Horace grimaserade lite när han tryckte upp den lätta skjutdörren. Vid det här laget hade han lärt sig att hantera de sköra konstruktionerna av trä och papper med försiktighet. Under sin första vecka i Nihon-Ja hade han förstört flera skjutdörrar. Han var van vid tunga dörrar som inte gick att få upp utan lite kraft. Hans värdar hade alltid varit snabba med att be om ursäkt och försäkra honom om att hantverket måste ha varit ovanligt dåligt, men Horace visste att alltihop berodde på hans egen klumpighet. Ibland kände han sig som en blind björn i en porslinsfabrik.
Kejsar Shigeru tittade upp på den långe, araluanske krigaren och log av oförtäckt munterhet när han såg hur försiktig den unge mannen var med dörren.
”Ah, Or’ss-san”, sa han. ”Det var vänligt av er att skona vår skrangliga dörr från förintelse.”
Horace skakade på huvudet. ”Ers kejserliga majestät är alltför snäll.” Han bugade. George, en av Horaces äldsta vänner från myndlingstiden i Redmont, hade varit hans rådgivare i etikettsfrågor inför den här resan och förklarat att bugningen inte var en form av självförringelse. Nihonjanerna bugade för varandra av rutin, som ett sätt att markera ömsesidig respekt. Vanligen bugade båda personer lika djupt. Men George hade också förklarat att det var artigt att buga betydligt djupare inför kejsaren än man gjorde mot andra. Horace hade inga problem med seden. Shigeru hade varit en fascinerande och gästvänlig värd som förtjänade all respekt. På vissa sätt påminde han Horace om kung Duncan, en annan man som Horace högaktade.
Kejsaren var en kortvuxen man – betydligt kortare än Horace. Det var svårt att bedöma hans ålder. Alla nihonjaner verkade mycket yngre än de faktiskt var. Shigeru hade lite grått i håret, så Horace förmodade att han var runt femtio. Men sin kroppsbyggnad till trots så var han i förbluffande god form och han hade ett slags seg styrka. Dessutom hade han en överraskande djup röst och när han var på gott humör, vilket han ofta var, kunde han skratta så att det dånade.
Shigeru smackade lätt med tungan för att signalera att den unge mannen inte behövde behålla sin position längre. När Horace sträckte på sig bugade kejsaren till svar. Han gillade den muskulöse unge krigaren och hade uppskattat att ha honom som gäst.
Under vapenövningar tillsammans med flera av Nihon-Jas ledande krigare hade Shigeru sett att Horace var mycket skicklig med sitt hemlands vapen – rundskölden som han använde så effektivt och svärdet, som var längre och tyngre än nihonjanernas böjda katanasvärd. Ändå visade den unge mannen inte tillstymmelse till arrogans och hade med stort intresse studerat och berömt de nihonjanska krigarnas tekniker.
Det var studiet av dessa tekniker som var syftet med Horaces besök. Som svärdsmästare i Araluen och ledarkandidat vid krigarskolan var det önskvärt att Horace var bekant med ett så brett spektrum av stridstekniker som möjligt. Det var det som hade fått Duncan att skicka ut honom på det här militära uppdraget. Dessutom hade kungen noterat att Horace började bli uttråkad. Efter de spännande sammandrabbningarna med Särlingarna tillsammans med Will och Halt var det lätt för den unge mannen att tappa tålamodet med det betydligt stillsammare vardagslivet vid hovet. Och det var ännu en anledning till att kungen slutligen hade skickat iväg honom på det här ärendet. Trots att prinsessan Cassandra, som hade börjat uppskatta Horaces sällskap mer och mer, inte hade varit särskilt förtjust.
”Titta på det här, Or’ss-san”, sa Shigeru och tecknade åt honom att kliva fram.
Horace log. Ingen av nihonjanerna hade hittills lyckats uttala hans namn. Han hade fått vänja sig vid att bli kallad Or’sssan. Efter några provisoriska försök att säga rätt hade Shigeru glatt övergått till den förenklade versionen. Nu höll han fram sina kupade händer mot Horace och den unge mannen kom närmare för att titta.
Kejsaren höll en alldeles perfekt gul blomma i händerna. Shigeru lyfte blicken. ”Ser du?” sa han. ”Hösten närmar sig. Den här blomman borde ha vissnat och dött för flera veckor sedan. Ändå hittade jag den i dag i min stenträdgård. Är inte det både förunderligt och tankeväckande?”
