KAPITEL 7

SOMMAREN 1977 SPELADE vi in Katitzi med bland annat Janne ”Loffe” Carlsson och Monica Zetterlund. Det började inte så bra. Redan sju på morgonen stod Monica halvvägs upp i en trappa och höll sig i räcket, stupfull. Hon kom inte upp. Hon var blaskig redan första dagen och skulle spela in en barnfilm i sex månader. Hur skulle det här sluta?

Det gick bra vissa dagar och betydligt sämre andra dagar. Bland annat skulle vi spela in en scen med ett gigantiskt zigenarbröllop där Monica skulle sitta vid bordet. Runt omkring skulle det vara femtio statister. Ett helt tivoli hade hyrts in, massor av 50-talsbilar och husvagnar. Det var fullt med grisar och andra djur på Järvafältet utanför Stockholm där vi spelade in. Men hon kom inte. Hon låg kvar i bingen. Alla fick åka hem igen. Sedan skulle vi göra om det en annan gång, då hade filmbolaget hyrt ett hus till henne i närheten för att ha koll. Hon skulle vara ombytt och klar när det var dags att filma. Då lyckades hon rymma och liftade till Stockholm iklädd zigenarkläder. De hittade henne på natten hemma hos Monica Nielsen. Där satt fyra näcka kärringar och spelade kort och drack vin, förutom Monicorna var det Kisa Magnusson och en som jag inte kommer ihåg. Jävligt sorgligt. Det tålamodet finns inte idag hos filmfolk. Det är för dyrt om en massa människor ska vänta.

Förr i tiden var det inte ovanligt att skådisarna, både på film och på teatern var lite glada i hatten när de jobbade. Idag funkar inte det heller.

En turkisk tjej som hette Sema Sari spelade Katitzi och sedan var det några zigenska flickor som spelade mina systrar, bland annat en tjej som hette Angelina och hennes småsyskon. Hon var fjorton och jag var tjugofyra. Det var inte mer med det. De hade med sig sin mamma och pappa, Fardi och Adele. Jag satt där på dagarna, när det var pauser, och snackade med dem. Det blev så att jag umgicks jävligt mycket med dem uppe på Henriksdalsberget, där också Katarina Taikon bodde. Fardi och Katarina var kusiner. Katarina var periodare, men för det mesta skärpt och proper. Men när det slog till kunde hon ligga på soffan ett par veckor hos Fardi och Adele och halsa vodka med en hink att spy i bredvid sig, och inte gick hon upp ur soffan för att uträtta sina behov. Det är det jävligaste i den vägen jag har sett. Snacka om att supa med döden i siktet!

Jag var hemma hos dem ofta och vi umgicks även på Vickan med Janne Halldoff. En kväll, ett par år senare, när vi satt på Vickan sa Adele, Angelinas morsa, till mig: ”Va fan är du dum i huvudet Kjelle?” ”Nja, hur tänker du då?” sa jag. ”Ja, men va fan, titta bredvid dig. Är du dum i huvudet?”

Jag tittade på Angelina och förstod inte vad hon var ute efter.

”Ja, men va fan, ta den där oskulden innan någon annan gör det.”

Ja, då slog mig tanken att det inte var en liten flicka som satt här bredvid mig längre, utan en kvinna. Så då gjorde jag det helt enkelt. Vi förlovade oss strax efter och hade en förlovningsfest på Henriksdalsberget som varade i tre dagar. Med gubbar som spelade dragspel och fiol och som dansade på borden. Ewa Fröling och Örjan Ramberg hade börjat umgås lite då och var ett par. Johannes Brost med sin tjej Jannik var där, Lis och Lars Göran och min morsa och farsa. Det var en syn. Morsan med finklänning och pärlhalsband i det där gänget. En massa zigenare som kom och gick och morsan såg lite skräckslagen ut emellanåt. Hon undrade vad som hände. Det var ju mycket fördomar även på den tiden. Det här var svenska zigenare så de hade inte de där stora kjolarna, det är de finska som har det och som ofta får utgöra bilden av en zigenare. Och killarna bar inte kniv som de fördomsfulla ofta tror. Det finns rasism och skitsnack bland zigenarna också. De svenska gillar inte de finska eller de polska zigenarna och vice versa.

