Ayagi och hans folk hade blivit förskräckta när de fått höra om Arisakas uppror mot kejsaren. Det vanliga folket i Nihon-Ja ansåg att kejsaren var en person som utvalts för sin uppgift av gudarna. Att göra uppror mot honom var otänkbart – ett av de grövsta brott som gick att föreställa sig.
”Vi är ert folk, lord Shigeru”, sa den vithårige byäldsten. ”Säg vad vi behöver göra. Vi står på er sida mot Arisaka.”
De andra byborna hade grymtat sitt bifall. Det gällde inte minst Eiko, den kraftige arbetare som Shigeru först hade skakat hand med. Ayagi må vara byäldste, men det var uppenbart att Eiko hade stort inflytande bland de yngre kikorierna.
”Tack, mina vänner”, svarade Shigeru. ”Men för tillfället försöker jag undvika ytterligare blodsutgjutelse. Det enda vi skulle behöva är en guide som kan visa oss vägen till …” Han hade glömt namnet på byn där de skulle möta Reito och de överlevande från armén. Shigeru såg frågande på Shukin.
”Kawagishi”, sa Shukin. ”Flodbyn.”
Ayagi bugade. ”Vi känner till den byn”, sa han. ”Min brorson Mikeru kommer att visa er vägen i morgon bitti.”
Shigeru bugade. ”Tack, Ayagi. Låt oss inte tala mer om missödet med Arisaka nu, utan njuta av kvällen. Kanske vet någon en sång vi kan sjunga?”
*
Ett hett bad, lite varm mat, torra kläder och en varm, torr säng att sova i gjorde underverk för Horaces mörbultade kropp.
Kort efter gryningen vaknade kejsaren och hans sällskap. De åt frukost och förberedde sig för att fortsätta. Det hade slutat regna under natten och himlen var klarblå. Horace såg hur luften han andades ut blev till dimma i den kalla luften. En av kvinnorna från byn hade tagit hans våta, slitna kläder och tvättat och torkat dem under natten. De andra resenärerna hade också fått sina kläder tvättade. Det kändes som en sällsynt lyx att ta på sig rena kläder som fortfarande var varma från elden de fått torka framför.
Morgonen präglades av den vanliga förvirringen och trängseln före avresan. Ryttarna inspekterade sina sadlar. Vapnen kontrollerades, bälten spändes och rustningar justerades. Horace hade rengjort och slipat sitt svärd i går kväll innan han glidit ned mellan de varma täckena på madrassen i sitt rum. Han brukade se över sitt svärd varje kväll och förmodade att senshierna gjorde likadant.
Shukin stod kvar medan resten av resenärerna satt upp på sina hästar. Han sträckte ned handen i sin myntbörs och tog fram några guldmynt med emblemet som föreställde tre körsbär.
Ayagi såg rörelsen, höll upp händerna och tog ett steg bakåt.
”Nej! Nej, lord Shukin! Vi vill inte ha någon betalning. Det var ett nöje för oss att ta emot kejsaren som gäst!”
Shukin log mot honom. Han hade räknat med den reaktionen, men han visste att det rådde hårda tider i bergen och att kikorierna var fattiga. Han hade redan förberett sitt svar på Ayagis protester.
”Kanske kejsaren”, sa han. ”Men ingen väntar sig att ni ställer upp för ett dussin hungriga senshier – eller en kolossal gaijin med aptit som en svartbjörn!”
Han nickade mot Horace och log för att Horace skulle förstå att han skämtade. Horace skakade bistert på huvudet. Han kunde inte bestrida att han hade ätit mer än de andra i gruppen. Horace var känd som en storätare även i sitt hemland och de nihonjanska portionerna var alldeles för små för honom.
Byborna skrattade. Horace hade snabbt blivit en populär person som kikorierna visade stort intresse för. Han var artig och lite självutplånande och sjöng gärna deras folksånger – med mer entusiasm än melodi.
