”Ja” sa skogshuggaren. ”Jag kan vägen till Ran-Koshi.” Shukin och Shigeru utväxlade en hastig blick. De hade börjat frukta att det legendomspunna fortet Ran-Koshi inte var något annat än just en legend. Nu verkade det till sist som om de hade hittat en guide.
”Har du varit där?” frågade Shukin. Det var en sak att påstå sig veta var en plats låg och en helt annan att faktiskt ha varit där.
”Det ligger där borta där vi hämtar det doftrika träet”, sa mannen från byn.
Shigeru rynkade pannan och undrade vad mannen pratade om.
”Kamferträd”, sa Shukin snabbt.
Bybon, som hette Toru, nickade. ”Ja, jag har hört att vissa kallar det så.” Han såg senshiernas lättade ansiktsuttryck. ”Men det är svårt att komma dit”, varnade han. ”Man måste fortsätta till fots härifrån. Det är omöjligt att komma fram på bergsvägarna till häst.”
”Då får vi väl gå”, sa Shigeru och log. ”Jag må vara kejsare, men jag är ingen skör liten blomma. Strapatsrika resor har jag varit med om förut.”
”Kanske det”, sa Toru. ”Men hur är det med dem?” Han svepte med handen över allmänningen mitt i Flodbyn. De tre männen satt på låga stolar på den välpolerade verandan utanför byäldstens hus. Äldsten, som hette Jito, hade skickat bud efter Toru när han hört att senshisällskapet letade efter det gamla fortet Ran-Koshi.
Nu vände Shukin och Shigeru sina blickar mot raderna av skadade män som hade samlats runt torget. Minst en tredjedel av senshikrigarna som flytt från Arisakas armé var skadade, vissa riktigt allvarligt. Många fick bäras på bår och de som kunde gå var tvungna att röra sig långsamt.
”Vår byäldste skulle ta hand om dem här i byn om ni bad honom”, sa Toru. ”Men det skulle innebära en stor börda för byborna.”
Shukin såg ursäktande ut och förde handen till sin myntbörs.
”Vi skulle naturligtvis betala”, sa han. Men Toru skakade på huvudet.
”Vintern är snart här”, sa han. ”Byborna har lagt upp ett förråd med mat som ska räcka över vintermånaderna. Det går inte att äta pengar och det lär inte finnas tillräckligt med mat på marknadsplatserna för både dem och nykomlingarna.”
Det hade varit annorlunda i den förra byn, tänkte Shukin dystert. Där hade byborna bara varit tvungna att ta hand om ett dussin människor under en natt. Han visste att Toru hade rätt. De kunde inte begära att befolkningen i en liten by skulle ta hand om trettio skadade män i flera månader. Och han ville ändå ogärna lämna senshikrigarna bakom sig. Många av dem skulle hämta sig och ingå i Shigerus kärntrupp av erfarna soldater. Det skulle inte vara någon armé, men i alla fall en början. De hade inte råd att överge en sådan resurs.
”De skadade männen följer med oss”, sa Shigeru. Det hördes på hans tonfall att han inte tänkte diskutera saken vidare. ”Vi får helt enkelt klara det. Och vi måste skynda oss.”
”Lätt att säga”, sa Toru med en axelryckning. ”Men inte så lätt att göra.”
Han visade respekt för kejsaren men var inte underdånig. Kikorierna var praktiska människor och det fanns ingen anledning att hålla med Shigeru när han hade fel. Det skulle inte vara till hjälp för kejsaren och hans mannar.
”Vi får göra det ändå”, sa Shigeru. ”Några av de starkare männen i byn kanske kan hjälpa till att bära bårarna. Vi skulle naturligtvis betala för det.”
Toru funderade på det. Det var inte längre säsong för skogsarbete. Kanske skulle några av de yngre männen vara villiga att komplettera sina inkomster. De kunde spara pengarna till de varmare månaderna när det fanns mer att köpa på marknaderna.
”Det kanske kan gå”, sa han. Toru var en skicklig förhandlare och hade tänkt nämna att männen skulle förtjäna extra bra betalt som lämnade sina hem och familjer för att färdas genom bergen i det tilltagande vintervädret när höjda röster från skogsbrynet distraherade dem.
De vände sig om och såg en grupp människor komma fram mellan träden. De var ungefär tjugo stycken och att döma av klädseln var de kikorier. Han rynkade pannan. Den kraftige mannen som ledde gruppen höll en yxa i handen och såg bekant ut.
”Främlingar”, sa Toru. ”Jag undrar vad som har fört dem hit?”
