En order ekade över paradplatsen och Will såg hur taket av sköldar försvann när legionärerna sänkte dem till den ursprungliga positionen.
Sedan ropades ännu ett ord ut och soldaterna i det andra och tredje ledet tog ett steg bakåt. Varje man bar ett långt kastspjut utöver kortsvärdet som han hade på höger sida. Nu bytte männen längst bak grepp, vände sig åt sidan och höjde kastspjuten som om de var redo att kasta dem. Samtliga förde tillbaka höger arm och höll spjutet balanserat över höger axel så att spetsen pekade uppåt i en vinkel på ungefär fyrtio grader.
”Azione!”
Trettiotre högerarmar sköts fram samtidigt som trettiotre högerfötter sattes ned och kastspjuten seglade iväg i en båge mot måltavlorna av trä. De var fortfarande i luften när krigarna i andra raden gjorde samma sak och skickade ytterligare trettiotre projektiler genom luften.
De siktade inte – varje man kastade helt enkelt sitt vapen mot massan av måltavlor längre bort. Will förstod att det optimala avståndet i en riktig strid skulle avgöras av centurionen, som gav ordern.
Den första skuren dök nedåt i en båge när spjutens tunga järnspetsar övervann kraften i soldaternas kast. Det brakade till och ekade ljudligt när spjuten träffade sina mål. Ungefär hälften träffade marken utan att orsaka någon skada. Resten for in i de lätta trämåltavlorna och slog dem till marken. Några sekunder senare landade den andra skuren, med liknande resultat. Inom loppet av några få sekunder slogs nästan en tredjedel av de hundra måltavlorna i bitar och förstördes.
”Intressant”, sa Halt lågt. Will kastade en hastig blick på honom. Halts ansikte var svårt att tyda, men Will kände spejaren väl och han visste att Halt var imponerad.
”Det första anfallet är ofta avgörande”, sa Sapristi. ”Krigare som aldrig tidigare har mött våra legioner brukar chockas av den plötsliga förödelsen.”
”Ja, det kan jag tro”, sa Selethen. Han tittade uppmärksamt på och Will misstänkte att han försökte föreställa sig hur det skulle vara om de dödliga kastspjuten slog in i ett galopperande lätt kavalleri.
”Men för att demonstrationen ska kunna fortsätta utgår vi i dag från att ’fienden’ i stället grips av raseri och går vidare med angreppet”, fortsatte generalen.
Medan han pratade rörde sig den vilda hopen av vad som skulle föreställa fientliga krigare fram till platsen där trädockorna hade skjutits sönder. De svingade sina svärd och störtade fram mot sköldmuren.
Det höga braket när de slog emot sköldarna hördes tydligt till plattformen. Frontlinjen buktade inåt lite efter den första smällen, men sedan rätade den ut sig igen. När Will tittade närmare kunde han se att soldaterna i andra ledet hade knappat in. De knuffade faktiskt sina kamrater framåt och stödde dem bakifrån mot den aggressiva framryckningen.
Fienderna svingade sina svärd i vida bågar mot de stora, fyrkantiga sköldarna. För det mesta var deras hugg verkningslösa – och dessutom gick de hela tiden i vägen för varandra. Legionärernas korta träsvärd började stöta fram och tillbaka som ormtungor genom de smala springorna i sköldmuren och betraktarna kunde snart höra vrål av ilska och smärta från angriparna. Trots att trubbiga vapen användes under uppvisningen så var det säkerligen smärtsamt att bli träffad av dem, för legionärerna tog i med kraft.
”Hur ser de, egentligen?” frågade Will. Männen i främsta ledet hade hukat sig långt ned bakom barriären de skapat med sköldarna.
”De ser inte särskilt bra”, sa Sapristi. ”De ser enstaka ben och armar genom gliporna och då stöter de. En soldat som träffas i vaden eller armen blir trots allt lika oduglig som en man som får ett svärd genom bröstet. Våra soldater plöjer helt enkelt framåt och stöter och sticker mot allt de ser på andra sidan sköldarna.”
”Det är alltså därför de inte behöver vara specialister på svärdskonst”, sa Will.