Även Ayagi log. Hans gästfrihet gjorde att han tvekade, men han visste att hans folk skulle lida nöd om han inte tog emot pengarna. Med guldet kunde de köpa förnödenheter på marknaden som hölls varje månad i en av de större byarna.
”Nåväl”, sa han artigt. ”Med tanke på denne kurokuma …”
Han tog emot mynten och det var i den stunden Horace fick namnet han skulle bli känd under i Nihon-Ja: Kurokuma, svartbjörnen. Än så länge märkte han det inte. Han var fullt upptagen med att fästa en lös rem på liggunderlaget bakom sadeln, så han missade Ayagis kommentar.
Shukin bugade tacksamt och Ayagi besvarade gesten. Sedan vände han sig och bugade mot kejsaren och alla de andra byborna som hade samlats gjorde detsamma.
”Tack, Ayagi-san”, sa Shigeru och höjde handen mot dem alla. ”Tack, kikorier.”
Byborna stod kvar med sänkta huvuden när det lilla sällskapet red ut ur byn.
Mikeru, byäldstens brorson, var en gänglig pojke med nyfiken blick som såg ut att vara runt sexton år gammal. Han red på en liten, lurvig ponny – sådana hästar som kikorierna använde som klövjehästar när de samlade ved. Han kände naturligtvis till trakten väl och ledde dem längs en betydligt kortare väg än den som var utmärkt på Shukins karta. De hade varit på väg i mindre än en timme när de kom fram till vadstället som Shukin hade hoppats nå kvällen innan. De red på led och hästarna klev försiktigt på de hala stenarna under hovarna. Vattnet nådde hästarna ända till bringan. Det kändes iskallt när det sipprade igenom Horaces stövlar och byxor.
”Man får i alla fall vara glad att det inte regnar”, muttrade han när han red upp på den motsatta flodbanken. Hästen ruskade på sig för att bli av med lite vatten och han önskade att han kunde göra detsamma.
”Vad sa du, Kurokuma?” frågade en av livvakterna som red bredvid honom. De andra småskrattade åt namnet.
”Inget viktigt”, sa Horace. Sedan såg han misstänksamt på dem. ”Och vad menar ni med ’kurokuma’?”
Senshikrigaren såg på honom med gravallvarligt ansikte.
”Det är en hederstitel”, förklarade han. Flera andra i närheten nickade. Även de lyckades se allvarliga ut. Det var en färdighet som nihonjanerna var mästare på.
”En riktig hederstitel”, konstaterade en av dem. Horace såg noga på dem. Ingen log. Samtidigt insåg han att det inte behövde betyda något – de var nihonjaner. Han kände på sig att de skämtade på hans bekostnad, men han visste inte hur han kunde bevisa det. Allt han kunde göra var att försöka behålla sin värdighet.
”Jag hoppas det”, sa han och red vidare.
Kort efter att de hade korsat floden ledde Mikeru dem till en glänta bredvid stigen, nära kanten till ett brant stup. Nedanför bredde dalen ut sig. Det här var utkikspunkten som Shukin velat nå fram till. Han, Shigeru och Horace satt av och närmade sig kanten. Horace tog ett djupt andetag. Stupet kom lika abrupt som om någon hade skurit i landskapet med en jättelik kniv. Dessutom var det högt. Det var förmodligen flera tusen meter till dalen nedanför. De kunde se både bergen de hade klättrat upp för och lågländerna bakom.
Horace, som inte gillade höga höjder, höll sig på betryggande avstånd från kanten. Shukin och Shigeru verkade däremot inte det minsta oroade. De stod mindre än en meter från det hisnande stupet och skuggade ögonen mot den klara morgonsolen medan de spanade ned mot dalarna. Sedan pekade Shukin.
”Där”, sa han.
Shigeru såg dit han pekade och sa någonting ohörbart. Horace, som stod flera meter från kanten, försökte sträcka på halsen så att han också kunde se, men det lyckades inte riktigt. Shukin märkte det och vinkade till sig honom.
”Kom lite närmare, Or’ss-san”, sa han. ”Det är ingen fara.”
