HAN VAKNADE ENSAM och började känna sig riktig orolig. Eller skulle han vara arg på henne? Han var i alla fall på uselt humör. Det kliade i ansiktet och han strök med handflatan över kinden och kände att den var knottrig och ömmade. När han tittade sig i spegeln såg han att han hade fått massor av nya finnar över natten och det gjorde honom inte precis gladare.

Var höll mamma hus?

Det var dålig stil att hålla sig borta även om de var osams. Love fortsatte att grubbla medan han plockade fram frukost ur kylskåpet. Han tittade trotsigt mot den blommiga vasen med påskliljor i fönstret som hans mamma påstod att hon hade fyndat på en loppmarknad. Skitsnack, han var själv med när hon stal den. Pulsen ökade när han reste sig och gick fram och tog den i sina händer. Den var verkligen fin och välarbetad med hundratals små handmålade blommor i blått. Han förstod att hon föll för den. Han blundade och andades in doften av påskliljorna. Sedan mindes han besvikelsen över det han hade sett uppe på höskullen och innan han förstod vad som hänt hade han släppt taget om vasen. Som i slowmotion följde han vasens väg mot golvet och han stod bara helt stilla och såg på när den splittrades i stället för att försöka rädda den. Påskliljorna hamnade i en hög på golvet. Förtrollningen bröts och han ångrade sig.

”Vad har jag gjort?” viskade han för sig själv och böjde sig genast ner för att plocka upp bitarna.

Han visste att det fanns lim i den översta kökslådan. Kanske skulle han hinna laga vasen innan mamma kom hem. Förhoppningsvis så bra att hon inte ens såg att den hade gått sönder. Fan, han trampade in en porslinsskärva i foten och det började blöda. Snabbt pillade han bort biten och linkade in till köket för att hämta ett plåster i en av lådorna. Blodspåren på golvet fick han torka upp sedan, det gällde att prioritera rätt när han hade ställt till det för sig. Mamma kunde egentligen dyka upp precis när som helst och han ville inte att hon skulle se sin vas i det här skicket. Han satte på plåster och fortsatte sedan att plocka upp delar av vasen. När han trodde att han äntligen hade hittat alla bitar upptäckte han några till som hade hamnat under matbordet. Han fick ducka och krypa under bordet för att nå dem. Längst inne i hörnet slog han i huvudet i något hårt. Han tittade upp under matbordet och såg ett fack som han inte hade sett förut. Det gick inte att öppna. Han kröp ut och drog undan bordet en bit från väggen. Då såg han en liten lucka som gick att dra åt sidan. I facket låg bara en sak: ett brev med hans namn på. Kuvertet var inte igenlimmat så det var bara att lyfta på fliken. Inuti låg ett brev skrivet för hand av hans mamma.

Han satte sig på golvet och började läsa. Efter några meningar var han tvungen att börja om från början. Han förstod inte vad hon menade. Sakta läste han om brevet igen och började darra alltmer för varje ord han tog in. När han hade läst klart visste han inte vad han skulle tro. Hur kunde hon göra så här mot honom?

Frustrerad sparkade han till högen med porslinsskärvor som han nyss hade plockat ihop och såg hur de flög åt alla håll. Sedan sprang han ut och kastade sig på sin cykel. Han trampade för allt vad han var värd och kände hur blodet pulserade i kroppen. I rekordfart tog han sig till Torstens bondgård en kilometer därifrån och sprang in i ladugården för att ställa sin mamma mot väggen. Men hon var ingenstans. Korna tittade frågande på honom när han kom in men tappade lika snabbt intresset och började tugga på sitt hö igen. När han hade gått igenom varenda vrå i ladugården rusade han uppför backen till bostadshuset.

”Hallå!” ropade han utan att få svar.

Han sprang in i köket och upp på övervåningen och letade igenom alla rum. Men det var ingen hemma. Då sprang han ner till sjöbodarna vid vattnet men där var det också tomt.

Det var något som inte stämde. Trött i benen sprang han återigen mot ladugården och såg hennes cykel stå lutad mot ladugårdsväggen. Hon var alltså där inne någonstans i alla fall. Höskullen igen! Varför hade han inte tänkt på den? Det var det enda stället som fanns kvar att leta på. Han klättrade uppför stegen och hörde ett konstigt, väsande ljud. Torsten stod där ensam med en grep och slungade hö.

”Hallå, har du sett mamma?” ropade Love och Torsten hoppade förskräckt till.

Love skämdes när han såg ett stort vitt bandage över Torstens näsa.

”Herregud, vad du skräms!” utbrast Torsten och tog sig om huvudet. ”Nej, jag har inte sett till Birgitta. Och jag vill inte heller att du ränner omkring här mer”, fortsatte han och höjde grepen med de vassa spetsarna.

Love kände hur han rös till.

”Tänk om det har hänt något?” viskade han.

”Vad sa du?” frågade Torsten och kom närmare, fortfarande med grepen i handen som om han var beredd att gå till attack.

”Det var inget”, sa Love och tänkte på brevet. Skrev hon det för att hon hade planerat att ge sig av?

Han såg ingen annan förklaring. Utan ett ord gick han mot stegen.

”Kom inte hit igen, hör du det?” ropade bonden efter honom men han brydde sig inte om att svara.

Korna ryckte till och följde honom med blicken när han sprang mot utgången. Det finns bara en sak att göra, tänkte han när han vek av mot stora vägen.