Han såg menande på de två kusinerna. Vad han tänkte var uppenbart. På ett eller annat sätt var det kejsarens sällskap som hade fört främlingarna till Flodbyn. Sedan kände Shukin igen nykomlingarnas ledare och insåg att det låg någonting i Torus misstankar.
”Det är Eiko”, sa han och reste sig upp.
Shukin och Shigeru klev ned från altanen och gick fram till Eiko och hans följeslagare. Toru följde efter dem och flera andra bybor började samlas runt sällskapet. Kikorierna var inte särskilt sällskapliga. Enskilda byar tolererade sina grannbyar, men folket inom en by brukade ändå hålla sig för sig själva. Varje grupp hade egna platser där de hämtade timmer och de skyddade noga sina hemligheter. Byborna var artiga mot främlingar, men inte på något sätt översvallande.
Byäldsten klev fram.
”Det är jag som är Jito, byäldste i Flodbyn. Vad har fört er hit, främling – och hur kan vi hjälpa er?” Hans tonfall signalerade tydligt att erbjudandet endast var en formalitet.
Eiko böjde ned huvudet en aning – någon djupare bugning behövdes inte för att visa respekt för en byäldste.
”Var hälsad, Jito-san. Jag heter Eiko.” Han såg förbi Jito och lade märke till kejsaren och Shukin. Senshierna var lätta att urskilja bland byborna på grund av sina mantlar. Den här gången bugade han djupare. ”Var hälsad, lord Shigeru.”
Jito såg allvarligt på kejsaren när han hörde Eikos ord. Han var inte alls nöjd med att ännu fler främlingar kommit hit. De skadade senshikrigarna var en stor belastning för Flodbyn. Byborna höll precis på att göra sina sista förberedelser inför den annalkande vintern och hade egentligen inte tid med att ta hand om sårade soldater.
”God morgon, Eiko. Har det hänt något?” Kejsaren hade med sina skarpa ögon lagt märke till att flera av nykomlingarna var skadade. Ett halvdussin bar bandage och tre andra fick hjälp av sina vänner.
”Känner ni de här människorna?” frågade Jito misstänksamt.
Shigeru nickade. ”De tog emot oss med stor gästfrihet i går kväll. Och jag är rädd att det blev mycket dyrt för dem.” Den sista kommentaren var inte så mycket ett konstaterande som en fråga till Eiko. Shigeru kände på sig vad svaret skulle bli.
Eiko nickade. ”Det stämmer, lord Shigeru”, sa han. ”Men det var inte ert fel. Arisakas mannar kom till vår by bara några timmar efter er avresa.”
Shigeru hörde sin kusin flämta till.
”Men vi såg Arisakas armé!” utbrast Shukin. ”De måste ha varit två, tre dagar bakom oss!”
”Merparten av hans styrka, ja. Det här var en grupp spanare. Ett dussin beridna, lätt rustade krigare.” Eiko grimaserade av förakt. ”De var så lätt rustade att de inte hade med sig egen proviant. De bara tog vad de behövde från oss.”
Ett sorl utbröt bland Flodbyns invånare som stått och lyssnat. De lät både arga och rädda. De hade alla drabbats av senshikrigarnas härjningar i det förflutna. Eiko nickade när han hörde reaktionen.
”Ni gör rätt som oroar er”, sa han. ”De kontrollerar alla byar i området. Det dröjer inte länge förrän de kommer hit också.”
Den kommentaren utlöste en storm av utrop från byborna. Vissa ville lämna byn och gömma sig i skogen. Andra ville stanna och försvara sina ägodelar. Jito höll upp handen för att lugna de upprörda människorna.
”Tig!” sa han och en plågad tystnad lade sig över platsen. ”Vi måste lugna oss och planera. Vi kan inte springa omkring som yra höns.” Han kastade en blick på Eiko. ”Några av dina mannar är skadade. Jag förstår att senshierna inte nöjde sig med att stjäla proviant?”
Eiko skakade bittert på huvudet. ”Nej”, sa han. ”De letade igenom byn efter värdesaker, precis som de alltid gör. Och …”
Det var Shigeru som avslutade meningen åt honom. ”Och de hittade mynten vi gav er byäldste”, sa han allvarligt.
”Ja, herre. De såg det kejserliga emblemet på mynten och ville veta hur vi hade fått tag på dem.”
