DET DUNK ADE I HUVUDET och ögonlocken kändes blytunga. Nicole fick kämpa för att öppna ögonen och när hon lyckades kisa hjälpligt möttes hon bara av en vägg av mörker. Det tog en stund innan hon återfick synen helt, men hon kunde inte för sitt liv förstå var hon befann sig. Huvudet var som inlindat i bomull och protesterade genom att dunka smärtsamt så fort hon försökte titta. Plötsligt kliade det hysteriskt i näsa och ögon och hon försökte sträcka upp händerna för att klia sig. Det var då hon upptäckte att armarna var hopbundna framför kroppen och hon mindes var hon var. Plötsligt var det glasklart. Mannen måste ha drogat henne på något sätt för så här snurrig hade hon aldrig varit förut. Hon hade ätit en smörgås och druckit vatten, sedan hade hon försvunnit bort.

Hon hade ingen aning om hur mycket klockan var, men förstod att det var dag, eftersom solen syntes mellan trädtopparna. Ljuset smög sig in genom stugans enda fönster och det var då hon till sin förvåning upptäckte att hon var ensam. Hon kände hur hjärtat slog dubbelslag och adrenalinet sköt i höjden. Lyckan blev kortvarig när hon såg den otäcka hunden ligga nedanför henne på golvet. Det förklarade varför det inte fanns några rester kvar från hennes baguette som hon aldrig hade hunnit äta upp. Hunden hade förstås satt i sig varenda smula som hamnade på golvet. Det konstiga var att hunden sov så djupt att den till och med snarkade. Försiktigt flyttade hon på sitt högra ben för att se om hunden skulle reagera, men den rörde sig inte. Det var nu eller aldrig. Sakta reste hon sig upp i sittande ställning, hela tiden med blicken stadigt fäst på hunden. Den gnydde till men sov vidare. Hon drog sig bakåt på bänken som en mask för att ta sig förbi besten och kunna sätta ner fötterna utan att trampa på honom. När tårna snuddade vid golvet började hon känna att det hela skulle gå vägen. Hon såg sig om efter något att försvara sig med om den skulle vakna. Några kliv bort hängde alla gevär, frågan var bara hur hon skulle få ner ett med sina hopbundna händer. Hon smög i sidled för att inte släppa hunden med blicken. Första steget mot friheten gick bra, även andra. När hon hade kommit ända fram till dörren kom hon på sig själv med att andas för första gången på hela sträckan. Hon var på helspänn och vågade inte ta ut någon seger i förskott. Oerhört försiktigt pressade hon ner handtaget som däremot svek henne och gav ifrån sig ett lätt gnisslande ljud. Hunden flög upp på alla fyra och började skälla. Sedan kastade han sig emot henne. Hon hade ingen aning om hur hon skulle försvara sig. Dörren gick upp, men hunden var så snabb att hon inte hann komma ut. Skräckslaget lyckades hon riva loss ett gevär som hängde bredvid dörren och svängde runt det med hopp om att slå omkull hunden. Hon träffade honom och han blev ännu mer uppretad och skällde allt högre och högg ilsket efter henne. Fradgan sprutade ur gapet. Hon hade lyckats komma ut genom dörren med halva kroppen då hon kände hans vassa tänder tränga in i ena vaden.

”Aj!” vrålade hon.

Då brann ett skott av. Hon lyckades slinka ut med resten av kroppen för att sedan pressa igen dörren med rumpan och överkroppen. Hade hon skjutit ihjäl hunden? Svaret kom snabbt då hon hörde hunden gny innanför dörren. Men hon vågade ändå inte lämna sin plats ifall han kunde ta sig ut. Geväret som hon höll i kunde kanske fördröja det hela. Det bästa hade varit att skjuta den ordentligt en gång för alla, men hon tänkte inte öppna dörren och försöka. I stället kilade hon fast geväret som en regel för dörren så att den inte skulle kunna öppnas från insidan. Spänt hörde hon hur hunden slog med tassen mot handtaget utan att dörren gav vika. När hon förstod att han skulle få kämpa för att lyckas, vände hon sig om och började springa för allt vad hon var värd. Men det onda benet vek sig och hon ramlade och slog ansiktet i marken. Hon såg bettet i vaden och förstod att hon var rejält skadad. Men det spelade ingen roll. Mannen kunde vara tillbaka när som helst och hon mindes vad han hade sagt. Försöker du rymma, dödar jag dig. Det kunde knappast bli tydligare än så. Mödosamt reste hon sig upp och började linka mot skogen. På vägen passerade hon en spade vid en nygrävd grop och rös. Var det där han hade tänkt begrava henne?

