AGNES BLEV FÖRTVIVLAD över att hon inte kunde få tag i Tobbe. Hur kan han göra så här mot mig, tänkte hon och vred sig oroligt i sjukhussängen. Nu kändes otroheten inte lika viktig och hon önskade att Tobbe skulle ringa. När hon fick tag i hans arbetskamrat fick hon reda på att han hade sjukanmält sig.
”Hur mår han?” undrade kollegan och fortsatte: ”Jag har läst i tidningen vad som hänt.”
”Jag vet faktiskt inte, det är därför jag ringer. Jag får inte tag i honom”, svarade Agnes. ”Sa han ingenting om att han skulle åka någonstans?”
”Nej”, svarade kvinnan förvånat i andra änden. ”Han skickade bara ett mejl där det stod att han hade feber.”
Agnes avbröt samtalet och ringde i stället Minis mobil, hon borde veta var hennes mamma höll hus. Mini svarade med en gång.
”Hej, det är Agnes!”
”Hej! Åh gud, vad händer? Var är Nicole?” nästan skrek Mini.
”Jag vet inte och jag är utom mig av oro.”
”Mamma är också borta, hon skulle i väg på en viktig reportageresa och kommer inte hem förrän i helgen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till!”
Viktig var ordet, Agnes kunde inte låta bli att provoceras av att Johanna ljög även för sin dotter, hur kunde hon?
”Men var är Eric då?” frågade hon så lugnt hon bara förmådde.
”Jo, pappa är här, det är honom jag är hos nu, men jag vill prata med mamma! Jag mår skitdåligt och kan varken sova eller äta. Jag är så orolig för Nicole.”
”Då är vi två”, suckade Agnes och övervägde om hon skulle säga till Mini hur det låg till med Johanna och Tobbe. ”Vet du vart din mamma skulle åka?” frågade hon i stället.
”Jag har för mig att hon pratade om Skåne. Hon sa att det var något ställe vid en sjö och att det skulle vara dålig täckning.”
”Okej, men hon har inte sagt vilket hotell eller så?”
”Nej, hon tyckte väl inte det behövdes när jag skulle till pappa. Men nu när jag tänker efter så verkade allt så oerhört hemligt. Jag förstår inte varför”, sa Mini och Agnes höll på att säga något men kom av sig igen.
”Var är du förresten?” undrade Mini.
”Jag är i Simrishamn, jag åkte ner så fort jag förstod att Nicole var borta. Jag har talat med polisen.”
”Men vad tror du kan ha hänt?”
Agnes visste inte hur mycket Mini kände till om hennes förflutna och valde därför sina ord med omsorg.
”Jag vet inte mer än att hon har grävt i historien om det som jag var med om för många år sen. I samband med det har något hänt.”
Just där och då slog det Agnes att inget av det här skulle ha inträffat om hon hade varit ärlig mot sin dotter från början och berättat allt om kidnappningen och om hur Adam försvann. Varför hade hon inte gjort det?
”Mini, vi håller kontakten, jag måste vila nu”, avslutade Agnes och kände sig helt tömd på den lilla energi hon haft.
Herregud, vad hade hon gjort? Hon borde inte ha underskattat Nicoles förmåga att ta reda på saker och ting och fatta egna beslut. Då hjälpte det inte längre att de hade bytt efternamn för att få vara i fred och inte behöva förknippas med dramat. Det var ingen tvekan om vem som hade försett Nicole med informationen. Det konstiga var att Göran Rosenlund hade medverkat i Pressen där han påstod att Nicole själv hade skrivit en text om sin familj. När hon läste insåg hon att Nicole måste ha varit inblandad, eftersom mycket av det som stod var privat och sådant som Rosenlund omöjligt kunde känna till.
