JOHANNA HITTADE INTE sitt röda läppstift, vilket knappast skulle vara en bra ursäkt att komma för sent till påskfirandet.

”Mini, har du lånat mitt läppstift?” ropade hon samtidigt som hon knackade desperat på den låsta badrumsdörren. ”Är du klar snart? Jag måste också in!” sa hon tjurigare än hon egentligen hade för avsikt att låta.

Badrumsbråket trappades upp för varje dag. Johanna kunde inte förstå varför hennes dotter behövde så lång tid på sig, för hon hade ju en spegel i sitt eget rum.

”Vänta, jag är snart klar!” svarade Mini lika surt.

Med en suck gick Johanna till hallen för att vända ut och in på handväskan som hon hade använt föregående dag. Lättad såg hon läppstiftet ramla ut på mattan och lade raskt tillbaka allt annat som hade följt med, rabattkuponger på Lindex som redan hade passerat bäst-före-datum, en tom Alvedonförpackning, ett opostat brev till Skatteverket och en utläst bok. Plötsligt upptäckte hon en liten svart ask som höll på att åka ner i väskan av bara farten. Fundersamt tittade hon på den och kände hur pulsen ökade. När hon vände på asken såg hon en handskriven lapp med texten: ”Glad påsk”. Det var allt, ingen avsändare. Men något namn behövdes inte, hon förstod direkt på den slarviga handstilen vem det var.

”Nu är det ledigt!” ropade Mini och Johanna gömde undan asken när dottern passerade. ”Tack! Vi åker om fem minuter”, svarade Johanna och gick och låste in sig med handväskan.

Hon slog sig ner på toalettstolen och drog av bandet som var prydligt fäst kring asken med en rosett. När hon lyfte av locket blänkte två diskreta, men helt fantastiska guldörhängen till. Hon drog efter andan. Det här hade hon inte räknat med och hon kände sig överväldigad. Allt skulle ordna sig till slut, det här var ett tecken på det. Men hon visste inte vad hon skulle göra med sin glädje eftersom hon inte kunde dela den med någon.

Bilden av henne och Tobbe hand i hand mörknade något när hon kom att tänka på Agnes tatuering. Hon hade inte kunnat låta bli att stryka med fingrarna över den för att se om den verkligen var permanent. Varför tatuerade Agnes in Nicoles och Tobbes namn på sin arm just nu? Kände hon på sig att han var på väg bort från henne och tänkte göra ett sista försök att hålla honom kvar?

Trotsigt satte hon på sig örhängena. Det var lika bra att utmana ödet, hon orkade inte ha det så här länge till. Hon log osäkert mot sig själv i spegeln, spolade fast hon inte hade kissat, låste upp dörren och gick ut. Mini stod i hallen, påklädd och klar med mobilen i handen. Som vanligt fördrev hon tiden med att spela spel.

”Då är jag också klar, lade du ner Nicoles påskägg i påsen?”

Mini nickade koncentrerat och svor sedan högt. ”Skit också, nu avbröt du mig bara tio poäng från rekord!”

”Förlåt”, sa Johanna och skakade uppgivet på huvudet.

De gick ut och några minuter senare satt de mittemot varandra på tunnelbanan på väg mot Bromma. Hon längtade efter Tobbe och var glad över att han inte hade avstyrt att de skulle fira påsk tillsammans på grund av deras förhållande. Hon fingrade på ena örhänget och log. Mini var uppslukad av sitt spel och Johanna tittade på sin dotter. Det var inte klokt, sexton år gammal. I alla år hade hon tänkt att det lika gärna kunde ha varit Mini och inte Adam som försvann. Hon hade fortfarande inte glömt blickarna inne på den där loppmarknaden i Hammenhög, samma dag som Agnes blev kidnappad. Någon hade varit där och iakttagit henne, kanske var det den där läkaren som sedan kidnappade Agnes. Det skulle hon aldrig få reda på. Hon hade tappat räkningen på hur många gånger hon hade drömt mardrömmar om den där vidriga källaren och att det var hon och inte Agnes som låg där ensam i mörkret. Men så var det inte. Av en slump blev det Agnes öde. Själv var hon lyckligt lottad som satt på tunnelbanan tillsammans med sin fina dotter.

”Fuck, jag suger!” sa Mini och såg ut som om hon ville slänga mobilen rakt i väggen av ilska.

”Ta det lugnt, det är bara ett spel!” viskade Johanna och undrade vem Mini hade fått den där sidan ifrån.

Plötsligt såg Mini allvarligt på henne.

”Mamma, varför ville pappa skiljas?”

”Måste vi prata om det nu? Jag tycker att det är bättre att du ber honom förklara”, försökte Johanna för att slippa tänka på det hon själv inte förstod.

Hon fingrade nervöst på ena örhänget som hade börjat skava.

”Men något måste du ju ha gjort? Han hade inte träffat någon eller blivit homo. Jag fattar liksom inte”, protesterade hon.