Skogen bredde ut sig framför henne och hon hade ingen aning om i vilken riktning hon skulle gå. Det viktigaste var att inte snubbla. Hon spanade efter något vasst som hon kunde skära sönder tejpen runt handlederna med. Hunden hade inte gett sig. Skallen hördes fortfarande.

”Såja, ta det nu bara lugnt och fortsätt”, viskade hon till sig själv.

Hennes räddning skulle vara om hon mötte någon som var ute på en skogspromenad eller en joggingtur. Det värsta som skulle kunna hända var att hon gick rakt i armarna på mannen. Han skulle bli rasande över att hon rymt och dessutom gjort illa hans hund. Då var hoppet ute, så mycket förstod hon. Marken var ojämn och besvärlig att ta sig fram på. Stora stenar och rötter var i vägen för hennes ben som inte ville lyda.

”Inte ramla”, upprepade hon oavbrutet tyst för sig själv.

Hon vände sig om och såg inte längre en skymt av huset. Det betydde dessvärre inte att hon hade kommit särskilt långt. Hon såg blodspåren där hon hade gått och tänkte på hur lätt det skulle vara att följa dem för att hitta henne. Beslutsamt haltade hon vidare och stannade till framför en stor sten som var av på mitten och därför hade en vass kant. Den såg ut att kunna fungera som en kniv för att skära av tejpen runt handlederna. Hon ställde sig på knä framför stenen för att komma åt ordentligt. Vaden protesterade, men hon bet ihop. Hårt och bestämt började hon nöta tejpen mot stenens kant och fortsatte fram och tillbaka tills hon fick mjölksyra i armarna. Hon tog ett djupt andetag och gjorde ett nytt försök. Hunden hade tystnat och hon visste inte om det var bra eller dåligt.

”Hallå!” hörde hon i fjärran och såg hur träden började svaja.

Mannen var tillbaka.

Inte svimma av skräck, skärp dig.

Hon tryckte till med sina sista krafter och tejpen gav vika och stenen rispade upp ett jack i handleden. Snabbt kom hon på fötter och började halvspringa så gott hon förmådde. Skogen tog slut och en äng tog vid. Efter ängen såg hon en liten väg. Antingen kunde hon chansa och försöka ta sig över ängen för att komma till vägen, eller gömma sig i skogen.

”Hallå, kom tillbaka!” hörde hon rösten som nu lät närmare.

Vaden värkte och hon kände hur nära hon var att bryta ihop och bara lägga sig på marken för att invänta döden. Hon vände sig om och såg mannen komma springande. Förskräckt gömde hon sig bakom en sten och för första gången i sitt liv bad hon till Gud. Hade han redan upptäckt henne? Hon såg inte skymten av hunden och hoppades att den hade blivit kvar i stugan. Annars riskerade hon att bli biten till döds av den vilda besten. Hon skakade av skräck när han stannade upp och spanade efter henne. Hennes enda räddning var att sitta blickstilla. På andra sidan ängen såg hon plötsligt att någon kom joggande på vägen. Hon kvävde ett rop på hjälp.

”Snälla, kom hitåt”, bad hon men personen sprang vidare utan att ens titta åt hennes håll.

Hon knöt händerna så hårt att knogarna vitnade. Sakta vred hon huvudet mot vaden och såg hur blodet pulserade fram.

”Hallå, jag vet att du är här någonstans”, ropade mannen när joggaren försvunnit ur sikte. ”Det är lika bra att du kommer fram självmant. Annars kommer det inte att sluta trevligt.”

Nicole rörde sig inte ur fläcken, hon fick bara inte bli upptäckt. Hon blundade när han kom närmare med gevärspipan som han tryckte in rakt i ett buskage för att leta efter henne. Han tog några steg bort från henne men hon vågade absolut inte pusta ut, knappt andas. När som helst kunde han vända sig om och gå rakt mot stenen där hon satt och kröp ihop så mycket som det bara gick. Benet började domna bort och hon var tvungen att ändra ställning. Det prasslade till och mannen stannade upp i sina rörelser. Han vred på huvudet och tittade mot platsen där hon var gömd. Sedan vände han på klacken och började gå med bestämda steg i riktning mot stenen.