Vackra Angelina.

De svenska zigenarna är klädda i vanliga kläder, möjligen hade männen lite kritstrecksrandigt och damerna hade ett huckle, ett band runt huvudet som är deras vigselring. Det betyder att de är gifta.

Angelina och jag var förlovade i sju år. Det var både glädje och sorg. Men mest hade vi jävligt skoj. Adele och Fardi hade sex döttrar. Fardi ville ha en son, men fick ge upp. Han var noga med att se till att döttrarna gick i skolan och utbildade sig. Han var den som var mest anpassad till det svenska samhället av sina syskon. Fardis äldsta brorsa Borte, med jättestora runda kinder och en liten zigenarmustasch, hade några söner. Hela familjen höll på med begagnade bilar, köpte och sålde. De hade ett garage på Henriksdalsberget där det, förutom bilar till salu, även stod sådana som han ägde själv, Maserati, Ford Thunderbird, Merca och en rosa Cadillac. En sådan där som Elvis Presley hade. De hade också den största husvagn jag någonsin har sett. Den stod där uppe också. På somrarna åkte de på semester, till Mälarhöjdens camping. De kom inte längre med den in i helvete stora husvagnen. Där ställde de upp den på campingen, med kök, vardagsrum och sovrum, och tog dit alla sina bilar. Här gällde det att vara värst. Så hela sommaren var det grillfest, vodka och dragspel. Alla som kom och hälsade på bjöds på biffar och brännvin. Runt omkring på campingen var det annars bara Svensson med sina fyramannatält och Volvo Amazon och PV.

Angelina och jag flyttade in i min tvåa, på Nytorgsgatan. Men dessförinnan, och efter Hedy, var jag tvungen att få iväg Roffe Sohlman och Örjan Ramberg. Men under Tabu-inspelningen hyrde Halvar Björk min lya. Ännu en fylltratt i raden. Men jag åkte dit ibland och hämtade posten. Vid flera tillfällen hade han fest ihop med några A-lagare från Björns trädgård, de hade skittrevligt, satt och drack vin med Halvar. Men folk hade börjat klaga i fastigheten så jag fick slänga ut dem.

Det var en fantastisk tid på många sätt, men kvinnosynen var ju ofta dålig. Adele hade sex döttrar och sin gamla mamma att ta hand om medan gubbarna satt vid köksbordet och gav order. Hämta det och hämta det. Vid ett tillfälle när Fardi ville ha ett glas vatten sa jag åt honom: ”Hämta ditt jävla vatten själv, för fan. Det är ju bara två meter till kranen. Ser du inte att Adele har häcken full.” ”Ja, ja det kan man också”, sa Fardi lite förvånat. ”Ja, det kan man”, svarade jag. Jag var tvungen att uppfostra gubbarna lite. Han var lite kul, när han skulle köpa fläskkotletter, och de var sju i familjen, köpte han sjutton för det kom väl alltid några på besök. När de flyttade till Enskede, hela familjen, hade de en uteplats, och gick någon av grannarna förbi sa han: ”Öh, kom in och ta en fläskkotlett.” Det var ofta grannar på besök och det hände att även snuten tittade in på en fläskkotlett.

Var det begravning var det också fest. På kyrkogården var det dragspel och vodka. Så det var full sula nästan jämt.