Shigeru log mot sin kusin. ”Menar du inte Kurokuma?”
Shukin log tillbaka. ”Naturligtvis. Kom lite närmare, Kurokuma! Det är ingen fara.”
Horace närmade sig kanten, men lutade sig instinktivt bakåt från stupet. Av bitter erfarenhet visste han att han – trots att han hatade höjder – på något paradoxalt sätt tycktes dras mot kanten när han stod nära ett stup. Som om höjden på något vis var oemotståndlig.
”’Ingen fara’”, muttrade han. ”Nehej. Och vad menar ni egentligen med Kurokuma?”
”Det är en hederstitel”, sa Shigeru.
”En riktig hederstitel”, sa Shukin och nickade.
Horace såg på dem. Det fanns ingenting alls som tydde på att de skojade.
”Jaha”, sa han och närmade sig. Sedan såg han i riktningen som Shukin pekat mot och glömde allt om höjder och hederstitlar.
På andra sidan dalen kunde han ana en lång kolonn med mannar. Solens strålar fick det att glittra i deras hjälmar, spjutspetsar och svärd.
”Arisaka”, sa Shukin. Han såg från kolonnen med pyttesmå figurer till krönet på berget de var på väg upp för. Sedan spanade han mot de andra kullarna i närheten. ”Han har hunnit närmare än jag hade hoppats.”
”Är du säker på att det är han?” frågade Horace. ”Det skulle kunna vara Reito och de andra överlevande från den kejserliga armén.”
Men Shigeru skakade på huvudet. ”De är för många”, sa han. ”Och dessutom borde Reito-san vara närmare.”
”Hur långt bort tror du att de är?” frågade Horace. Trots att han hade ridit genom det här landskapet hade han ingen aning om hur snabbt en stor grupp kunde förflytta sig. Och han hade ingen uppfattning om exakt vad som låg mellan Arisakas armé och hans egen grupp.
”De kanske är fyra dagar bakom oss”, sa Shigeru.
Shukin skakade återigen på huvudet. ”Snarare tre”, sa han. ”Vi måste öka takten om vi ska hinna fram till Ran-Koshi innan de hinner ifatt oss.”
”Förutsatt att vi kan hitta Ran-Koshi”, sa Horace. ”Än så länge verkar ingen ha någon aning om var det ligger.”
Shukin mötte hans blick. ”Vi kommer att hitta det”, sa han bestämt. ”Vi måste nämligen hitta det. Annars har vi ingen chans alls.”
”Ayagi-san verkade säker på att det finns människor i Flodbyn som känner till fortet. En del av de äldre byborna, sa han.”
”Vi kommer inte närmare genom att stå här och prata”, sa Horace och Shukin nickade gillande.
”Bra sagt, Kurokuma.”
Horace lade huvudet på sned och betraktade senshiledaren. ”Jag tror att jag tycker bättre om det namnet än Or’ss-san”, sa han. ”Men helt säker är jag förstås inte.”
”Det är en äkta hederstitel”, sa Shukin.
”Vi använder den för att visa vördnad”, instämde Shigeru.
Horaces blick gled fram och tillbaka mellan dem. ”Det är väl det där jag är osäker på.”
Shigeru log och klappade honom lätt på axeln. ”Låt oss återvända till hästarna. Som du själv nyss sa så kommer vi inte närmare vårt mål genom att stå här och prata.”
*
De nådde fram till byn efter två timmar. När de red in kom en bekant gestalt ut ur en av stugorna för att hälsa på dem. Horace kände igen honom. Det var Reito, senshiern som hade kommit med nyheterna om Arisakas uppror. Han såg sig omkring i byn och insåg att det fanns fler senshikrigare där – de överlevande från Shigerus armé i Ito. Många av dem var skadade och hade blodfläckade bandage över sina skador. Vissa haltade kraftigt där de rörde sig genom byn. Men allt för många av dem låg orörliga på provisoriska bårar och madrasser.
Shukin suckade tungt.
”Från och med nu kommer resan att gå betydligt långsammare”, sa han.