DEN GUDARNA ÄLSKAR DÖR UNG, stod det i det senaste brevet. Var det så att hon lekte med döden just nu där hon satt mittemot Max Samuelsson i hans hall mitt i natten? Med tanke på de brott han hade begått kanske hon borde vara räddare än hon var. Men hennes nyfikenhet var större. Hon visste att hon var en fingertryckning från att larma polisen. Mobiltelefonen var strategiskt placerad i fickan. Max var lång och kraftig, och hade en uppgiven och sorgsen blick. Han såg trött ut, men hon var långt ifrån klar med alla sina frågor.
”Vad menar du förresten med det där du skrev: ’man vet vad man har, men inte vad man får’?” frågade hon.
Han såg uppriktigt förvånad ut.
”Jag förstår inte vad du pratar om? Vad menar du att jag skulle ha skrivit?” svarade han förundrat.
Nicole kunde inte låta bli att skratta.
”Breven som du skrev! Har du glömt att du till och med har gjort dig besväret att gå och lämna dem under dörren till rummet som jag hyr på Hörnan?”
”Jag har inte skrivit några brev, det kan jag svära på.”
”Och det tycker du jag ska tro på?” sa hon och bet sig i tungan. Hon bannade sig för att hon aldrig kunde hålla käft.
Men han verkade inte bry sig.
”Har du alltså fått hotbrev?”
”Ja, två handskrivna brev. Det är någon som inte vill att jag ska vara här och snoka. Jag har hela tiden trott att breven var från dig. Vem skulle det annars vara?”
Max såg fundersam ut, men förblev tyst.
”Har du polisanmält det?” frågade han.
”Nej, det har jag inte.”
”Var finns breven nu?”
”På mitt rum på Hörnan.”
Han tittade allvarligt på henne.
”Brevskrivaren är kanske samma person som trakasserar mig.”
Max berättade för henne om konstiga saker som hade hänt honom de senaste dagarna och han visade en blåröd svullnad i handen. Det syntes tydligt att den var orsakad av ett hundbett.
”Det var en dobermann som högg efter både mig och min hund. Silla är halt på ena benet och linkar omkring. Hon kommer nog aldrig bli återställd.”
Nicole visste inte vad hon skulle tro, men det fanns förstås en person som inte ville att hon skulle få reda på sanningen.
”Gunilla. Kan hon ligga bakom breven till mig?”
Max skakade bestämt på huvudet.
”Det tror jag inte. Var de skickade med post?”
”Nej, någon hade ju stuckit in dem under dörren.”
”Då kan det inte vara hon.”
”Men hur kan du vara så säker på det? Tänk om hon finns här någonstans i närheten och bevakar vad som händer?”
”Nej, glöm det”, svarade han.
”Men hur kan du vara så säker?”
”Därför att jag pratade med henne i dag.”
Nicole höll på att trilla av pallen. ”Va?! Vad är det du säger? Har ni alltså kontakt med varandra? Det var det jag visste!” utbrast hon och kände hur nära hon var svaret på var Adam hölls gömd.
”Hon ringde mig i dag för första gången sen då hon försvann från jordens yta. Jag har inte ens vetat om hon lever.”
Nicole började undra om det verkligen kunde stämma.
”Vad ville hon?”
”Hon var alldeles förtvivlad eftersom Love tydligen hade rymt.”
”Love, vem är Love? Min bror?” frågade hon.
”Bror?” upprepade han. ”Så du är Agnes dotter?”
”Ja, Nicole”, svarade hon och kände sig plötsligt sårbar.
Max slog ner blicken i golvet. ”Herregud!”
Det hade inte varit meningen att avslöja det, men nu var skadan redan skedd. Hon ville återkomma till samtalet med Gunilla.
”Men vad sa hon mer?”
”Inte så mycket mer. Bara att de bodde någonstans långt härifrån och att han hade fått reda på en del om sin bakgrund.”
”Inget annat?”
”Nej.”
Man vet vad man har, men inte vad man får. Meningen ekade i huvudet. Nu började hon se ett samband.
”Kan det alltså innebära att det är Adam som har skrivit breven till mig? När rymde han?”
”Jag vet inte. Det sa hon aldrig.”
