vår. På den tiden umgicks jag extra tätt med Vasilij – mamma och jag hade ett par månader efter min sextonårsdag flyttat hem till mormor och jag stod inte ut med att vara hemma. Ofta gick vi på spelningar med lokala källarband. Viktor spelade bas i ett ganska dåligt punkband som vi såg några gånger. De var mest kända för att vara så högljudda att publiken ibland grät av smärta, och för att de var lokala tjejfavoriter i sitt område. Efter en av deras spelningar fick vi följa med på efterfest i en lägenhet. Festen var trevlig, stämningen var varm, i en soffa satt någon och spelade gitarr. Det var där som Vasilij träffade sin första riktiga flickvän, Anastasia, så jag störde honom inte utan drev runt mellan rummen och sofforna. Ibland pratade någon med mig, men oftast satt jag bara tyst och tittade på någons alfapetspel eller lyssnade på musiken. När jag slagit mig ner på golvet bredvid en soffa kom Viktor, basisten med den svarta tuppkammen som var lite för kort för att egentligen räknas som sådan, och frågade varför jag inte drack något. Det var inget jag behövde svara på; snart hade jag en ölburk i ena handen, en cigarett i den andra och Viktor vid min sida. Ingenting hände den kvällen, men vi pratade hela natten och bestämde att vi skulle ses nästa dag.

»Jag gillar killar också«, sa han enkelt.

»Jag gillar också killar. Bara.«

Viktor var den första jag sa det till.

 

Han bodde med sin pappa i södra Petersburg, i närheten av Narvaporten. Modern var död sedan ett par år och pappan var sällan hemma, men två av rummen i lägenheten var uthyrda till studenter så vi vågade aldrig göra särskilt mycket hemma hos honom. De gånger vi var där var det mest för att hämta någonting, men jag minns att vi ett par gånger stannade en stund i köket med en av studenterna, Leonid Spektor. Mest av allt gillade jag honom för namnets skull – det var fart i det – och för hans lite skrämmande utseende och svarta rufsiga hår, men han var också trevlig på sitt sätt. Leonid bjöd oss på kvass och underhöll oss med historier om sina erotiska äventyr och om brott han med största sannolikhet inte hade begått. Medan han berättade brukade han sänka sina buskiga ögonbryn och dra lite i skjortärmen för att vi skulle se hans tatuering, en rad med svarta streck på handleden. Antagligen söp han en hel del, men han var rolig och tittade med stort intresse när Viktor vid det stora köksbordet demonstrerade hur ett kalejdoskop fungerar och hur man sätter speglarna i röret.

Vi hade vårt eget ställe i en övergiven huslänga intill Warszawastationen. Först höll vi till i en lägenhet på andra våningen och sedan i ett gårdshus på baksidan där man inte riskerade att falla genom golvet. Där fanns det en madrass, inte särskilt ren men inte heller så lortig som man kunde vänta sig av en madrass på ett sådant ställe. Fönstren var gröna av ingrodd smuts, men ett av dem var utslaget så vi hade utsikt över en väldig konstruktion av metall och betong som fanns på andra sidan. Kanske var det ett påbörjat monsterbygge som ingen orkat fortsätta med, kanske hade det någon gång fyllt en funktion. Ingen av oss visste. Vi hade säkert inte gårdshuset för oss själva, men det var lättare att vara ostörd där än inne i de gamla bostäderna. Risken att bli ertappad var kanske det mest spännande med stället. Inte för att de andra som uppehöll sig i husen utgjorde något större hot – två ljusblå tonåringar var ingenting som störde nämnvärt och i allmänhet levde de hemlösa, pundarna och de herrelösa hundarna i någon sorts harmoni – men ibland kom det folk utifrån. Polis, våldsamma ungdomsgäng, fel sorts narkomaner. Men det hände oss aldrig någonting, vi fick vara i fred och använde vårt gårdshus som ett avskilt ställe där vi kunde kyssas och göra flyktiga, stressade försök att utforska vår sexualitet. Vi låg på madrassen och lyssnade på musik i Viktors gamla mp3-spelare, rökte cigaretter och drack sprit om vi hade fått tag på någon. Speciellt mycket av någonting vågade vi inte ha med ifall någon skulle se det och vilja råna oss. Förhållandet varade från maj till oktober och det jag minns bäst är just det där stället, det trasiga fönstret med en gren från en stackars rosenbuske som stack fram och förändrades med månaderna, det stora stålmonstret i bakgrunden. Viktors skinnjacka under min kind. Cigaretterna vi delade, samtalen och tystnaden, musiken – han älskade Krematorij och Agata Kristi – i en hörsnäcka i ena örat. Huset, den större längan, levde ett eget liv. En lägenhet kunde stå tom i flera veckor för att sedan vara ockuperad av någon som bodde där nästan som på riktigt. Plötsligt kunde en teveantenn hänga ut genom ett fönster och man kunde skymta krukväxter, levande ljus, böcker och annat som knappast kunde förknippas med något annat än riktigt liv och riktiga, levande människor. Faktum är att det kunde se så hemtrevligt ut att Viktor och jag ibland undrade om huslängan verkligen var övergiven eller om det fanns någon som ägde den och hyrde ut bostäderna. Rosorna vid gårdshuset knoppade, blommade och tappade sina doftande kronblad allteftersom sommaren gick. Till slut började även bladen liksom tröttna i den tilltagande kylan och livet i ödehuset stillnade, fortsatte men mindre dramatiskt, mindre övertydligt. Jag var aldrig speciellt förälskad i Viktor utan tyckte nog mest att det var spännande att ha en pojkvän, men gårdshuset med madrassen, de smygande farorna och det trasiga fönstret gav det hela en romantisk och passionerad patina som fick mig att tro att det ändå måste få ett dramatiskt och hjärtslitande slut. Kanske skulle någon av oss skickas till Tjetjenien eller förolyckas när vi hjälpte Leonid Spektor med någon kupp i den undre världen. Men i stället gjorde han helt enkelt slut när hösten kom och det ändå började bli för kallt för att knulla på madrassen i gårdshuset. Han hade tröttnat och var ändå aldrig riktigt kär. Ville prova annat, hade träffat en tjej som han kanske var intresserad av. Och det var det. Ingen av oss grät, vi sa bara hej då och kysstes till avsked. Han gav mig en ritning och ett halvfärdigt kalejdoskop som han inte hann få klart innan han bestämde sig för att bryta upp.

