”Avanti!”
Ordern genljöd över paradplatsens soltorkade jord när de tre kolonnerna med soldater marscherade ut tillsammans. Vid varje steg satte de ned sina järnbeslagna sandaler på marken i perfekt harmoni. Den dova rytmen som uppstod ackompanjerades av det ständiga rasslet från männens utrustning när de nuddade eller stötte till varandra. De marscherande fötterna hade redan fått ett litet dammoln att virvla upp.
”De lär synas på rätt långt håll”, muttrade Halt.
Will sneglade på honom och log. ”Det kanske är det som är tanken?”
General Sapristi, som hade organiserat dagens demonstration av toscanska militärtekniker, nickade uppskattande.
”Den unge gentlemannen har rätt”, sa han.
Halt höjde ett ögonbryn. ”Han kanske har rätt. Och visst är han ung. Men kalla honom inte gentleman!”
Sapristi tvekade lite. Trots att han hade tillbringat tio dagar i de här två männens sällskap så hade han inte riktigt vant sig vid den ständiga strömmen av muntra förolämpningar som flödade mellan de märkliga araluanerna. Det var svårt att veta när de var allvarliga och när de skämtade. En del av sakerna de sa till varandra skulle ha gett upphov till kaos, vrede och blodsutgjutelse bland toscanerna, som var mer kända för sin stolthet än sitt sinne för humor. Han kastade en blick på den yngre spejaren och konstaterade att han inte hade tagit illa upp.
”Ah, signor Halt”, sa han lite tveksamt. ”Nu var du lustig igen, va?”
”Nej, inte det minsta”, sa Will. ”Men han tror att han var det.”
Sapristi insåg att han skulle känna sig mindre förvirrad om han återgick till det som spejarna hade pratat om tidigare.
”Hur som helst”, sa han. ”Vi har upptäckt att dammolnet runt våra soldater ofta får fiendeskaror att skingras. Det finns ytterst få fiender som är beredda att möta våra legioner i en öppen strid.”
”De marscherar i alla fall fint”, sa Halt mjukt.
Sapristi sneglade på honom och insåg att demonstrationen än så länge inte hade gjort något större intryck på den gråskäggige araluanen. Inombords log han. Om några minuter skulle det nog bli annorlunda.
”Nu kommer Selethen”, sa Will. När de två andra männen tittade ned såg de hur den långe arridiske ledaren kom klättrande upp längs stegen för att ansluta sig till dem på plattformen.
Selethen hade kommit till Toscano som representant för arridiernas härskare, emrikiren, för att sluta ett handelsavtal och en militär pakt med den toscanska senaten. Under årens lopp hade toscanerna och arridierna ofta slagits. Deras länder skildes endast av det relativt smala Eviga havet. Ändå hade båda länderna tillgångar som behövdes i grannlandet. Arridierna bröt rött guld och järn i sina öknar. Toscanerna behövde det för att finansiera och utrusta sina stora arméer. De hade dessutom – vilket kanske var ännu viktigare – blivit oerhört förtjusta i kafay, det välsmakande kaffet som arridierna odlade.
Ökenborna var i sin tur intresserade av textilierna som vävdes i Toscano. De fina tygerna av linne och bomull kunde rädda liv i ökenhettan. Dessutom lockades man av toscanernas förträffliga olivolja, som var vida överlägsen den som framställdes i Arrida. Det fanns också ett ständigt behov av att fylla på hjordarna av får och getter med nya avelsdjur. Dödligheten bland djur var hög i öknen.
I det förgångna hade de två länderna utkämpat flera krig om tillgångarna. Nu hade man blivit klokare och insett att en allians skulle vara mer fördelaktig för båda sidor. Eviga havet var fullt av pirater med små, snabba galärer. De gav sig ofta på handelsfartyg på väg mellan de två länderna och plundrade dem innan de sänkte dem.
Vissa i området blev nästan nostalgiska när de tänkte på tiden då skandiernas vargskepp brukade besöka de sydliga farvattnen. Skandierna hade visserligen också ägnat sig åt plundring, men aldrig i den skala som var vanlig nuförtiden. Och skandiernas fartyg hade hållit de lokala piraterna borta.
Numera var skandierna betydligt laglydigare. Överjarl Erak hade upptäckt att det var lönsammare att hyra ut sina fartyg till länder som behövde patrullera sina farleder. Till följd av det hade skandierna kommit att fungera som ett slags sjöpoliser i många delar av världen. Toscanerna och arridierna, som inte hade några egna flottor värda namnet, hade bestämt sig för att som en del av sitt avtal hyra en skvadron vargskepp för att patrullera farvattnen mellan de två kustlinjerna.
