Horaces kommentar möttes av en storm av protester från de andra. George var den som reagerade häftigast. ”Horace, här kan du inte stanna! Begriper du inte? Vi har ingen rätt att lägga oss i nihonjansk inrikespolitik!”
Horace rynkade pannan och såg på sin landsman. ”Det här handlar om någonting allvarligare än politik, George”, sa han. ”Det här handlar om ett uppror mot en legitim regent. Man kan helt enkelt inte avfärda sådant genom att hänvisa till politik. Det är förräderi.”
George gjorde en ursäktande gest mot de två nihonjanska ledarna i närheten. Han insåg att hans ord kunde verka odiplomatiska.
”Jag ber om ursäkt, ers kejserliga majestät”, sa han hastigt. ”Jag menade ingenting illa.”
Shigeru nickade. ”Ingen orsak, George-san. Jag förstår din åsikt. Oavsett om detta handlar om politik eller förräderi så är det en intern nihonjansk angelägenhet.”
”Precis”, sa George och vände sig mot Horace igen. ”Det är inte som om Araluen har skrivit något formellt avtal med kejsaren. Du och jag är bara här som diplomater. Vi har fått frihet att röra oss i landet, men vi måste behålla vår neutralitet. Om vi dras in i det här och väljer sida så äventyrar vi vår oberoende ställning.” Han hade höjt rösten lite. ”Förstår du inte? Vi har helt enkelt inte råd med det!”
”Faktum är att jag mycket väl förstår det”, sa Horace. ”Men det är lite sent för att oroa sig över vad som händer om vi väljer sida. Det har vi nämligen redan gjort.”
George rynkade pannan och såg oförstående ut. ”Jag tror inte …”
Horace avbröt honom. ”Medan du låg och sov vid vägkanten så dräpte jag två av Arisakas soldater. Det kan nog uppfattas som att jag har valt sida, tycker du inte det?”
George höll upp händerna och såg bestört ut. ”Vad är det du säger? Vad fick dig att göra något så dumt, Horace? Du borde veta bättre! Varför? Kan du förklara det för mig?”
Kejsaren harklade sig artigt innan Horace kunde svara. Han klev fram och lade en lugnande hand på Georges arm.
”Jag tror att det berodde på att de försökte döda mig”, sa han.
George såg återigen oförstående ut. Det slog honom att han inte gjorde så bra ifrån sig som etikettsspecialist just nu. Horace såg hur handfallen George var och drog nytta av övertaget.
”Jag tänkte aldrig på att gå igenom några regler för att se vad jag skulle göra när någon försökte döda kejsaren.” Han log lite. ”Jag bara rusade fram och försökte hejda dem bäst jag kunde.”
Shukin började också le. Men det kejsaren sa härnäst fick leendet att försvinna.
”Arisaka kan mycket väl se det som allvarligare att du räddade livet på mig än att du dödade två av hans mannar”, sa Shigeru.
”Hans kejserliga majestät har rätt”, sa Shukin allvarligt. ”Det lär ha gjort Or’ss-san till hans svurne fiende. Arisaka gillar inte när hans planer grusas.”
George såg från det ena ansiktet till det andra och försökte förtvivlat komma på hur han kunde ta sig ur den här situationen.
”Men han behöver väl inte få veta det? Vi är ju många mil från civilisationen, mitt i en skog på ett berg! Vem skulle berätta det för honom?”
”Kanske någon av männen som flydde”, sa Horace. ”Det skulle i alla fall jag göra i deras ställe.”
George skakade uppgivet på huvudet och insåg att han inte hade mycket mer att säga.
”Strålande”, sa han trött. ”Ni lät vittnen komma undan! Varför avslutade du inte det du påbörjade, Horace?”
Horace såg argt på honom. ”Tror du att det vore bättre ur ett diplomatiskt perspektiv om jag hade dödat dubbelt så många av Arisakas mannar?” frågade han. Logiken verkade inte längre vara på Georges sida.
”Nej, nej, nej”, sa George. Han var tvungen att acceptera det oundvikliga. ”Som man bäddar får man ligga, antar jag. Som du bäddar.”
Det blev tyst i det lilla sällskapet. Shukin och kejsaren såg bekymrat på varandra. Horace såg på dem och nickade så att det knappt syntes. Han anade vad de tänkte.
”Jag undrar om ers kejserliga majestät kan ursäkta oss ett ögonblick?” sa han.
Shigeru nickade och Horace gjorde tecken åt skrivaren att följa med några meter bort från gruppen som stod samlad runt kejsaren. George red efter och såg förbryllad ut.
”Vad är det nu?” frågade han så snart ingen kunde höra dem. ”Vad gjorde du mer medan jag var medvetslös? För jag var medvetslös, vet du. Jag hade en stor jäkla pil genom armen!” Han lät arg. Horace hade trampat på en öm tå när han sa att George legat och sovit vid vägkanten.
Horace gjorde en lugnande gest. ”Jag vet, jag vet. Förlåt att jag sa så där. Du räddade faktiskt livet på mig.”
George såg lite lugnare ut. Det var inte många som kunde påstå sig ha gjort något sådant, tänkte han. Horace brukade inte behöva andra som räddade livet på honom. Han var ganska bra på att göra det själv. George undrade om ens hans gamle vän Will Treaty, som numera blivit så berömd, hade räddat Horaces liv på ett lika definitivt sätt.
”Ja, ja. Ingen fara. Men vad var det du ville prata om?”
”George”, började Horace. Han tvekade lite. ”Det finns inget riktigt artigt sätt att säga det här på, så jag tänker inte ens försöka. Saken är den att du inte kan stanna.”
