När Shukin höjde handen höll den lilla gruppen med ryttare in sina hästar på den öppna platsen mitt i byn. Byborna var försiktiga och deras invanda respekt för senshiklassens medlemmar fick dem att vänta i tysthet på att nykomlingarna förklarade sitt ärende.

De kom lite närmare och ställde sig i en sorts cirkel runt främlingarna. Horace såg att vissa av byborna bar tunga stavar av mörkt trä medan andra fattade sina yxor i ett löst grepp. De höll dock inte de provisoriska vapnen på något hotfullt sätt. Byborna hade dem bara nära till hands medan de väntade på vad som skulle hända härnäst.

Shukin, som hade ridit några meter framför de andra, vände sig om i sadeln.

”Var snäll och kom fram till mig, kusin”, sa han lågt till Shigeru.

Shigeru manade sin häst framåt tills han och Shukin stod ensamma mitt bland kikorierna. Det var modigt av kejsaren, tänkte Horace. Fram till det ögonblicket hade han varit i säkerhet och haft sina livvakter runt sig. Nu var han sårbar från alla håll om något skulle hända. Hans livvakter skulle aldrig hinna fram i tid för att rädda honom.

Regndiset återkom och det smattrade mjukt mot halmtaken. Dimmiga ljuskronor formades runt lyktorna som hängde under taken som sköt ut över verandorna. Horace skruvade lite missmodigt på sig i sadeln när han kände en kall droppe rinna ned längs ryggen. Det var en liten rörelse, men han kände ändå hur minst ett dussin ögonpar vändes åt hans håll. Han satt så stilla han kunde i sadeln och till sist återvände bybornas blickar till Shukin och Shigeru.

”Kikorier”, började Shukin. Hans röst var djup och myndig. Han pratade inte högt, men hans röst hade en sådan klang att alla i byn ändå kunde höra honom tydligt. ”I dag har er by förärats med någonting speciellt.”

Han tystade och svepte med blicken över skogsarbetarna och deras familjer. Han kände sig vagt besviken när han såg deras klentrogna blickar. De var på sin vakt när det kom senshier och sa att de skulle känna sig hedrade. Sådant prat brukade betyda att senshiern i fråga väntade sig att de skulle överge sina hem, sin mat, sin tid och sin hälsa. Det är en ära för er att ni kan ge oss vad vi ber er om – vi tänker nämligen ta det ändå!

Tragiskt nog hade det alltid varit på det sättet mellan de två samhällsklasserna.

Han letade efter orden som krävdes för att övertyga de här människorna om att de inte hade kommit för att våldföra sig på byn. Ja, de ville ha mat och tak över huvudet, men de skulle betala för det. Och de skulle behandla byborna väl. Tyvärr visste han att det vore som att tala för döva öron. Kikorierna hade under många års tid inte upplevt något annat än arrogans från senshiernas sida och det behövdes mer än några lugnande ord för att reparera den skadan.

Han kände hur någon lade handen på hans arm medan han funderade.

”Jag kanske borde prata med dem själv, kusin”, sa Shigeru.

Shukin tvekade. Även i så här enkla miljöer var det noga att Shigeru visades en viss aktning. Det innebar att han måste presenteras korrekt, med alla sina titlar, så att folket kunde hälsa honom välkommen med den respekt som krävdes.

Han tog ett djupt andetag och tänkte precis förklara detta när han insåg att Shigeru redan hade svingat sig ned från sadeln. Kejsaren log mot mannen som stod närmast, en muskulös, kraftig karl som uppenbarligen hade ägnat hela sitt liv åt att svinga den väldiga yxan han höll i höger hand. Mannens ansikte var som fastfruset i ett envist, missnöjt uttryck. Han såg ut som en ledare och Shigeru visste att det var den här mannens förtroende han måste vinna.

”Ah!” sa kejsaren och masserade sina ömma skinkor. ”Nu börjar det kännas bättre!”

Skogsarbetaren kunde inte låta bli att le lite förvånat. Han hade avväpnats av Shigerus uppriktiga kommentar och informella sätt. Senshierna som mannen hade träffat på i det förflutna hade enbart varit högfärdiga.

Shukin tittade oroligt på från sadeln och höll blicken fäst vid den stora yxan. Han ville ingenting hellre än föra handen närmare sitt svärd, men han visste att det skulle vara ett misstag – kanske till och med ett ödesdigert sådant. Ett blodbad kunde utbryta vid minsta tecken på aggression.