Jag och Angelina hade det jättebra, men en dag fick Adele besked att hon hade lungcancer och bara ett år kvar att leva. Några år över fyrtio. Det yngsta barnet var då bara något år. Och Angelina var tjugotvå. Adele låg på sjukhus det sista halvåret. Vi var där varje dag, Angelina och jag. Även när hon tog den sista sucken. Angelina höll henne i handen och jag stod bredvid och hörde när hon drog sitt sista andetag. Jag kommer aldrig att glömma när Angelina kramade min hand och sa: ”Är mamma död nu?” En av hennes systrar fick en sådan chock, även om hon var förberedd, att hon tappade synen i tre dagar. Några av de mindre döttrarna satt i huset och tryckte i ett hörn som några skadeskjutna fågelungar. Storasyrran drog, hon pallade inte med det. Hon bara försvann. Angelina fick ta hand om hela skiten och jag kämpade på för att stötta henne. Vi åkte till Skogskyrkogården i stort sett varje dag under en lång tid, Angelinas systrar och hennes pappa. Ofta lämnade jag bildörren öppen och spelade Elvis-låtar för Adele. Men tyvärr kom spriten in i bilden igen för Fardi. Han började dricka för att döva sorgen och smärtan. Ensam med sex döttrar. Men det blev stökigt och bråkigt. Angelina och jag hängde ihop ett par år till, men Fardi började bli elak och vid ett tillfälle när han hade varit otrevlig mot mig sa jag att om det här händer en gång till kommer jag aldrig mer tillbaka hit. Han var stor och stark, men snäll när han var nykter.

Men det är klart, det hände igen att han var dum när han var packad. Och det gick inte för Angelina och mig att vara tillsammans längre, när det bara var en tidsfråga innan jag skulle få stryk av gubben. Angelina var ju tvungen att ta hand om sina systrar. Men innan vi skildes sa Angelina: ”Jag måste tacka dig Kjelle för att du har gjort mig till en självständig människa.” Det är bland de finaste komplimanger jag har fått. Det smärtade att vi var tvungna att skiljas, hon är den vackraste jag har sett i hela mitt liv, och då har jag ändå varit gift med Miss Universum ...

***

Angelina och jag var på ett bröllop i Mariefred, där Gösta ”Rattmuffen” Engström skulle gifta sig med sin Eva. Och jag slog prästen på käften. Det var sommar och ljust ute och vi var ett gäng som badade bastu. Angelina var med, troende katolik, och hade trosorna på sig i bastun. Alla var lite halvpackade, och prästen också. Prästfan började häckla Angelina för att hon inte satt naken. Det blev jävligt konstig stämning. Han kom med gliringar om katolicismen och hennes trosor. Alla vi andra satt nakna med en handduk över våra ädla delar. Jag började surna till och tyckte att nu fick det räcka. Jag sa åt honom: ”Din jävla prästjävel, nu får du hålla käften, du kan inte bära dig åt hur som helst bara för att du är präst. Far åt helvete.” Vi gick ut och satte oss på terrassen utanför bastun och då stack han ut huvudet genom fönstret på vilorummet utanför själva bastun och sa något igen, då drog jag på en rak höger och prästjäveln försvann in bland korgmöblerna, det bara skramlade till där inne. Mina föräldrar var med och farsan satt också i bastun och visste inte om han skulle skratta eller gråta: ”Kjelle för fan, det är underbart att du säger ifrån, men du kan ju för fan inte slå prästen.” Det var många som tyckte så. Men skit samma, han fick inte bära sig åt hur som helst. Det lugnade ner sig och folk gick och la sig. Dagen efter fick jag höra att några tanter hade hittat honom tidigt på morgonen i sandlådan där han visade ballen för ungarna. Då vände opinionen och de tyckte att det var bra gjort att jag spöade honom, även om det var i förskott. Han hade jobbat ihop till en smäll.

***

En kväll, i början av 80-talet, när jag och Angelina satt och kollade på Melodifestivalen med chips och dip hörde jag en jävla smäll på gatan. Under oss var det några som hade fest.

Jag hade bjudit morsan och farsan på en veckas charter till Mallorca. Medan de var borta hade jag tagit farsans Opel Ascona och lackat om den för att överraska farsan. Den var lite risig i lacken, men nu stod den där på gatan och sken i sin nya lack. Farsan skulle få det som en present när de kom hem.

