Vargspejaren hade varit på väg österut i två dagar och lämnat Toscano långt bakom sig. Det underligt riggade fartyget, som hade ett välvt triangelformat segel och en bom som stod rakt ut från masten, dök muntert fram över de små vågorna med vinden i ryggen. Seglet hade trimmats så att det välvda, böljande tyget var nästan parallellt med fartygets linje. Riggningen sjöng lite i vinden och däcket vibrerade lätt under deras fötter. Det var en upplyftande känsla som fick Will att tänka på de lågt flygande sjöfåglarna som följde efter fartyget i flera timmar varje dag. De gled fram alldeles ovanför vattenytan och man såg nästan aldrig att de rörde vingarna.
Araluanerna hade samlats i fören med Selethen så att sjömännen kunde ha huvuddäcket i fred och arbeta ostört med masten och seglen. Med den här vinden och hastigheten behövdes inga roddare, men fartyget kunde ros med åtta åror per sida vid tillfällen då vinden avtog.
Även Halt hade anslutit sig till dem. Ingen var dum nog att nämna att detta var det första de hade sett av honom på två dagar. Evanlyn, Alyss och Will visste hur orolig Halts mage brukade vara under en sjöresas första timmar och de hade förklarat för Selethen vilket känsligt ämne det var för den gråskäggige spejaren.
Halt blängde ursinnigt på dem. Han tyckte att deras likgiltighet inför hans plötsliga uppdykande var så påtaglig att den nästan var värre än om de hade sagt något.
”Kom igen!” sa han. ”Säg någonting, då! Jag vet vad ni tänker!”
”Trevligt att se dig igen, Halt”, sa Selethen lugnt. Han var den som hade lättast att förbli allvarlig medan han sa det.
Halt såg argt på de andra och alla förklarade hastigt hur glada de var över att han blivit sig själv igen. Men han kunde se leendena de inte riktigt lyckades dölja. Han stirrade ilsket på Alyss.
”Jag är verkligen förvånad, Alyss”, sa han. ”Jag väntade mig förstås inget bättre av Will och Evanlyn. De är två hjärtlösa monster. Men du! Jag trodde att du hade lärt dig bättre!”
Det var förstås en besk kommentar, i synnerhet med tanke på att Alyss hade lärts upp av lady Pauline, Halts älskade hustru.
Alyss lade en lugnande hand på hans arm.
”Förlåt, Halt! Du har rätt, det här är inte alls roligt … tyst!” Det sista var riktat till Will, som utan framgång försökte kväva ett skratt. ”Det är ingenting roligt med mal de mer. Det är allvarliga saker.”
Halt blev lite överraskad när han hörde det. Han hade inte trott att han led av någonting annat än vanlig sjösjuka. Visst var det ett irriterande problem, men det brukade ge med sig efter en eller två dagar till havs. Alyss verkade tro att det var någonting betydligt mer exotiskt. Och ju mer exotisk en sjukdom var, desto mer livshotande kunde den vara.
”Maldömär?” sa han bekymrat. ”Vad menas med det?”
”Det är galliska”, förklarade Alyss. Hon hade använt frasen för att hon visste hur mycket Halt avskydde ordet ”sjösjuka”. Om man var klok så nämnde man aldrig det i närheten av Halt. Hon kastade en blick på de andra, men ingen verkade vilja komma till undsättning. Ingen av dem ville ens möta hennes blick. Det var ni som lurade in mig i det här, tycktes hennes ögon säga. Nu får ni hjälpa mig!
Halt har rätt, tänkte hon. De är hjärtlösa monster!
”Det betyder … sjösjuka”, sa hon lågt.
”Jag trodde att du talade galliska, Halt”, sa Evanlyn.
Han sträckte på sig med värdighet. ”Det gör jag också”, sa han. ”Min galliska är faktiskt alldeles utmärkt. Men jag har inte memorerat varenda liten fras på det språket. Och Alyss uttal lämnar en del övrigt att önska.”
De andra höll skyndsamt med om att han absolut inte kunde det och att det absolut låg till på det viset med Alyss uttal. Halt såg på dem och kände att han började återfå sin värdighet. Hur mycket han än avskydde sjösjukan så fick han tyst medge för sig själv att han uppskattade all uppmärksamhet och sympati han fick av attraktiva unga kvinnor som Evanlyn och Alyss. Och han gillade hur Will tassade som på äggskal runt honom varje gång problemet nämndes. Det var alltid lika roligt.