Generalen log belåtet mot honom. ”Precis. De behöver inte lära sig några avancerade hugg, parader och riposter. De bara stöter och sticker. Det är lätt att lära sig och några centimeter av spetsarna kan orsaka lika stor skada som ett svepande hugg. Nu kan ni se hur mannarna i andra ledet hjälper sina kamrater.”
Det geometriskt perfekta främre ledet rörde sig långsamt framåt och tvingade fienden bakåt. Nu rusade plötsligt männen i det andra ledet framåt och bistod återigen det främre ledet med sin vikt och kraft. Stöten fick fienden att vackla bakåt när de stora sköldarna pressade mot dem och knuffade dem. Samtidigt fortsatte kortsvärden att flacka in och ut mellan springorna. Sedan, när de hade vunnit lite extra tid, stannade formationen tvärt. Någon blåste i en visselpipa och soldaterna i det andra ledet vände sig om så att de stod rygg mot rygg med männen i första ledet. Visselpipan hördes en gång till och sedan vände sig männen längst fram åt vänster medan de som stod bakom vände sig åt höger. Varje par soldater rörde sig i en liten halvcirkel. På bara några sekunder hade främre ledet bytts ut och ersatts av de utvilade soldaterna från andra ledet. Männen som tidigare hade stått längst fram bytte plats med männen i tredje ledet, som intog sina platser bakom den nya frontlinjen. Nu mötte angriparna helt nya fiender och männen från ledet som tidigare gått främst fick en chans att vila ut och se över sina skador.
”Genialt”, sa Will.
Sapristi nickade mot honom. ”Det handlar om övning och koordination”, sa han. ”Våra mannar behöver inte vara experter med sina svärd. För att bli mästare skulle de behöva öva hela livet. I stället drillar vi dem så att de kan arbeta som ett lag. Under sådana här omständigheter kan även en relativt otränad krigare vara väldigt effektiv. Och det tar inte lång tid att lära sig.”
”Det är alltså därför ni har en så stor armé”, sa Halt.
Sapristi vände blicken mot den äldre spejaren. ”Exakt”, svarade han. I de flesta länder bestod försvarets kärna av en liten grupp specialister. I krigstid fylldes leden ut med mindre rutinerade soldater. Toscanernas imperium spred sig däremot och de var tvungna att ha en stående armé som när som helst kunde rycka ut i fält.
Selethen kliade sig fundersamt på hakan. Han hade omedvetet fört sin vänsterhand närmare sabeln medan han tittade. Sapristi kastade en blick på honom och verkade nöjd över att uppvisningen gjorde den arridiske ledaren så tankfull. Det skadade inte att Toscanos nya bundsförvanter förstod hur mäktiga de toscanska legionerna var, tänkte han.
”Låt oss nu gå och syna resultaten”, sa Sapristi. Han reste sig upp och visade vägen ned från plattformen till paradplatsen, där de två styrkorna hade dragit sig tillbaka nu när uppvisningen var över. Legionärerna stod fortfarande uppställda i sina perfekta led. Angriparna drev omkring i en oorganiserad hop.
”Vi lät doppa övningssvärden i färg för att konsekvenserna skulle bli lättare att bedöma”, sa Sapristi. Han tog täten och gick fram till fienderna. När de närmade sig kunde Halt och Will se röda fläckar på armar, ben, magar och halsar. Märkena talade sitt tydliga språk och visade hur många gånger legionärernas träsvärd hade träffat.
Angriparnas längre svärd hade varit täckta av vit färg. När araluanerna tittade kunde de bara se enstaka tecken på att dessa svärd hade träffat sina mål. Det fanns röriga mönster och enstaka större färgfläckar på sköldarna och några av legionärernas mässingshjälmar, men majoriteten av männen i centurian var oskadda.
”Väldigt effektivt”, sa Selethen till generalen. ”Verkligen. Väldigt effektivt.” Kvicktänkt som han var funderade han redan på hur man på bästa sätt skulle bemöta ett så tungt infanteri.