Jag tittade ut och såg att det låg en grammofon nere på gatan. Folk på andra sidan gatan tittade ut och vi snackade och jag sa att det var tur att det inte träffade en bil. ”Vilken är din då?” var det någon som svarade. ”Det är farsans, den där gröna, den är helt nylackad.” ”Ja, gå ner och titta”, uppmanade grannen på andra sidan gatan. När jag kom ner såg jag att grammofonen hade tagit i takkanten och ner på sidan och gjort en stor jävla repa hela vägen. Nu såg bilen värre ut än innan.

Jag gick upp till lägenheten och slet upp dörren och möttes av ett trettiotal punkare med ringar överallt och konstiga frisyrer.

”Vem fan var det där?!” skrek jag. Det var helt tyst, de sa ingenting och såg jävligt nonchalanta ut. ”Öh, va dårå”, var det mest intelligenta svaret jag fick. ”Släng hit den jäveln som langade ut grammofonen genom fönstret”, skrek jag. ”Öh, han har gått”. ”Okej, då tar jag en i högen och spöar upp.” Jag klappade till den som stod närmast. Jag gick tillbaka till min lägenhet och satt och blev ännu mer förbannad. Jag gick ner igen och ruskade om killen som bodde i lägenheten och sa: ”Nu talar du om vem det var som gjorde det.” Men jag fick inget ur honom så till slut rev jag ner hela jävla väggbokhyllan med tv-apparat och allt. Böcker och prydnadssaker for i golvet. Jag fick aldrig veta vem det var som gjorde det. Däremot fick jag veta att grabben hade haft en liten fest och sedan hade det dykt upp ett annat gäng som inte var bjudna, som det ofta blir. Men det var inget jag tänkte på när jag stod där och gapade. Dagen efter passerade jag snutstationen och då stack det ut en snut genom fönstret som jag morsade på. ”Det verkar ha gått hett till på Nytorgsgatan i går kväll vad jag har hört”, sa han. ”Ja, det gjorde visst det.” ”Men du verkar ha löst det på ett bra sätt själv”, sa han och garvade. ”Ja, för fan, det är avklarat”, sa jag.

Morsan till punkargrabben kom upp några dagar senare och var helt förtvivlad över det som hade hänt. Jag sa att det skulle kosta mig en slant att fixa bilen, men att jag förstod att det skulle kosta att köpa ny bokhylla och tv också, så vi låter udda vara jämnt, menade jag. Grabben fick utegångsförbud en tid framåt. Sedan gick det en vecka och så blev alla däck på min Mustang cabriolet uppskurna. Vilka det var som gjort det fick jag aldrig veta, men jag tänkte att det var väl hämnden från hans polare.

Ytterligare en vecka senare hade jag inbrott i lägenheten, om det var samma gäng vet jag inte, antagligen inte. Det var snyggt gjort och de hade inte förstört något, utan hade lyft ner saker och ställt på golvet. Däremot blev vi av med passen och i mitt pass låg fyra tusen spänn som vi skulle ha under en resa till USA. Allt var borta. Det blev lite snabba puckar att få fram nya pass, Angelina och jag skulle åka fem dagar senare. De snodde också alla Angelinas guldsmycken. Zigenare samlar på sådant som en pensionsförsäkring. Rolexklockan i guld, som jag hade fått av Fardi, försvann också.

***

Jag och Angelina var mycket ute och reste, oftast med bil till Italien och övriga Europa. Men den längsta resan vi gjorde var två månader i USA. Jag köpte en bil, en Lincoln Continental, i Los Angeles och vi körde först söderut mot San Diego, Las Vegas, Death Valley och vidare upp till Grand Canyon och San Francisco, och sedan Highway 1 tillbaka till Los Angeles. Där sålde jag bilen, och vi åkte hem. Efter att Angelinas mamma hade dött tog jag med henne och några syrror till Portugal. Annars var det en del veckoresor till Grekland och Mallorca. Hedy och jag hade också rest en del.

När vi skilde oss blev hon kvar på Söder och jag var bostadslös. Senare kunde vi byta lägenheten till två mindre i stan.

