AGNES SMEKTE NICOLE varsamt över kinden där hon låg i sjukhussängen fullt utrustad med nålar och apparater. Hon kunde inte hejda tårarna, hennes dotter hade klarat sig undan döden med en hårsmån. Ute sken solen, men ljuset kändes oändligt långt bort även om Nicole var i säkerhet. Livet utanför sjukhusväggarna var svårt att föreställa sig just nu. Hon undrade om Rosenlund hade hittat Tobbe och Johanna. Här inne fick hon inte ha mobilen på och därför visste hon inte om han hade försökt nå henne.
Det smärtade att se hur blåslagen Nicole var. Samtidigt var hon lättad över att det mest handlade om ytliga skador. Värst var bettet i vaden som hade krävt tjugoåtta stygn. Frågan var bara hur stort såret inombords skulle bli och hur lång tid det skulle ta att läka. Agnes satt i sina egna tankar och var därför helt oförberedd när Nicole plötsligt började prata.
”Mamma? Åh, förlåt mig!” sa hon med grötig röst.
Agnes ryckte till av överraskning och tittade på sin dotter som äntligen öppnade ögonen och tycktes bli bländad av lysrören i taket.
”Var är jag?”
”Du är på sjukhuset, gumman!” sa hon och lutade sig fram för att försiktigt röra vid hennes händer. Handlederna var blågröna och svullna.
”Aj, det gör ont!” protesterade Nicole och drog bort sina händer.
”Minns du vad som hände?” frågade hon sin dotter, som nickade svagt.
”Mamma, han försökte döda mig. Han drogade mig och tänkte begrava mig. Jag såg gropen som han hade grävt.”
Agnes rös. Det här var mer än hon trodde att hon skulle kunna uthärda. Hon visste inte vad hon skulle säga för att inte låta som om hon avfärdade det hela för lätt.
”Älskling, du klarade dig och det är huvudsaken”, var det enda hon fick fram.
Nicole såg inte så övertygad ut.
”Men du är arg på mig, eller hur?” frågade hon och det gick inte att undgå oron i rösten. Helst ville Agnes bara vråla ”Ja, jag är skitförbannad!” men insåg att det inte skulle göra någon skillnad. Därför skakade hon bara på huvudet.
”Nej, jag är bara glad att du är här. Att vi är tillsammans och att allt är över”, svarade hon med så mild röst hon förmådde.
”Du ljuger verkligen dåligt, mamma!” sa Nicole och log. ”Fan, vad ont det gör!” lade hon till och Agnes svalde sitt skratt.
Dörren in till rummet åkte upp och Agnes vek snabbt undan med blicken.
”Pappa!” ropade Nicole och försökte resa sig i rena ivern, men fick avbryta. Hon gjorde en grimas och tog sig om benet.
Rosenlund hade tydligen tagit sitt uppdrag på allvar, men nu när Tobbe väl stod här kändes det inte alls som en bra idé. Hon ville inte veta av honom, vilket hon snart skulle göra klart för honom. Det var knappt att hon klarade av att se på honom och det verkade som om han inte vågade möta hennes blick heller.
”Herregud, så du ser ut!” sa han till Nicole och gick runt och satte sig på en stol på andra sidan sängen. ”Åh gud, vad glad jag är att se dig, gumman”, utbrast han och gjorde ingenting för att dölja att han grät.
Agnes väntade sig att även se Johanna, men hon klarade väl inte av att visa sig här inne. Det skulle inte förvåna mig om hon sitter utanför rummet och blir intervjuad av Rosenlund, tänkte hon. Nicole var fortfarande lyckligt ovetande om otrohetsaffären och att Tobbe hade varit borta under de här dramatiska dagarna.
Hon lyssnade med ett halvt öra när Nicole berättade för Tobbe vad hon hade varit med om. Ilskan över vad Nicole hade utsatt sig för kom krypande igen, men hon slog bort den. Hon var nog egentligen mest arg på Tobbe.