Horace hade lyssnat i tysthet. Precis som alla soldater hade han för vana att sova så snart tillfälle erbjöds och efter de senaste strapatsrika dagarna hade han varit riktigt utmattad. När han hörde rösterna från torget hade han gnuggat sig i ögonen, dragit på sig sina kläder och gått dit för att lyssna. Han kom precis i tid för att höra Eikos redogörelse för vad som hänt och han mindes mynten som Shukin hade gett till byäldsten Ayagi. De hade varit av guld, vilket skulle räcka för att väcka misstanke i en så fattig by. Men problemet hade förvärrats av att de klart och tydligt var märkta med de tre körsbären – kejsarens emblem. Mynten kunde bara komma från en källa.
”Ayagi-san vägrade tala om för dem var han hade fått mynten”, fortsatte Eiko. ”De dödade honom. Sedan löpte de amok i byn. De brände hus och dräpte både kvinnor och gamla.” Han nickade mot sina följeslagare. ”Några av oss lyckades fly in i skogen under förvirringen.”
Shigeru skakade bittert på huvudet. ”Han skulle ha berättat för dem”, sa han. ”De förstod ändå.”
”Kanske det, lord Shigeru. Men Ayagi var en stolt man. Och han var lojal mot er.”
”Jag bär ansvaret för hans död”, sa Shigeru med trött, uppgiven röst.
Eiko och Jito utväxlade blickar. Enskilda kikoriska bybor kunde behandla varandra med misstänksamhet. Men de följde traditionerna och stod enade i sin lojalitet mot kejsaren – både som idé och person.
”Det var inte lord Shigerus fel”, sa Jito bestämt. ”Det är edsbrytaren Arisaka som är den ansvarige. Han har genom sina handlingar gjort sig till kikoriernas fiende.”
”Om det är någon som bär skulden så är det jag”, sa Eiko. Hans röst var fylld av smärta. ”Vi tittade på som ynkryggar från skogen medan de dödade våra vänner och förstörde vår by. Vi gjorde ingenting!”
Shukin skakade på huvudet. ”Det fanns ingenting ni kunde göra mot tränade senshikrigare”, sa han. ”Och er död skulle inte ha räddat de andra.”
Horace hade banat sig fram genom folksamlingen. Nu hade turen kommit till honom, tänkte han.
”Och det hade inte räddat er kejsare heller”, sa han och alla blickar vändes mot honom. ”Han behöver mannar som kan hjälpa honom i striden mot Arisaka. Att bara kasta bort sitt liv tjänar ingenting till.”
Han såg hur Eikos axlar spändes. Den kraftige skogsarbetaren tycktes fyllas av en ny bestämdhet. Ett mummel spred sig bland byborna från de två byarna när de instämde i det Horace hade sagt. De hade under många års tid behandlats illa av senshiklassen och deras ilska hade vuxit. Nu hade de fått möjligheten att göra något – och det var kejsaren som var nyckeln till den möjligheten.
”Bra sagt, Kurokuma!” ropade Shukin och log. Han vände sig mot de församlade kikorierna. Han kunde se den nya styrkan och målmedvetenheten som uppfyllt dem. Den långe gaijinkrigaren hade framfört sin kommentar vid precis rätt tillfälle och han hade valt sina ord väl. Byborna hade fyllts av kampvilja.
”Vi behöver er. Kikorierna kommer att vara det lojala hjärtat i kejsarens nya armé. Vi kommer att träna er. Vi ska lära er att slåss!”
Hans ord besvarades med ett muller av entusiasm och ilska. Det var många som ansåg att arroganta, nedlåtande senshier som Arisaka hade fått härja fritt i Nihon-Ja allt för länge. Bortsett från Arisakas kallblodiga angrepp på grannbyn så hade han förrått kejsaren, och det räckte för att väcka deras vrede. Men det fanns fortfarande vissa som föredrog försiktighet. När ropen hade ebbat ut tog en äldre kvinna till orda.
”Men vad gör vi om Arisakas män kommer hit? Vi är inte redo att slåss mot dem än!”
Horace såg tvivlet sprida sig bland kikorierna. De trodde inte att de skulle ha någon chans mot beväpnade senshikrigare. Men det fanns en viktig sak de hade glömt. Han klev fram och ställde sig bredvid kejsaren, Eiko och Jito.
”Sa ni att spanargruppen bestod av ett dussin man?” frågade han.
Eiko nickade. ”Ett dussin. Kanske några fler.”
Horace log när han hörde svaret. Han såg sig omkring på de kejsartrogna senshierna runt omkring: tolv livvakter och minst tjugofem oskadda soldater som överlevt slaget vid Ito.
”Då verkar det som om Arisakas män för en gångs skull är i kraftigt underläge.”