”Jo, verkligen”, svarade Horace. Han insåg att han hade lärt sig mycket under sin vistelse här – och allt hade inte handlat om militära frågor. Trots att Shigeru hade ansvaret för att leda ett stort antal mångskiftande och ofta egensinniga undersåtar, hade han tid att förundras över den enkla skönheten i naturen. Horace insåg att det var en förmåga som gav kejsaren inre ro och bidrog till hans förmåga att hantera och lösa problem på ett lugnt och överlagt sätt.
När kejsaren hade visat blomman för sin gäst ställde han sig på knä och satte tillbaka den bland de prydligt krattade raderna av svart och vitt grus.
”Den ska stanna här”, sa han. ”På platsen som ödet valde ut åt den.”
Stenplattor bildade en väg genom trädgården, så kejsaren och hans gäst kunde undvika att störa det krattade grusets symmetri. Det var som en damm av stenar, tänkte Horace. Han visste att kejsaren krattade gruset i ett nytt mönster varje morgon. En svagare man kanske hade låtit sina tjänare göra arbetet, men Shigeru föredrog att göra det själv.
”Om andra gör allt åt mig, hur ska jag då någonsin lära mig något?” hade han frågat Horace.
Nu reste sig kejsaren graciöst på fötter.
”Jag är rädd att din tid här hos oss börjar gå mot sitt slut”, sa han.
Horace nickade. ”Ja, ers kejserliga majestät. Jag måste återvända till Iwanai. Vårt fartyg kommer dit i slutet av veckan.”
”Vi kommer att sakna dig”, sa Shigeru.
”Jag kommer att sakna att vara här”, svarade Horace.
Kejsaren log. ”Men du ser säkerligen fram emot att komma hem igen?”
Horace log tillbaka. ”Visst gör jag det. Jag har varit borta länge nu.”
Kejsaren tecknade åt Horace att följa med honom och de lämnade stenträdgården och gick in i en perfekt skött träddunge. Så snart de hade lämnat den stenlagda gången fanns det utrymme för dem att promenera sida vid sida.
”Jag hoppas att din resa har varit mödan värd”, sa Shigeru. ”Tycker du att du har lärt dig något här hos oss?”
”Massor, ers kejserliga majestät. Jag är inte säker på att ert system skulle passa i Araluen, men det är mycket intressant.”
I Nihon-Ja kom alla krigare från en liten överklass som kallades senshiklassen. De föddes i princip till att lära sig svärdets konst och fick påbörja sin träning vid tidig ålder, vilket innebar att de fick försaka alla andra former av lärdom. Till följd av det hade senshiklassen blivit som en aggressiv och krigisk sekt vars medlemmar kände sig mer värda än människorna från Nihon-Jas andra samhällsklasser.
Shigeru tillhörde senshiklassen, men han var något av ett undantag. Naturligtvis hade han blivit tränad i att använda sitt katanasvärd sedan barnsben och även om han inte var någon expert så var han en kompetent krigare. Som kejsare förväntades han behärska sådana färdigheter. Men han hade bredare intressen, som Horace precis hade konstaterat, och hans personlighet rymde både omtanke och en ständig nyfikenhet. Han kände ett genuint medlidande med människorna som ansågs tillhöra de lägre klasserna: fiskarna, bönderna och skogsarbetarna som betraktades med förakt av de flesta andra människor ur senshiklassen.
”Jag är inte säker på att vi kan behålla det särskilt länge till i det här landet heller”, sa han till Horace. ”Eller att vi ens borde det.”
Den unge krigaren sneglade på honom. Han visste att Shigeru hade arbetat hårt med att förbättra villkoren för de lägre klasserna och ge dem större inflytande över hur landet styrdes. Horace hade också förstått att sådana initiativ var djupt impopulära bland de flesta av senshiklassens medlemmar.
”Senshierna kommer att sätta sig emot alla former av förändring”, sa han varnande och den äldre mannen suckade.
”Ja, det kommer de. De gillar att ha makt. Det är därför det är förbjudet för vanligt folk att bära vapen och skaffa sig stridsfärdigheter. De är många fler än krigarna från senshiklassen, men det uppvägs av senshiernas träning och aggressivitet. Det vore för mycket att be otränade fiskare, bönder och skogsarbetare att gå till kamp mot så farliga motståndare. Det har naturligtvis hänt i det förgångna, men varje gång arbetarna protesterade höggs de i bitar.”
