Images

Nihon-Ja

Efter att George hade lämnat dem och försvunnit på vägen mot hamnstaden Iwanai ökade Shukin tempot. Nu när de höll kort galopp och red vidare på den smala, leriga bergsvägen insåg Horace hur mycket George faktiskt hade sinkat dem. Han kände sig nästan skyldig över hur lättad han var att han hade lyckats övertyga sin landsman om att de gjorde bäst i att skiljas åt.

Alla i sällskapet var skickliga ryttare och de klarade färden fint. Traktens ponnyer, som var betydligt mindre än stridshästen som Horace brukade rida på, var tåliga och uthålliga. Det bästa av allt var att de var vana vid branta, ojämna bergsvägar. Horaces häst halkade ofta och slirade en aning, men värre än så blev det aldrig.

En av livvakterna kastade en blick mot Horace när den unge krigarens riddjur kanade lite. Horace satte sig upprätt i sadeln kort innan hästen återfick fotfästet. Livvakten red upp jämsides med honom.

”Låt hästen göra jobbet, Or’ss-san”, sa han lågt. ”Han är van vid sådan här terräng och kommer att klara sig utan hjälp.”

”Jag har märkt det”, sa Horace sammanbitet. När hästen återigen halkade lite på den ojämna marken tvingade han sig själv att slappna av där han satt i stället för att spänna musklerna, stålsätta sig och försöka ta kontroll över hästen. Djuret frustade till när det återhämtade sig. Horace hade en märklig känsla av att hästen ville berömma honom. Det där var bättre, tycktes den säga. Sitt still och låt mig sköta detta!

Han lutade sig fram och klappade hästen mjukt på huvudet. Djuret svarade med att ruska lite på manen.

De red vidare i stadigt tempo i en halvtimme och lät sedan hästarna röra sig lite långsammare i tjugo minuter. Det hela påminde om spejarnas ilmarsch, vilket var en teknik som Horace hade fått lära sig av Halt och Will under deras resor tillsammans. Trots att han i början grymtade lite åt den långsammare takten så visste han att de på det här sättet kunde tillryggalägga betydligt längre sträckor på en dag än om de hållit samma höga fart hela tiden.

Solen glödde med ett svagt, lite mjölkigt sken bakom de framrusande grå molnen ovanför. När solen stod rakt ovanför dem gjorde Shukin tecken mot en plats där stigen blev bredare och bildade en liten glänta.

”Nu tar vi en kort paus och äter och vilar”, sa han. ”Både vi själva och hästarna behöver hämta krafter.”

De sadlade av hästarna och ryktade dem snabbt. I det här vädret var det inte så bra att låta svetten torka och kylas av i den kalla vinden. Tre tjänare packade upp proviant från packväskor bakom sadlarna. När ryttarna var färdiga med hästarna var maten serverad och tjänarna hade redan tänt en eld för att koka te.

Horace tog tacksamt emot en tallrik med inlagda grönsaker, rökt forell och kryddat ris som rullats till små kulor. Han gick fram till ett ställe där marken var jämn och satte sig ned på en trädstam. Han grymtade lite när hans knän och lår talade om för honom hur hårt de fått arbeta. Det var verkligen skönt att vila i några minuter, tänkte han. Han hoppades bara att den korta pausen inte skulle få musklerna att stelna. Om det hände så skulle den första halvtimmen av nästa etapp bli rena tortyren. Horace bestämde sig för att resa sig upp och promenera runt gläntan så fort han hade ätit färdigt.

Maten smakade utmärkt. Den var lätt, smakrik och hade ett välkommet sting. Det enda som gjorde Horace lite missnöjd var portionens storlek. Nihonjanerna var överlag ganska småvuxna och han kunde glatt ha tuggat i sig en betydligt större portion. Men den unge krigaren ryckte stoiskt på axlarna. Han tyckte alltid att han fick för lite mat, var han än var och vad som än serverades.

Shukin försäkrade sig om att Shigeru hade allt han behövde och gick sedan runt i det provisoriska lägret och kontrollerade att alla mannarna åt och att ingen av hästarna hade fått problem. När han var nöjd tog han emot en tallrik med mat från en tjänare och sjönk ned på stammen bredvid Horace. Den araluanske krigaren konstaterade bistert att Shukin, som vant sig vid att sitta på marken med korslagda ben redan som barn, inte visade några som helst tecken på obehag eller ömmande muskler.

”Hur långt ska vi färdas i dag?” frågade Horace.

