NICOLE BÖRJADE BLI OTÅLIG när påskfirandet drog ut på tiden. Hon hade hoppats att de inte skulle ägna sig åt barnsligheter som att måla ägg och leta efter påskägg, men det hade hon fått om bakfoten. Varken hon eller Mini var längre några småbarn och ingen av dem ville tönta sig genom att lyda kommandon som ”Nu bränns det!” och sedan plocka fram ett påskägg och hetsäta innehållet på några minuter. Det var föräldrarna som gjorde allt för att hålla de gamla traditionerna vid liv. Enligt Nicoles plan borde den här utdragna sill-och-potatis-frossan vara över. Nu var klockan redan tre och hon skulle snart bli tvungen att ursäkta sig och gå från bordet. Hon övervägde att bara smyga i väg men det var omöjligt när Mini var där. Hon skulle alltid ifrågasätta saker och ting och säkert följa efter henne upp på rummet.
Nicoles tankar spann i väg. Det var så konstigt att få reda på sin familjs öde så långt efteråt, hon visste inte hur hon skulle hantera det. Skulle hon berätta för sina föräldrar vad hon visste? Hon kunde inte föreställa sig hur de skulle reagera om hon avslöjade att hon hade varit hemma hos Göran Rosenlund. Hon var fortfarande ganska arg på den före detta kriminalreportern efter allt han hade vräkt ur sig. Han hade inte varit nådig och hon hade fått kämpa för att dölja sin vrede. Den där stackars flickan, jag undrar om hon någonsin blev normal efter den där händelsen. Och då hade han inte syftat på Agnes, utan på henne. Det kändes olustigt att höra något sådant om sig själv. Han hade dessutom antytt att Agnes blivit psykiskt sjuk. Det ryktas att hon har en skruv lös. Nicole hade haft stor lust att tala om för honom hur fel han hade.
”Tack för en trevlig lunch! Jag måste upp och packa det sista inför min och Vickans resa till Uppsala”, förklarade Nicole när hon äntligen fick en syl i vädret.
Stämningen var uppsluppen och nubbeglasen fyllda till brädden.
”Åh nej, måste du dra? Jag som hade tänkt visa en grej på datorn”, sa Mini besviket. ”Jag kan hänga på upp, det går supersnabbt!”
”En annan gång!” sa Nicole bestämt och lämnade bordet innan Mini hann protestera.
”Va, ska du gå?” frågade Johanna, som plötsligt reagerade med en besviken min.
”Ja, jag ska i väg till Uppsala med min kompis. Det har vi planerat sen länge. Hoppas att ni får det trevligt utan mig”, svarade Nicole och gick uppför trappan och in i sitt rum innan någon hann fråga mer.
Hon ville inte ha Mini i släptåg och orkade inte heller förklara varför hon skulle bort på påskafton. För Nicole var påsk inget speciellt. Väskan stod packad och klar bredvid sängen. När hon skulle gå såg hon påskägget som stod på skrivbordet. Det fick hon inte glömma! Hon lade ner det i väskan, släckte och stängde dörren. När hon kom ner till vardagsrummet hade påskfirarna flyttat till soffan, och Nicole kramade om alla.
”Tack snälla mamma och pappa för att jag får låna en av bilarna, det är verkligen snällt av er!” sa Nicole och gick mot dörren. Hon kunde känna Minis besvikna blick bränna i ryggen.
Det skulle bli en lång bilresa, hennes längsta någonsin. Först hade hon ett ärende som hon skulle försöka få överstökat så snabbt det bara gick. På sju minuter körde hon in mot centrala Stockholm och fickparkerade några meter utanför en port. Hon tog med sig påskägget och gick in i huset, uppför trapporna och ringde på dörren.
Göran Rosenlund såg förvånad ut när han såg henne.
”Glad påsk!” sa hon och räckte fram påskägget.
Han öppnade det och sken upp.
”Tack, vad omtänksamt!” utbrast han men hejdade sig. ”Fast jag har börjat ett nytt liv och brukar egentligen inte äta godis.”
”Vilken tur för mig”, sa Nicole och tog en handfull lakritskonfekt och stoppade in i munnen bara för att retas.
Det slog henne att han såg betydligt magrare ut nu än på de bilder som förekom i tidningen för över ett decennium sedan. Han behövde nog äta upp sig, tänkte hon och pekade mot godiset.
”Ja, ja, en liten bit kan nog inte göra någon större skada”, sa han och smakade. ”Det var gott!”
”Bra, då fick jag mina fördomar bekräftade att pensionärer gillar konstiga smaker. Det stod mellan det här och Bridgeblandning. Jag var bara lite osäker på om din lösgom klarar lakrits?” skämtade hon fräckt och slank förbi honom in i tamburen.
Rosenlund skrattade så att löständerna nästan hoppade.
”Jag borde sparka ut dig av flera skäl, men jag kan tänka mig att låta dig stanna en stund om du talar om vad du heter!”
Nicole var inte beredd på den frågan men improviserade:
”Jenny, jag heter Jenny Bergstedt”, sa hon och försökte dölja sin förvåning.
Han följde efter henne in i vardagsrummet och slog sig ner bredvid henne i soffan. För att spara tid gick hon rakt på sak.
