LOVE STANNADE KVAR utanför polishuset för att få lite frisk luft. Ingen verkade ha tid att ta hand om honom – inte ens hans biologiska mamma ville ha med honom att göra. Hon hade knappt gått med på att lämna dna-prov om han hade förstått det hela rätt. Så här ensam hade han aldrig förr känt sig. Han förstod inte vad han hade tänkt när han bestämde sig för att lifta till Brantevik. Det hade varit tusen gånger bättre att stanna kvar i den trygga tillvaron i torpet än att sitta i polisförhör misstänkt för mord och sedan släppas rakt ut i ovissheten. Det gjorde inte saken bättre att den där Nicole var försvunnen. Nicole som alltså skulle vara min syster, tänkte han och fnös. Han var inte säker på att han ville ha någon syster.
Plötsligt bromsade en bil in på vägen bredvid honom. Rutan gled ner och han hörde en välbekant röst som fick honom att rysa.
”Jag är så glad att se dig!”
Love förstod inte hur hon hade lyckats hitta honom här när han själv knappt visste var han befann sig.
”Mamma?”
Han kände knappt igen henne. Hon hade blåmärken i ansiktet och plåster på sidan av huvudet och på handen. Vad var det som hade hänt?
”Hoppa in i bilen så att vi kan åka härifrån! Jag vill inte stå här utanför polishuset för länge. Det är alldeles för riskabelt”, sa hon otåligt och viftade åt honom att komma och sätta sig i det tomma sätet bredvid henne i bilen.
Hennes överdrivna rörelser och hysteriska minspel fick honom att fundera. Visserligen längtade han hem men han kände sig sårad efter alla hemligheter. I teorin var det så enkelt att bara vända på klacken och kalla på Beata för att se till att Birgittas liv slogs i spillror. I praktiken var det omöjligt att göra det. Hon avbröt bryskt hans tankar.
”Love, stå inte där och tveka är du snäll. Vi måste skynda oss om vi ska klara oss ur det här!”
”Bråttom? Varför då, Gunilla?” fräste han och spände ögonen i henne för att se hur hon skulle reagera på att han kände till hennes riktiga namn.
Han såg hur hennes ansikte förvreds. Sedan samlade hon sig och skakade uppgivet på huvudet.
”Jag är så ledsen för allt som har hänt men nu vill jag att du kommer och sätter dig i bilen så att vi kan åka hem. Så att allt blir som förut.”
Han tog ett steg närmare bilen men stannade upp lika snabbt.
”Jag har ju levt i en lögn i hela mitt liv!” protesterade han. ”Hur kunde du göra så mot mig?”
Hennes grepp om handbromsen hårdnade.
”Man gör mycket dumt i sitt liv. Jag vet inte vad du har fått höra men det är säkert inte hela sanningen. Det var just det jag skrev i brevet som du hittade. Du ska inte tro på allt som folk säger”, sa hon och han visste inte på vilken fot han skulle stå.
Han älskade fortfarande sin mamma men han älskade inte Gunilla.
”Varför har du åkt hela vägen hit?” frågade han.
Hon skrattade till.
”Därför att jag letade efter dig förstås. Jag har längtat efter dig varenda minut som du har varit borta.”
”Men vad har hänt med dig, du ser inte klok ut?!” frågade han.
”Jag berättar sen, kom nu!”
Entrén till polishuset öppnades. Gunilla rullade upp fönsterrutan och släppte upp bromsen. Love såg hur bilen rullade i väg samtidigt som Beata närmade sig.
”Vem var det där som du pratade med?” frågade hon misstänksamt.
”En turist som frågade om vägen, som jag inte kunde hjälpa”, ljög Love och kände hur hjärtat slog snabbare. Hon var på sin vakt den där poliskvinnan och han undrade nästan om hon kunde läsa hans tankar.
Nu när han stod öga mot öga med Beata kändes det frestande att hämnas på Gunilla, som hade svikit honom. En enda mening kunde avgöra hela hennes framtid. Han hade orden på tungan när en passerande hund plötsligt började skälla och ägaren hyssjade åt den och slet tag i kopplet.
”Vad händer med mig nu?” frågade han i stället.
”Socialtjänsten har ordnat ett tillfälligt boende åt dig hos en jourfamilj här i närheten där du får stanna tills vi har fått ordning på allt med Agnes och hennes dotter. Under tiden får du gärna komma in och vänta i polishuset. Det är ju riktigt ruggigt i dag. Hon kommer alldeles strax.”
”Tack, men jag tror att jag stannar här ute så länge, om det är okej?” svarade han och hoppades att hon skulle lämna honom.
”Visst, men håll dig i närheten”, sa Beata och försvann snabbt in i huset igen.
När hon var utom synhåll gick han nerför gatan för att se om Gunilla hade stannat och väntat på honom. Den röda bilen stod med motorn på intill vägkanten en bit ner mot hamnen. Han gick fram och hoppade in i passagerarsätet utan att stänga dörren efter sig.
”Tack gode gud för att du kom tillbaka”, viskade Gunilla och klappade honom kärleksfullt över kinden.
Han svalde hårt och tvingade fram orden.
”Jag kom bara för att säga att jag inte följer med dig hem. Jag kan inte”, sa han och klev ur bilen innan hon hann protestera.
Tårarna rann nerför kinderna på henne men det spelade ingen roll. Han klarade inte av att åka tillbaka till torpet och låtsas som om ingenting hade hänt. Han var för arg för det och han ville stanna kvar och reda ut vilken som var hans riktiga familj.
”Snälla Love, jag ber dig att komma med mig hem igen!” utbrast hon i ett sista desperat försök.
”Jag kan inte”, svarade han och kände en begynnande huvudvärk.
”Gör inte så här mot mig, jag klarar inte det!” fortsatte hon och det var droppen.
Han orkade inte höra mer för då skulle han kanske ångra sig. Utan att vända sig om gick han tillbaka mot polishuset. Det var över nu. Han skulle aldrig mer träffa Birgitta, eller Gunilla. Det spelade inte någon roll vad hon kallade sig för. Mamma var i alla fall fel.