Stämningen förvärrades dock när Gundar fick syn på Halt för första gången på två dagar. Han klampade genast upp på däck till dem.
”Jaså, du är på fötter igen!” brummade han glatt med skandiernas sedvanliga respektlöshet. ”Vid Gorlogs tånaglar, så du har kräkts! Jag trodde att du skulle vridas ut och in och försvinna över relingen.”
Alyss och Evanlyn bleknade och vände sig bort när de hörde den målande beskrivningen.
”Det är ingen trevlig bild du målar upp, Gundar”, sa Will och Selethen log lite.
”Tack för din omtanke”, sa Halt kyligt. Skandierna var de som förstod sig på sjösjuka – maldömär, som han numera kallade det – sämst av alla. Spejaren bestämde sig tyst för att försöka få upp Gundar i sadeln på en häst så snart de kom fram till Nihon-Ja. Skandierna var förfärligt dåliga ryttare.
Gundar visade inga tecken på att vilja ge sig. ”Har du hittat mön?” frågade han. Halt såg oförstående på honom.
”Mön?” frågade han. Allt för sent såg han hur Gundars leende blev bredare och han förstod att skandiern hade lurat in honom i en fälla.
”Jag trodde att du letade efter henne. Du lutade dig ju ut över relingen och ropade ’M-ö-ö-ö-ö-ö-ö-ö-n!’ Jag fick intrycket att det syftade på någon sorts araluansk havsgudinna.”
De andra fick medge att Gundars utdragna uttal av ordet påminde ganska mycket om de förtvivlade läten Halt gett ifrån sig när han spytt över relingen. Halt blängde på sjömannen.
”Nej. Jag har inte hittat henne. Jag kanske borde leta i din hjälm?”
Han sträckte fram handen. Men Gundar hade hört berättas om vad som hände när skandier lånade ut sina hjälmar till den bistre spejaren ombord på fartyg, så han backade hastigt tillbaka.
”Jag är ganska säker på att hon inte är där”, sa han skyndsamt.
Den ständigt lika diplomatiske Selethen insåg att det var bäst att styra samtalet i en annan riktning.
”Det här är verkligen ett intressant fartyg, kapten”, sa han till Gundar. ”Jag har aldrig sett något liknande. Och jag har sett ganska många skandiska vargskepp i mina dagar”, tillade han menande.
Selethen var wakir, en form av lokal härskare, i en av Arridas kustprovinser. Han hade fått stifta bekantskap med vargskeppen när skandierna kommit för att plundra hans städer. Gundar märkte inte riktigt ironin i arridierns tonfall. Däremot pratade han gärna om sitt fartyg, precis som Selethen hade misstänkt. Det gjorde alla skandier.
”Ja, visst är hon fantastisk!” utbrast han. ”Jag byggde henne själv, uppe vid en flod i norra Araluen. Minns du det, Will?” Han såg på den unge spejaren. Gundar och hans besättning hade lidit skeppsbrott i kungarikets norra del. Will hade tagit hjälp av dem under belägringen av Macindaws fästning. Som belöning för deras insats hade de fått tillstånd att stanna i Araluen medan de byggde ett nytt fartyg inför hemresan. Will hade också hjälpt dem att skaffa fram timmer, tågvirke, segelduk, tjära och annat material till lägsta tänkbara pris.
”Visst minns jag det”, sa Will. ”Men då var hon råtacklad. Nu ser hon ganska annorlunda ut.”
”Du har rätt”, sa Gundar och nickade ivrigt. ”Hägermodellen. Visst är den imponerande. Vi behöll skrovet men bytte ut masten, seglen och riggningen.”
”Hägermodellen?” sa Alyss.
Gundar vände sig mot Alyss och sken som en sol. Han hade träffat Alyss vid Macindaws fästning och belönats med en kyss på sin skäggiga kind när de återsett varandra i Toscano. Gundar uppskattade kyssar från vackra blondiner. Men han hade redan känt på sig att det var någonting speciellt mellan den här unga kvinnan och Will och bestämt sig för att lägga band på sig.
”Den är uppkallad efter det första fartyget som riggades så här: Hägern. Det var egentligen inget fartyg alls – hon var bara tre fjärdedelar så stor som ett vargskepp. Men masten och seglen var arrangerade på ett nytt, banbrytande sätt. Det var en ung skandisk grabb som kom på det hela. Ett riktigt geni!”
”Jag hörde att han var till hälften araluan”, sa Halt torrt.
