HAN VAR NÖJD med dagens fångst. Två stora abborrar och en vilsen kräfta hade fastnat i nätet och han tjöt till av förtjusning. Det skulle räcka gott och väl till en mättande lunch. Fingrarna började bli kalla, men han agnade ändå metspöet med bete. Han ville inte missa spänningen när det nappade. Det var något fascinerande med att leka med fisken och överlista den.

Än så länge var det inte bråttom att ro den lilla ekan tillbaka till bryggan. Förhoppningsvis skulle han få med sig något mer hem så att han slapp gå upp så tidigt i morgon bitti igen. Abborrarna sprattlade till bredvid honom i båten och han ryckte till av förskräckelse. Hade han inte redan dödat dem? Vant bröt han nacken av en fisk i taget och lade dem i en hink bredvid sig. Kräftan lät han vara. Den fick irra omkring i båten i väntan på det kokande vattnet. Ett tag funderade han på att slänga tillbaka den, eftersom han var arg på sin mamma. Hon älskade skaldjur, särskilt signalkräftor från den lilla gölen där de fick lov att fiska hur mycket de ville. Han hade ingen lust att överraska henne längre efter det som hänt på höskullen. Dessutom var han förbannad för att hon hade stannat kvar hos Torsten på kvällen i stället för att komma hem till honom. Det var inte ofta de var osams och han gillade inte att sova ensam i huset, även om det hade hänt förut. Han försökte slå bort tanken på slagsmålet på höskullen.

Torsten var verkligen generös som lät dem hållas på hans ägor. Utan honom hade de fått det tufft, så mycket hade Love förstått även om mamma aldrig hade nämnt det för honom. Hon höll honom utanför alla sina problem. Visst, han var bara sexton år, men han var inte dum. Han tjuvlyssnade ibland på sin mamma och Torsten när de diskuterade. Ofta handlade det om pengar. Men det som han hade bevittnat i går hade ingenting med ekonomi att göra och han blundade för att försöka tränga bort bilderna av de nakna kropparna i höet.

Love var också sur på sin mamma för att hon inte lät honom gå i skolan. Micke, Tomas och Gunnar som han ibland stötte på i skogen gjorde ju det, men själv fick han nöja sig med hemundervisning via datorn. Det positiva var att han fick vara med sin mamma så mycket som möjligt, hon var allt han hade. Dagarna i skolan verkade långa och man lärde sig ingenting om hur det var att leva på riktigt. Så hade mamma sagt. Hon tyckte att matematik var onödigt att kunna när det fanns miniräknare och datorer. Nej, det var viktigare att lära sig att överleva. Och det höll han med om. Vad spelade det för roll om man var bra på huvudräkning om man inte visste hur man skaffade mat? Han var inte så säker på att alla i hans ålder kunde fiska eller fånga och döda en vildkanin, eller att de visste vilka svampar man kunde äta utan att bli förgiftad. Men det kunde han och han var väldigt stolt över det. Allt tack vare hans mamma.

Det ryckte till lite lätt i fiskelinan och Love släppte alla tankar. Tänk om det var en stor fisk! Med svepande rörelser förde han metspöet försiktigt fram och tillbaka och plötsligt kände han ett hårdare ryck och förstod på kraften att även middagen var säkrad. Han drog upp fisken och insåg att han hade en gädda på kroken. Det var inte möjligt, det fanns inga gäddor i den här gölen, det hade Torsten sagt. Love blev alldeles till sig och fick ta i rejält för att kunna styra gäddan dit han ville. Den sprattlade ilsket och visade alla sina vassa tänder när den försökte få loss kroken från sitt gap. Håven fick bli Loves räddning. Han pustade ut när gäddan hamnade i det gröna nätet och såg samtidigt sin egen nöjda spegelbild på vattenytan. Love gillade sin stora röda kalufs, men han var inte lika vacker som sin mor. Hon började visserligen bli till åren, men det spelade ingen roll för honom. Hennes skönhet skulle alltid skina igenom den något rynkiga fasaden. Han kunde se hennes sammanbitna ansikte framför sig. Inte ens dagens fiskelycka skulle kunna släta över gårdagens händelse.

Gäddan gav upp. Den var slö där den låg i håven och Love tog tag i den stora avlånga fisken och gjorde slut på dess liv. Ändå fortsatte gälarna att vibrera flera sekunder efteråt och kroppen ryckte även till några gånger innan den låg stilla. När han var säker på att fisken var död drog han med fingertopparna över de vassa, små tänderna. Vilken käft, den var imponerande stor och respektingivande. Med något lättare tag rodde Love tillbaka till bryggan och drog upp ekan på land. Han höll på att glömma bort kräftan men kom på den i sista sekund. Den hade gömt sig under en planka och stelnade till i sina rörelser när Love hittade den. Plötsligt kände Love sig barmhärtig. Kräftan var så liten, kanske hade den en familj någonstans där nere på botten som undrade vart den hade tagit vägen. Han lyfte upp kräftan och såg in i de svarta knappnålsögonen.

”I dag har du turen på din sida, men trassla aldrig in dig i mitt nät igen. Nästa gång kanske jag inte är på lika bra humör!” varnade han och kastade sedan tillbaka sitt byte i den mörka sjön.

Kräftan försvann snabbt. Mamma behöver inte få veta, tänkte han och tog hinken, metspöet och håven och gick den upptrampade skogsstigen tillbaka mot huset. Det var så fridfullt och vackert. Han ville aldrig bo på någon annan plats än här i skogen, långt ifrån alla andra. Han svängde av mot den faluröda ladan, öppnade haspen och hängde upp fiskeredskapen. Ordning och reda var viktigt, man skulle aldrig lämna några spår efter sig. Han stängde dörren och lade på haspen. Det skulle bli skönt att komma in i värmen en stund. Han öppnade den blå trädörren och hojtade på mamma. Nu måste hon väl ändå ha kommit hem?

”Här kommer jag med lunchen!”

Han ställde hinken på golvet i hallen och gick in.

”Hallå?” ropade han nu mer uppgivet.

Eftersom torpet bestod av ett enda rum och kök, kunde han snabbt konstatera att mamma fortfarande var borta. Det såg ut exakt som det hade gjort när han gick på morgonen. Konfunderad stod han kvar. Det tog emot att behöva cykla bort till Torsten och fråga efter henne. Han kände ett styng av svartsjuka. Äsch, hon kommer väl när hon kommer. Beslutsamt grep han hinken och gick ut för att rensa fisken.