AGNES VAR I UPPLÖSNINGSTILLSTÅND. Hon hade försökt få tag i Nicole hela morgonen och hade bara fått ett enda sms tillbaka. Ibland drog hennes mobilsvar i gång och ibland kunde numret inte nås för tillfället. Försök lite senare. Jo tack, det var precis vad hon höll på med. Inte heller Beata Räffel svarade och hon kände irritationen stiga. Det tog emot att ringa Tobbe igen. Han var den sista i världen som hon ville prata med. Men han var trots allt Nicoles pappa och hade rätt att få veta att hans dotter inte gick att nå. Han visste inte ens att hon befann sig i Brantevik, eftersom han inte hade ringt upp henne efter meddelandet hon lämnade i går. Motvilligt tryckte hon på hans namn i kontaktlistan.
Signalerna gick fram. Hon testade en gång till utan att få svar.
Den jäveln hade förstås viktigare saker för sig än att svara på hennes samtal. Hon såg framför sig hur han låg med Johanna i sängen och fick en impuls att slänga telefonen i väggen. Det fanns inte mycket annat att göra än att ringa upp Johanna, som inte heller svarade. Hon lämnade ett meddelande där hon bad Johanna att säga till Tobbe att han skulle ringa upp omedelbart. Utan någon vidare förklaring lade hon på och började fundera över hur ett liv utan Tobbe skulle vara. Faktum var att hon började förlika sig med tanken att han skulle lämna henne. Hon och Tobbe älskade ändå inte varandra som förut. De hade gått in i sina respektive föräldraroller och tog varandra för givna. Om det är så ett äktenskap ska vara, klarade hon sig utan. Särskilt nu när det hade visat sig att han var så omdömeslös att han valde hennes bästa vän till älskarinna. Det skulle hon aldrig kunna förlåta.
Men just nu hade hon inte tid att tänka mer på Tobbe. Nu gällde det Nicole, hennes älskade dotter som var den viktigaste personen i hennes liv. Hade det hänt henne något? Hon avskydde när hon fick den där känslan av att det var bråttom. Att något höll på att gå snett och hon inte kunde göra något. Hon såg att Tobbes bil stod parkerad utanför köksfönstret. Han hade i alla fall haft vänligheten nog att göra sig besväret att åka kommunalt när han gick under jorden med sin älskarinna.
Skulle hon ta bilen och köra ner till Brantevik? Det var förstås väldigt överdrivet, särskilt om Nicole kanske redan var på väg därifrån. Men det fanns en annan orsak till att hon kände ett visst motstånd. Hon hade inte varit i Brantevik sedan det där hände, och hon visste inte hur hon skulle reagera när hon kom dit. Hon hade lovat sig själv att aldrig någonsin sätta sin fot där igen. Men ett sådant beslut kunde förstås alltid ändras. Mitt i hennes funderingar ringde telefonen. Dolt nummer.
”Agnes!” svarade hon efter första signalen.
”Hej, det är Beata Räffel. Du hade sökt mig!”
”Tack för att du ringer. Det gäller min dotter Nicole som du träffade i Brantevik, jag får inte tag i henne och är orolig för att det kan ha hänt något.”
”Varför tror du det?”
”Jag bara känner det på mig. Hon brukar vara bra på att ringa tillbaka till mig, men jag har inte fått något livstecken på hela morgonen, bortsett från ett sms, men det kan ju vem som helst ha skrivit. Hon skulle aldrig försätta mig i en sådan här situation, eftersom hon vet hur ängslig jag är.”
”Kanske har hon gått och lagt sig med mobilen på ljudlöst? Batteriet kanske har laddat ur? Eller också har hon helt enkelt glömt telefonen på Hörnan, om det inte är så enkelt att hon inte har någon täckning där hon befinner sig”, sa Beata i ett försök att lugna henne.
Det lät som om Beata tyckte att hon oroade sig i onödan, men Agnes gav sig inte.