”Då är vi två. Jag förstår fortfarande inte fast det har gått … vad är det … ett år.”

Helvetet hade brakat lös den där dagen när Eric kom hem från jobbet och sa att han ville skiljas. Beskedet hade kommit som en blixt från en klar himmel, hon hade inte förstått någonting. De hade nästan aldrig bråkat och hon trodde att de hade det bra. Men det hade uppenbarligen inte Eric tyckt. Det hade varit svårt för henne att acceptera det, särskilt som han inte kunde förklara varför han ville skiljas. Hon hade gråtit floder, men till slut fanns det inga tårar kvar. Och det var då hon förstod att hon hade förälskat sig i Tobbe. Det kanske hände för att hon ville ha någon annan att tänka på och att han var närmast till hands. Nu spelade anledningen inte längre någon roll, hon var olyckligt kär i honom och ville inget hellre än att få leva tillsammans med honom.

Johanna tittade sorgset på Mini. ”Jag lovar dig gumman att jag inte har gjort något som jag inte berättat för dig, eller har pappa kanske påstått det?”

”Nej”, medgav Mini och tittade ner på sin telefon. ”Då är det alltså mitt fel.”

Johanna tog tag i sin dotters händer. ”Självklart inte, hur skulle det kunna vara ditt fel, du är ju bara ett barn?”

Mini tog inte blicken från spelet. ”Jag är jobbig som fan, det har du själv sagt.”

Johanna kunde inte låta bli att skratta. ”Jobbig som i tjatig och gnällig kanske, men det har absolut ingenting med vår skilsmässa att göra. Du tror väl inte på allvar att du har någon del i det?”

Svaret dröjde och då förstod Johanna att det här var något som Mini hade gått och grunnat på länge.

”Jag vet faktiskt inte.”

”Jag älskar dig. Pappa älskar dig … men han älskar inte mig.”

Trots året som gått kunde Johanna fortfarande inte se någon vettig förklaring till skilsmässan. Eric påstod att han hade gett tydliga signaler under en längre tid, men att hon inte hade uppfattat dem. Och det hela hade gått så långt att han kände obehag när han såg henne. Precis så hade han uttryckt sig. Att hon framkallade ångest. Vad ynkligt att skylla på henne när det i själva verket var Eric som hade hamnat i en livskris. Tobbe hade stöttat henne och intygat att hon var precis som vanligt, men att det var Eric som hade förändrats.

”Kom nu mamma! Vi är framme, vi ska av!” ropade Mini från vagnens dörrar och Johanna fick rusa upp för att inte åka vidare. Hon slank ut samtidigt som dörrarna stängdes. Båda två skrattade.

”Snacka om att vara inne i sin egen värld”, sa Mini och Johanna kunde inte annat än att hålla med.

På Nockebybanan tog Mini upp sin mobil igen för att spela. Deras samtal var över lika snabbt och plötsligt som det hade startat. Johanna var van, det var mycket upp och ner och tvära kast med Mini. Det hörde väl till åldern och Johanna kände att det var en lättnad att slippa älta skilsmässan mer med sin dotter.

Separationen med Eric hade förändrat Johanna på flera sätt. Efter ett så stort svek litade hon inte längre på någon, ibland inte ens på sig själv. Hon mindes allt som om det vore i går. Några dagar efter att han berättat att han ville flytta bröt hon ihop fullständigt. Agnes och hon hade glidit ifrån varandra och den enda nära vännen som hade funnits till hands var Tobbe. De hade så lätt att tala med varandra, så hade hon aldrig haft det med någon annan man. Men bara därför litade hon inte på att han alltid skulle finnas hos henne, han gav hela tiden dubbla signaler. Vad var det egentligen han ville?

Johanna tittade ut när de passerade de engelska radhusen i olika färger som låg längs vägen. Ett sådant sött hus skulle hon vilja ha, men hon förstod att det skulle vara omöjligt, om det någonsin blev hon och Tobbe på riktigt. De kunde knappast bo så nära Agnes.

”Mamma, nu ska vi snart gå av, bara så du är beredd”, skojade Mini.

Den här gången uppstod ingen paniksituation, utan de klev av lugnt och stilla. Johanna log åt Minis gräsliga stövlar med kilklackar. Hon fick lägga band på sig för att inte säga att hon såg ut som en skadeskjuten älg där hon stapplade fram. Hon ville säkert imponera på Nicole och då krävdes det förmodligen något alldeles extra vingligt. Ansträngningen var inte förgäves för när de kom fram kastade sig Nicole över de nya stövlarna.

”Oh my god, vilka läckerbitar, vad kostade de?”

”Tolvhundra”, svarade Mini nöjt och Johanna låtsades inte höra. Det var alldeles för mycket pengar för ett par stövlar men hon ville inte bråka om det.

Agnes kom nerför trappan från övervåningen.

”Hej, kom in!” ropade hon glatt och närmade sig hallen.

Johanna fick plötsligt panik och släppte ut håret för att dölja örhängena innan hon kramade om sin väninna.