KAPITEL 4

SCENSKOLAN HADE FÅTT en ny rektor, Hans Wigren, och vi skulle på utflykt med Scenskolan till Uppsala. Hela gänget åkte buss för att se en föreställning. Jag och polaren Börje kollade på första halvlek. Det heter ju akt, men eftersom jag var mera intresserad av fotboll så kallade jag det för halvlek. I pausen gick vi till Stadshuskällaren och tog en bira och satt kvar med några brudar som vi sedan övernattade hos. Men grejen var att de hade stått med bussen och väntat på oss i en timme. De visste ju inte att vi hade kul på annat håll. Nästa dag blev vi inkallade till rektorn som frågade vart fan vi hade tagit vägen. Jag förklarade att vi hade träffat två brudar och tagit en bira. ”Ja, men så här funkar det inte”, sa han. ”Skärpning grabbar, så här får det inte gå till, vi stod ju med bussen och väntade.” Vi höll med om att det var lite tokigt. När vi var på väg ut från hans rum sa han: ”Var de snygga?” Så var det bra med det.

***

Jag blev inkallad 1972 eller 1973 med ett välkomnande brev från P18 på Gotland. Jag sket i det, jag var upptagen med annat. Under tio år fick jag nya inbjudningar till det militära. Jag brydde mig inte så mycket om det där. Det verkade ganska harmlöst. Men sedan började det komma brev med inställningsorder till rättegång för smitning från det militära, som jag också sket i! En dag ringde det på dörren, på Nytorgsgatan där jag bodde då, och utanför stod två poliser: ”Tjena grabben, hämta tandborsten, vi ska till Gotland.” De kände igen mig eftersom snutar kollar polisfilmer.

”Äh, men va fan, det kan ni väl inte mena”, sa jag. ”Nä, vi skojade med dig men vi har lite papper som du ska skriva på. Dels är det rättegång idag klockan tio som du har blivit kallad till i några år, så det är nog bäst att du åker dit.” De tog med mig i bilen för att jag verkligen skulle infinna mig. Jag visste att om man nekade att göra militärtjänstgöring åkte man in i fängelse. När jag kom in i rättssalen satt det några gubbar och tanter där som sa att Herr Bergqvist vägrar att göra militärtjänst!

”Nej, jag vägrar absolut inte, jag har inte riktigt haft tid. Jag tycker verkligen att man ska försvara sitt land.” De tjatade på en stund, och jag vidhöll. Till slut tröttnade de på att jag inte erkände och gav mig en remiss till försvarets psykiatriker. Där fick jag berätta om mitt liv och mina problem med auktoriteter. Det blev ny rättegång och då lästes brevet, intyget från psykiatrikern upp, som slutade med orden: ”Jag rekommenderar att inte inta Bergqvist i militärtjänst, det kan få oanade konsekvenser.” Jag fick en frisedel och tre hundra kronor i böter.

***

Det första jobbet jag fick efter Scenskolan var en stor roll i Figaros bröllop för tv. Där fick jag jobba med Björn Gustafson, Carl-Gustaf Lindstedt, Tord Peterson, Frej Lindqvist, och mina två mentorer från Scenskolan, Sif Ruud och Ulla Sjöblom. Jag dansade med de stora elefanterna med en gång! Samtidigt hade jag fått ett fast jobb på Riksteatern så jag fick tjänstledigt från Riksteatern innan jag ens hade börjat för att göra Figaros bröllop. Etienne Glaser var regissör för den uppsättningen och han spelade tennis med Kjell Grede. Grede hade provfilmat hundratals killar till sin nya film men var inte riktigt nöjd. Det berättade han för Glaser. ”Jag har en ung begåvad kille som jag jobbar med nu”, sa Glaser. Då blev jag kontaktad av Sandrews. Det här var sommaren 1973. De ringde från filmbolaget klockan tio en morgon och frågade om jag kunde komma dit och provfilma någon av de närmaste dagarna. Det kunde jag tyvärr inte, jag skulle ta tåget till Mellbystrand med Erik Thelin. Han skulle besöka någon som hette Gudrun Brost, och jag tyckte det skulle vara kul att återse mitt gamla kollo.

”Har du ingen möjlighet att komma hit innan, vi skickar en taxi”, sa de. Och så blev det, på väg till Centralen passerade jag Sandrews. Där träffade jag Kjell Grede. Jag fick några papper i handen för att plugga en stund, i en liten skrubb, sedan blev det in på hans kontor och spela upp det. Det var en scen där jag satt ensam i en ambulans och skulle prata i en mikrofon, i en komradio, som det hette då. Efter att det var avklarat fortsatte jag till tåget med taxin som stod och väntade.

När vi kom ner till Mellbystrand var det ett riktigt jävla skitväder. Det var mörkt, åskade och ösregnade så där som det kan göra på västkusten. När vi kom fram till Gudruns hus, som var en liten stuga vid stranden, satt två kärringar och drack grogg. Gudrun och hennes väninna satt ute i regnet, pruttfulla. I ena fickan stack det upp ett kvarter och i den andra fickan stack det upp en starköl. Två genomblöta tanter varav den ena, väninnan, var helt tandlös. På det lilla bordet stod två glas som rann över av allt regnande, det var väl mest regnvatten i dem. De var så fulla att de nog inte hade någon ordning på sitt drickande. Men så fick de syn på mig, ung och söt, så det skulle kramas, pussas och bökas. Vi blev kvar där en stund och gick sedan till hotellet. I receptionen låg det ett fax till mig där det stod: ”Vi vill gärna att du kommer hem så fort som möjligt, vi vill att du ska göra huvudrollen i Kjell Gredes film. Hälsningar Sandrews.”