 

* * *

 

»Tja, lite romantiskt är det allt«, säger Aleksej och höjer det turkost mönstrade röret mot lampan.

»Så speglarna reflekterar prylarna som ligger i och upprepar dem som ett mönster…«

»Ja, jag fattar.«

Det rasslar till när han vrider på kalejdoskopet.

»Så ett hjärta kan bli tio stycken.«

»Just nu är hjärtat halvt.«

Han vrider en gång till, åt samma håll som sist, och jag stoppar en mörkröd glaspärla i min burk med fina paljetter och pärlor.

»Och det är därför jag sparar. Ifall jag träffar någon, liksom.«

»Gör ett till sushipojken.«

»Ruslan är väl ingen pojke heller? Och han är ingen kalejdoskopkille, bara ett knull. Kanske.«

»Jag menar Volodja, fattar du väl!«

»Han är inte intresserad.«

»Det vet du inte. Han var inte där eftersom du kom dit på hans lediga dag och han har inte ringt eftersom han inte har ditt nummer. Eller tänker du ge upp bara för att du tyckte att hans arbetskamrater var snyggare än du?«

Jag rycker Viktors kalejdoskop ur Aleksejs hand och lägger det i min kalsonglåda.

»Har Kirill hört av sig?«

»Nej.«

»Tänker du?«

»Nej. Han kommer om han kommer. När han kommer. Till dess…«

Aleksej trummar en liten virvel på sina lår, men kommer av sig och kastar sig ner på golvet efter att ha tittat ut genom fönstret.

»Till dess tänker du ligga på golvet? Vad gör du, är du sjuk?«

»Snuten är här! Där ute, han står inne på gården och glor på alla fönster.«

»Varför skulle det vara dig de letar efter?«

»Arkadij, fattar du väl!«

Jag tittar ut genom fönstret och ser fågelskrämman stående på asfalten. Samtidigt får han syn på mig – vi bor på andra våningen så jag är lätt att se där nerifrån. Glatt vinkande tar han några steg bakåt och sätter foten i det korsformade locket på en brunn, tappar balansen och snubblar baklänges rakt på en soptunna. Den välter nästan omkull och den randiga trebenta katten som håller till där ute springer därifrån i rasande fart. Jag viker mig nästan dubbel av skratt.

»Aljosja, du skulle ha sett det här!«

»Idiot! Tänk om han ser dig, lägg dig ner eller ducka så han inte kommer upp och hälsar på!«

»Kuken.«

Snabbt kastar jag på mig så mycket kläder jag kan, snubblar ut i hallen och stoppar fötterna i mina gamla Dr Martens och öppnar dörren.