Och det var skälet till att Halt och Will hade tillbringat de senaste tio dagarna i Toscano. Den långvariga osämjan mellan de två rikena innebar att båda nationerna hyste misstankar om den andra partens avsikter och man hade därför kommit överens om att anlita en opartisk tredje nation för att se över avtalet som skulle skrivas. Både arridierna och toscanerna hade förtroende för araluanerna. Dessutom hade Araluen starka band till den skandiske överjarlen och man ansåg att de skulle vara till stor hjälp i kontakten med de otämjda sjömännen från norr.
Det var fullständigt logiskt att Selethen hade önskat att Halt och Will skulle ingå i delegationen från Araluen. Han hade bett att Horace skulle komma också, men Horace hade haft andra ärenden.
Själva formuleringarna och villkoren i avtalen var inte de två spejarnas sak. De var bara här för att eskortera Araluens förhandlare – Alyss Mainwaring, som var Wills barndomsförälskelse och en av de klarast lysande nya medlemmarna i Araluens diplomatiska tjänst.
För tillfället satt hon i sammanträde med arridiska och toscanska lagmän och gick igenom avtalets alla paragrafer in i minsta detalj.
Nu sjönk Selethen tacksamt ned på en stol bredvid Will. De tre kompanierna med trettiotre toscanska legionärer vardera leddes av en befälhavare och de hundra mannarna utgjorde tillsammans en traditionell toscansk centuria. Nu gjorde de höger om alldeles nedanför plattformen och omgrupperade sig till en formation som var elva man bred istället för tre. Trots den bredare formationen så var leden fortfarande geometriskt perfekta – raka som svärdsklingor, tänkte Will. Han skulle precis nämna det, men sedan log han. Han kom att tänka på Selethens krökta sabel, som var allt annat än rak.
”Hur går det med förhandlingarna?” frågade Halt.
Selethen putade lite med läpparna. ”Det är väl som det alltid är med sådant. Min kammarherre har bett om en sänkning av tullavgifterna på kafay med tre fjärdedels procent.” Han såg på Sapristi. ”Era advokater går inte med på mer än fem åttondels procent. Jag var tvungen att ta lite frisk luft. Ibland känns det som om de håller på så där bara för sakens skull.”
Sapristi nickade. ”Så där är det alltid. Vi soldater riskerar våra liv i strid medan lagmännen käbblar om en bråkdels procent. Ändå ska de hela tiden se ned på oss.”
”Hur går det för Alyss?” frågade Will.
Selethen såg gillande på honom. ”Lady Alyss är som en klippa av vishet och förnuft i ett hav av dumheter! Hon har ett alldeles enormt tålamod. Ändå har jag flera gånger haft känslan av att hon helst hade velat drämma min kammarherres digra pappersbunt i huvudet på honom.” Han blickade ned mot de tre toscanska kompanierna som höll på att gruppera sig i tre led.
”A destra! Doppio di corsa!”
Det var centurians befälhavare, centurionen, som delade ut ordern. Han stod mitt på paradplatsen. Kompanierna vände sig omedelbart åt höger och omgrupperade sig i tre led innan de började marschera i tvåtakt. Trampet från sandalerna och klirret från utrustningen lät högre och mer brådskande efter tempoökningen. Dammolnet steg dessutom högre.
”General Sapristi”, sa Selethen och nickade mot de täta leden. ”De här precisionsövningarna är imponerande att titta på. Men har ni någon praktisk nytta av dem?”
”Absolut, bäste wakir. Våra stridsmetoder grundar sig på disciplin och sammanhållning. Männen i varje centuria kämpar som en enhet.”
”Mina män slåss på det stora hela som individer när en strid väl har börjat”, sa Selethen. Det hördes på honom att han inte såg någon större poäng med den här typen av samordnade, nästan mekaniska manövrar. ”Det är naturligtvis befälhavarens plikt att föra trupperna till en så fördelaktig position som möjligt på slagfältet. Men därefter är det nästan omöjligt att kontrollera de olika individerna. Det är bättre att låta dem slåss som de vill.”
”Det är precis därför sådana här övningar behövs”, sa Sapristi. ”Våra mannar vänjer sig vid att lyda order. Det blir som en instinkt. Vi lär dem några viktiga manövrar och övar sedan på dessa om och om igen. Det tar åratal att träna upp en skicklig krigare. Genom ständiga övningar kan vi däremot effektivt träna upp en legion så att den är redo för strid på mindre än ett år.”
”På så kort tid blir de väl inga professionella svärdskämpar?” frågade Will.
