Allt var som en enda mörk dimma och hon orkade inte ens protestera när han plockade upp barnet och gick. Det fanns inget att göra, inte ens för honom som var en erfaren läkare. Under tystnad städade han undan efter olyckan. Hon hörde hur han tackade högre makter för att hon hade överlevt. Hon ville be honom hålla käften men var för uppgiven för att orka protestera. Barnet betydde allt och var det som hon hade saknat i livet. Hon hade längtat så innerligt efter att få bli mamma. Som de hade kämpat och varit så ledsna varje gång befruktningen hade misslyckats. Därför hade glädjen varit extra stor den dagen då de, åldern till trots, fick ett positivt svar. Hon svävade på rosa overklighetsmoln i åtta långa månader. Moln som snabbt drog ihop sig och förvandlades till ett oväder utan dess like.

Otacksamheten över att hon hade överlevt satt som fastnaglad i henne. Hon sörjde och kunde inte ta in något annat än sin förlust. Det enda lilla ljuset i tillvaron var att hon slapp åka i väg till sjukhuset, eftersom han bedömde att han kunde ta hand om henne.

Det var först dagen efter som uppgivenheten förvandlades till vrede. Förgäves letade hon efter en syndabock. Själv kunde hon inte ta på sig ansvaret för att det hade gått snett. Hon hade gjort allt precis rätt. Då fanns det bara en person kvar som hon kunde se som ansvarig för det olyckliga slutet – hennes egen man. Han hade inte funnits där för henne när han behövdes. Allt var alltså hans fel, som läkare kunde han kanske ha räddat den livlösa flickan. Om han bara hade prioriterat sin familj framför en pokerkväll. Sorgen förvandlades till ett ursinne som växte för varje sekund som gick. Hon kände sig lurad och bestulen på sin glädje. När han kom in med frukost på sängen åt henne, svarade hon med att slänga brickan i golvet och spänna ögonen i honom.

”Allt är ditt fel och du får lösa det. Jag vill ha mitt barn tillbaka!”

Han försökte resonera med henne men hon vägrade att lyssna på hans bortförklaringar. Barnet var det enda som betydde något för henne. Hon fick honom att förstå att hon skulle lämna honom om han inte gjorde något åt det. Sedan tog hon några sömntabletter och försvann bort. När hon vaknade skulle hon ha ett barn vid sin sida, det var hon fast besluten om.

Ingenting hände första dagen, inte heller andra men till slut när hon hade tappat räkningen på dagarna, skedde något. Som ett mirakel blev hennes önskan verklighet.

En morgon vaknade hon av att solens strålar klättrade in genom fönstret. När hon sömndrucket snurrade runt i sängen, såg hon till sin stora förvåning att en bebis låg där bredvid henne. Hade hon bara drömt allt hemskt eller hade han lagt tillbaka den döda flickkroppen bredvid henne för att hon skulle förstå att hon verkligen var död? Han fanns inte i rummet och hon visste inte vad hon skulle göra med alla sina frågor. Hon vågade inte röra bebisen, tänk om den inte levde. Men barnet sprattlade till och hon vågade sig försiktigt fram för att känna med fingertopparna på kinden. Det var som att snudda vid ett elstängsel, hela hennes kropp ryckte till och fylldes med liv. Hon kände hur värmen spred sig i kroppen. Bebisen slog upp ögonen och tittade på henne. Hon tyckte sig ana en tendens till leende.

”Hej, du är mitt lilla mirakel”, viskade hon mjukt.

Hon kunde inte för sitt liv förstå hur det hela hade gått till och hon kände att hon inte ville förstöra glädjestunden genom att spekulera. Hur han än hade burit sig åt, hade han skött det hela fantastiskt bra, hon var euforisk. Försiktigt lyfte hon upp barnet i famnen och vaggade det varsamt fram och tillbaka. Snart skulle hon låta bebisen få äta. Han hade virat en filt om kroppen och hon vecklade ut den för att få se de små tårna. Overklighetskänslan dröjde sig kvar. När hon öppnade filten och såg den nakna kroppen, stelnade hon till av förskräckelse. Hon glömde helt bort att hon hade tänkt räkna bebisens tår.

Det enda som rymdes i hennes synfält var något som inte skulle vara där – en snopp.