Shukin grimaserade medan han funderade på frågan. ”Jag hade hoppats korsa Sarinakifloden”, sa han till sist. Han nickade i färdriktningen. ”Det är ungefär tjugo kilometer dit upp. Det finns ett vadställe som ligger alldeles ovanför ett vattenfall.”

”Det borde vi klara”, sa Horace. ”Det är minst fem timmar kvar innan solen går ned.”

”Alltihop beror på vägen”, sa Shukin. ”Sträckan vi följer nu är ganska bra, men den blir brantare och sämre om några kilometer. Då kommer det att gå långsammare.”

”Hm”, sa Horace. ”Det kan ju bli ett problem. Jag förmodar att vägen blir ännu halare när det regnar?”

Senshiern nickade. ”Det skulle inte göra saken bättre. Men jag skulle om möjligt vilja korsa floden innan det mörknar.”

Horace förstod varför. Att korsa en flod alldeles ovanför ett vattenfall kunde vara både svårt och farligt. Han insåg att alla vattenfall i de här bergstrakterna måste vara ganska stora.

”Blir det svårt att ta sig över floden?” frågade han.

Shukin bet sig i läppen och gjorde en liten handrörelse som verkade betyda ”så där”. ”Det är väl inte det lättaste”, medgav han. ”Men det finns ett annat skäl till att jag vill hinna dit innan det mörknar. Från den punkten har man nämligen utsikt över landskapet nedanför. Jag vill gärna se om där finns några spår av Arisaka och hans mannar.”

Just nu kantades vägen av höga, tätvuxna träd och det var omöjligt att säga vad som hände bakom dem. Horace förstod att Shukin kände den osäkerhet en ledare alltid känner när han tvingas dra sig undan från en överlägsen styrka. Han behövde veta var förföljarna var – hur nära de var och om de höll på att knappa in på kejsarens sällskap. Att färdas i blindo, som de gjorde nu, gav upphov till spänning och osäkerhet. Man visste aldrig när beväpnade krigare kunde störta fram mellan träden under gälla stridstjut och med sina svärd i högsta hugg.

Som i morse.

”Och om vi inte hinner fram till floden?” frågade Horace. Det var en sak att planera för det bästa. Men man fick också ta med det värsta tänkbara i beräkningen.

Shukin ryckte på axlarna. ”Det finns en liten by i närheten av vattenfallet. Där kan vi ta skydd för natten.”

Det hade inte regnat på nästan en timme, men det började igen medan han pratade. Det var ett duggigt, disigt regn som var förrädiskt i sin envishet. I början verkade det ganska oskyldigt, men det föll stadigt och utan att lätta. Horace visste att mantlar och byxor skulle vara genomsura efter mellan tio och femton minuter. När vattnet inte längre togs upp av tyget skulle det rinna av och ned i stövlarna. I sådant här väder dröjde det inte länge innan man var våt in på bara skinnet.

”Då kommer vi i alla fall att ha ett torrt ställe att sova på i natt om vi inte hinner fram till vattenfallet”, sa Horace filosofiskt.

Regnet gjorde att vägen fick en hal, men samtidigt klisteraktig yta. Hästarna vacklade och stapplade uppåt och Horace kände hur nackhåren reste sig när träden längs vägen ibland glesnade och han skymtade dalarna nedanför och förstod hur högt upp de var.

Ännu värre var den tjocka, klibbiga leran som fastnade på hästarnas hovar. Ryttarna fick stanna regelbundet för att torka bort sörjan.

Shukin blickade allt oftare mot den bleka, vattniga solskivan bakom molnen. Senshierns panna var hela tiden rynkad. Det var mitt på eftermiddagen. Trots att Horace inte var säker på hur långt de hade ridit så visste han att de hade en lång väg kvar om de skulle korsa floden i dagsljus. Till sist verkade Shukin gripas av en insikt. Han höll upp handen för att hejda det lilla sällskapet och red försiktigt tillbaka ned för sluttningen till platsen där kejsaren tålmodigt väntade. Horace manade sin egen häst lite närmare så att han skulle höra vad som sades.

”Vi hinner inte till floden i dag”, sa Shukin.

Shigeru såg besviken ut. ”Är du säker?” frågade han. Men han fortsatte innan den andre mannen hann svara. ”Det är klart att du är säker. Du hade inte sagt det annars.”

”Förlåt, kusin”, sa Shukin. Men Shigeru viftade lite med handen.