Gundar såg på honom i ett ögonblick. De flesta skandier hade numera glömt hur de hade fnyst första gången de såg modellen.
”Kanske, kanske inte”, sa Gundar. Sedan fortsatte han, helt utan logik: ”Det måste i så fall ha varit hans skandiska del som kom på det här. Alla vet ju att araluaner inte begriper någonting om fartyg.”
”Jaså?” sa Halt.
Gundar blängde på honom. ”Naturligtvis! Det är därför så många av dem tömmer sitt maginnehåll i sjön så fort de har kommit ombord.”
Will insåg att samtalet var på väg åt ett farligt håll igen. ”Berätta om den här konstruktionen. Hur fungerar den?”
”Det viktigaste med den är att vi kan segla mot vinden”, förklarade Gundar.
”Mot vinden?” sa Halt. ”Hur är det möjligt?”
Gundar rynkade pannan. Han medgav inte gärna att det fanns brister med hans fartyg, men han visste att det han hade sagt inte var riktigt sanningsenligt och förr eller senare skulle hans skryt genomskådas.
”Inte rakt mot vinden”, sa han. ”Men vi kan ligga snett mot den och utnyttja den så att vi faktiskt tar oss framåt. Det går inte med råtacklade fartyg.”
”Det var alltså därför ni hela tiden lade om kursen när det blåste motvind i går?” frågade Selethen.
”Precis. Vi ligger diagonalt mot vinden. Efter ett tag byter vi riktning så att vi sicksackar åt rätt håll. Vi kallar det att kryssa.”
”Varför det?” frågade Alyss.
Gundar rynkade återigen pannan. Han hade aldrig funderat över varför manövern han nyss beskrivit kallades så. Han brukade acceptera saker och ting utan att ställa så många frågor.
”Därför att … det är så det kallas”, sa han. ”Man kryssar.”
Alyss var klok nog att inte fråga mer. Will dolde ett litet leende med handen. Han kände Alyss och visste att Gundars svar var djupt otillfredsställande för Alyss nyfikna hjärna. Han förstod att det var bäst att gå vidare.
”Och hur fungerar det i praktiken?” frågade han. Gundar såg tacksamt på honom. Det där kunde han i alla fall förklara.
”Mannen som hittade på systemet hade studerat sjöfåglar”, sa han och blängde på Halt som om han bara väntade på att spejaren skulle ifrågasätta den unge uppfinnarens nationalitet igen. ”I synnerhet formen på deras vingar. Han insåg att det vore en god idé att utforma seglen så att de var trekantiga i stället för fyrkantiga och dessutom göra dem styva framtill.
Han kortade ned stormasten och skapade sedan den där flexibla böjda bommen ni ser där uppe. Bommen förstärker och stöder seglets kant så att vi kan rikta det mot vinden. Ett vanligt segel skulle bara fladdra och vibrera och tappa formen. Men med bommen formas seglet och välvs mjukt så att vi kan utnyttja vindens kraft mycket mer effektivt. Resultatet är att fartyget kan segla mot vinden.”
Han gjorde en paus. Några av lyssnarna såg frågande ut och han fick rätta sig själv. ”Ja, ja. Snett mot vinden, då! Men det är ändå en stor förbättring jämfört med den gamla råtacklingen. Råsegel blir oanvändbara så snart vinden kommer från något annat håll än rakt bakifrån.”
”Men ni har ytterligare en smal bom med segel”, sa Evanlyn. Och hon hade rätt. På däcket fanns en annan bom. Ett segel var lindat runt den. Den låg på motsatta sidan av masten i förhållande till bommen som var monterad just nu.
Gundar log mot henne. ”Det är det som är det fina med den här modellen”, sa han. ”Som ni ser så är seglet för tillfället på styrbord sida av masten. Vinden kommer från babord, så seglet blåser bort från masten i en perfekt båge. Vid kryssning …” Han kastade en hastig blick på Alyss, men hans ansikte förblev uttryckslöst. ”När vi vänder nästa gång kommer vinden att komma från styrbord sida och tvinga seglet mot masten. Den perfekta vingformen förstörs. Då riggar vi en annan bom med segel på babord sida. Sedan sänker vi seglet på styrbord sida och höjer seglet på babord sida. De två sitter ihop med en lina via ett block i masttoppen, så det ena seglets tyngd hjälper oss faktiskt att hissa det andra seglet.”
”Genialt”, sa Halt efter en liten stund.
Gundar Hårdnäve log ödmjukt. ”Jo … de flesta skandier är just det”, sa han. ”Geniala.”