Agnes lade undan tidningen på sängbordet. Hon stirrade rakt in i ett draperi som avskärmade henne från övriga patienter i den delade salen. Det var så mycket som tyngde henne att hon hade svårt att koncentrera tankarna på ett problem i taget. Ett plötsligt raseri drabbade henne när hon tänkte på vad Tobbe och Johanna kanske gjorde just i denna sekund. Det var så egoistiskt att ge sig i väg och stänga av mobilerna. Hon kunde inte finna ord för hur besviken hon var på Tobbe. Nu var deras son återfunnen och Nicole försvunnen. Under tiden låg Tobbe med hennes bästa väninna. Det var oförlåtligt. Hon kände att Johanna gott kunde överta honom, det här sveket skulle hon inte kunna leva med. Hon var värd bättre, men just för stunden behövde hon honom oavsett vad som hände. När hon såg kvällstidningen på bordet fick hon plötsligt en idé. Hon tog upp den och bläddrade fram redaktionens telefonnummer. Sedan lyfte hon luren och bad växeln om telefonnumret till Göran Rosenlund.
”Hej, det här är Agnes Dahlén!” sa hon.
”Hej?”
Sedan blev det knäpptyst, men efter en stund hörde hon hans röst igen.
”Jag kan förklara!” sa han.
”Syftar du på artikeln i dagens tidning som är skriven av min försvunna dotter? Bespara mig den förklaringen, jag orkar inte ens höra. Jag ringde faktiskt för att be dig om en tjänst.”
”Vadå för något?” frågade han med en oro i rösten.
”Jag behöver din hjälp med en sak.”
Efter en stund hade de kommit överens och de avslutade samtalet utan att nämna ett ord till om Nicole. Han verkade förstå att hon inte var intresserad av att ge honom några citat om hur hon kände sig just nu. Den nästan omöjliga tjänsten hon bett honom om innebar att han kunde glömma att få sova den närmaste tiden, men det var inte hennes bekymmer.
En sköterska tittade till henne.
”I dag kommer du att skrivas ut men först undrar jag vad du vill ha till frukost?”
”Ingenting”, svarade Agnes.
Sköterskan ignorerade hennes svar.
”Då kommer jag med en kopp te och en smörgås”, sa hon och försvann ut igen.
Agnes undrade hur allt det här kunde drabba just henne. Var det så orättvist att vissa människor fick en extra stor dos av hemskheter i livet medan andra hade bättre tur? Eller jämnade saker och ting ut sig i slutändan? Då borde något fantastiskt hända henne ganska omgående, om hon skulle hinna få någon kompensation för allt hon fått genomlida. Adam var återfunnen, men hon hade ju äntligen accepterat att hon aldrig skulle få se honom igen. Det hade känts befriande den sista dagen på sorgkursen när hon hade tagit farväl av honom. Och så dök han upp! Än hade hon inte fått träffa honom, men hon visste faktiskt inte ens om hon ville. Vad skulle hon säga? Tänk om hon inte skulle tycka om honom och om han inte skulle tycka om henne.
Det prasslade till i draperiet igen och Agnes förväntade sig en sköterska med en frukostbricka. I stället stod Beata Räffel där.
”Hej Agnes, ursäkta att jag kommer oannonserad, men det finns någon här ute som gärna vill träffa dig.”
Agnes fick svårt att andas, och även om hon kunde ana vem det var, frågade hon: ”Vem då?”
”Din son. Är du redo att möta honom?” frågade Beata och Agnes ville skrika nej rakt ut.
”Ge mig fem minuter”, sa hon matt. ”Jag kommer ut, jag vill inte att han ska se mig så här”, förklarade hon.
Beata lämnade rummet och Agnes såg sig omkring. Hennes kläder låg slängda på besöksstolen och hon klev upp och klädde på sig. Sedan gick hon in i badrummet och tvättade sig i ansiktet och satte upp håret i en tofs. Hon tog ett djupt andetag och gick ut i korridoren. På en stol utanför satt Beata med en ung, rödhårig kille som tittade upp på henne med en skygg blick. Han hade jeans, sneakers och en skrynklig T-shirt.
”Hej!” sa Agnes och kände hur det knöt sig i magen. Tårarna började rinna och hon visste inte vart hon skulle ta vägen.
I periferin såg hon hur Beata Räffel torkade sina tårar. När Adam reste sig upp och tittade på henne förstod hon.
”Du kan inte vara min son”, sa hon och vände sedan tillbaka till sitt rum för att packa ihop sina saker.