Halt hade uppenbarligen liknande tankar. ”Ni har förstås valt en optimal plats för ett tungt infanteri här”, sa han och svepte med armen över den öppnar paradplatsen. ”I trängre miljöer – skogsmarker, till exempel – vore det inte lika enkelt att manövrera så effektivt.”
Sapristi nickade instämmande. ”Det är helt sant”, sa han. ”Men vi brukar välja slagfält och låta fienderna komma till oss. Och om de inte gör det så invaderar vi helt enkelt deras territorier. Förr eller senare måste de möta oss i strid.”
Will hade avlägsnat sig från gruppen och studerade ett av kastspjuten. Han såg att det var ett väldigt enkelt vapen. Skaftet var fyrkantigt och bearbetningen ytterst grov – det var egentligen inte mycket mer än en robust trälist. Spetsen var lika funktionell. Den var av smidesjärn, ungefär en halvmeter lång, och hade hamrats tills den blivit platt längst ned och sedan vässats till en spets med hullingar. En skåra löpte utmed skaftets ena sida och spetsänden hade förts in i den och bundits på plats med mässingstråd.
Sapristi såg honom undersöka vapnet och kom fram.
”Ja, de är inte särskilt vackra”, sa han. ”Men de fungerar. Och det går snabbt och lätt att tillverka dem. Faktum är att soldaterna till nöds kan göra dem själva. Vi kan skapa tusentals på en vecka. Och ni såg själva hur effektiva de kan vara.” Han nickade mot flisorna som var allt som återstod av trädockorna.
”Den har böjts”, sa Will kritiskt och kände med fingrarna på den förvridna järnspetsen.
”Den kan enkelt rätas ut och användas på nytt”, sa generalen. ”Att den böjs är faktiskt en fördel. Föreställ dig själv hur den träffar en fiendes sköld. Den går rakt igenom den och hålls på plats av hullingarna. Sedan böjs spetsen så att handtaget släpar mot marken. Försök att slåss ordentligt medan du har två meter järn och trä hängande från din sköld! Jag lovar dig att det inte är speciellt enkelt.”
Will skakade beundrande på huvudet. ”Alltihop verkar otroligt genomtänkt och praktiskt”, sa han.
”Det är en logisk lösning på ett av problemen med att skapa en stor och effektiv armé”, sa Sapristi. ”Om enstaka legionärer fick möta professionella krigare i närstrider, man mot man, så skulle de förmodligen förlora. Men ge mig hundra otränade män som jag kan träna i sex månader så ska du se hur livsfarliga de blir när de får möta lika många män som tränats i individuell närstrid hela livet.”
”Det är alltså själva systemet som är framgångsrikt, inte individerna?” sa Will.
”Precis”, sa Sapristi. ”Och än så länge finns det inte någon som har lyckats besegra vårt system i en öppen strid.”
*
”Vad skulle du ha gjort?” frågade Halt Selethen den kvällen. Förhandlingarna var färdiga och kontrakten hade undertecknats och bevittnats. En officiell bankett hade anordnats för att fira detta faktum och flera tal med komplimanger hade hållits från alla sidor. Nu satt Selethen och kopplade av tillsammans med delegationen från Araluen i araluanernas rum. Det var sista kvällen de tillbringade tillsammans, för wakiren skulle påbörja sin hemresa tidigt morgonen därpå. Selethen hade tagit med sig lite kafay och njöt nu av drycken tillsammans med Will och Halt. Will tyckte inte att det fanns någon i hela världen som gjorde lika gott kaffe som arridierna.
Alyss satt vid elden och log mot dem. Hon gillade kaffe, men för spejarna – och uppenbarligen för arridierna – verkade kaffedrickandet vara en nästan religiös upplevelse. Själv nöjde hon sig med en bägare färsk citrusdryck.
”Enkelt”, sa Selethen. ”Det gäller att inte under några omständigheter låta dem diktera villkoren. Precis som Sapristi sa så har de aldrig blivit besegrade i vad han kallar en ’öppen strid’. Man behöver möta dem på ett dynamiskt sätt. Slå till medan de rör sig i sina led. Göra snabba angrepp mot flankerna innan de hinner skapa sina defensiva formationer. Eller använda artilleri mot dem, kanske. De där täta formationerna bildar väldigt kompakta mål. Pilar från en tung krigsmaskin eller stenar från en katapult skulle slå allvarliga hål i leden. Så snart de förlorar sammanhållningen är de inte längre så oslagbara.”