Det var väl kanon, tänkte jag. Men nu var jag tvungen att få ledigt igen från Riksteatern. Vi hade inte hunnit börja än med det som skulle bli en katastrof. Det bara rasade på. Men fortfarande hade jag inte riktigt fattat vad jag gav mig in på. Figaros bröllop hade jag klarat av, och det var ju kul. Framför allt att få spela med de gamla rävarna, eller elefanterna. Jag hade aldrig stått framför en filmkamera, den fanns inte med i min utbildning. Då skulle man stå på en teaterscen, film var inte riktigt fint.

Jag satte mig på planet nästa morgon till Stockholm. Det var inte många med på planet och det blev ett jävla oväder när vi hade kommit upp i luften. Alla skulle ta på sig bältena, och det visade sig att jag hade lyckats sätta mig på en plats som det stod ”crew” på. Bredvid mig satte sig en skitsnygg flygvärdinna som hette Elisabeth någonting. När vi hade landat gick hon och jag på Vickan och tog en bira, sedan hamnade vi hemma hos henne. Det var en ganska trevlig flygresa som slutade lyckligt trots åska och drivis.

***

Restaurang Victoria i Kungsträdgården blev en naturlig träffpunkt för Stockholms innegäng. Skådisar, artister, gangsters och vanligt folk som ville frottera sig med de förstnämnda. På 70-talet blev Vickan en innekrog och kön ringlade sig lång i Kungsträdgården. Det var också en av de första krogarna som hade öppet till klockan tre på natten och det är klart att det blev ett tillhåll för mig och mina kollegor. Det som fanns på den tiden var annars Prinsen, KB eller Bolaget som alla stängde klockan ett, men där var man tvungen att käka och ibland ville man ju bara ha några bira. Jag började springa där runt 1971, när jag gick på Scenskolan. Det var lätt att bara slinka in och det var alltid någon jag kände som satt där.

En av dem var Janne Halldoff. Han satt ofta där på eftermiddagen, tog ett par bira och sedan gick han hem och sov middag ett par timmar, gick ut med sina vinthundar, och kom tillbaka framåt nio och fortsatte dricka bira och snacka med sina polare. Det var ofta hans fru Kerstin, som kom och hämtade honom på eftermiddagarna. På vägen tillbaka till Vickan slank han ofta in på Kvarnen och tog en bira och snackade med sina Hammarbypolare.

På den tiden var det Anders Gunnarsson och Åke Söderqvist som var krögare. Åke Söderqvist var ett av de berömda ”Skäggen”, de andra var Beppe Wolgers, Edvard Matz, Yngve Gamlin, Lasse O’Månsson och Jan-Öjvind Swahn.

Anders Gunnarsson kände jag sedan han jobbade på Gul&Blå. Anders var förtjust i pojkar och jag var ung och söt, vilket gjorde att jag lätt kunde slinka förbi kön för att komma in. Det var i början, sedan när jag blev en riktig stammis fick jag portkoden till personalingången på baksidan av Vickan och kunde gå in den vägen. Det blev mycket bättre för det var ofta bråk i kön och vid entrén till krogen när de släppte in kändisar. Då kunde folk bli förbannade. Fördelen med att gå in på baksidan var också att jag då fick gå genom köket. Ibland hade jag ont om pengar och då kunde jag stanna till hos Roberto i köket och få lite käk. Han sa alltid: ”Tjenare Kjelle, är du hungrig?” och det var jag alltid. Då satt jag och snackade med honom och brudarna ett tag och käkade middag innan jag gick ut till biran och polarna. Efter hand lärde jag känna personalen, bara jävligt snygga tjejer, som var schysta. Hade jag inga stålar den dagen gick det bra att skriva upp och pröjsa en annan dag, i slutet av månaden.

Det var här man träffade alla skumma och kul typer. Min kusin Svenne gick här liksom Tommy Körberg, Örjan Ramberg, Johannes Brost och Janne Halldoff med flera. Det var här som de blev mina polare. När klockan var tre tändes lamporna och gästerna fick gå hem. Men vi satt ibland kvar och fortsatte till morgonen och då tog vi och delar av personalen lite käk med oss och drog ut till Djurgården eller Saltis på picknick, innan det var dags att knoppa några timmar. Natt hade blivit dag, men inte fan tänkte vi på det.

Någon gång i början av 1976 började snacket om filmen Jack, efter Ulf Lundells roman. Janne skulle regissera och det var vid det tillfället som Örjan Ramberg dök upp i min bekantskapskrets. Jag hade bara träffat honom ett par gånger, när han gjorde en imitation av Mick Jagger på Fattighuset, en nattklubb på Döbelnsgatan. Göran Stangertz, som skulle göra huvudrollen, hade jag däremot aldrig träffat. Örjan skulle bo tillfälligt hos mig på Nytorget ett par dagar tills filmbolaget hade fixat en lägenhet åt honom, men han blev kvar i två år.