”Jag kan föreställa mig det”, sa Horace.
Shigeru sträckte lite på sig och höll huvudet högre. ”Men senshierna måste lära sig. De måste anpassa sig. De kan inte fortsätta att behandla folket – mitt folk! – som lägre varelser. Vi behöver våra arbetare, på samma sätt som vi behöver våra krigare. Utan arbetarna skulle senshiklassens människor inte få någon mat. De skulle inte få virke till sina hus och ingen ved att värma dem med eller elda med i smedjorna där svärden smids. De behöver inse att alla är viktiga och att samhället måste bli mer jämlikt.”
Horace pressade samman läpparna. Han svarade inte, för han kände på sig att det var en nästan omöjlig uppgift som Shigeru tagit på sig. Med undantag av kejsarens innersta krets så var de flesta krigare från senshiklassen hårda motståndare till alla sorters förändringar i det rådande systemet – i synnerhet om de lägre klassernas ställning förbättrades.
Shigeru verkade märka hur tveksam den unge mannen var. ”Håller du inte med?” frågade han mjukt.
Horace skruvade på sig och kände sig lite illa till mods. ”Visst håller jag med”, sa han. ”Tyvärr spelar min åsikt ingen större roll. En viktigare fråga är väl om lord Arisaka håller med?”
Horace hade träffat Arisaka under sin första vecka i landet. Han var överhuvud för klanen Shimonseki, en av de största och våldsammaste grupperna av senshikrigare. Han var en mäktig och inflytelserik man som inte stack under stol med sina åsikter om att senshierna skulle förbli den starkaste klassen i Nihon-Ja. Han var också en svärdsmästare som betraktades som en av landets farligaste krigare. Horace hade hört ryktas att Arisaka hade dräpt över tjugo män i dueller – och ännu fler i samband med de interna stridigheter som då och då blossade upp mellan landets klaner.
Shigeru log bistert när Horace nämnde den arrogante krigsherren. ”Arisaka-san kanske får lära sig att acceptera sin kejsares önskemål. Han har trots allt svurit en ed inför mig.”
”Då är jag övertygad om att han håller vad han har lovat”, sa Horace. Innerst inne tvivlade han allvarligt på den saken. Shigeru genomskådade honom, precis som han brukade, och uppfattade den bekymrade tonen i Horaces röst.
”Nu är jag en oartig värd”, sa han. ”Din tid här är inte över än och jag vill att du njuter av din vistelse – inte oroar dig över Nihon-Jas interna politik. Vi kanske kan rida tillsammans till Iwanai? Jag måste ändå snart bege mig härifrån och återvända till Ito.”
Den senaste veckan hade de ägnat åt att vila ut i kejsarens fridfulla sommarhus i utkanterna av en bergskedja. Kejsarens vanliga palats, som han styrde landet från, var ett imponerande fort med murar som låg i staden Ito en veckas ritt söderut. Vistelsen i sommarhuset hade varit trivsam men, som Shigeru hade konstaterat tidigare, så var hösten på väg att erövra landet och dagarna blev allt kyligare och blåsigare. Sommarhuset var inte världens bekvämaste plats att vistas på i kallt väder.
”Det skulle jag uppskatta”, sa Horace. Han gillade tanken på att tillbringa några dagar till i Shigerus sällskap. Han funderade hastigt över den respekt och tillgivenhet han kände för kejsaren. Kanske hade den att göra med det faktum att Horace hade vuxit upp utan föräldrar. Kanske drogs han till Shigerus stillsamma styrka, lugn, vishet och ständigt goda humör. På något vis påminde kejsaren om Halt, även om hans mjuka, artiga sätt stod i stark kontrast till den ofta ganska kärve spejaren. Han nickade mot de välskötta träden runt dem. Löven blossade i gult och orange, höstens färger.
”Jag ska be George att göra förberedelser inför resan”, sa han. ”Jag lämnar ers kejserliga majestät här att begrunda träden i lugn och ro.”
Shigeru betraktade mönstren av mörka trädstammar och flammande löv runt omkring. Han älskade lugnet och friden i den här trädgården som låg så långt från huvudstadens alla maktspel och intriger.
”Deras skönhet kan inte fullt kompensera för förlusten av ditt sällskap”, sa han hastigt och Horace log brett mot honom.
”Vet ni, ers kejserliga majestät – jag önskar att jag kunde uttrycka mig så där.”