***

Jag träffade Colin Nutley första gången 1983 i samband med Annika, som var Colins första tv-produktion i Sverige. Jag var med i den som ”the biker Kjell”. Colin och jag fick bra kontakt och har setts många gånger genom åren, framför allt för att jag har jobbat med hans fru Helena Bergström på Stadsteatern. Han brukar säga att jag ”är en fantastisk skådespelare och vi måste göra något tillsammans igen”. Sedan har det gått trettio år med mycket snack och lite verkstad. Det är så i den här branschen ganska ofta. Men Colin är väl bland de stora snackarna. För fem, sex år sedan kom han med en filmidé, och det gick ganska långt. Stadsteatern skulle låna ut lokaler, filmen skulle delvis handla om en teaterföreställning. Colin var ute i pressen och berättade alla detaljer om filmen, att inspelningarna skulle starta snart och vilka som skulle vara med och vad det skulle kosta. Tiden gick och jag frågade Colin om vi skulle starta inspelningen som vi hade sagt. Jag hade annat på gång, så jag ville veta om jag skulle hoppa på det istället. ”Yes, yes. Jag har alla pengar och allt är under kontroll”, sa Colin. Philip Zandén hade samma problem. Det gick ytterligare en tid och jag hade tackat nej till en annan film. Jag ringde honom igen och då svarade han att det hade blivit strul med finansieringen. ”Shit happens”, la han till. Jag talade om för honom att det hade gått för långt och att han kunde skicka över pengarna som jag skulle ha fått för filmen. ”Menar du att jag ska betala dig”, frågade han. ”Ja, det är det jag säger”, svarade jag. Samtalet rann ut i sanden. Jag gick till Stadsteaterns arkiv och plockade fram allt som hade skrivits om filmen som Colin skulle göra. Dessutom kunde jag bevisa att jag hade sagt nej till andra jobb. Jag anlitade en advokat och vi träffade Colin och hans advokat. Colin såg väldigt förvånad ut och frågade igen om jag ville ha pengar. Det var klart att jag ville ha större delen av gaget eftersom han hade hållit mig uppbokad och jag hade sagt nej till andra jobb.

”Det är därför vi sitter här”, svarade jag honom. ”Ja, men jag har ett annat manuskript, och jag kommer att flytta pengarna till den filmen”. ”Skitbra”, sa jag. ”Då får du höra av dig när allt är klart med den filmen, men nu ska jag ha mina pengar för den här filmen. Jag går inte på samma mina en gång till. Har jag inte pengarna på mitt konto i morgon klockan tre åker stämningsansökan in till tingsrätten och då kommer det ut i pressen och det blir ett jävla liv.” Jag gav honom papperna och bad honom fundera över natten. Han ringde nästa dag och sa: ”Of course I’m gonna pay you, of course Fm gonna pay you.” Klockan tre nästa dag satt pengarna på mitt konto! Jag skulle gissa att han inte planerar in mig i någon ny film i framtiden. Under tiden repeterade och spelade jag in Fordringsägare med hans fru, Helena Bergström, på Stadsteatern. Men vi kom överens om att vi aldrig skulle prata om det. Det var en affär mellan Colin och mig, Helena och jag var kompisar ändå.

***

Morsan skulle fylla sextio år 1984 och hon hade pratat i månader om festen. ”Ni kommer väl Kjelle?” frågade hon. ”Ja, ja, självklart morsan, vi kommer. Vi kommer så fort som jag har spelat klart på teatern.” Hon påminde mig ett par gånger efter det och även dagen innan.

Vad hände? Angelina var upptagen med annat så efter föreställningen frågade jag några kollegor om de skulle hänga med ut och ta en bira, men ingen var intresserad så jag knallade upp till Nils Emils hörna vid Folkungagatan och satte mig att äta. Tog några bira och sedan gick jag hem och la mig. Hade ganska tråkigt i min ensamhet.