Inför inspelningen, som mestadels ägde rum på Gotland, tänkte Örjan och jag att vi skulle åka bort någon vecka och vila upp oss. Örjan lastade in sin packning i min gamla Volvo Amazon när jag hämtade honom på Centralen, han kom från Göteborg. Men på vägen tänkte vi att vi bara skulle ta en bira på Vickan. Så jag parkerade bilen på gatan bakom Chinateatern och var jävligt noga med att låsa ordentligt. Alla grejer låg ju i bilen. Men det var en sak vi missade, att veva upp rutorna. När vi kom tillbaka till bilen var naturligtvis allt snott! Länsat! All Örjans packning, där bland annat hans pass låg, var borta.

Nästa dag var vi tvungna att åka till Göteborg för att skaffa ett nytt pass till honom. Det var så på den tiden, man var tvungen att gå till pastorsexpeditionen och få ett personbevis från den församling man tillhörde.

Som tur var hade vi inte köpt någon biljett till Grekland eller något liknande så vi piskade ner till Göteborg. Jag tog med mig mitt pass och tänkte att vi köper en resa från Göteborg istället. Men det skulle dröja ett par dagar innan passet var klart och då blev vi på fyllan och partade runt bland Örjans polare. Bland annat var vi hemma hos någon skum lirare som hade försäljning av marijuana. Han hade till och med ett showroom, där han hade upplysta skyltfönster med affischer på olika sorters plantor, skitskumt. Han odlade själv hemma i lägenheten, flera sorter.

När Örjan väl hade fått sitt pass, tänkte vi: va fan, vi åker till Köpenhamn och tar en resa därifrån. Sagt och gjort, vi blåste ner med Amazonen och blev kvar där några dagar. Det här var ju kul så vi bestämde att va fan, vi sticker till Hamburg och drog vidare med Amazonen, och där blev vi kvar några dagar. Vi hamnade snabbt på Reeperbahn. Örjan hade varit där tidigare och spelat i Jesus Christ Superstar och han varnade mig för att hamna på fel bar. ”För fan, vi ska inte gå in och ta en öl här, det är livsfarligt. Man blir bara blåst”, sa Örjan. Jag lyssnade inte riktigt på det örat utan vi gick ner på någon strippklubb och beställde in var sin bira. Det dröjde inte många sekunder förrän vi hade två brudar i knät med var sin miniflaska champagne. ”Jag sa att vi inte skulle gå ner här”, sa Örjan. För de små flaskorna kostade sju hundra spänn styck. Vi började med att säga ”nicht betzalen”, men då dök det upp fyra biffar och ställde sig i dörren. Det var bara att pröjsa och gå. Annars hade vi väl kommit hem som nån jävla pytt i panna.

Därefter åkte vi vidare till Amsterdam och blev kvar där några dagar. Och det var inte slut här, vi fick för oss att dra till London. Vi var ju på någon slags turné. Vi tog bilfärjan till Harwich.

En morgon när jag vaknade och hade börjat nyktra till och pengarna var slut klev jag ut på gatan från hotellet och tänkte: va fan är detta? Här står min bil, min Amazon, i London på Shaftesbury Avenue utanför hotell Eros, mellan Piccadilly Circus och Soho, i teaterdistriktet. Hur fan har det gått till? Vi var bladiga mest hela tiden.

Men nu var det dags att piggna till. Pengarna var slut. Jag fick ringa hem till morsan som fick telegrafera över mer stålar. Dels för att lösa ut oss från hotellet och dels till bensin och färja hem. Det var ju snart dags att börja inspelningen av Jack, så nu blev det bråttom. Vi började med att ta färjan mellan Dover och Calais och fick se de berömda klipporna vid Dover. Sedan kom vi hem till slut och filminspelningen började.

Det var ingen större handling i filmen utan det var några tomtar som lullade runt i Visby och Stockholm. Biljetterna var i stort sett slutsålda innan vi började spela in. Boken var en succé och filmen skulle bli det också. Den slog alla tidigare publikrekord.

Det var en glad tid. Det var party mest hela tiden och det flögs in nya statistbrudar till Visby varje dag, så det var full sula. På den tiden var Janne Halldoff en skötsam man och drack inte en droppe alkohol under inspelningsdagarna. Vi andra hade en annan filosofi.

Vi hade jävligt kul, inte bara med festandet utan det var ”practical jokes” hela tiden. Bland annat tryckte vi på Janne en Djurgårdsmössa och hade sett till att en Expressenfotograf var med och tog en bild på Janne. Bilden publicerades nästa dag. Rubriken blev ”Mr Hammarby sviker och har gått över till Djurgården”. I flera år blev han kallad ”djurgårdaren”.

Han hämnades senare, när vi hade kommit hem till Vickan igen. ”Öh, grabbar ska ni hänga med till Skarpnäck och kolla på hundkapplöpning. Mina hundar ska springa och jag bjuder på frulle hemma hos mig”. Jo, det hängde vi med på och kom ut till honom trötta och bakfulla. Det ösregnade och var skittråkigt. När det hela var över, alla hundar hade sprungit färdigt ropade de i högtalarna: ”Nu är det dags för prisutdelning, och här för att dela ut priserna är skådespelarna Kjell, vad sa du att han hette, Bergqvist och Örjan Granberg ... [viskningar] ... äh ... Ramberg, kända från filmen Jack.” Den hade inte haft premiär ännu.