Halt nickade. ”Jag tänkte precis samma sak”, sa han. ”Man får aldrig möta dem rakt på. Om man kunde skicka fram en grupp bågskyttar bakom dem utan att de märkte dem så skulle deras sköldpaddsformering bli väldigt sårbar.
Dessutom slåss de ofta i länder de invaderar och då förlitar de sig på att fienden har gripits av raseri. Det är få arméer som har tålamod att utkämpa en lång, rörlig strid och försvaga dem över en längre tidsperiod. Ytterst få ledare skulle lyckas övertyga sina undersåtar att det är bästa sättet. De flesta kommer i stället att konfrontera dem av ren nationell stolthet och försöka tvinga dem tillbaka över gränsen.”
”Och vad som händer när man bara stormar emot dem har vi sett”, sa Will. ”De där kastspjuten var ytterst effektiva.” De två äldre männen nickade.
”De har förstås begränsad räckvidd”, sa Selethen. ”De kan knappast kastas längre än trettio eller fyrtio meter.”
”Men på det avståndet är de dödliga”, sa Halt, som höll med Will.
”För mig verkar det som om det bästa man kan göra är att förhandla”, sa Alyss muntert. ”Förhandla med dem i stället för att slåss med dem. Använda diplomati i stället för vapen.”
”Du talar som en sann diplomat”, sa Halt och gav henne ett av sina sällsynta leenden. Han gillade Alyss och hennes band till Will gjorde honom ännu mer positivt inställd. Hon böjde ned huvudet i låtsad blygsamhet. ”Men vad gör man när diplomatin misslyckas?” frågade spejaren.
Alyss antog utmaningen utan att tveka. ”Då kan man alltid försöka med mutor”, sa hon. ”Lite guld i rätta händer kan åstadkomma mer än en hel skog av svärd.” Hennes ögon glimmade när hon sa det.
Selethen skakade på huvudet av beundran. ”De araluanska kvinnorna skulle passa bra i mitt hemland”, sa han. ”Lady Alyss har verkligen förstklassiga insikter i konsten att förhandla.”
”Jag vill minnas att du inte var riktigt lika förtjust i prinsessan Evanlyns förhandlingsfärdigheter”, sa Halt.
”Jag får medge att jag mötte min jämlike den gången”, sa han bistert. Vid sitt första möte med araluanerna hade han försökt lura Evanlyn under deras förhandlingar om lösensumman som skulle betalas för överjarl Erak. Prinsessan hade inte låtit sig luras och hade i stället överlistat Selethen på ett elegant sätt.
Alyss rynkade pannan lite när Evanlyns namn nämndes. Hon hörde inte till prinsessans största beundrare. Men hon återfick snabbt behärskningen och log på nytt.
”Kvinnor är skickliga förhandlare”, sa hon. ”De svettiga, otrevliga striderna överlåter vi gärna åt …”
Hon avbröts av en låg knackning på dörren. Eftersom det här var ett diplomatiskt ärende var hon den officiella ledaren för delegationen från Araluen. ”Kom in”, ropade hon och sänkte sedan rösten. ”Jag undrar vad som har hänt”, sa hon till de andra i rummet. ”Man kan tycka att det är lite sent för besökare.”
Dörren öppnades och en av hennes tjänare kom in. Mannen såg sig nervöst omkring. Han insåg att han störde ett samtal mellan uppdragets ledare, två spejare och den högste representanten från den arridiska gruppen.
”Ursäkta att jag stör, lady Alyss”, började han tveksamt.
Hon viftade lite med handen för att lugna honom. ”Det är ingen fara, Edmund. Jag förmodar att det är viktigt?”
Tjänaren svalde nervöst. ”Det kan man säga, ers nåd. Kronprinsessan Cassandra kom precis hit och hon vill träffa er alla.”