HAN TÄNDE SÄNGLAMPAN och kunde inte låta bli att småle när han såg sin gitarr som hängde på väggen mittemot. Den som han hade fått för ett år sedan då han fyllde sjutton år. Leendet dog lika snabbt som han kom på varför han hade ställt alarmet. Blicken fortsatte mot skrivbordet som var renstädat. Där låg bara en lapp med ett kort meddelande. Det fick räcka så. Ovanför hängde en tavla med ett fotografi på en äng med en tät granskog i bakgrunden. Han tyckte mycket om bilden eftersom den påminde om skogen där torpet låg. Det här var hans eget rum och det var bättre än han någonsin kunnat drömma om. Det var till och med större än det kombinerade vardags-och sovrum som han bott i under hela sin uppväxt. I det här rummet fanns också två garderober med alla kläder han kunde önska sig.
Det hade tagit tid för honom att komma över att Birgitta, eller Gunilla, hade ljugit för honom i alla år. Han kunde fortfarande inte riktigt acceptera det. Inte konstigt att han aldrig fick gå i skolan eller leka med kompisar, att ingen kom och besökte dem eller att han inte fick åka till doktorn när han var sjuk.
Ibland undrade han om det ändå hade varit bättre för honom att inget veta. Han mindes morgonen då han skulle få träffa sin riktiga mamma för första gången. Han hade inte väntat sig att få höra Agnes säga att han inte var hennes son. Allt hade varit så förvirrande och det gjorde inte saken bättre när dna-provet visade att Agnes hade rätt. Han visste inte vad som hade hänt om inte Nicole hade pratat med Max strax före hans död. Det var hennes förtjänst att det gick att återfinna hans biologiska mamma.
Cecilia var en varm och vänlig människa. Hon hade tagit emot honom med öppna armar, även om han kände att hon egentligen inte hade plats för honom i sitt liv. Han förstod att det måste ha känts konstigt för henne att få sin son tillbaka efter sexton år. Men hon bet ihop och visade inte vad hon egentligen tänkte. Hon medverkade i tv och tidningar och berättade om sin glädje över att få tillbaka sitt enda barn. Det barn som hon hade trott att hon hade förlorat när hon vaknade upp efter en dramatisk förlossning där hon själv hade varit nära att stryka med. Men han hade konsekvent vägrat att vara med i något intervjusammanhang eftersom det riskerade att avslöja Gunilla.
Den största omställningen hade hans pappa, Olle, upplevt. Han tyckte att det var jobbigt att de plötsligt blev tre, men med tiden hade de blivit riktigt goda vänner. Olle lirade gitarr och hade lärt honom att spela. Men den första tiden hade han hört i smyg hur Cecilia och Olle bråkade om honom. Ändå hade de gjort allt för att få honom att känna sig som hemma. Han vågade inte ens fantisera om hur mycket pengar de hade satsat på honom utan att begära någonting tillbaka. Han behövde inte ens vara trevlig och uppföra sig väl. Det enda kravet var att han skötte om den herrelösa schäfern Silla, som han hade fått av polisen. På nolltid hade de tömt ett gästrum i huset och låtit honom få välja inredningen och även fixat en hundkorg åt Silla. Det hade varit helt overkligt att få peka ut tapet, skrivbord, säng, lampor, matta och en bekväm fåtölj.
De lät honom förstå att han inte hade någon press på sig att skynda på sin utveckling. I skolan låg han förstås långt efter, men började komma i kapp med stormsteg. Och han hade anat tårar i Cecilias ögon då han kom hem i förra veckan och berättade att han hade fått godkänt på uppkörningen. Det var en stor dag för alla och han fick en egen bil i present. Silla hade viftat på svansen och slickat honom uppmuntrande på handen.
Precis allt han ville ha köpte de. Han hade också fått en egen dator och en platt-tv och tillbringade mer än gärna hela dagar inne på sitt rum utan att lämna det annat än för att äta och gå på toa.