Vi var tvungna att gå fram och dela ut en jävla massa priser, och det var ingen som visste vilka vi var, de sket ju i oss, de där hundmänniskorna. Alla skulle ha fyra priser, pokal, diplom, rosett och hundgodis. Det blev ingen ordning på det där. Ettan fick väl fyra pokaler och trean fyra påsar hundgodis. När det hela var över kom Janne fram till oss och visade en annons som han hade satt in i Dagens Nyheter. ”Kom till Skarpnäck och se hundtävlingar med de kända skådespelarna Kjell Bergqvist och Örjan Ramberg som prisutdelare.” Han tog igen det där med Djurgårdskepsen ... med råge.

Janne var världens bästa polare och en skön kille. Vi umgicks ständigt. Vi gjorde Chez Nous med bland annat Lis Nilheim, Ewa Fröling och Ernst Günther. Ursprungligen var det en pjäs av Anders Ehnmark och Per Olov Enquist. Jag gjorde en snubbe som hette Jansson och filmen handlade om en tidningsredaktion och ett mord på en prostituerad. Det blev ingen större succé. Men Janne var väldigt produktiv, ibland gjorde han två, tre filmer om året.

De flesta filmerna som Janne gjorde var publiksuccéer. Förutom Jack, var det bland annat Rötmånad, Firmafesten, Det sista äventyret, Myten, Korridoren, Ola & Julia, Livet är stenkul, Bröllopet med flera. Totalt nästan tjugofem filmer. Med tiden blev han lite törstig framåt eftermiddagen och när klockan blev tre längtade han till Vickan. ”Nu river vi av det här så e vi klara för dan”, sa han. Sedan skyndade han sig till Vickan. Det blev lite slarvigt där mot slutet, men vi hade jävligt kul.

När det var dags för klippningen var han redan inne i nästa film. Det hände att han stod på Vickan och ringde klipparen efter ett par bira och frågade: ”Tjena Vickan, jag står på Vickan, hur går det?” ”Bra”, svarade klipparen. ”Ja va bra, vi hörs.” Hon hette Vickan, Wic Kjellin, hon som ofta klippte hans filmer. 1981 gjorde vi den sista filmen, Klippet, och då var det starköl till frukost och det blir inte bra. Med i filmen var bland annat Pierre Lindstedt och han var ganska törstig också. Filmen handlade om långtradarchaufförer som åkte till Finland. Det innebar att vi filmade det mesta på Finlandsbåten och det var kanske inte den mest optimala miljön för en som var törstig. Sedan levde Janne i närmare trettio år till utan att göra någon film.

Under de sista åren som Janne levde ringde han ganska ofta, runt klockan tio på kvällen. När det ringde vid den tiden visste jag att det var Janne. Han började alltid (på söderdialekt): ”Hör u vem de e? Hur ser det ut i höst för dig? Jag har en jävligt schyst rulle på gång.” Det var ganska ledsamt att få de där samtalen ibland. Jag förstod att det inte skulle bli någon mer film för Jannes del. Men man fick hålla god min. Jag gillade verkligen honom. Janne var en fantastisk stillbildsfotograf och har tagit många fina bilder, både före och efter att han filmade, på människor i Stockholm. Något som kanske inte är så känt idag.

Men det blev aldrig någon mer film, dock föreslog jag Janne som regissör för Parkteaterns uppsättning av en pjäs om Nacka Skoglund som jag spelade med i. Janne var ju en fotbollsälskare och en duktig regissör, och det gick bra. Det blev succé, vi körde fyra föreställningar i Vitabergsparken, mot normalt en. Oftast brukar det vara runt 7–8 000 besökare. Nu var det fyra gånger så mycket. Vi spelade runt 15 föreställningar, i hela Stockholm. Det är jättekul med parkteater, men det blir en del störningsmoment. Ibland kan man höra en moppe köra förbi och ibland kan någon ropa i publiken, om jag är i mina hemtrakter. ”Öh Kjelle, kommer du ihåg ...” ”Ja, ja, vi får snacka om det sen”, händer det att jag måste säga mitt i pjäsen.

Janne fick strupcancer och dog 2010, sjuttioett år gammal. Jag går inte på begravningar mer än nödvändigt, men i det här fallet var jag med och bar kistan. Han begravdes på Skogskyrkogården. Jag har faktiskt varit hemma hos Kerstin, Jannes fru, tillsammans med hans filmfotograf Hasse Seiden flera gånger efteråt och firat Jannes födelsedag. Jag har kvar Jannes telefonnummer i min telefonbok ifall vi ses någon annanstans.

Ingmar Bergman sa en gång att Halldoff är en regissör som uppenbarligen levde sina verk, vilket är synd. Han var en högt begåvad kille och skulle ha kunnat göra storverk. Där tycker jag att Bergman har fel. Janne gjorde storverk, särskilt hans tidiga filmer, även om det finns en viss sanning i att han levde i den värld som hans filmer handlade om. Inte minst gjorde han publika filmer, kassasuccéer. Men framför allt var han en underbar polare och vän, Mr Hammarby.