”Det är klart att jag kan!” exploderade George. ”Om du stannar så stannar jag också. Jag är din vän. Vänner springer inte iväg och lämnar varandra i sticket bara för att det blir lite farligt! Ja, jag gnällde för att det gjorde ont i armen. Men jag är inte rädd, Horace. Jag är inte någon fegis som slinker iväg och låter dig möta farorna ensam!”
Horace nickade åt skrivarens häftiga svar. Han visste mycket väl att George inte var någon fegis. Långt ifrån. Men det gick inte att fly från sanningen.
”George”, sa han lugnt. ”Du har en ganska allvarlig skada i armen. Men även om du hade varit i perfekt skick så hade du inte klarat av resan som väntar oss.”
”Oroa dig inte för mig”, sa George. Han brydde sig inte om att han talade så högt att de nihonjanska krigarna som stod några meter bort mycket väl kunde höra honom. ”Jag klarar mig. Och jag tänker inte sinka er!” Men Horace skakade återigen på huvudet och innerst inne visste George att den långe krigaren hade rätt.
”Du vill inte sinka oss”, sa Horace. ”Jag vet att du skulle göra ditt bästa för att låta bli. Men du är inte gjord för det här livet, George. För det första är du inte tillräckligt bra på att rida.”
”Jag …”, började George. Men han avbröt sig. Han visste att det var sant.
”Du rider på den långsammaste hästen i sällskapet”, påpekade Horace. ”Om vi andra tvingas rida i den takten så kommer du att sinka oss, George. Det är inte ditt fel. Men om Shigeru ska kunna fly från Arisaka så blir vi tvungna att rida snabbt och det hela lär bli tufft och stressigt. Om vi hela tiden tvingades vänta på din långsamma häst skulle vi sätta kejsarens liv på spel. Det tror jag inte att du vill.”
Horace hade insett att det var mer taktfullt att skylla på den långsamma hästen än på George. Det stämde till viss del att hästen var långsam, men George genomskådade det hela. Att han hade fått en gammal, slö häst berodde på att han var en så dålig ryttare att en gammal, slö häst var det enda riddjur han kunde hantera.
Han hängde med huvudet och såg bedrövad ut. ”Jag är alltså inte bra nog?” sa han med låg röst.
Horace böjde sig ned från sadeln och klappade honom på axeln.
”Det är verkligen inte alls vad detta handlar om”, sa han. ”Du har bara ingen erfarenhet av den här tillvaron. Du trivs bäst vid diplomatiska möten och när du får fundera ut komplicerade avtal mellan länder. Och i rättssalar, där du kan tänka ut ett strålande argument som räddar någons liv eller egendom. Det är vad du är bra på. Det är sådant du har utbildning i. Det här är å andra sidan vad jag är utbildad för.” Horace svepte med handen över bergstrakterna runt dem. George ville inte möta hans blick. Hans smala axlar hävdes och sänktes när han drog en djup suck.
”Jag vet”, sa han till sist.
”Dessutom så måste du ta med ett meddelande till Araluen så att de förstår vad som har hänt. Jag kan inte bara försvinna från jordens yta utan att tala om för folk vart jag har tagit vägen.”
George tittade till sist upp och mötte Horaces blick. ”Du tror alltså att du kommer att dö här?” frågade han lågt. ”Du tror inte att Shigeru har någon chans.”
Horace skakade på huvudet. ”George, jag ger mig aldrig in i en strid i tron att jag kommer förlora.”
”Men du sa att du inte bara kan försvinna från jordens yta. Det låter inte som om du har så stora förhoppningar.”
Horace log mot honom. ”Det där är problemet med er advokater. Ni tar allting så förbannat bokstavligt. Jag tänkte bara vara borta ett litet tag!”
Georges grimaserade medan tankarna snurrade runt i huvudet på honom. ”Om jag lyckades meddela Will och Halt så skulle de säkert komma och hjälpa dig. Jag är faktiskt helt säker på att de skulle det.”
”Det är en strålande idé”, sa Horace sorgset. Att ha de två spejarna vid sin sida just nu – ja, det skulle ha varit en oerhörd lättnad. ”Tyvärr är det önsketänkande. Det kommer att ta dig flera månader att återvända till Araluen. Vid det laget kommer den här konflikten att vara över – på ett eller annat sätt.”
Men George var redan full av entusiasm.
”Nej! Nej! Nej! Jag behöver inte resa hela vägen dit! Det räcker att jag tar mig till Indus! Därifrån kan jag använda det silasiska systemet för snabba meddelanden. De kommer att få mitt meddelande på bara några dagar!”
Horace såg på sin vän med förnyad respekt. ”Se där”, sa han. ”Det är sådant du är bra på. Att tänka! Att komma på idéer! Om du lyckas skicka ett meddelande till Will och Halt så skulle du göra mycket större nytta än om du stannar här med oss.”
”Och är i vägen?” sa George med ett leende. Horace log tillbaka.
”Precis.” Han sträckte ut handen mot George, som tog den med värme. Horace bestämde sig för att säga en sak till innan han släppte greppet. ”Jag kommer aldrig att glömma att du erbjöd dig att stanna, George. Det behövdes mer mod för dig att säga det än det krävdes av mig. Jag uppskattar det och jag ska se till att folk får höra om det när jag kommer hem.”
George drog till sist tillbaka handen och gjorde en självförringande liten rörelse, men Horaces ord värmde hans hjärta.
”Det … det var så lite. Jag menar … vi var ju myndlingar tillsammans, eller hur? Och gamla myndlingar hjälper varandra. Det är en självklarhet. Det är knappt värt att nämna.”
”Det är i allra högsta grad värt att nämna”, sa Horace bestämt. ”Och jag kommer inte att glömma det.”