”Så kan det förstås vara, men det är inte likt henne. Svarar hon inte snart, sätter jag mig i bilen och åker till Skåne.”
Agnes hade redan börjat leta efter Tobbes bilnyckel. Var hade han gjort av den?
”Har du ringt Hörnan och bett dem se efter om hon finns på rummet?”
Agnes kände sig fånig, det hade hon inte tänkt på.
”Jag gör det med en gång. Tack!” sa hon och lade på.
Hon ringde nummerupplysningen och bad om att bli kopplad till Hörnan. En stressad kvinna svarade i andra änden. Agnes förklarade snabbt sitt ärende samtidigt som hon rafsade runt i hallbyrån för att hitta bilnyckeln. Kvinnan verkade inte alls förstå allvaret och verkade först inte vilja hjälpa henne.
”Menar du alltså att du vill att jag ska gå upp och knacka på hennes dörr? Missförstå mig rätt, men jag har lite annat för mig.”
Agnes förstod att hon var tvungen att spela ut hela sitt register för att få kvinnan att knipa igen och göra som hon ville.
”Jag är kvinnan som blev kidnappad och förlorade mitt barn i Brantevik för sexton år sen. Jag vill inte att min dotter också ska försvinna. Snälla, kan du göra mig den tjänsten”, bad hon så vänligt hon förmådde och riktigt kände hur hon fick stämpeln ”dramaqueen”.
Men det fungerade.
”Ett ögonblick!” sa kvinnan. ”Kan du ta kassan?” hörde Agnes henne säga till någon, och sedan blev det tyst.
Motvilligt stoppade Agnes ner handen i en av fickorna i Tobbes röda jacka som hängde i hallen, och fann nyckeln. Bara därför kommer jag väl inte behöva använda bilen, tänkte hon cyniskt. Kvinnan i andra änden dröjde och hon kände oron stiga. Efter mer än fem minuters väntan undrade Agnes om hon helt sonika hade lagt på.
”Är du fortfarande kvar?” hörde hon till slut en röst säga så plötsligt att hon ryckte till.
”Ja, jag är här!” svarade Agnes och kände hur det knöt sig i magen av nervositet.
”Hon är inte i rummet.”
Agnes fick kalla kårar. Det fick inte vara sant!
”Är du säker?”
”Jag är helt säker. Först knackade jag på och väntade ganska länge innan jag låste upp dörren och gick in. Det var tomt”, sa hon dröjande. ”Men jag hittade något konstigt på sängen.”
”Vadå för något?”
”Det var två vita papperslappar. Jag såg vad som stod på dem, men det var inte meningen att läsa.”
Agnes blev lätt illamående och yr när hon fick reda på vad som stod skrivet.
”Var de skrivna för hand?”
”Ja, med snirkliga bokstäver, lite gammeldags stil, men ändå slarvigt. Jag skulle säga att det är en man som har hållit i pennan, men jag kan förstås inte vara säker”, sa kvinnan bekymrat. ”Vad kan jag göra?”
”Lämna papperena till polisen, jag ringer dem direkt!” svarade Agnes.
Paniken förvandlades till handlingskraft. Agnes tackade för hjälpen och lämnade sitt mobilnummer till kvinnan, som lovade att höra av sig så fort hon fick reda på något. Agnes gjorde ett nytt försök att ringa Tobbe, men fick fortfarande inget svar. Då ringde hon upp Räffel igen.
”Hej, fanns hon inte där?” frågade Beata nu med en mer bekymrad ton i rösten.
”Nej”, svarade Agnes och berättade om breven som kvinnan hade hittat i rummet. ”Så nu är jag väldigt orolig för vad som kan ha hänt.”
”Jag åker raka vägen till Brantevik och lovar att återkomma till dig så fort jag vet något mer!” svarade Beata. ”Försök att ta det lugnt bara, breven behöver inte betyda någonting.”
Agnes magkänsla sa något helt annat, och hon tvekade inte längre att gå raka vägen ut till bilen och köra ner till Österlen.