Apropå ineffektivitet minns jag att Kjell Grede kunde komma in på morgonen och säga att den där byrån kan vi inte ha med i den där scenen och då tyckte han att vi kunde åka hem. Han hade ingen lust att jobba den dagen. Eller också visste han inte hur han ville ha nästa scen i filmen, han var tvungen att fundera. Den tiden är förbi. Nu måste alla vara nyktra och det ska vara effektivt, pengarna finns inte till det flummiga, konstnärliga arbetet. Eller en skådis som kommer oförberedd. Det hade funkat på 70-talet och en bit in på 80-talet men idag finns det ingen möjlighet till det. Bo Widerberg var en sådan som kunde sitta i ett hörn en dag bara för att han saknade inspiration. När jag började på 70-talet var det alltid någon som hade en kvarting i väskan så att man kunde ta sig en stänkare om det var kallt eller så. Men idag finns det inte på kartan. På Stadsteatern är det totalt spritförbud. När man jobbade en helg på Folkan, på andra föreställningen, var alla lite packade både på och framför scen.

***

Johannes Brost och jag har varit kompisar sedan tidig Vickan-tid. Snäll men lite slarvig när det gäller tider och pengar, men jag fick bestämma mig för om jag kunde ha överseende med det. Det kunde jag. Ibland lånade jag ut pengar till honom och sedan försvann han, tills det var dags att låna igen eller att betala tillbaka en del av lånet. Vi har jävligt kul ihop och de goda skratten är värda en liten förlust ibland. Det har blivit bättre med åren med tider och pengar. Vi har jobbat otroligt mycket ihop, Parkteatern, revyer, sketcher, filmer och så vidare. Ett tag bodde vi nästan grannar. Under en period gick jag hem till Johannes varje morgon och åt frukost mot att jag såg till att han kom till jobbet. När han väl var på jobbet var han proffsig som få och satte tagningar direkt. Johannes är en sådan som vill ha kontroll på allt när vi filmar, och lägger ibland energi på fel saker. Vi kallar honom för scriptan. Kaffekopparna ska stå på rätt ställe, ljuset ska komma in rätt. Men som Tommy Körberg säger: hyran för Johannes kommer varje månad som en oförutsedd utgift. Men det man måste säga om Johannes är att han har en väldigt stark moralisk kompass, och han är den enda jag skulle våga släppa iväg till en öde ö med min fru. Nu kommer det förhoppningsvis inte bli aktuellt ...

Min vän Johannes. Still going strong.

Kvällen jag träffade Johannes Brost första gången blev lite rörig. Jag kände redan hans mamma Gudrun. Örjan Ramberg och jag satt och krökade lite, vi hade kommit lite sent så vi skulle komma ikapp de andra genom att klämma ett par ”Urskog”. Det var en sexa renat och en tvåa angostura bitter. Namnet kom från en Povel Ramel-låt, vad jag minns. Tog man en eller två Urskog var man ikapp när polarna hade druckit ett par öl. Johannes satte sig hos oss, han kände Örjan. Vi satt där och tjötade hela kvällen. Och när notan dök upp hade Johannes dragit. Jag och Örjan betalade vår del av notan men servitrisen skulle absolut ha resten av oss. ”Vi har inga mer pengar”, sa jag. Det är väl bara att skriva upp, för det var ju så det funkade på Vickan. Men den här servitrisen, som inte var van vid att jobba kvällar utan jobbade uteslutande på dagarna, stod på sig och gick ut och hämtade barchefen Åke, som var fikus. Han började gasta också, påhejad av henne. Då slog Urskogen runt i huvudet på mig och jag sa: ”Va fan ska jag göra, jag kan ju inte rita pengar, det där är inte vårt problem. Jag känner inte den där jävla tomten”, och syftade på Johannes. Jag tog tag i bordet och välte det med alla glas. Sedan tog jag tag i en av de enorma kristallkronorna och skakade allt vad jag förmådde så att prismorna föll i golvet. Då kom dörrvakterna Peter och Göran in, stora starka karatekillar, men snälla. De visste att vi inte var där för att bråka så de sa bara att jag skulle gå hem och lägga mig. ”Ja, ja, ja”, sa jag fortfarande förbannad av Urskogen. När jag passerade baren slängde Åke ett glas i golvet och skrek: ”Fan, jag orkar inte jobba här längre.” Då sa jag: ”Här ska du se en kille som kan krossa glas.” Jag slog högernäven genom en stor glasruta och gjorde illa mig så in i helvete. Det började blöda. Så jävla korkat! Då kom killarna igen och sa: ”Men för fan Kjelle, gå och lägg dig, kom tillbaks i morgon men gå hem och lägg dig.” Då snodde jag brandsläckaren som stod i garderoben och hoppade in i en taxi och åkte hem. Det dröjde några dagar innan jag kom tillbaka. Jag tänkte att jag inte var välkommen. Det var inte lätt att bli portad, även om några hade blivit det genom åren. Efter tre dagar ringde Franco, en av servitörerna, hem till mig och sa: ”Kjelle för fan, varför kommer du inte? Vi saknar dig.” ”Det känns som om jag inte är så välkommen”, sa jag. ”Nej, nej Kjelle, jag har pratat med personalen, om de portar dig går vi i strejk”, svarade han på sin brutna svenska. ”Ja, va fan jag kommer ner i eftermiddag”, sa jag.

När jag kom ner satt tjocke Stig, restaurangchefen där. Jag frågade om jag var skyldig några stålar och då sa han med sin ljusa röst: ”nja, ja haj en liten lista häj, glasjuta 5000 kronor och en lång lista på kjistallej, totalt åtta tusen spänn. Ja, huj göj vi med det häj då”, fortsatte han. ”Ni har försäkringar va?” svarade jag. ”Ja, självjisken den äj på åtta hundja kjonoj.” ”Ja, ja, då tar jag den då”, sa jag. ”Det blir bja det, fåj jag bjuda på en öl”, svarade han och garvade. Han hade lite svårt med r:n. Sedan var det bara att köra vidare. Det var första mötet med Johannes. Och så här fyrtio år senare kan jag konstatera att på den vägen är det ...