”Jag har bestämt mig för att fördjupa mig i fallet Agnes. Det är oerhört spännande med tanke på att hennes barn aldrig återfunnits.”
Rosenlund nickade.
”Om du bara visste vad jag grävde i det fallet många år senare. Vi kan titta lite i mitt material om du har tid.”
Nicole sneglade mot klockan på väggen som tickade uppfordrande.
”Jag har en halvtimme på mig, sen måste jag gå.”
”Okej, kan du hämta pärmen där det står Malm research 1:3?” bad han och pekade mot den enorma bokhyllan fylld med pärmar.
Hon gjorde som han sa och satte sig bredvid honom med pärmen på soffbordet.
”Då ska vi se, en person som återkom vid flera tillfällen i utredningen är förövarens granne Kenny Kjol. Han var en riktig kuf på den tiden, minns jag. Här ska vi se …” Rosenlund bläddrade. ”Just det. Han pekade ut läkaren som misstänkt redan från början men polisen valde att inte lyssna på honom.”
”Varför det?” sa Nicole och tog ytterligare några godisbitar ur påskägget.
”Tja, vad vet jag. Kanske för att påståendet kom från en alkoholist. Eller så var det för att det verkade orimligt att en så ansedd person som en läkare skulle ha kunnat utföra ett våldsdåd av det slaget.”
”Vem skötte utredningen?” frågade hon mellan tuggorna.
”Bra fråga, här ska vi se. Just det, Lars Räffel hette han. Han var för övrigt nära vän med gärningsmannen, vad jag minns.”
”Kommer du ihåg något mer?”
”Lapphörnan, det var där Agnes bodde med sin man. Och det var utanför det huset som hon blev överfallen och intryckt i en bil.”
Nicole fick svårt att andas varje gång hon fick höra detaljer i fallet. Mycket av det hon fick reda på var fruktansvärt. Det var ofattbart att hennes mamma hade varit med om allt detta. Det kändes mer som en film än verklighet. Hon drog sig för att ställa för ingående följdfrågor då hon inte visste om hon skulle klara av att höra svaren. De bläddrade igenom resten av pärmen och hon antecknade alla nya namn på personer som hon kunde ha användning för. Klockan tickade snabbare än hon önskade och hon började packa ihop sina saker.
”Jag måste dra vidare nu, tack för den här gången!”
”Vill du smaka förresten?” frågade Rosenlund ironiskt och sträckte fram påskägget där det bara låg fem bitar kvar på botten.
”Nej, resten är dina!” fnissade Nicole generat. ”Kan jag ringa dig om det skulle vara något?”
”Det går bra!”
Han reste sig och skrev ner sitt telefonnummer på en lapp som hon lade i jeansfickan.
”Jag hör av mig!”
På väg nerför trappan tog hon upp mobilen och slog polisens nummer för icke-akuta ärenden, och fick förklara sig innan hon till slut blev kopplad till Simrishamns polisstation.
”Hej, jag söker en kommissarie Räffel och jag förstår att …”
”… ett ögonblick!”
Lars Räffel jobbade alltså kvar, hon hade räknat med att han skulle vara pensionär vid det här laget. Hon hoppade in i bilen och hann få på sig sitt headset innan någon svarade.
”Kommissarie Räffel!” hördes en kvinnoröst.
”Hej”, svarade Nicole osäkert. ”Jag söker Lars Räffel.”
Några sekunders tystnad följde innan kvinnan svarade: ”Han jobbar inte här längre. Vad gäller saken?”
”Det gäller fallet Agnes Malm. Jag är Agnes dotter och jag vill veta lite mer om det som hände med min mamma. Och jag har precis fått reda på att det var Lars Räffel som ansvarade för utredningen.”
”Okej, jag förstår. Varför pratar du inte med dina föräldrar om det här?”
”Alltså, jo, men det är fortfarande ganska känsligt. Jag har så många frågor som jag inte kan ställa till dem och därför skulle jag vilja prata med Lars Räffel i stället. Om det är möjligt?”
”Nej, tyvärr, han lever inte längre. Jag är Lars dotter.”
Nicole rattade samtidigt runt i en rondell på väg ut mot motorvägen.
”Jag beklagar!” sa hon. ”Vet du någon annan jag kan tala med, eller är du kanske insatt i fallet?”
”Jag jobbade inte med det men jag bodde här och följde det när det hände. Om vi ska prata om det får vi nog ses. Jag vill inte ta det på telefon.”
”Nej, det förstår jag”, sa Nicole och svängde ut på E4:an söderut. ”Jag är på väg ner till Brantevik nu och kommer fram i kväll. Har du möjlighet att träffa mig en stund, eller vet du någon annan jag kan fråga?”
En sekunds tvekan fick Nicole på helspänn.
”Jag är ledig i morgon, så jag kan träffa dig på förmiddagen om du vill. Klockan tio, funkar det?”
”Ja, det blir bra! Jag tänkte bo på Lapphörnan, känner du till det?”
Kvinnan skrattade till. ”Ja, Brantevik är väldigt litet, det går inte att missa. Det är ett stort rosa stenhus som ligger precis vid södra hamnen. Men det heter bara Hörnan nuförtiden.”
”Bra, då ses vi där utanför i morgon!” sa Nicole.
Nu hade hon åkt ungefär en mil. Då var det bara sextio kvar.