Shigeru verkade helt obekymrad. Han klev fram till mannen, bugade och höll fram handen i en hälsning.

”Vad heter du?” frågade han.

Skogsarbetaren var mållös. Den här senshiern räckte fram handen för att hälsa vänligt. Han hade aldrig varit med om något liknande. Dessutom hade han bugat först, vilket var ett helt oväntat tecken på artighet. Han började sträcka fram sin egen hand och insåg att han höll yxan i den. Han fattade den besvärat i vänster hand, tvekade lite och sneglade på sin egen valkiga hand. Den var fortfarande fläckig av jord och sav efter dagens hårda arbete.

Shigeru skrattade. Det var ett djupt, dånande ljud och han lät verkligen road.

”Tänk inte på mig”, sa han. ”Jag är inte direkt någon väldoftande blomma själv!” Han höll upp sin egen hand så att alla kunde se hur smutsig den var efter resan. ”Se bara till att inte krossa mina små fingrar i ditt kraftiga grepp!”

Flera av byborna brast i skratt och Horace kände hur spänningen lättade lite. Skogsarbetaren log också och tog Shigerus hand.

”Jag heter Eiko”, sa han.

Shigeru nickade och lade namnet på minnet. Horace visste att kejsaren kunde presenteras för ytterligare tjugo människor i kväll och han skulle bara behöva höra deras namn en enda gång för att komma ihåg dem. Shigeru hade flera gånger visat prov på sitt fantastiska minne.

Eiko lade huvudet på sned och undrade om senshikrigaren skulle uppge sitt eget namn. Det skulle i så fall vara första gången något sådant hände. Senshierna tillkännagav normalt sett sina namn med höga röster och förväntade sig att de lägre klasserna skulle fyllas av respekt och lydnad. Eiko hade aldrig varit med om att de bara utväxlat namn helt vänskapligt med kikoriska skogshuggare.

Shigeru väntade så länge att han var säker på att alla lyssnade. Sedan drog han åt sig handen igen och skakade lite skämtsamt på den för att visa hur kraftigt Eikos handslag hade varit.

”Trevligt att träffas, Eiko. Jag heter Shigeru Motodato.”

Ett sus drog fram över de församlade byborna. Det namnet kände de till. De hade hört rykten om att Shigeru besökte sin jaktstuga som låg i bergen en bit härifrån. Och de hade hört andra rykten också de senaste åren – bland annat att kejsaren var vänligt inställd till de lägre klasserna och att han hade lätt för att prata med bönder, fiskare och skogsarbetare när han träffade dem. Han var inte högfärdig utan behandlade alla som vänner.

”Ibland händer det att man kallar mig ’kejsare’”, tillade Shigeru, som om det var en ren parentes.

Han vände sig om och log mot människorna runt omkring. Han lät sin mantel falla åt sidan lite så att de kunde se ätten Motodatos emblem på hans tunika. Det var en stiliserad bild av tre röda körsbär. Alla i Nihon-Ja kände naturligtvis till kungahusets symbol.

Viskningarna förvandlades till en sorts kör av respekt och alla bybor böjde ned sina huvuden och sjönk ned på knä framför kejsaren. De tvivlade inte för en sekund på att det verkligen var han. Ingen förutom kejsaren och hans innersta krets fick bära det kungliga emblemet – det bestraffades med döden. De kunde inte föreställa sig någon som var dum nog att göra det.

Men nu klev Shigeru fram bland folket. Han valde ut en gråhårig, äldre kvinna som blivit kutryggig efter ett liv av hårt arbete. Han böjde sig ned, tog hennes hand och hjälpte henne varsamt på fötter.

”Snälla ni, sådana formaliteter behövs inte. Upp, kära mor! Du behöver inte smutsa ned dig för min skull!”

Kvinnan reste sig, men höll fortfarande huvudet sänkt för att visa vördnad. De andra i folksamlingen tittade upp när Shigeru försiktigt lyfte hennes haka så att deras blickar kunde mötas. Han såg en blandning av förvåning och respekt i hennes ögon och sedan en plötslig tillgivenhet i det rynkiga ansiktet.

”Så där, det var bättre! Du har trots allt arbetat hårt i hela ditt liv, inte sant?”

”Ja, herre”, muttrade hon.

”Hårdare än jag själv har gjort. Har du några barn?”

”Åtta, herre.”

”Åtta? Herre …!” utbrast Shigeru. Han använde exakt samma ord som kvinnan, men ändrade tonfallet så att han lät imponerad och full av respekt. De församlade byborna skrattade. ”Du har definitivt arbetat hårdare än jag har gjort!”