En annan gång träffade jag på juggemaffian, jag kom in när det redan var stängt, lamporna i taket hade tänts och det var lite folk kvar. Mina polare satt runt ett bord och jag tog en stol från ett annat bord där det satt en sex, sju juggar.

”Va fan gör du? Du kan inte ta en stol utan att fråga”, sa en av dem till mig. ”Nähä, vad menar du? Det står tio lediga stolar vid ditt bord, vad ska du göra med dem då”, frågade jag. ”Du kan inte ta en stol utan att fråga”, upprepade han. ”Ta din jävla stol då”, sa jag och slängde den över bordet bland flaskor och porslin. Då reste han på sig. Han var stor som fan, och han tog tag i mig och så skrek han: ”Va fan gör du din svarta jävel.” Och så tittade vi på varandra och började garva. ”Sätt dig för fan så bjuder jag dig på en bira”, sa jag. Tyvärr blev det bråkigare och bråkigare med tiden och urartade.

Åke Söderqvist hade dragit till Vaxholm och öppnat krog på Vaxholms hotell. Under tiden hade både Tommy Blom, från popgruppen Tages, och Nicky Forbes varit restaurangchefer på Vickan. Vid ett tillfälle var jag och Nicky hemma hos Åke på hans sommarställe och skulle koka och käka kräftor. Med var också någon kvinnlig journalist. Men Åke somnade innan kräftorna var klara så då tog jag och Nicky en back öl med oss i hans gamla Jagga och parkerade den utanför Vickan och klev in, men Nicky blev avvisad redan i dörren för att han var för full. Trots att han var restaurangchef. Sedermera dog Åke och då ärvde Nicky Forbes Vaxholms hotell.

Anders Gunnarsson fick uppdraget att skapa Café Opera och slutade då på Vickan. Jag hängde på Café Opera ett tag, men mitt krogliv började också ta slut. Det blev mest att gå ut och äta på olika ställen på Södermalm med Angelina.

Ett annat kärt Vickanminne var när Hans Klinga och jag skulle ta en helg med hans båt. Vi laddade bilen full med käk och dricka. Men först skulle vi gå på fotboll och se Djurgården-Hammarby. När matchen var slut fick vi för oss att vi skulle ta en bira på vägen, på Vickan. Det blev inte bara en ... vi kom ut från Vickan halv fyra på morgonen. Men vi hoppade i båten, som låg hos Siw Malmkvist och Fredrik Ohlsson på Värmdö och puttrade iväg. Det var en sådan där mysig liten träbåt med ruff.

När vi kom till Möja tidigt på morgonen skulle vi lägga till i hamnen. Det var jävligt trångt. Hasse uppmanande mig att ta repet och bära av utmed bryggan. Problemet var bara att när jag hade tagit bort repet när vi gav oss iväg hade jag även lossat det från båten. Så jag hoppade upp på bryggan med en tamp som inte satt fast någonstans. Båten fortsatte upp på land och det rasslade och for, genom vassen upp på en stenstrand. Folk runt omkring kom upp ur sina kojer och undrade vad fan som stod på. Där stod vi på land. När vi fick loss båten drog vi för gardinerna och gick och la oss.

***

Sommaren 1973 fortsatte med provfilmning av en massa brudar till Kjell Grede-filmen. Jag var först på banan. Rollerna som min mamma och pappa i filmen var också besatta. Maj-Britt Nilsson, gift med Per Gerhard och Hollywoodaktris på den tiden, skulle göra mamman och Ulf Johanson, känd Dramatenaktör, pappan. Tord Peterson och Gösta Bernhard var också med. För mig blev det ett nytt gäng elefanter. Jag skulle spela en ung brandmansaspirant med höjdskräck.

Grede hade en regiassistent, Marion, som var det snyggaste jag hade sett, då. Hon och jag åkte runt på stan för att leta en tjej till den kvinnliga huvudrollen. Marion höll på och mediterade och en natt när jag var hos henne skulle hon lära mig att meditera. Vi plockade blommor på Mosebacke torg. Och där satt jag i stearinljusets sken och tänkte på annat, vad jag skulle vilja göra med den vackra Marion. Hon var en dygdig tjej, åtminstone till en början ...

Efter otaliga provfilmningar för att hitta den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, men utan att hitta henne, fick vi börja filma ändå. Hon skulle komma in senare i handlingen. Till slut bestämde sig Grede för en tjej som hette Ingmari Johansson, även om hon inte var ett speciellt lyckat val. Hon var snygg, fotomodell, hade plåtats för bland annat Vogue. Men hon var ingen skådis.

Hon var inte så tekniskt driven heller. En gång skulle vi ha ett bråk i sängen där vi skulle fajtas. Hon skulle låtsas att hon bet mig i kinden. Men istället högg hon ett ordentligt tag i min underläpp så det blev fyra jättejack och blödde som fan. Jag fick åka till akuten. Jag fick streptokocker och munsår som höll i sig länge. Jag hade ett helvete med det där.