»Vart ska du nu då?«

»Ut. Avvärja anfallet. Vi ses.«

 

Jag snubblar nerför de mörka trapporna, längs raderna av dörrar, och stöter ihop med Arkadij nästan direkt när jag kommer ut på gården.

»Nikita! Kul, jag hade vägarna förbi. Skulle kolla om du var hemma, faktiskt.«

»Tappade du bort dig?«

»Nja, jag hittade precis rätt. Men jag ska åka och jobba.«

Vi tittar på varandra och nickar fånigt ett par gånger.

»Kul. Ja, okej. Men vi ses kanske igen då«, nickar jag och drar jackan och halsduken om mig.

Det duggregnar och är rått. Även om det kanske inte är minusgrader så känns det så.

»Så du var på väg någonstans? Får jag… Jag har bilen här borta, du kan… Vill du ha skjuts?«

»Tack, jag skulle bara ut och handla.«

»Låt mig köra dig, så kan vi snacka lite ändå! Det går väl bra?«

Utan att helt begripa varför nickar jag och följer med honom till en ful gammal Lada som står parkerad ute på gatan. Det gäller att hålla skenet uppe. Jag måste komma på ett bra ställe att låtsas ha varit på väg till, ett som ligger någorlunda nära. Arkadij tar plats i förarsätet med en glad uppsyn och verkar inte ha en tanke på att fråga vart jag egentligen var på väg. Jag sätter mig bredvid honom och spänner fast säkerhetsbältet; han gör inte likadant. En ikon och ett kors dinglar från backspegeln.

»Har du alltid uniform på dig?« frågar jag och försöker föreställa mig hur han ser ut i civila kläder.

»Ja«, svarar han och gasar i väg åt Nevahållet.

Det är det enda jag kommer på att säga, så jag är tyst tills han talar igen. Han kör på, kilar sig in mellan bilar i trängseln. Mitt huvud känns tungt och jag börjar bli illamående av alla avgaser som letar sig in i bilen.

»Du«, säger han efter en stund, »jag har tänkt på en sak. Vi pratade häromdagen, Vova, Danila och jag, om tjejer och killar. Om de, vi, kan vara bara kompisar med varandra alltså. Vova trodde att det var omöjligt. Danila och jag visste inte, men vi kom fram till att det i alla fall går att vara vänner och inte ligga med varandra, fast man kanske är lite latent kåt ändå, liksom…«

»Mhm.«

Arkadij är uppenbarligen på väg mot Vasilijön och tycks vara helt inställd på att jag ska följa med honom. Jag försöker göra en gest med handen och be att bli avsläppt vid bronsryttaren, men min gamle klasskamrat fortsätter prata.

»Och då tänkte jag på om det är så att ni inte kan vara kompisar. Killar och killar. Hos dig, alltså.«

»Klart att vi kan«, stönar jag och ger upp hoppet om att dra mig ur denna kidnappning.

»Så du och jag kan umgås? Jag menar, jag blir inte… Blir jag ljusblå då?«

»Du är inte klok.«

»Bra. Så du menar nej, alltså? Men du kan kanske vara snäll och… När vi är på stationen, för du hänger väl med en stund? Det blir nog kul i kväll, och det har talats om en stor grej, ett kokaintillslag, och vi är ett par stycken som hoppas på att få tag i lite. Sotji. Jag ska till Sotji en dag, ja jävlar…«

Vi korsar bron och jag tittar gäspande ut genom den regnblöta vindrutan, ut över den grå och mörka Neva. Jag hoppas att Aleksej inte blir för orolig.

»Vad är det jag ska vara snäll och göra när vi är på stationen?«

»Åh. Just det. Var snäll och nämn inget om din störning inför de andra. De vet nog inte hur det funkar, liksom. Alltså, de kan tro att det smittar och att jag också är ljusblå.«

»Oroa dig inte. Din sort vill man ändå inte berätta sådant för.«

 

Stämningen kring bordet där vi för några veckor sedan drack kaffe är upprymd. Danila är där, Julia också. De dricker öl medan Vova, som verkar ha svårt att sitta still, klunkar i sig kaffe. Flera andra poliser rör sig i rummet och några av dem, gissningsvis de som ägnar sig åt handel med beslagtagna varor, kilar fram och tillbaka som råttor. Någon form av ordning måste upprätthållas, men de verkar ha försökt få till en liten fest av det slag som snabbt kan avbrytas vid larm eller en chefs plötsliga ankomst.

»Är det sant?«

Danila nickar högtidligt och bjuder oss på öl.