Klockan tre på natten vaknade jag med ett ryck så jag flög ur sängen och jag bara skrek ”mamma, mamma”. Då först kom jag ihåg att jag skulle ha varit på morsans sextioårsfest på kvällen. Det var fruktansvärt, hemskt. Hur fan gick det till?

Nästa morgon ringde jag så fort jag vågade, för att inte väcka henne i onödan. När hon svarade sa jag förlåt tio gånger, och försökte förklara något som jag inte kunde förklara. ”Jag gick och tittade efter dig hela tiden och var orolig”, sa morsan.

Hon hade sagt till de andra att Kjelle kommer så fort han har spelat färdigt. Hon var så stolt över mig, men inte kom jag och till slut var festen över och hon gick och la sig. Vilken ångest för mig!

***

George Adamson och en lejonunge.

Efter Angelina träffade jag en tjej som hette Bettan som spelade huvudrollen i en pjäs som jag också var med i, Tanzi, på Intiman. Hon var dansös, precis som Hedy hade varit. Jag hade ingenstans att bo eftersom Angelina bodde kvar i min tvåa på Söder, och Bettan bodde inneboende hos en kompis. Ibland tröttnade kompisen på oss och då sov vi på teatern. Vi hade fått en egen nyckel till Intiman. Ibland, när vi skulle lyxa till det tog vi in på Hotell Oden, vid Odenplan.

Julen 1985 åkte jag till Kenya med min kompis PA von Rosen, som var cancersjuk. Han hade en gång i tiden jobbat som diplomat och kände en gubbe som hette George Adamson, som jobbade med lejon och leoparder. Det var bland annat om honom som de gjorde filmen Born Free, som handlade om lejonet Elsa. Vi bodde några veckor på hans camp i djungeln. Vi flög ett enmotorigt plan och blev avsläppta på någon åker och på vägen därifrån stod det ”Beware, lions on the road”. Där stod vi med våra kappsäckar och gubben Adamson kom och hämtade oss med sin Land Rover. Vi blev kvar där över jul och nyår.

Efter att ha varit hemma en vecka åkte jag till Thailand och spelade in Malacca med Vilgot Sjöman. Bettan kom till filminspelningen, jag skickade bud efter henne och sa att det låg flygbiljetter på Arlanda. Jobbet i Thailand varade i två månader. Vi hade det skitbra. Det var så bra betalt att jag kunde chartra båt med egen kapten på helgerna och bara åka ut och mysa med Bettan. Direkt efter inspelningen skulle jag åka hem och vara med i en annan film, men jag var ju kär så vi tog en veckas semester och skyllde på att inspelningen av Malacca hade dragit ut på tiden. När vi landade på Arlanda ropade de i högtalarna och i informationen låg en lapp där det stod: ”Infinn dig på SVT omedelbart.”

Jag hann knappt komma hem innan det ringde en kille från Mekanofilm och ville att jag skulle vara med i en produktfilm för Saab nere i Monte Carlo. Den första cabben, baserad på 900-modellen, skulle presenteras senare under våren på olika bilmässor. ”Det blir du och Yvonne Ryding”, sa han. ”Ja, ja, ja”, sa jag. Jag hade ingen aning om vem det var, men Bettan såg lite konstig ut. Vi var ju nyförälskade. De sa att vi skulle åka runt lite i bilen, och bra betalt var det. ”Vem är Yvonne”, frågade jag. ”Det är hon som blev Miss Universum”. ”Ja, men va bra, jag kommer”, sa jag. Då såg Bettan inte speciellt glad ut.

Vi var i Monte Carlo och uppe i bergen en vecka och så här i efterhand kan man konstatera att det hände något mellan oss redan då, fast det egentligen inte gjorde det. Inte det minsta hångel. Det kunde kanske ha hänt något om vi inte hade skärpt till oss, det låg i luften. Vi åkte runt i Monte Carlo, Juan-les-Pins, Antibes och där omkring och hade det jävligt trevligt. Vi skrattade mest hela tiden. På kvällarna gick vi ut och åt, men jag var nykär i Bettan och Yvonne hade en snubbe i New York, så mer än kul och snack blev det inte.