Vi började inspelningen sensommaren 1973 på en brandstation i Gävle. Teamet hade lite trevligt på kvällarna med bira och det hände att folk besökte varandras rum på natten. Marion uppmärksammade det och sa till mig: ”Jaha, är det så här det går till på filminspelningar?”

När jag la mig i min säng hade jag bilden av den vackra Marion för mina ögon. Hon var otroligt vacker, men svåråtkomlig. Det dröjde dock inte länge förrän det knackade lite försiktigt på min dörr, jag gick upp och frågade vem det var. ”Det är Marion, kan jag komma in?” Jag kröp ner i sängen igen och efter kom Marion, naken. Vårt förhållande fortsatte ett litet tag, men ebbade ut. Konstigt nog blev jag aldrig tvärkär i henne.

Vi fortsatte inspelningen i Kårsta, på en bondgård. Bonden hade inte varit i Stockholm på sexton år, trots att det bara var tre mil därifrån. ”Va fan ska jag göra där?” sa han.

En annan grej som hänger ihop med inspelningen var att jag bodde hos min farsa och brorsan i Årsta, vilket liknade fan. Jag behövde någonstans att bo. Jag hade varit tvungen att flytta från Svenne, han hade ju åkt dit igen på grund av den där mattaffären. Och snuten hade ju varnat mig för samröre med Svenne. Då var det en kille som hette Ulf Björk, elektriker på filminspelningen, som engagerade sig i min bostadsjakt. Han och hans fru Jutta hade just fått barn och letade efter en större lägenhet. Jag fick nys om en femma på Agnegatan på Kungsholmen i Stockholm som jag skulle få köpa svart för femtontusen spänn. Den var på 175 kvadratmeter och jag berättade det för Uffe en kväll när vi satt på KB efter inspelningen. ”Ja, men va fan du ska ju själv ha någonstans att bo, du kan ju inte bo hos farsan i all evighet”, sa Uffe. ”Ja, men vad ska jag med en femrummare till, och dessutom har jag inte femtontusen spänn”, sa jag. Jag hade inte hunnit få någon lön ännu. Nästa dag var vi på Swanberga värdshus och käkade lunch efter att ha filmat på förmiddagen. Uffe reste sig upp under lunchen och sa att jag skulle komma fram. ”Jag har snackat med gänget, vi har samlat ihop femtontusen spänn till din lägenhet.” Det var väldigt mycket pengar på den tiden. ”Du får väl försöka betala tillbaka det under inspelningens gång, så du kan köpa din lägenhet.” Det var helt fantastiskt, det var ju människor som jag inte hade lärt känna än. Flera av dem hade det inte så jävla fett.

Nyodlad mustasch, taggen i näven och en vargskinnspäls. Året var 1977.

De där pengarna kunde jag ganska snart betala tillbaka. Jag hade i mitt kontrakt femtio inspelningsdagar, men det blev totalt sjuttiofem.

Det var en fantastisk lägenhet, men det blev fest nästan varje kväll. Jag hade ju så gott om utrymme. Det blev alltid: ”Vi går hem till Kjelle.” Varje morgon låg det alltid någon fylltratt kvar från natten och skräpade, och det var alltid tomt i kylskåpet. Det hade länsats under natten. Det var inte så välmöblerat men lite grejer hade jag väl. Hittade nog en del i torrsoporna som funkade som möbler. Det var roligt på sätt och vis, men jag fick aldrig vara i fred. Dessutom trivdes jag inte på Kungsholmen, jag kände mig aldrig hemma där. Så småningom bytte jag den till en vindslägenhet, en tvåa, på Nytorgsgatan där jag bodde i sexton år. Det var en skitfin lägenhet nära Katarina kyrka. Jag fick också tillbaka mina femtontusen emellan av dem som tog min femma.

Filminspelningen skulle varit klar under hösten 1973, men en morgon när vi kom ut till Kårsta var det två meter snö, eller åtminstone ett par decimeter. Dagen innan hade det varit barmark, så det var bara att bryta filminspelningen för den säsongen. Även om det skulle smälta på sikt var det väl också så att Grede fick skriva om manuset med tanke på den kvinnliga huvudrollen, det var en massa bök med att få henne att agera på ett bra sätt. För honom var det ett välkommet break. Grejen var också att Roffe Sohlman var regiassistent, vilket var kul. Vi blev jättekompisar. Roffe hade gjort en lyckad debut i Roy Anderssons En kärlekshistoria, men han ville inte vara skådespelare. Vi hade jävligt kul. Det fanns en inspelningsledare, Walle Bergendahl, som var så jävla trött på Roffe och mig och sa att vi var två snorungar på grönbete. Vi blev så osams att det tog mig trettio år att få ett jobb på SF efter det. Han var lite långsint. Han är fortfarande på SF som en sådan där tomte i bakgrunden.

Roffe flyttade hem till mig på Nytorgsgatan ett tag. Vi har jobbat ihop en del genom åren med olika produktioner. Men framför allt har vi blivit kompisar. Roffe sa vid ett tillfälle att han skulle bli miljonär innan han hade fyllt fyrtio år: Det blev han. Han startade produktionsbolaget Jarowskij och hann sälja av det i rätt tid. Och blev inte bara miljonär utan mångmiljonär. Idag har han ett produktionsbolag som heter Pampas som bland annat har gjort Hamiltonfilmer, men han sysslar också med fastigheter. Det han sysslar mest med är dock att segla. Han myntade uttrycket ”distansregi” när han stod näck på akterdäck på sin segelbåt i Kroatien och regisserade en trailer till Postkodlotteriet på telefon. I andra handen hade han en öl. Jag har hört honom säga, på telefon från segelbåten när någon kanal ville ha honom som regissör för en serie, ”nej jag tar inga jobb som är längre än en dag, jag är för rik.” Lite drygt, men med humor. Han är en allkonstnär så han jobbar hela tiden. Men det måste ha varit skönt att kunna säga det. Han är en skön lirare, med stor mun, mycket tänder och han skrattar hela tiden.