»Ett enormt tillslag. Nu väntar vi bara på klartecken, sedan så…«

Jag öppnar burken och dricker, osäker på vart det är tänkt att jag ska ta vägen. Arkadij verkar vara inställd på att följa med.

»Så ni kan bara gå och plocka kola hur som helst?«

»Nej, men är man snabb så… Man kan inte ta för mycket. Det ska förvaras säkert, visas upp och så, men tillräckligt för att tjäna en hacka. Säg inget, men alla är med på det.«

»Hur mycket behöver du för att åka till Sotji, då? Det kan väl inte kosta så mycket att resa inrikes.«

Arkadij fnyser.

»Nej, visst, men jag måste ju leva där också. Och bo någonstans.«

»Bli polis där.«

Någon klappar i händerna, musiken stängs av och sorlet tystnar. Vova sträcker upp sina armar mot taket och ser ut över sina uniformerade vänner. Julia fnittrar, hon är förmodligen ganska full.

»Ni är inte kloka«, ropar hon och sätter sig på en stol. »Ska ni verkligen göra det här?«

»Tyst min sköna, så kanske du får dig en liten del du också«, ryter Vova.

Julia fortsätter att fnittra, men tystare nu och med ansiktet begravt i de korsade armarna som vilar på bordet.

»Nu är det dags. Ni vet vad vi har sagt, jag kör bilen, alla andra sköter sig professionellt. Vår vän Sergej har tyvärr firat för mycket och kan inte följa med av uppenbara skäl, och som ni alla vet är det vi som deltar i tillslaget som har förtur till det vita guldet. Vem ska åka i stället?«

Arkadij räcker upp handen och ropar:

»Kan inte min kompis följa med?«

Vova sträcker på sig, får syn på mig och utstöter ett hest rosslande som antagligen ska föreställa ett skratt.

»Din kompis fyllebögen? Nej nej, inte en chans. Han skulle väl snörvla i sig alltihop på en gång, och hur skulle det se ut om vi hade civila med oss? Danila! Du kommer med oss, men bara om du kan uppträda civiliserat.«

Poliserna börjar röra sig mot utgången och Arkadij klappar mig på axeln.

»Stanna du här, Nikita. Jag lovar att ge dig lite grann ändå, och här är det säkert fest.«

Jag nickar och tittar efter honom när han följer med sina kollegor ut. Folksamlingen skingras, musiken sätter igång igen och jag blir kvar med Julia, som verkar ha piggnat till, och två manliga poliser i trettioårsåldern. Plötsligt kommer jag att tänka på Aleksej, han undrar nog vart jag har tagit vägen. Snabbt skickar jag ett meddelande och förklarar att jag har blivit kidnappad, men att jag mår bra och kommer hem någon gång under kvällen. Jag sätter mig bredvid Julia och öppnar Arkadijs kvarlämnade ölburk.

»Så. Din andra kompis, var är han då?«

»Vilken av dem? Vasilij?«

»Är det han, den snygga?«

»Ja.«

»Har han någon flickvän?«

»Ja.«

»Synd.«

Hon suckar, men verkar inte bry sig särskilt länge utan ålar snart upp på bordet, där hon lutar sig bakåt så brösten spänner mot uniformsskjortan.

»Kan du höja musiken lite grann?« ropar hon åt den ene polisen, som gör som han blir tillfrågad och lämnar rummet. Den andre skakar på huvudet och räcker en vodkaflaska till Julia som sitter på bordet i en sexig pose bara någon decimeter framför mig. Hon doftar av någon blommig parfym, egentligen lite för starkt, och jag kan inte bestämma mig för om jag vill flytta på mig, kanske gå härifrån, eller stanna och ta mig närmare Julia bara för sakens skull. Det verkar vara vad som förväntas av mig. Musiken är fortfarande dämpad.

»Kan vi inte höja lite till?« frågar jag trots att låten är dålig.

»Nej, det får inte höras ut. Någon kan komma in och då är det inte bra om det låter som världens party här inne.«

Svaret får Julia att skratta och kasta en brödbit på honom.

»Kom igen nu, Vanja!«

Han ler men skakar på huvudet och sätter sig på den motsatta sidan av bordet för att läsa tidningen. Från resten av polisstationen hörs alldeles vanliga ljud, telefoner som ringer, röster, fotsteg. De jobbar på som vanligt, samtidigt som det är fest i lunchrummet och ytterligare några kollegor är på väg för att göra ett tillslag och stjäla kokain. Julia fnittrar, tar ölburken ur min hand och dricker lite med ett äckligt sörplande. Trots att hon sitter ner verkar hon vinglig.