”Du har gjort allt du kan”, sa han. ”Det är inte ditt fel att det regnar – eller att vägen är så lerig.”

Han tittade menande på lerklumparna runt hästens hovar. En av tjänarna gled ned från sin sadel och skyndade fram för att torka dem. Shigeru tittade ned på mannen som stod böjd över hästens främre vänstra hov.

”Egentligen borde jag göra det där själv”, sa han. ”Alla borde ta hand om sin egen häst.” Han tystnade och log lite. ”Jag är bara så förbannat trött.”

Horace log tillbaka. ”Det har sina fördelar att vara kejsare”, sa han. Shigeru såg cyniskt på honom.

”Absolut. Se bara så roligt jag har det just nu! Tänk att få vara ute och resa i så här varmt, trevligt väder. God mat och dryck och en mjuk säng väntar. Vad mer kan man begära?”

Han och Horace förstod lustigheten, men Shukin sänkte blicken. ”Jag ber om ursäkt, kusin”, sa han bittert. ”Ni förtjänar inte det här.”

Shigeru lutade sig framåt i sadeln och lade handen på sin kusins axel.

”Det är jag som ska be om ursäkt, Shukin”, sa han. ”Jag menade inte att jämra mig. Jag vet att du gör vad du kan för att trygga min säkerhet. Jag skulle känna mig tacksam för en halmmadrass i en fuktig hydda i någon liten by i kväll.”

”Det tycks dessvärre vara precis vad som väntar”, sa Shukin och nickade. ”Lite längre upp på den här sluttningen kommer vägen att bli jämnare innan den delar sig. Den vänstra vägen leder till vattenfallet och vadstället. Den högra leder till en skogshuggarby. Det är den vi får ta.”

”Jag har funderat på en sak”, sa Shigeru tankfullt. ”Kommer det här regnet att påverka vadstället? Tänk om det får flodens vatten att stiga? Borde vi försöka ta oss dit och korsa floden även om det blir i mörker?”

Men Shukin skakade på huvudet utan att tveka. ”Det här regnet är inte tillräckligt kraftigt för det. Vattennivån stiger inte, för vattnet försvinner så lätt vid fallet.”

Shigeru log mot sin kusin och förstod hur tungt ansvaret för kejsarens säkerhet och välbefinnande måste kännas på senshikrigarens axlar.

”Det tjänar ingenting till att gnälla över sådant vi inte hinner göra i dag. Låt oss koncentrera oss på det möjliga och rida till den där byn. Då får vi i alla fall ett torrt ställe att sova på i natt, som Or’ss-san sa förut.” Han log mot Horace.

Shukin nickade, vände sig om i sadeln och gav order åt mannarna att fortsätta. När de red vidare anade Horace en ny sorts beslutsamhet i Shukin. Den märktes på hans hållning. Horace tänkte på kejsarens godmodiga och osjälviska reaktion på motgångarna. Han hade en personlighet som byggde lojalitet bland mannarna på ett sätt som aldrig skulle vara möjligt med rytande och översitteri. Det där hade varit en värdefull lektion i ledarskap, tänkte den unge krigaren.

De fortsatte på vägen i två svåra timmar. De red, gled, halkade och snubblade innan de till sist kom upp på jämnare mark igen. Shukin ropade ut att de skulle ta en kort rast så att både hästar och ryttare kunde hämta andan under några minuter. Senshiern studerade sin karta medan en av soldaterna höll en vattentät mantel över honom. Ljuset måste vara för dåligt för att han skulle kunna urskilja några detaljer på kartan, tänkte Horace, men efter en liten stund vek Shukin ihop kartan och pekade längs vägen.

”Tio minuter till”, sa han.

Kort därpå såg de ljus som glimmade mellan träden. De flackade ständigt eftersom de ofta skymdes av vajande trädgrenar. Sedan kom de in i en glänta, alldeles bredvid en liten samling stugor med halmtak. Ett varmt, gulaktigt sken strömmade från fönsterpaneler av vaxat papper och det ringlade upp rök ur flera skorstenar. Doften fick Horace att tänka på torra rum, varm mat och te. Han ville ingenting hellre än att klättra ned från sadeln.

Precis när han hade den tanken blev han medveten om något som rörde sig i ögonvrån. Han vände sig åt sidan och såg några skjutdörrar öppnas. Snart kunde han urskilja mörka skepnader på verandorna framför husen.

Byborna kom ut ur sina hem för att välkomna främlingarna som kommit hit.

Åtminstone hoppades Horace det.