”Men jag förstår inte hur han kan veta vem jag är i så fall och att jag är här”, sa hon och Max skakade på huvudet till svar.
Nicole suckade. Tanken hade aldrig slagit henne förut att det kanske skulle vara en katastrof att få tillbaka sin bror. Han kanske hade fostrats till en hemsk människa och hon skulle bittert få ångra att hon hade lagt näsan i blöt. Hon hade sett framför sig en kille som hon skulle ha kul med, en brorsa som var rolig att hänga med och som förgyllde den tråkiga vardagen hemma. Någon att munhuggas med. En brorsa som hon kunde lära saker och som såg upp till henne. Hade han fått växa upp i hennes familj från början, var hon övertygad om att han skulle vara underbar. Men med en mamma som den kallhamrade Gunilla Samuelsson var det inte så säkert.
”Det är en sak som jag har grubblat på. Hur kunde du göra det du gjorde?” frågade hon och kände sig både trött och hungrig. De måste ha suttit och pratat i flera timmar.
Max såg bedrövad ut och slog ner blicken i golvet.
”Om jag själv visste. Jag förstår inte heller. Gunilla pressade mig till en nivå som gjorde att jag tappade förståndet. Jag var som en annan människa med bara en enda sak i huvudet: att skaffa henne ett barn. Hon tyckte att det var mitt fel att vår dotter dog eftersom jag inte var hemma den kvällen när hon födde henne”, svarade han och pekade upp mot övervåningen.”Det var på sovrumsgolvet som jag hittade Gunilla och det döda barnet. Det var fruktansvärt.”
Han lät ångerfull men hon hade tusen frågor till. Det fanns så många frågetecken som hon behövde räta ut. Men först behövde hon dricka något och gå på toaletten.
”Kan jag låna toaletten innan vi fortsätter?”
Han nickade och pekade mot trappan.
”Det är inte städat”, ursäktade han sig.
”Vem bryr sig? Får jag ta ett kort på dig först?” undrade Nicole plötsligt och fiskade upp sin mobil ur fickan. Trettiosex missade samtal. Hon gissade att alla var från Agnes, och knappade in följande sms-meddelande: ”Allt bra med mig, sluta trakassera mig. Kram Nicole”, och avslutade med en glad smiley.
”Vad ska du med bilden till?” frågade Max.
”Äsch, inget särskilt. Bara som ett minne från den här dagen.”
”Okej”, sa han och drog handen genom håret.
Hon knäppte snabbt några foton och skulle precis springa uppför trappan när han hejdade henne.
”Jag vill att du ska veta en sak. Något jag har burit på i hela mitt liv som ingen annan känner till.”
Han böjde sig fram mot henne och sa några meningar som gjorde henne alldeles mållös. Hon visste inte om hon skulle bli glad, ledsen eller lättad. Väl uppe i badrummet försökte hon ta in vad han hade avslöjat, och såg framför sig hur Rosenlund skulle explodera av upphetsning. Men hur skulle hennes mamma reagera? Själv kände hon sig bara tom på känslor. Hon sträckte sig efter en bit gulnat toalettpapper som fanns kvar i hållaren. På väg ut igen tyckte hon att hon hörde en dörr öppnas och stängas och greps av onda aningar. Max fick inte gå i väg nu när hon äntligen hade fått tag i honom. Hon ville veta mer om det han just hade berättat. Hade hon verkligen förstått rätt? Det lät så osannolikt. Hon stod stilla och lyssnade, men hörde först ingenting. Jo, det var något ljud nere från hallen. Trägolvet knarrade till och hon kände sig plötsligt löjlig. Varför smög hon?
Nu hörde hon en röst. Kanske pratade Max i telefon? Men när hon närmade sig trappan förstod hon att det inte var Max. Rösten kom från en annan man, och han lät ursinnig. Hjärtat började dunka snabbare och hon kände hur den hotfulla stämningen där nere pyrde ända upp till övervåningen. Hon såg sig omkring efter en flyktväg. Men hon gissade att hon inte skulle klara av att hoppa ut genom ett fönster. Risken var för stor att hon skadade sig. Hon övervägde att ringa polisen, men nyfikenheten kvävde alla rationella tankar. I stället fortsatte hon bort till trappan.
Då hörde hon Max vädja.
”Gör det inte!”