Det gick två år. Bettan och jag hade flyttat till landet, till Norrtälje, där vi först hyrde ett hus. Jag spelade i musikalen Fantomen på Scalateatern, och en av producenterna, Bassan, hade en jättegård utanför Norrtälje. Eller rättare sagt, hans svärföräldrar hade en gård. Det var 1 100 hektar, Addarsnäs, med tre insjöar, biffkor, höns och andra djur. Jag hade hyrt en stuga där som sommarställe året innan och tänkte att va fan ska jag tillbaka till Stockholm för, jag kan väl bo här över vintern också. Och faktum är att det var några av mina bästa år i livet när vi bodde där. På landet, med natur och djur och nyförälskad. Jag fiskade kräftor och jagade älg. Under samma period hade Svenne huset i Vaxholm där jag fiskade gädda med honom.

Hösten 1986 och våren 1987 spelade jag Är du inte riktigt fisk? på Chinateatern med Johannes Brost och Loffe Carlsson och några till.

***

En gång tog jag en taxi hem till Norrtälje efter en Rolling Stones-konsert i Globen. Chaffisen var väldigt trevlig och när vi började närma oss Norrtälje frågade han om det var mycket poliser ute i trakten. ”Nej, för fan, här brukar det aldrig vara någon, ös på bara”, sa jag. Men det är klart att det skulle stå ett gäng snutar när vi närmade oss min infart. Det viftades med en röd lampa och vi stannade. Taxichaffisen såg hur hela hans värld rasade. Han hade kört i hundratio där det var sjuttio kilometer i timmen. Han skulle bli av med körkortet och förlora sitt jobb, han var helt förtvivlad och började nästan gråta. ”Lugn, det här ordnar jag”, sa jag. Jag klev ur och sa tjena, tjena grabbar och gjorde honnör till polisen, en äldre herre. Jag kände de flesta poliser i trakten, de tittade på mycket polisfilmer. Polismannen tittade på mig och sedan sa han: ”Jaså är det så här fint sällskap som är ute och kör i natten, då ska jag inte störa. Varsågod och fortsätt.”

Taxichaffisen var euforisk, han visste inte om han skulle skratta eller gråta och snackade hela vägen hem till mig. Han gav mig sitt kort och sa: ”Ring mig när du ska åka någonstans. Du kommer att åka gratis hela livet.”

Nu ska man inte tro att det är så där hela tiden. Ibland kan det vara tvärtom. Snutarna njuter av att sätta dit en. ”Du ska inte tro att du kan göra hur som helst bara för att du är Kjell Bergqvist.” Den gången hade jag ett parkeringsljus som inte lyste.

En annan gång blev jag stoppad på Norrtäljevägen av en privat Volvo där det satt en snut i uniform som stack ut en polisspade. ”Du körde åt helvete för fort, du kan inte göra hur du vill.” ”Nej, jag vet att jag körde lite fort, och jag vet att jag inte kan göra som jag vill bara för att det är jag. Det var ett val jag gjorde, det är bara att skriva ut böteslappen”, sa jag åt honom. ”Jag är inte i tjänst, så jag kan inte skriva ut fortkörningsböter.” ”Ja, då ska du fan inte stoppa mig heller, så ta du din jävla spade och far åt helvete”, sa jag och åkte därifrån. Ja, jag sa faktiskt så. Jag blir så trött på dumma auktoriteter, som leker polis på fritiden.