»Det där Vova sa, att du var en fyllebög, det är inte sant, va? Du är väl inte ljusblå?«

Genom mitt huvud fladdrar tankar på allt jag betraktar som viktigt: Vasilij, Marusia, familjen Surkov, Aleksej. Volodja. Jag tänker på Volodja och på kalejdoskopet jag vill ge honom, eller som jag skulle vilja ge honom om jag bara fick träffa honom igen, och jag föreställer mig att de alla står här, att de tittar anklagande på mig där jag sitter bland dessa supande poliser och väntar på att mina kompisar ska komma tillbaka med kokain. Hoppas att jag inte förväntas experimentera med heterosex också.

»Nej. Nej, då.«

»Bra.«

Julia fnittrar och sträcker fram min öl till Vanja, som skakar på huvudet och fortsätter läsa. En polis kommer in och häller upp kaffe åt sig vid diskbänken utan att ta någon vidare notis om sin kollega som halvligger på bordet och dricker öl. Det är inte förrän en söt tjej med kortklippt svart hår kommer in och bankar i väggen med sin batong som Julia skärper sig.

»Julia, nu får du slita dig och hjälpa till. Serjozja har spytt i den ena cellen och det är fullt kaos i den andra, vad är det ni håller på med egentligen?«

»Strax, Nadja«, svarar Julia och rullar ner över kanten på min sida av bordet och hamnar liggande på mage över mina ben, som om jag skulle ge henne smisk.

»Nej, nu. Genast.«

Hon sparkar till dörrkarmen när hon vänder sig om för att gå. Julia rättar till kläderna så gott hon kan, tar fram sin batong och blinkar åt mig innan hon följer efter Nadja.

»Vi ses om en stund, snygging.«

Snart hörs bråk och skrik i en avlägsen del av stationen. Jag sneglar på Vanja, som fortfarande är försjunken i sin Pravda, och undrar om det finns något som hindrar mig från att bara gå härifrån innan Arkadij och de andra kommer tillbaka, eller om jag är en fånge här. Kanske borde jag prova att säga adjö till Vanja, se om han hindrar mig. Eller så borde jag göra det motsatta, bara gå härifrån och hoppas att han inte lägger märke till det.

»Ursäkta mig.«

»Hm«, mumlar han utan att lyfta blicken från tidningen.

»Jo, jag har saker att göra så jag tänkte gå nu.«

»Visst. Okej. Hej då.«

Han tittar upp och nickar åt mig, men har hunnit sänka blicken mot tidningen igen när jag börjar gå. Jag lämnar rummet och fortsätter genom korridoren åt det håll jag har för mig att vi gick sist. Till slut kommer jag fram till Julias tomma skrivbord. En äldre snut med tjocka mustascher nickar åt mig från sitt skrivbord, men ingen annan verkar lägga märke till mig och det är bara att gå ut. Jag skyndar mig ut på den våta gatan och bort från stationen. Det ringer i min ficka, men jag törs inte stå inom synhåll från polisstationen utan springer och ställer mig under ett träd en bit därifrån innan jag svarar.

»Hallå? Är det Nikita?«

»Ja«, svarar jag och måste ta stöd mot trädstammen för att inte ramla ihop eller spy upp mina egna inälvor. Rösten i telefonen har inte presenterat sig än, men det behövs inte – jag har tänkt på den konstant de senaste veckorna och känner igen den direkt. Genom suset hör jag någon ropa om California rolls och är nära att börja gråta. Samtidigt ler jag så brett att jag tror att mungiporna ska mötas i nacken så skallen går av på mitten.

»Förlåt«, stammar han fram.

»Vad är det nu du ber om ursäkt för?«

»Att jag inte har ringt tidigare. Det är Volodja, alltså.«

»Jag hör det. Hur är det?«

»Bra. Bra, tack, jag måste fortsätta jobba men jag vill träffa dig. Har du tid i kväll?«

En polisbuss kommer körande på andra sidan om nionde linjen och jag trycker mig mot husväggen, gömmer mig i skuggan. Jag kan skymta Vovas ansikte på förarplatsen och bussen svänger in på gatan.

»Självklart! Absolut, jag… Jag är på Vasilijön.«

I luren hör jag hur Volodjas kollega nästan skriker att ännu en portion rullar är färdiga.

»Jag slutar om en timme. Kom och möt mig vid Gogol.«

»Gogol? Vad menar du?« frågar jag, men Volodja har redan lagt på.

Det börjar regna igen.