”Och sjutton barnbarn, herre”, fortsatte kvinnan, som hade blivit lite djärvare nu när hon sett kejsarens anspråkslösa sätt. Shigeru visslade till och tog sig för pannan.

”Sjutton! Jag slår vad om att du skämmer bort dem?”

”Verkligen inte, lord Shigeru!” svarade hon barskt. ”Om de försöker med dumheter får de smisk på rumpan.”

Hon tog sig för munnen när hon insåg vad hon hade sagt framför kejsaren. Men Shigeru bara log mot henne.

”Det är ingenting att generas över, kära mor. Vi har alla en rumpa.”

Nu blev skratten ännu högre. Shigeru vände sig mot folksamlingen och höll upp handen. ”Ni behöver inte buga och vara underdåniga! Res er upp, mina vänner!”

Och de gjorde som han sa med en blandning av förundran och glädje över hans muntra, informella sätt. De var förnuftiga människor och det var inte lätt att lura dem. De kände på sig, precis som de flesta gjorde första gången de träffade Shigeru, att hans vänlighet var äkta. Han tyckte om människor. Han gillade att träffa dem och skratta tillsammans med dem. Han hade inga hemliga eller falska avsikter.

Byborna flyttade sig instinktivt lite närmare sin kejsare. Men det var ingenting hotfullt med det. De ville bara kunna se den legendomspunne mannen lite bättre. Det hände sällan att en så mäktig person besökte en liten by som denna – och dessutom skrattade och skojade tillsammans med befolkningen.

”Det är en vacker by ni bor i”, sa Shigeru och såg sig omkring på de prydliga små husen. ”Vad kallar ni den?” Han riktade frågan till en ung pojke som Horace gissade precis hade blivit tonåring.

Pojken var mållös i några sekunder. Han stirrade storögt på sin kejsare och kunde knappt begripa att han hade tilltalats av en så viktig person. Bredvid honom stod en kvinna som förmodligen var hans mor. Hon puffade till honom med armbågen och väste något som till sist fick honom att stamma fram ett svar.

”Vi säger mura, ers nåd”, sa han. Det lät på hans tonfall som om han tyckte att Shigeru borde veta det. Några halvkvävda skratt hördes från folkmassan, men Shigeru strålade.

”Vilket bra namn!” sa han. Byborna skrattade än en gång.

Horace verkade förbryllad tills en av livvakterna kom lite närmare och förklarade det hela för honom: ”Mura är nihonjanska och betyder ’by’.”

”Finns det händelsevis några varma källor i närheten av denna mura?” frågade Shigeru.

Några jakande grymtningar hördes från människorna. Det var föga förvånande. Det fanns fullt med varma källor i de här bergen och kikorierna byggde alltid sina byar i närheten av dem om de kunde. Horace kände sig belåten. Att det fanns hetvattenskällor i närheten betydde att han kunde få ett varmt bad. Nihonjanerna älskade heta bad och det var en tradition som Horace hade blivit väldigt förtjust i under sin vistelse i landet. Tanken på att få sjunka ned och lindra sina ömmande muskler i hett vatten efter en hård dags ritt kändes nästan för bra för att vara sann.

Shigerus kommentar fick byborna att minnas sin gästfrihet. En äldre man som hade stått i den andra raden runt kejsaren klev fram och bugade djupt.

”Jag ber om ursäkt, lord Shigeru! I all uppståndelse har vi visst betett oss lite illa. Jag heter Ayagi och är byns äldste. Var snäll och be era mannar sitta av. Mitt folk kommer att ta hand om era hästar och vi kommer att förbereda varma bad och lite mat till er alla. Det vore en stor ära för oss om ni accepterade vår enkla gästfrihet. Den kommer inte att vara värdig en kejsare, men vi kommer att göra vårt allra bästa!”

Shigeru räckte fram handen och lade den på byäldstens axel.

”Min vän”, sa han. ”Du skulle bli förvånad om du fick höra vad som är värdigt en kejsare just nu.”

Han vände sig om och gjorde tecken åt mannarna att sitta av. Några bybor klev fram och tog hästarna för att leda bort dem. På Ayagis befallning skyndade flera andra iväg för att förbereda mat åt de oväntade gästerna. Horace grymtade lågt när han klev ned från sadeln.

”Visa mig bara badet så blir jag en lycklig man”, sa han.