Men ibland har jag fördel av att vara Kjelle även om det inte är poliser inblandade. Jag skulle parkera i parkeringsgaraget vid Riche i Stockholm. På den tiden satt det ofta en gubbe i en kur, och när jag var på väg ner skrek han: ”Stopp, stopp. Kan du inte lesa? Det står att det är fullt för fan. Backa, backa, backa.” ”Ja, men det brukar gå att dubbelparkera ...”, mer hann jag inte säga innan han upprepade: ”Stopp, stopp. Kan du inte lesa? Det står att det är fullt för fan. Backa, backa, backa.” Jag fortsatte att försöka få en syl i vädret, jag hade dubbelparkerat flera gånger och lämnat nyckeln så att de kunde flytta bilen vid behov. Men han fortsatte att skrika: ”Stopp, stopp. Kan du inte lesa? Det står att det är fullt för fan. Backa, backa, backa.” Precis när jag skulle börja backa sa han: ”Vänta, du brukar vara på tv va?” ”Ja”, svarade jag. ”Då kan du stå på trean.”

***

Under den här tiden dök Yvonne Ryding upp ibland, och vi gick ut och fikade. Det var högst tre, fyra gånger under ett par år. Vid något tillfälle var hon på teatern och hälsade på med en liten present. Jag berättade för Bettan vad jag gjorde men hon tyckte det var jobbigt. Jag fick en del skit för en massa grejer jag inte hade gjort på grund av svartsjuka från Bettans sida. Så det kändes inte riktigt bra med henne. Det var inte bara med svartsjukan utan även på andra plan. Dessutom hade jag Miss Universum efter mig som gav mig presenter. Yvonne raggade på mig lite då och då. Med jämna och målmedvetna mellanrum.

När jag fyllde år 1988 fick jag en gris av gubben som ägde bondgården där vi bodde. En riktig gris, men en kulting. Den bodde i stallet tillsammans med hästarna som vi hade. Det satt en rosa rosett runt halsen på grisen, som jag för övrigt döpte till Märta efter min morsa. När den blev vuxen inseminerade vi den och fick sjutton kultingar. Det blev ganska svettigt med sjutton kultingar som jag skulle hålla reda på. De rymde hela tiden, de jävlarna. De sprang överallt och välte fikabordet på verandan och smet in i huset och ut på gärdena. Böka skulle de göra överallt. Grisen Märta var helt tam, mera tam än en hund. Hon sprang efter mig och pillade upp kardborrbanden till mina dojor. När jag hade mockat i stallet kom hon och välte kärran och sprang och gömde sig och stod och pep precis som om hon garvade åt mig.

Jag berättade det här för folk, och även för Yvonne på telefon, med grisen och rosetten, det var ju jävligt roligt. Vid det tillfället spelade jag Inte nu älskling på Vasateatern. Strax innan föreställningen skulle börja ringde det på telefonen i korridoren. Någon svarade och ropade att ”det är telefon till dig Kjelle”. Då var det Yvonne och det lät verkligen som om hon var i New York för det knastrade och lät långt borta. Jag frågade om hon skulle komma hem något och det skulle hon, svarade hon: ”Ja, då hörs vi.” ”Men jag har en present till dig”, sa hon. ”Min brorsa står utanför sceningången med sin Volvo herrgårdsvagn och han har en present, kan du gå ut med en gång?” frågade hon. ”Ja, jag kommer.” Klockan var tjugo över sju och vi skulle börja spela halv åtta så det var lite brådis.

Jag morsade på brorsan, Anders, trevligt. ”Jag har en present i framsätet”, och så öppnade han passagerardörren och ut klev Yvonne med ett rosa band i håret och sa: ”Varsågod!” Det var min trettiofemårspresent. Då var loppet kört! Till slut, efter två år, tänkte jag att jag får en massa skit för saker som jag inte har gjort och då kan jag lika gärna göra dem. Yvonne åkte till Eskilstuna och jag sprang in på scen. Vi hann bestämma att vi skulle höras nästa dag och snacka om presenten och eventuell leverans. Några dagar senare sågs vi och hyrde bubbelbadet på Sergel Plaza. Vi kom fram till att vi inte kom undan det här längre.

En vecka efter att vi hade haft det där samtalet åkte Yvonne till New York med sin mamma, gjorde slut med sin kille och packade alla sina kläder och möbler och skickade hem det till Sverige. Därefter kom hon hem och stackars Bettan åkte ut.