”Pappa, jag förstår om du har varit orolig, jag är verkligen ledsen för att det blev så här”, avslutade Nicole, och Agnes hade lust att fnysa men förblev tyst.
Sedan kände hon Nicoles hand på sin. Mittemot satt Tobbe med Nicoles andra hand i sin. Nicole blev en nyans blekare och hon tittade oroligt på dem.
”Jo, jag vet inte om det egentligen är ett bra läge nu”, började hon säga. ”Men eftersom ni båda är här, så tänkte jag berätta en sak till.”
De nickade stelt mot henne. Det var något som inte stod rätt till, det kändes i luften och Agnes fick genast ont i magen.
”Jo, jag fick reda på en hemlighet precis innan Max blev mördad. Något som ingen annan har känt till förutom han”, sa Nicole, och Agnes visste inte om hon ville höra mer. Om hon orkade fler nyheter.
”Vadå för något?” frågade hon motvilligt.
”Det handlar om Adam.”
Det räckte för att Agnes skulle rysa till och känna hur rummet krympte. Det enda hon hörde var sina egna andetag. Hon tittade på sin dotter, som såg mycket olycklig ut.
”Vad är det du har fått reda på?” frågade Agnes och Tobbe i munnen på varandra.
”Alltså, det är ganska komplicerat”, började Nicole trevande och kramade Agnes hand lite hårdare. ”Det är inte riktigt som du tror, mamma.”
Vid det här laget hade Agnes lust att resa sig och lämna rummet. Hon kände att hon var nära ett nervsammanbrott och Tobbes närvaro gjorde inte saken bättre. Men hon tvingade sig att sitta kvar.
”Max berättade vad som hände efter att du hade fött Adam. Det visade sig att bebisen inte alls mådde bra efter förlossningen. Det var något med luftvägarna. Så Max åkte i ilfart till sjukhuset där han jobbade. Det var mitt i natten och han skyndade sig dit för att rädda livet på honom.”
Agnes fick en känsla av var den här historien skulle sluta och i så fall var det på ett sätt som hon aldrig hade tänkt sig. Nicole tvekade, men fortsatte:
”På väg till sjukhuset blev Adam plötsligt sämre.”
Nicoles tårar började rinna och Agnes kunde inte heller hålla tillbaka gråten.
”Mamma, jag är så ledsen!” snyftade hon. ”Det är hemskt att behöva berätta det här för dig. Jag vet inte, men det kanske hade varit bättre att inte veta sanningen.”
”Menar du att Adam dog för sexton år sen? Är det vad du försöker säga?” frågade Agnes och kände hur främmande orden smakade i munnen.
Nicole nickade knappt märkbart.
”Han hann inte ens in på sjukhuset förrän det var för sent.”
Tobbe var helt tyst, hon hade nästan glömt bort hans existens. Han satt alldeles stilla och stirrade rakt ut i luften.
Det hjälpte inte att fly verkligheten genom att blunda. Agnes kunde inte förstå att hon hela tiden hade letat efter och längtat efter någon som inte ens levde. Det hade inte ens funnits i hennes föreställningsvärld att han kunde vara död. Hon hade bara tänkt att han levde och att han en dag skulle komma hem. Och slutligen hade hon accepterat att aldrig få återse honom. När Beata kom till sjukhuset med pojken hade hon förstått direkt att han inte var hennes Adam. Det behövdes inget dna-prov, det räckte väl med att se att ingenting i hans utseende stämde överens med hennes eller Tobbes? Men vem var i så fall pojken?
”Det är något som inte riktigt stämmer …”, invände hon med svag röst. ”Jag fick träffa en pojke i går som polisen påstod var Adam. Jag förstår inte riktigt. Håller jag på att bli galen?”
”Det finns en förklaring. När Max förstod att Adam var död fick han fullständig panik. Han var tvungen att få tag i ett barn till sin fru. Så han lade Adam i en väska och gick in med honom på neonatalavdelningen och bytte i ett obevakat ögonblick ut honom mot ett annat barn.”