Sapristi skakade på huvudet. ”Nej, och det behöver de inte heller bli. Se och lär, spejare Will.”
”Alt!” Kommandot ekade över området och de tre kompanierna stannade med ens.
”Ett moln av damm och en rad statyer”, mumlade Will.
Några trumpetstötar hördes från paradplatsens andra sida och ett antal krigare dök upp bakom byggnaderna. De rörde sig snabbt och ställde sig i en lång rad. De hade inte samma stränga disciplin eller exakthet som centurian. De var beväpnade med övningssvärd av trä – långa svärd, tänkte Will – och rundsköldar. Ungefär en fjärdedel av dem hade sammansatta bågar utöver sina svärd.
På ett nytt kommando började ”fienderna” att närma sig över paradplatsen. Ledet böljade lite eftersom krigarna inte riktigt rörde sig i takt med varandra.
”Tre rige!” ropade centurionen. Halt såg frågande på Sapristi.
”Bilda tre led”, översatte generalen. ”Vi använder inte allmänna språket när vi delar ut order i fält. Det är ingen mening med att låta fienden veta vad man tänker göra.”
”Definitivt inte”, sa Halt lågt.
De tre kompanierna rörde sig mjukt och utan större brådska och grupperade sig i tre rader med trettiotre man i varje. Det var ungefär en och en halv meter mellan leden.
Fiendestyrkan avbröt sin framryckning omkring sextio meter från legionärernas raka led.
Motståndarna, som såg ut som om de kom från någon vildsint stam, svingade sina vapen och vid ett rop klev deras bågskyttar fram med pilar på strängarna. Betraktarna hörde det svaga ljudet av femtio pilar som skrapade mot bågarna när de spändes till det yttersta. Samtidigt ropade centurionen ut en ny order:
”Tartaruga! Pronto!”
Det skrapade och rasslade och sedan höjdes nittionio sköldar som var och en var lika hög som en man.
”Tartaruga betyder ’sköldpadda’”, förklarade Sapristi. ”Pronto betyder ’redo’.”
Fiendens befälhavare ropade ut en order och sedan avfyrade bågskyttarna en ojämn skur. När den första pilen for iväg ropade toscanernas centurion:
”Azione!”
”’Agera’”, översatte Sapristi.
Och soldaterna reagerade omedelbart. De som stod i det främre ledet hukade sig något så att sköldarna dolde dem helt. Männen i det andra och det tredje ledet kom närmare. Andra ledets soldater lyfte sina sköldar till huvudhöjd och höll dem så att de låg an mot sköldarna i ledet framför. Soldaterna i tredje ledet gjorde samma sak. De hundra männen i centurian skyddades nu av en sköldmur längst fram och hade ett tak av sköldar ovanför sina huvuden.
Några sekunder senare slog pilregnet ned över dem. Pilarna studsade bort från sköldarna utan att träffa någon.
”Precis som en sköldpadda”, konstaterade Will. ”Vilka är ’fienderna’?”
”Krigare från angränsande länder och provinser som har anslutit sig till vårt imperium”, sa Sapristi diplomatiskt.
Halt såg på honom i ett ögonblick. ”Anslöt de sig frivilligt?” frågade han. ”Eller fattade någon annan det beslutet åt dem?”
”Jag har för mig att vi hjälpte dem lite på traven med beslutsfattandet”, medgav den toscanske generalen. ”I vilket fall som helst så är de allihop skickliga och erfarna krigare och vi använder dem som hjälptrupper och spanare. De är extremt användbara vid uppvisningar av den här typen. Titta nu!”
Den anfallande styrkan hade stannat på platsen där de avfyrat sitt pilregn. Generalen pekade på ett stort antal ordonnanser som sprang ut på fältet. Var och en av dem bar på en grov silhuett av lätt trä som verkade föreställa en människa. Will förmodade att de var minst hundra stycken. Han tittade nyfiket på medan männen ställde ned måltavlorna ungefär trettio meter från legionärernas främsta led.
”Som ett slags förenkling för den här uppvisningen så antar vi att fienden nu har nått denna punkt i sin framryckning”, sa Sapristi. ”Vi använder inte riktiga krigare under den här delen av uppvisningen. Det skulle vara för dyrt och vi behöver våra hjälptrupper.”
Ordonnanserna, som då och då kastade oroliga blickar på legionärernas tysta led, skyndade sig från fältet så snart de hade ställt upp måltavlorna.
Will lutade sig intresserat fram. ”Vad händer nu, general?” frågade han.
Sapristi tillät sig att småle.
”Vänta och se”, sa han hemlighetsfullt.