En plötslig tvekan drabbade honom när han tänkte på sin nya familj. Det gjorde ont att veta att han skulle svika dem. De hade lärt sig att leva tillsammans och han hade mycket att tacka dem för. Men för Love spelade det ingen roll. Gunilla var hans mamma och ingen kunde ändra på det. Det var hon som hade uppfostrat honom och det var hon som var viktig för honom. Efter så här lång tid var det ointressant vem som hade fött honom. Han var orolig för hur det hade gått för Gunilla. Polisen hade pressat honom att avslöja var hon befann sig. Tack och lov hade han lyckats hålla tyst och inte yppat en stavelse för polisen. När han sökte på nätet verkade det som om hon fortfarande var på fri fot, men han kunde förstås inte vara helt säker på det.
Love tittade på klockan, fem över två, det var perfekt. Nu låg de och sov. Han stannade kvar i sängen en stund till för att samla kraft. Det regnade ute, men det spelade ingen roll. I natt skulle det ske. Förra gången han hade försökt klarade han inte av det, kanske för att han inte var tillräckligt övertygad då. Men nu hade det gått två veckor och beslutet hade mognat. Det fanns bara en enda sak han kunde göra för att lugna sin oroliga själ. I den här till synes perfekta världen kunde han inte stanna. Han passade helt enkelt inte in. Hur lockande det än kändes att få vara kvar i det här ombonade och materiellt välutrustade hemmet hade han bestämt sig för att lämna det.
Han klev ur sängen, klädde på sig och väckte Silla.
”Kom”, viskade han och såg på henne hur ivrig hon blev.
Innan han drog igen dörren efter sig såg han sig om en sista gång och motstod en impuls att hämta gitarren. Det var bättre att den hängde kvar där så kunde Olle ta den. Han hade så ofta talat om vilken fin gitarr det var. Det sista han såg av rummet var den vita lappen som låg kvar på skrivbordet. Han smög ut genom ytterdörren och vände sig mot huset för att ta ett sista farväl. Ingen verkade ha märkt något, för lamporna var fortfarande släckta i alla rum. Han stod kvar en stund med en liten förhoppning om att någon skulle springa ut genom dörren och hindra honom. Att Cecilia skulle uttala de där magiska orden som hon aldrig hade sagt till honom. Kärleksfulla ord som han hade drunknat i när han levde med Gunilla. Efter fem minuter insåg han att det inte skulle ske och satte sig därför i bilen med Silla bredvid sig i passagerarsätet och vred om startnyckeln.
Det gjorde ont i hjärtat när han svängde ut från stan, men han var glad för att han bestämt sig för att åtminstone ta med sig Silla. Vägen han skulle köra hade han repeterat noga i huvudet. Dessutom hade han en karta med sig som han vecklade ut och lade bredvid sig om minnet skulle svika. Varje kilometer kändes lång att köra och han undrade om han kanske borde ha åkt tidigare på natten. Han ville inte riskera att somna vid ratten, eller möta någon han kände på vägen. För att inte nicka till av trötthet, skruvade han upp volymen på radion och lyssnade på musik.
Han saknade Gunilla och tryggheten i skogen. Inga pengar i världen kunde ändra på det. Det var där han hade vuxit upp och där han kände sig hemma. Han hade legat sömnlös så många nätter nu och undrat hur Gunilla mådde, om hon ens var vid liv. Inte ett ord hade han hört från henne. Den stora besvikelsen han hade känt när han rymde från torpet var som bortblåst. Han mindes knappt längre vad den handlade om.
Snabbare än han hade räknat med började det ljusna ute. Han pressade ner gaspedalen för att ta sig fram fortare på de slingriga vägarna. När han nådde korsningen med skylten Narebo gård fick han gåshud. Nu var han så nära. Ändå darrade händerna så mycket att han knappt kunde styra ratten. Silla hade somnat. Efter två kilometer svängde han nerför backen, stannade och lyfte av vägbommen, för att sedan köra den sista biten på den smala skogsvägen. För att inte skrämma upp Gunilla genom att komma med en bil på en väg där aldrig någon annan än Torsten åkte med traktorn, bestämde han sig för att parkera i ett skogsbryn. Han skulle gå de sista hundra meterna. Silla ryckte till när han slog av motorn. En plötslig osäkerhet drabbade honom. Tänk om hon inte bodde i torpet längre eller om hon inte ville veta av honom? När han rundade kröken och såg den lilla röda stugan med den blå dörren höll hjärtat på att stanna. Han hade lust att vråla ut sina blandade känslor, men lyckades låta bli. Det gick att urskilja konturerna av en silhuett i fönstret. Någon var där.
Det kunde bara vara en enda person.