”Men varför har det inte kommit fram?” frågade Tobbe med avsmak i rösten. ”Föräldrarna borde väl ha känt igen sitt barn?”
”Max sa att han valde med omsorg. Han visste att mamman till just det barnet låg nedsövd efter en svår förlossning. Hon hade aldrig hunnit se sin son. Ingen i personalen verkade ha sett någon skillnad på barnen, och föräldrarna valde att inte låta obducera pojken. Ingen skulle någonsin kunna koppla samman Max och Gunilla med den riktiga Adam.”
”Men det låter inte riktigt klokt?!” utbrast Agnes.
”Nej, och det innebär förstås att föräldrarna inte vet om att deras son lever.”
Agnes skakade på huvudet. ”Jag kan inte förstå att det är sant.”
Innan hon hann smälta nyheten åkte dörren till salen upp igen.
En läkare och en sjuksköterska tittade in genom dörren. ”Vi tänkte göra en kontroll om det är okej? Det tar bara några minuter. Eller ska vi återkomma?”
Nicole såg mest lättad ut. ”Nej då, det går bra.”
”Vill du att vi ska vara med?” frågade Agnes.
”Det är bättre att ni väntar utanför”, bad Nicole och de reste sig för att lämna rummet.
På en stol längre bort i korridoren satt hon, förräderskan. Agnes hade stor lust att gå fram och lappa till henne, men valde i stället att ignorera henne och slog sig ner på en bänk bredvid Tobbe. Någonstans i periferin anade hon även Rosenlund, men hon var inte säker på att det var han. Hon förstod att det knappa avståndet till Johanna skulle göra att hon hörde vartenda ord de sa, men det brydde hon sig inte om. Det verkade Tobbe inte heller göra.
”Förlåt, jag är en idiot och jag förstår om du aldrig mer vill se mig”, sa han och försökte ta tag i hennes händer. ”Det är så sorgligt det här med Adam också! Jag ska göra allt för att vi ska klara oss igenom det.”
Hon ryckte sig bestämt loss från hans grepp och tittade rakt igenom honom när hon svarade. ”Du, dra inte in Adam i det här! Jag är sansad bara för Nicoles skull. Egentligen skulle jag vilja slå ihjäl både dig och Johanna.”
”Det förstår jag”, sa han och såg uppriktigt förtvivlad ut. ”Men jag lovar att göra allt för att ställa saker till rätta igen. Johanna betyder ingenting”, lade han till, och hon såg i ögonvrån hur Johanna skruvade besvärat på sig.
Det brände till av ångest i magen. Agnes svalde för att hejda tårarna som var på väg, men utan större framgång.
”Oavsett vad du säger kommer ingenting att kunna ändra på det du har gjort mot mig. Det är oförlåtligt och jag kommer inte att kunna leva med det. Jag vill aldrig se dig mer. Helst vill jag att du åker hem så fort du kan för att packa dina saker, så att du är ute ur huset när vi kommer tillbaka”, sa hon och reste sig upp.
Nu var det värsta gjort och hon hade överlevt. Hon sträckte på sig och sa till sig själv att ingenting kunde bli värre än så här för någon av dem.
Tobbe vägrade att ge upp, och greppade hennes arm igen för att hindra henne från att gå.
”Snälla Agnes, gör inte så här mot mig! Jag är beredd att göra vad som helst för dig. Gå i terapi, ja, till och med skära av mig kuken!” sa han så högt att en sköterska kom av sig mitt i en rörelse.
Agnes tittade kallt på honom. Med ett ryck gjorde hon sig fri och började gå därifrån, vart visste hon inte, hon kunde knappast gå in till Nicole i det här skicket. När hon märkte att Tobbe inte längre kom efter henne, kom tårarna tillbaka.
Allt hade gått på några minuter, men hade förändrat hela hennes liv. Nu fanns det ingen återvändo.