Roffe regisserade en pjäs, Pappa är död, som jag var med i tillsammans med Signe Hasso och Staffan Schejas dåvarande fru Agneta Eckemyr. Agneta hade en butik i New York där hon sålde spetsar och sånt. När vi skulle repetera hade hon typ ett dussin spetskjolar på sig och så höga klackar att hon inte kunde gå normalt. Jag tyckte att hon skulle byta till gympadojor istället så att vi kunde komma igång. Och inte trassla in sig i alla jävla spetsar. När vi hade avslutningsfest drog hon en handväska i huvudet på mig, hon var så jävla trött på mitt tjat om hennes spetsar.

Inspelningen av Grede-filmen fortsatte våren 1974. Däremellan var jag tillbaka på Riksteatern, jag hade varit tjänstledig under filminspelningen. På Riksteatern på den här tiden fungerade det så att man la upp en turné och spikade ett premiärdatum. Sedan satte man igång att skriva pjäsen. Det skulle vara premiär i Vänersborg, men pjäsen var ännu inte skriven. Jag läste det som fanns skrivet, och utan att jag hade särskilt mycket erfarenhet kunde jag konstatera att det var bara skit. Jag gick till Lars Göran Carlson som hade regisserat våra examensuppsättningar på Scenskolan. Han höll med om att det inte gick att göra teater av det manuset. Jag gick också till Fred Hjelm, som var en stor regissör på Stadsteatern på den tiden, och han sa samma sak: ”Det här är bara skit!” Efter ett tag blev det ändå en pjäs, Åsiktsmannekängerna, som skrevs av en gubbe som hette Gottfried Grafström, regi Lars Engström. Det var också uselt. Då gjorde de om den till revy, vilket visade sig bli ännu sämre. Veckorna gick. Folk sjukskrev sig och fick bytas ut för det var så jävla auktoritärt. Tanten som skulle spela huvudrollen skulle plötsligt operera tänderna, för att slippa vara med. Så småningom lastade man all rekvisita som skulle köras ner till Vänersborg och med på bussen var alla skådisarna. Genrepet gick skitdåligt. Och dagen innan premiären var det presskonferens med lokalpressen. Då ställdes frågan: ”Jaha, är det väldigt auktoritärt på Riksteatern?” Regissör och författare sa: ”Nej det är det inte och det har gått jättebra och det har varit så trevligt. Rollen är ju också specialskriven för Kjell.” Då bröt jag in och sa att dels är det så jävla auktoritärt det kan vara och sedan är det inte så lätt att specialskriva en roll för mig eftersom jag aldrig har stått på en scen tidigare. Frågorna började hagla från journalisterna. Då säger regissören, Lars Engström, till mig: ”Hörru du grabben, har du någon ambition att vara ärlig i den här branschen tycker jag att du ska byta jobb.” ”Ja, då gör jag väl det”, svarade jag och gick till hotellet och packade min väska. Det var fortfarande ”skit samma”, som jag hade resonerat tidigare. Huvudrollen åkte hem! Jag åkte direkt från Centralen och sökte jobb som scenarbetare på Folkan. Jag kände att jag nog hade satt min sista potatis i den här branschen. Jag var nog helt rökt nu. Jag spolade ner tre års utbildning i toaletten. Jag är lite impulsiv men gillar inte auktoriteter och maktmissbruk. Inte lögnare heller för den delen.

De fick packa ihop hela bussen med möbler och sådant och åka hem. Det blev aldrig någon premiär. Skådisarna var nog glada att de slapp skiten. De hade sin lön ändå. Ledningen däremot var inte så glad.

Det här var ett stort vägskäl i mitt liv. Hade jag inte sagt det jag sa då hade jag blivit en kappvändare och ja-sägare och det ville jag verkligen inte. Jag upptäckte att livet gick vidare ändå.

Jag träffade Göran Lindgren, vd på Sandrews, som jag har att tacka för mycket. Sandrews hade ganska mycket teatrar på den tiden. Filmen med Grede var också på Sandrews. Jag satt på hans kontor och berättade hela min historia och min bild av vad som hade hänt. Jag frågade då om han hade något jobb på någon av deras teatrar efter att han hade gjort sin bedömning av min historia.

Vid den tiden satt Göran, Erland Josephson och Hans Ullberg, som då var chef på Riksteatern som jag hade stuckit ifrån, i Teaterarbetsgivarnas förbund. Alla utom Göran ville svartlista mig från all teater. Jag blev uppkallad till Ullberg och fick mig en åthutning, som han var tvungen att ge mig, men han var lite överraskad över min historia. Han hade inte haft en aning om vad som hade hänt i den här ensemblen. Det slutade med att jag fick två månadslöner i böter, 2 800 kronor, och kicken. Pengar som ingen någonsin har frågat efter. Dessutom fick två producenter sparken från Riksteatern. Jag blev inte svartlistad.